Ithia gav Kheezai en lite bekymrad blick, men hon förstod ju givetvis att sådant läkande som hon utfört tärde på krafterna – även om hon inte förstod helt hur Kheezai använt sin magi. Hon gav ett varmt leende åt Kheezai, uppmuntrande, som sade att det inte var någon fara ifall hon behövde sova.

Paladinen vände sin uppmärksamhet till Wreax, och höjde ett ögonbryn lite då han började tacka henne. Trots allt hade hon bara gjort vad hon ansåg vara sin plikt… först som paladin, sedan som vän. Svärdet som han tog fram gjorde henne fundersam, för svärdet hon hade var av högsta kvalitet. Men det han beskrev var något annat.

‘Ett svärd av silver?’ frågade hon, lite skeptiskt, och tog svärdet varsamt ur Wreax händer för att med van hand dra det ur dess skida. Hennes ögon glimmade till lite då hon betraktade klingan.
‘Det är en vacker gåva, herr Wreax.’ sa hon, genuint och ärligt, och det vore oartigt att tacka nej till något sådant även om hon inte var en monsterjägare.

‘Jag tackar dig för din givmildhet. I sanning hoppas jag inte behöva använda ett sådant vapen, men som du säger… världen är inte längre vad den en gång var.’ sa hon och förde tillbaka klingan i dess skida. Hon böjde huvudet lätt för Wreax tacksamt, för det var en gest som passade henne bättre i sammanhanget. En liten beklämd tystnad föll över dem efter Wreax ord.
‘Om det finns något jag kan göra för den hjälp du gett oss, tveka inte att höra av dig.’ sa hon, nästan per automatik.

Wreax bugade på lika sätt till Ithia, och tillade till hennes kommentar.

“Ja, för mig är det icke gott att Karm är i kaos. Jag hoppas att Karm hittar en hållbar balans, och jag är säker att ni kommer att ha en roll i sökandet av denna balans, paladin av Hannadon.”

Han vände sig till Kheezai och lyssnade medan hon talade på det mörkeralviska språket. Han blev lite förvånad av den plötsliga kramen så att han ögon vidgades lite, men han lade armarna omkring henne. Han talade i en lugn ton på mörkeralviska tillbaka till henne. “Jag är säker att du får chansen till det, kära Kheezai. Och berätta genast ifall du inte är nöjd – jag vill att du ska vara det.”

Han gick till Valindra och bytte till det allmänna språket. “Se till att ni lära känna varandra och introducera Kheezai till Celeras – det goda Celeras har att erbjuda.”

Valindra såg på honom. “Det ska jag, Wreax!”, sade hon med sin karaktäristiska glada ton i rösten. Wreax log åt hennes entusiasm som han alltid haft aningen svårt att vänja sig vid.

“Ithia, stannar du här en stund med Kheezai innan ni tar avsked? Eller åker du iväg samtidigt som jag? En droska lär strax vara utanför som jag tar till hamnen – du kan få er häst av Valindra nu eller senare. Vad föredrar du?”

Ithia gav Kheezai en uppmuntrande nickning som sade att hon skulle göra som hon kände. Trots allt visste hon hur påfrestande magi kunde vara.

‘Vi ses senare Kheezai.’ sa hon och följde med Wreax för att se på honom lite tankfullt. Hon hade blandade känslor om Wreax, för även om han hade hjälpt Kheezai kunde hon inte undgå att ha en känsla av att det låg något mörkt under den trevliga ytan, både med Wreax och med Ethirion.

‘Ni har säkert rätt, herr Wreax.’ sa hon artigt då han talade, för att ge honom en något avslutande nickning.
‘Tack för er givmildhet, jag är säker på att den kommer att komma väl till användning.’ påpekade hon, och ignorerade det andra. Trots allt var hon inte den som tänkte om sig själv i arroganta termer. Eller den som ville dra till sig uppmärksamhet.

‘På återseende, Wreax, må ljuset vara med er.’ sa hon, med en hand över hjärtat. Då han väl åkt iväg återvände hon till den mystiske handelsmannens herrgård. Som känt hade Kheezai återvänt till sin kammare, och hon valde att inte störa henne. I sanning kanske det var dags för henne att ta lite välbehövd vila med.

‘Jag tror att även jag ska vila lite, fröken Valindra. Det har varit en påfrestande resa från Karm hit.’ sa hon med ett ursäktande leende.
‘Om ni behöver hjälp med något kan ni bara säga till. Om Kheezai vaknar, kan ni ju säga åt henne att hon kan störa mig om hon så önskar.’ sa hon, för att sedan återvända till sin kammare.

Ithia hade även hon njutit av dagarna där hon hade kunnat ha ett lugnare tempo, kunnat sova ordentligt och inte hade behövt ha ett pressat tempo på vägarna i rädsla för de som jagade Kheezai. Likväl hade hon tyckt om tiden hon och Kheezai kunnat spendera tillsammans, även om mörkeralven mest varit frånvarande och tagit igen på flera år av förlorad sömn. Men hon visste det inte kunde vara, och hennes farhågor bekräftades då de fick ett bud av Ethirion.

Hon klädde sig i en vit rock med accentuerade axlar och krage som passade en krigare, med hennes orders symbol broderad över hjärtat, och ljusa byxor och höga stövlar med sitt svärd fäst i ett bälte runt midjan. Ingen mantel bar hon, men det behövdes inte med hennes långa ljusa hår som hon lät hänga fritt. Hon hade en känsla av obehag då hon steg in i droskan, trots dess delikata utsmyckningar. Men hon visade det inte utåt, utan gav Kheezai bara ett varmt och betryggande leende.
‘Tänk inte på det, min vän.’ sa hon milt, och sträckte fram en hand för att röra vid hennes försäkrande, och för att lugna hennes nervösa skruvande.

‘För att vara ärlig kan jag inte ens gissa vad den mannen kan önska av oss.’ sa han.
‘Han sa bara att han visste ett sätt att göra dig fri från… spindeldemonen för alltid.’ sa hon, först hade hon tänkt säga Lloths namn, men insåg att det kanske var bättre att vara delikat om ämnet nära Kheezai.
‘Kanske han nu är redo att hjälpa dig med det, kanske mot någon gentjänst?’ föreslog hon.

Ithia kunde bara rycka på axlarna. Hon visste inte om det var möjligt, men för Kheezais skull hoppades hon på det. Dock kunde hon bara hoppas att Ethirions pris inte var för högt, men det återstod att se. Vid Kheezais påstående nickade hon.
‘Nej… Vi får väl se vad Ethirion kokat ihop denna gång.’ sa hon med en fundersam min. Det hela fyllde henne med obehag, trots att det egentligen i sig inte såg obehagligt ut. Men hon hade haft en dålig känsla kring Ethirion sedan de träffat honom, och hoppades detta inte var någon märklig fälla för dem. Men hon skakade bort sina farhågor.

‘Det ska nog gå bra.’ sa hon för att övertyga sig själv och Kheezai, och tog sedan ledningen mot huset med Kheezai bakom sig.   Liksom Kheezai såg hon sig omkring, vaksamt snarare än nyfiket, och väl vid dörren tog hon i det stadiga dörrhandtaget av metall, för att knacka med ringen som var fäst i den. Nu var det bara att vänta.

Ithia mötte pojkens blick, nästan förvånad över att se honom. Med tanke på att han varit där förra gången kanske hon inte hade behövt bli förvånad – men den association och känsla av obehag hon hade kring Ethirion gick inte ihop med pojkens uppsyn. Hon kunde känna runornas glöd som en vibration i kroppen, men hennes kunskap och förmåga var inte stor nog för att veta vad de gjorde exakt. Vaksamt såg hon sig omkring, lite vaksam men samtidigt förväntansfull över vad som skulle ske. Det fanns inget annat att göra än att följa pojken med Kheezai i tåg.

Så möttes de av åsynen av fler mörkeralver. Det borde hon ha förväntat sig, men ändå var det underligt hur deras närvaro varje gång la sinnena på helspänn innan man vande sig med deras närvaro. Men man kunde inte neka att de var imponerande och vackra figurer i sin egen rätt, speciellt kvinnan. Hon nickade lätt i bekräftelse då hennes namn nämndes, och även i en slags hälsning till de samlade, hennes ögon fästa på Ethirion.

Ithia som visste att detta var en tung situation för Kheezai gav henne bara en uppmuntrande nickning då hon vände sig om med ryggen mot mörkeralverna, ansiktet vänt mot Kheezai.
‘Jag är inte långt borta.’ lovade hon sin vän, och gav henne en stödande beröring på axeln och ett varmt leende. Även om hon kände sig illa till mods visade hon inte det för Kheezai, utan försökte istället bara föra över all positiv energi och vänskap hon kunde till sin vän, innan hon var tvungen att lämna rummet och följa Ethirion.
‘Jag väntar här på dig, tills ni är klara.’ sa hon innan hon gick över tröskeln efter Elwydd. Trots allt fanns det inte riktigt utrymme för att neka eller kräva att hon fick stanna där med Kheezai.

Hennes positiva uppsyn svalnade något då hon lämnade sin vän bakom sig, och hon kände en känsla av obehag skölja över hela hennes kropp.
‘Tack för er inbjudan…’ sa hon då hon var ensam med Ethirion. ‘Vad som kommer ske med henne?’ undrade hon, även om det kanske trampade lite på etikett så kunde hon inte hindra sig själv att fråga.

Ithia ignorerade Ethirions spända sätt, men nickade åt det han sa. Den slutsatsen hade hon kunnat dra själv, men hon hoppades att det inte skulle bli en smärtsam process för hennes vän. Utan fler frågor följde hon efter Ethirion och satte sig ned, med en underlig känsla över att vara där i samma utrymme igen.

Det hade inte gett henne någon bra känsla då, och det gav det inte nu heller. Förra gången hade hennes vän fått droger i sitt te, och därav var det något tveksamt hon tog emot tekoppen. Men hon gjorde sitt bästa för att inte visa sin skeptisism, utan vände blicken sedan till Ethirion.
‘Nej, det är bra så. Tack.’ sa hon lite stelt, och smuttade lite på teet innan hon tog en klunk. Åtminstone verkade det inte som om det var något i det, så hon tvingade sig själv att slappna av lite. Vid frågan om hennes hemland stelnade hon till lite.

‘Jag har inte varit i Iselem sedan jag blev skickad till Caras Idhrenin, och därefter Hannadons Tempel.’ sa hon, lite eftertänksamt. Var detta bara artigt konversation, eller var han på väg någonstans med detta? Kände hon Ethirion höll han inte på med småprat för småpratandets skull.
‘I sanning tror jag inte de skulle uppskatta vad jag blivit.’ sa hon. Varför hon sa det visste hon inte, det kom ut mest av reflex. Men det var en rädsla hon hade. Att den dag då hon återvände hem till sin familj, skulle de se på henne som en echer, en smutsig utlänning, för den order hon nu arbetade för.

‘Hurså? Har det hänt något jag borde vara medvetne om?’ undrade hon, förutom det faktumet att det politiska läget varit spänt ett tag så klart, men det kunde de flesta känna av. Hon kände hjärtat slå lite fortare, som om hon inte riktigt vågade andas, då hon väntade på svar. Nästan förvånad själv över hur mycket hennes hemland ändå betydde för henne efter alla dessa år.

Ithias hjärta slog lite långsammare då han sa att det inte var något hon borde vara medveten. Lustigt egentligen hur denna man fick det att krypa under skinnet, och hon intalade sig att hon var löjlig. Men hon kunde inte helt skaka av sig känslan, speciellt inte då han så mystiskt förde konversationen vidare och ledde den vidare på viset han gjorde. Hon drog tyst efter andan, och väntade med spänning på vad som skulle komma.

Vid hans påstående ryckte hon på axlarna lite eftertänksamt, lite tveksamt. Detta var ett obekvämt ämne att tala om, men hon kunde inte heller vara tyst.
‘Ja, det är eventuellt möjligt.’ höll hon med om som svar till hans påstående.Och visst var paladiner under diplomatins flagga välkomna i Iselem.
‘Åtminstone formellt och diplomatiskt. Men hur befolkningen ser på mig är en annan sak.’ egentligen brydde hon sig inte så mycket om befolkningen i sig, egentligen var hon mest orolig för hur hennes egna familj skulle ta det. Att vara från Iselem, men representera fel tro. Det var illa.

‘Jag tror inte så många kommer förstå att jag inte hade något val.’ nå, det var nästan en barnslig sak att säga. Hon hade haft ett val, och alla hade ett val.
‘Men att be en liten flicka välja mellan att bli Paladin eller förlora sin koppling till magi är inget val alls. Det är som att be en välja mellan att kapa av sin egen arm eller inte.’ sa hon och mötte hans blick beslutsamt. Hon ångrade inte sitt val, och det var tydligt i hennes blick.

Ithia suckade lite inombords på Ethirions likgiltiga vis som verkade få tiden att gå långsammare. Hur länge skulle denna pina och tortyr av att behöva vara i hans sällskap vara? Kunde de bara inte skynda på lite så Kheezai blev klar med sin behandling snart? Nå, det var själviskt tänkt, men hon hade nästna hellre mött fader Afselius igen än att sitta ansikte mot ansikte med denna känslokalla man, som såg på henne som om hon inte var värd mer än en myra under en jättes fot.

‘Nej.’ svarade hon, lite bistert över att han tolkat henne som ett småbarn.
‘Men vad min familj anser spelar roll.’ sa hon något hetsigt, som om det vore självklart. Men kanske Ethirion saknade förmågan att känna sådant? Nu då hon såg på honom kunde hon verkligen inte föreställa sig honom visa en gnutta hängivenhet eller kärlek åt någon överhuvudtaget. Nej, detta var en man som enbart brydde sig om att gynna sig själv konstaterade hon för sig själv – vare sig det var sant eller inte.

‘Och just av den orsaken har jag inte haft någon kontakt med dem på drygt tio år.’ inte för att han brydde sig, eller för att det spelade någon roll.
‘Vart vill ni komma med detta?’ undrade hon, otåligt. Trots allt tvivlade hon på att hans ursprungliga fråga var av artighet.