Ithia fnös i ett litet skratt, inte road egentligen men det var lite skrattretande att höra någon som Ethirion kalla hennes förflutna för intressant. Men där kom det, den unika situationen, och hon bävade lite över vart diskussionen var på väg.

Bara för att ha något att göra tog hon en till liten klunk av sitt te, medan hon betraktade honom, spänd över vad han skulle säga till näst. Alla hans rörelser så målmedvetna, så långsamma, som om han gjorde det bara för att reta henne då hon nästan ville klättra på väggarna över stillsamheten där. Men då han kom till sak kände hon ett lugn skölja över henne. Där kom det, och nu då det var där kunde det knappast vara så illa. Eller?

‘Ja, jag minns vårt avtal.’ sa hon simpelt, och la ned tekoppen.
‘Nå, låt höra vad ni önskar er för denna tjänst ni gjort min vän.’ bad hon, och såg något affärssinnad honom i ögonen.

Ethirions ord lät inte så farliga först, och det framgick rätt snabbt fram att hon ville göra honom till en spion. Tanken att förråda sitt folk på det viset var inte någon tanke hon behagade, snarare var det rätt förnedrande för någon i hennes position. Men hade hon inte redan förrått sitt folk, och sin drottning – Sharahs ställföreträdare och röst i världen? Den enda saken som talade till hennes fördel i situationen var att hon faktiskt varit barndomsvän med Sera, och spenderat en hel del tid med drottning Akila som barn.

Hon tvivlade på att Ethirion kände till den detaljen om henne, och hon tänkte inte dela den. Men om Akila var den person hon mindes som barn, skulle nog det hela gå undan utan större smärta. Kanske kunde hon läcka någon information som inte var kritisk, men som behagade Ethirions kapten. Paladinordern skulle kräva samma sak då de fick reda på var hon varit, men dilemmat gjorde henne ändå tudelad.

‘Ett avtal är ett avtal.’ sa hon lite kort, för även om hon inte tyckte om det hade hon svurit att göra det för Kheezai. Men var det verkligen hedersamt att uppfylla ett så ohedersamt avtal?
‘Se det som gjort.’ sa hon sedan, otålig på att få komma bort därifrån.
‘Och vad är ert intresse i Iselem, herr Ethirion?’ undrade hon.

Hans resonemang var logiska, men Ithia kunde ändå inte hindra tankarna att dra mot slutsatsen att hon troligen gjort ett avtal med Ayperos, som en dag skulle bita henne i arslet. Hans ödesmättade ord lämnade henne med en känsla av obehag och föraning. En stund sjönk hon bara in i de orden, och vad de kunde innebära. Hennes blick blev ofokuserad, fäst på någon obetydlig punkt i rummet framför henne, då hon tänkte på vad som väntade henne i Iselem. Nu var det inte bara hennes familj hon oroade sig för.

Hon var något försvunnen i sina tankar som var fokuserade på hans ord, och märkte först inte att Ethirion kommit med en gåva åt henne. Men lika snabbt som hon försvunnit fokuserade hennes blick på Ethirion och halsbandet. Symbolen med Athals sol och ljus fyllde henne ändå med en värme som hon blev lite förvånad över själv att hon kände.

Nästan lite vördnadsfullt och respektfyllt till vad halsbandet representerade tog hon emot det varsamt, som hur man tog emot en fjäril och inte ville skada dess vingar.
‘Det är vackert.’ sa hon, helt ärligt och genuint, för att sedan vända blicken mot honom.
‘Tack, Ethirion.’ sa hon, och det tacket innehöll ett tack för att han hjälpt Kheezai och ett tack för gåvan. Det andra var vad det var, men hon kände en ny beslutsamhet nu över att se vad som eventuellt kan ha gått snett där hemma.

Då Ethirion väl lämnat henne satt hon och tänkte på orden som växlats och avtalet som gjorts, men mest oroade hon sig för Kheezai och hoppades att hon inte skulle skadas på något vis under den märkliga process hon skulle gå igenom. Snart satt hon och stampade oroligt med en fot, medan hon bet på sina naglar.
‘Är de klara snart?’ frågade hon pojken. Han hade knappast svaret dock.

Ithia nickade lite disträ över alvpojkens svar, och på basen av hans ord var detta något som skett fler än några få gånger innan. Hon kunde inte hjälpa att känna sig orolig och hade således heller ingen matlust. Tyst skakade hon på huvudet åt hans fråga.
‘Nej, jag väntar bara här tills det är över.’ sa hon och såg lite tankfullt på halsbandet i sin hand. Mannen som gett henne gåvan ingav henne ingen tröst, men trots det var Athals symbol en säkerhet i hennes hand och hon fann att det gav henne lite komfort i sin väntan.

Så istället väntade hon medan tankarna kring hennes avtal med Ethirion snurrade runt i hennes huvud. Hon lyssnade hela tiden efter fotsteg och ljud, och varje gång hon trodde hon hörde något höjde hon huvudet för att bli besviken. Väntan kändes olidlig. Skulle de inte bli klara snart? Trots allt började dygnet vända där ute, och mörkret omslöt Celeras.

Ithia ryckte nästan till över Ethirians ord, hon hade varit sjunken i sina tankar i ett nästan drömliknande tillstånd.
‘Åh?’ frågade hon lite desorienterat, och gnuggade sina ögon. Det kändes som om hon inte sovit på en vecka. Lite styvt efter att ha suttit så länge reste hon sig och följde Ethirion och hon spetsade sina öron över orden som talades. Men hur hon än försökte anstränga sig fanns det inget hopp om att hon skulle förstå deras ord och språk.

Vid detta lag var hon van att bli ignorerad, men hon var lättad över att se Kheezai välbehållen och gav henne ett varmt leende. För ett ögonblick tycktes hennes trötthet bortblåst. Hon gick fram till henne.
‘Min vän… Hur mår du?’ frågade Ithia försiktigt, lite hoppfullt om att de faktiskt lyckats lösa hennes problem.