Kettil är död. Orden ringde i hennes öron och det var som om alla andra ord försvann. Tanken på hennes sons kalla kropp fick henne att skälva. Skaka av ilska och sorg. Att inte kunnat göra något. Och där stod hon. Hon som var en av de ansvariga för att Kettils glada skratt inte längre hördes. Ögonen avslöjade hennes ilska och hon spände käken.

Smärtan från spjutspetsen var nästan som ingenting, jämfört med sorgen efter sin son. Blicken vilade ilsket på Hillevi och på de människor som var omkring dem. Nej inte människor. Djur. Att ens veta att hon en gång fann denna stad som sitt hem. Det kändes som en dröm. Eller en mardröm.

“Ulfhedna är starkare än vad ni någonsin kommer bli. Var är ens er ledare?” hånade Ranghildr med ett skrockande.

Hillevi var en kvinna med få leenden, men att hånle var inte henne främmande. Hon log och såg tydligen inte utropet från Ragnhildr som det hån det kanske var. Hon höjde sina armar utåt som om de menades omfamna hela rummet.

“Ja vart är Turin? I hans frånvaro lyser din närvaro, för hans vilja är var och en av oss. Inte är han i era salar, inte är han i Audgisild ägo. Turin gör sitt och vi vårt, men Audgisil var ingenstans att finna när vi släpade dig hit. Vart var din ledare?” Hon var redo att fortsätta, och krigarna omkring henne som kanske hade reagerat lite väl mycket på Ragnhildrs poäng om Turins frånvaro såg ut att vända tillbaka till sina ryt av jubel när Hillevi talade. Sedan klev Freggi fram.

Hillevi tystnade och såg mot Ferri. Hon stod stilla och synligt sökte igenom sina tankar och minne medan hon nästan blankt stirrade på Ferri.

“Vår gamla granne, maka till Audgisil Ulfhedna, är åter bland oss Freggi.” Hon gestikulerade mot Ragnhildr och lät Freggi ta det utrymme hen önskade sig. Hon hade haft mycket kontakt med Freggi genom åren, då båda i grunden jobbade inom hantverk, men de hade aldrig varit nära, Hillevi hava gjort hennes grej och Freggi sitt.

Hillevi såg enkelt på Ragnhildr när hon spottade mot henne och verkade knappt bry sig om det. Om något kunde sägas om Hillevi så var det hur opåverkad hon var av andras känslor och deras färgstarka försök att uttrycka dessa. Så när Freggi sprang ut för att möta Ragnhildr var det inte heller en stor förändring hos Hillevi, utan hon bara stod där tålmodigt för att låta händelseförloppet framför henne spela ut i sin helhet. Hennes stilla tillstånd och väntan belönade sig när sedan Turin anlände, och hon sänkte sitt huvud av respekt när han passerade henne.

Med händerna slutna bakom sin rygg vände hon sig först halvt mot Turin där han satt för att av respekt se att han var färdig. Hon såg sedan tillbaka mot Freggi och Ragnhildr, och log lätt mot dem. Hon höjde blicken mot resten av rummet och lutade spjutet sitt över sin axel istället för att stå med det bredvid henne.

“Vi har Ragnhildr, men vi är inte färdiga. Vi skickar vetskapen till Audgisil, och deras svar bestämmer Ragnhildrs öde. Hennes man, hennes barn, hennes folk beslutar hur detta slutar. Hon har ett värde till oss, att hon är mer värdefull för dem, att det är till ingen kostnad för oss men stor förlust för dem att hennes liv slutar här.” Hillevi talade med en stark, bärande röst som innehöll mer energi än hennes kropp uttalade, hon hade minimalistiska rörelser, men hennes blick vandrade över hela rummet och talade till de samlade istället för specifikt till Ragnhildr.

“Vi kommer erbjuda dem Ragnhildr tillbaka mot Audgisil eller ett av barnen. Kommer de alla med avsikt för våld kommer Vindbergen sluka dem, skickar de ett byte har vi chans på två fångar eller ett byte till en av högre värde, och låter de bli förlorar de en drottning, maka och en mor, och vi kan räkna med ett svar. Mina vänner, det här är början av slutet! Vart den här vägen än leder, har vi påbörjat det vi sökt hela den här resan. Det vi har väntat på har sin begynnelse här!” Hon gav en gest med sin hand mot Freggi och Ragnhildr.

“Var försiktig Freggi, för Ragnhildr har blivit lärd att avsky oss. Hon är vår fånge och inte vår gäst, för hon har glömt vårt värde. Hon har redan kostat Ejvald hans liv, och jag vill inte att ditt eller någon annans blir nästa.” Hon såg mot samlingen, och mot Turin, för att sedan se tillbaka mot Ragnhildr och Freggi.

“Ordet är fritt. Alla som önskar sig bli hörda får nu tala.”

Hillevi betraktade de två framför henne med svagt men befintligt intresse, hon var aldrig en att engagera sig i dramat, känslorna och de sociala delarna av livet, och hade svårt att empatisera med vad som pågick framför henne, men detta var inte nytt till många i rummet. Hillevi var engagerad och känslosam där det krävdes av henne, men annars lät hon inte känslor eller moral styra hennes beslut, och det hade resulterat i många lyckade räder, beslut och förändringar i kriget. Men självklart fanns det blandade känslor på båda sidorna om henne på grund av detta, åtminstone bland de som var involverade i beslutfattande.

När Turin talade såg hon sig om mot honom, ett svagt leende dekorerat över hennes ansikte, men hennes nävar knöt sig, hennes ena greppade hårt men diskret om spjutet för att kväva en större reaktion, och hennes naglar grävde in i hennes andra hand. Men hon var bättre än att låta detta vara tydligt, och leendet förblev ända tills Turin var färdig med sitt korta tal. Hon vände sig tillbaka till rummet och talade inför alla, men såg till att lägga särskild fokus på Ragnhildr och Freggi.

“Ulfhedna är ett hedersamt släkte, hela deras styre är baserat runt tron att de står över oss. Vi förväntar oss ingenting annat än ett fredligt utbyte, men med deras son och broder död samt moder och hustru i våra klor behöver vi räkna med det oförutsägbara. Vi kan inte vinna detta krig genom att inte leverera på vårat löfte. Ragnhildr var en gång en av oss, men om Ulfhedna inte svarar på våra krav behöver vi vara redo att leverera på vårt löfte.” Hon såg mot Freggi.

“Detta betyder inte att hennes vistelse hos oss behöver vara en plågsam sådan om hon inte själv gör den till det. Inför er alla vill jag överlämna vårdhavandet av Ragnhildr till Freggi, och att vi tillsammans ser till att hen har allt som behövs för att det ska gå.” Hon höjde sin hand för att indikera att Ragnhildr fick resa på sig. Hillevis ansiktsuttryck var oläsbart, men som så ofta, strängt, allvarsamt. All den här hedern och respekten skulle kosta dem kriget om det eskalerade, men de var ändå ett stolt folk, på båda sidorna om kriget. Detta betydde såklart inte att slutet var skrivet, eller ens resvägen, men det krävde av Hillevi att navigera både intern och extern politik för att säkra Turins plats på tronen.

Adrenalinet hade slutat att dunka i hennes huvud och striden som hon hade haft i skogen kändes avlägsen. Verkligheten verkade komma ikapp med henne, snabbare än vad hon själv hade tänkt. Fast trots det visade hon inte sin rädsla, ensamhet eller sorg öppet. Att komma tillbaka till Frostheim… det kändes så avlägset. Speciellet med tanke på att Ejvald inte längre skulle vara där.

Den som hon hade sett som sin far, nästan hela livet. Hon försökte att tränga bort tanken och tårarna som ville synas. För att visa sig svag inför denna skara var inget som hon ville… Å andra sidan kanske det var exakt det som hon ville?

Lite förvånad blev hon att hon skulle vara i Freggis förvar. En sida av henne jubla, medan den andra inte riktigt kunde glädjas över det. Om… Eller när hon skulle vara tvungen att ta sig härifrån skulle säkert hennes vän komma till skada. Verkligen ingenting som Ranghildr hade önskat. Kanske… kanske hon kunde komma med till Frostheim? Se allt som hon velat berätta…

Hillevi kände sig färdig med situationen. Hon hade tagit från den vad hon kunde och när Turin var färdig med sitt svar så nickade hon mot honom och sedan såg mot deras fånge och Freggi.

“Låt dig inte förvirras, Freggi. Hon kommer försöka leda dig bort från klarsynthet.” Hillevi log lätt åt Ranghildr för att sedan börja gå, passerade dem båda och lämnade rummet. Några av de samlade följde efter henne, de som stod henne närmast. Stilla stunder var sällsynta för Hillevi, det fanns på tok för mycket att göra.