Freggi mötte upp Ragnhildr när hon reste sig och kom mot hen, rädd att hon skulle falla. Hen tog hennes händer i svar och höll dem hårt – dels för att försöka stötta upp henne, men också i anspänning av vad hen nu visste väntade.
Hen mindes Hillevis ord – “Låt dig inte förvirras, Freggi. Hon kommer försöka leda dig bort från klarsynthet.” Det kändes som att hen inte hade kunnat tänka klart sedan hen först hade fått syn på Ragnhildr där på golvet, kanske inte innan det heller, under alla dessa år. Nu verkade saker bli klarare – och samtidigt mer komplicerade. Att stanna här vore det enkla – men inte det rätta.
Hen fäste sin blick i Ragnhildrs i några tysta sekunder, hjulen i hens huvud spann på snabbt nu och hen var övertygad om att Ragnhildr skulle känna igen den blicken.
“Idun… Hennes far blev illa slagen av några av Turins män. Hon och hennes mor har inte mycket för dem, kanske inte för Turin heller.” Hens röst var eftertänksam och blicken var nästan bortom Ragnhildr nu. “De är empatiska människor. Om vi behöver få ut ett meddelande är det dem vi ska vända oss till.”
Freggi såg bekymrat på henne igen. “Om vi ens lyckas få ut ett meddelande oupptäckt. Vad ska din familj göra om vi lyckas? Det skulle behövas en riktad attack mot passet för att röja någon slags väg för oss att ta oss igenom osedda. Något sådant skulle ta för lång tid! Vid Hel! Innan dess kan det redan vara…” Hen svalde hårt vid tanken. “Innan dess kan det redan vara för sent!”

När Ragnhildr omfamnade hen på det där sättet var det som att hen åter var en ung och stjärnögd lärling, osäker och ändå så säker. Hen hade förstått redan då att det var få som såg denna milda, nästan sköra sida av Ragnhildr. Den sida som rörde Freggi in i märgen. Det var som att den varma viskningen värmde upp hens kropp inifrån och hens axlar slappnade av i hennes omfamning. Freggi lade långsamt sina armar om henne och besvarade kramen. Lät sig svepas med i viskningen och glömma bort sig för en sekund.
Hen hade varit ensam så länge, först nu kände Freggi hur det hade tärt på hen. Att man kunde vara så ensam, mitt i ett samhälle som sjuder av liv. Det var som att hens kropp tyst hade skrikit efter fysisk närhet i årtionden. Omfamningen blev på gränsen till krampaktig. Hen nästlade in sin näsa i det vilda röda håret. Och där var hen fast. Sin vana trogen kunde hen inte uttrycka sig i ord för att forma någon sorts svar på viskningen, men hen kunde inte heller röra sig. Stilla stod hen där och kände sitt eget hjärta slå tungt i bröstet, kanske också Ragnhildrs.

Som om de varit en följde Freggi rörelsen, besvarade Ragnhildrs intention. I hens bröst kändes det som att hjärtat skulle sprängas, ändå låg detta lugn över hen. Hen utforskade kyssen, de gamla känslorna som aldrig helt utforskats. Och så var kyssen plötsligt över.
Det var inte utan en högst påtaglig känsla av saknad som hen med outgrundlig blick betraktade Ragnhildr när hon drog sig undan. Freggi rynkade sina ögonbryn något, full av motstridiga tankar om det som just hänt. Hen hade alltid hyst en längtan att få vara nära Ragnhildr, allt sedan de var unga. De var goda vänner, de bästa vänner; Freggi älskade Ragnhildr, men om den kärleken var mer än platonisk hade hen aldrig vågat utforska.
Med Ragnhildr hade känslorna återvänt och hens tankar speglade det hon sa: kanske var det bara forna känslor.
Freggi drog sin hand genom hennes grånande hår, såg henne i ögonen. “Kanske… Kanske jag också.” Hens röst var stadig, men inte mer än en viskning. “Be inte om ursäkt. Oavsett om känslorna är forna eller ej…” Freggi fortsatte att se forskande på henne. Så lade hen prövande sina händer om Ragnhildrs kinder, lätta som fjädrar, var noga att inte orsaka mer smärta. Långsamt, mjukt och oändligt försiktigt kysste hen sedan Ragnhildr igen. Världen utanför med sina intriger och konflikter fanns inte.

I samma ögonblick som Ragnhildrs viskning flimrade det plötsligt till bakom Freggis ögonlock. Som en blixt, en vision av fallande pilar.

Hen höll tillbaka ett stön. Vad höll hen på med? Detta var galenskap!

Freggi sänkte skakigt sina händer från hennes ansikte, noga med att inte ge sken av den ångestfyllda känslan av förestående förödelse. Hen log, knappt märkbart och ytterst flyktigt.

Hen kunde inte tappa greppet nu. Hen kunde inte förstöra denna stund, hur förryckt den än var så var den deras. Men den måste vara över nu. Det tog all hens kraft att hålla den raspiga viskningen stadig. “Vi… Vi borde börja förbereda oss.” Hen svalde hårt och tog ett steg tillbaka från Ragnhildrs famn. “Vi måste vara beredda på att det kan gå kvickt…”

Freggi lyfte handen igen och vände oroligt på hennes ansikte för att åter inspektera såret. Det blev en god distraktion. “Det där duger inte. Innan vi gör något annat måste jag sy…”

Einriðivinr – “vännen som rider ensam”, det var trots allt det hens namn betydde. Och Freggi kunde räkna upp ett dussin anledningar till att den förryckta stund de efter alla dessa år delat inte kunde bli mer än just det. Men den var inte för dens skull betydelselös. Som vanligt kunde dock Ragnhildr hitta ett skämt i också denna situation verkade det som. Det förtog lite av de djupsinniga tankar Freggi haft och hen visste inte om hen var lättad eller besviken att hon verkade ta så lätt på det. Om det var ett skämt kunde Freggi därför inte le när Ragnhildr nämnde hens läppar. Av någon anledning stack det lite i hen. Men kanske missförstod hen.
Utan ett ord vände sig Freggi om i det lilla rummet och fann hinken med dricksvatten och skopan. Hen manade tyst Ragnhildr att sätta sig igen och räckte sedan hinken till henne så att hon kunde dricka medan hen letade fram sina syredskap. Efter lite rotande satte hen sig åter på den väggfasta bänken och började skickligt ta hand om såret. Hen var hela tiden tyst och sammanbiten. Hen bannade sig själv lite för att hen inte sytt med en gång. Hen bannade sig själv för många saker. Ragnhildr skulle bli hens död och om så var så skulle hen villigt överlämna sig åt valkyriorna. Allt pekade trots allt på att det var i strid hen skulle gå hädan.

Freggi fortsatte att fokusera på såret. Hen drog dock lite på ena mungipan när Ragnhildr antydde att hen njöt. “Det vet du…” Sa hen något roat, men höll fortsatt fokus på såret. Den roade minen bleknade dock något igen.

Hen var tyst några sekunder efter hennes fråga men svarade sedan med en liten antydan till eftertryck. “Du kan visst finna ett skämt i allt du…” Hen avslutade stygnen och suckade trött. Minen mildrade och hen mötte Ragnhildrs blick. Hen visste att hon inte menade att narras, att hon visste att situationen var allvarlig… Och att kyssen inte var ett skämt för henne. Hen bestämde sig för att för en gångs skull säga precis vad hen kände, trots stigmat.

“Förlåt… Jag bara… Jag känner mig bara så… Sårbar plötsligt. Jag vet inte, gamla känslor, gammalt sinne…” Hen lade huvudet lite på sned och log matt, smekte henne över den oskadda kinden flyktigt. “Du har redan sett strid, våld, död… Det är långt ifrån över. Hillevi, eller Turin själv för dens skull, kan komma in genom den där dörren när som helst, fast besluten att spelet är slut!” Hen såg oroligt på henne. “Och här sitter vi och vänslas. Jag är inte sur. Jag är… Bekymrad. Jag ser bara mer våld och död framför oss Ragnhildr.”

Freggi började minnas varför hen älskade Ragnhildr. Det bodde en aldrig sinande brunn av liv inom henne och den rann över i allt hon företog sig. Det var beroendeframkallande. Det var därför hen skulle följa henne vart hon än behövde gå nu. Det var därför hen skulle gå i döden för henne.

Freggi log nu varmt igen. En kort lätt kyss på Ragnhildrs läppar, med en mer vänskaplig känsla denna gång. “Okej. Så låt oss leva, lite till!” Hen nickade och försökte åter tränga bort bilden av fallande pilar.

Hen såg sig om i rummet. “Undrar om jag inte har några droppar mjöd här någonstans… För smärtan. Och dina torra läppar.” Hen log retsamt och reste sig för att leta i ett skåp som stod längst in i ett hörn.

Med ryggen vänd åt Ragnhildr kunde hon inte se Freggis plötsligt sorgsna blick när hon nämnde sista gången de sågs. Hen plockade fram flaskan och lade till med ett leende igen innan hen vände sig om.

Hon lyckades locka fram något av den unga Freggi igen ändå och hen kontrade kommentaren om hens läppar. “De är nog fortfarande fuktiga efter den blöta natten för så många år sedan. Jag har fortfarande minnesluckor.” Hen skakade roat på huvudet och skrockade. “Hur är dina minnen? Fick du med dig skratten jag lovade dig?”

Freggi kom fram med flaskan och räckte den till Ragnhildr. “Drottningen först…” Log hen. Sedan satte hen sig ner vid hennes sida, så nära att deras axlar vidrörde varandra. Hen följde hennes blick ut genom fönstret där det började mörkna.

Fyra barn! Åter reflekterade Freggi över hur mycket som hade hänt egentligen. Hen ville lära känna den Ragnhildr som satt bredvid hen nu. Hen svalde hårt och vågade sig på att fråga. “Vill du… Vill du berätta om dem? Och vad som hänt dem? Jag finns här för dig nu – vad du än behöver.” Så mycket hade hen förstått att barnen var ett smärtsamt ämne och hen var beredd att dela också den smärtan.

Freggi lyssnade tyst på Ragnhildr när hon berättade om sina barn. Oförberedd och mycket illa berörd av hennes ord lade hen fort sina armar varmt om henne när tårarna kom, vilade sin kind mot hennes huvud, omfamnade henne innerligt. Det var inte utan att tårar fyllde också Freggis ögon. “Förlåt! Förlåt Ragnhildr! Det var dumt av mig att fråga!” Rösten var skakig och full av ånger. Vad hade hen för rätt att påminna henne om den smärtan som förekommit hennes närvaro här!?

Plötsligt var det som att alla kvarvarande tvivel om att fly var oåterkalleligt bortblåsta. Freggi smekte Ragnhildr över det ostyriga håret. Lät henne gråta så länge hon behövde. När gråten mattats av satt hen kvar med armarna om sin vän ännu några ögonblick innan hen åter med hes röst talade. “Vi… Vi borde nog få lite sömn. Jag behöver bara packa en liten kont, sedan vilar vi oss lite, bara vila lite, okej?” Hen lyfte Ragnhildrs haka försiktigt och såg frågande på henne trots att hen förmodligen inte skulle acceptera ett nej.