Irritationen som precis runnit av henne kom krypande tillbaka och hennes ögon smalnades av då han avfärdade hennes fråga. Hans arrogans och envishet retade henne till den grad att hon kramade hårt om vattenskinnet, och föreställde sig hur det istället var hans hals som hon kramade luften ur. Varför kunde han inte bara göra som hon ville? Att han dessutom hade mage att försöka så split mellan henne och hennes män. Hon fnös bort hans ord och knäppte honom hårt på kinden.

“Passa din egen tunga. Om du vill behålla den,” sa hon med en nonchalant ton innan hon reste sig. Hennes blick gick från männen vid lägerelden tillbaka till Zaahl och för ett ögonblick övervägde att slå till honom, men hejdade sig. Inte heller skulle det hjälpa något till att försöka tillrättavisa honom med ord, så hon skakade bara på huvudet med en missbelåten min innan hon med höjd haka gick tillbaka till lägerelden. Hon vägrade tro på hans ord, men de hade redan etsat sig fast och hon la märke till hur männen tystnade då hon återvände. Hennes blick vilade en lång stund på den man Zaahl refererat till. Han skruvade lite obekvämt på sig och mötte inte hennes blick. Samtalen började så smått igen mellan männen men nu om något helt annat. Men det tog en bra stund innan Nasrin kunde fokusera på vad som sas. Tvivel på hennes män hade redan börjat gro.

***

Solen hade ännu inte kommit över horisonten då männen väckte henne och de började packa ihop lägret. Nasrin hade fått fundera på vad som sagts kvällen innan och hade bestämt sig för att alven bara ville förstöra för henne genom att så tvivel om männens lojalitet. Ett tvivel som det dock visade sig finnas fog för. När solen börjat stiga över horisonten till höger om dem insåg Nasrin att de nu var inne på sin tredje dag i riktningen bort från ökenalvernas rike. De första dagarna hade hon förstått att de ville komma undan de som attackerat dem. Men nu… Från att ha varit sömnig kände hon sig plötsligt klarvaken och hon drev på kamelen fram till den av männen som alltid haft en form av ledarroll.

“Vi färdas åt fel håll,” sa hon kort då hon kom ikapp honom där han satt på sin häst.
“Vi färdas åt rätt håll,” svarade han lika kort men utan att titta på henne. Hon kände hur ilskan brann till och hon drev på kamelen framför hans häst så han tvingades att stanna djuret och möta hennes blick. Hon pekade åt det håll från vilket de kommit.
“Ökenalvernas land ligger ditåt,” hon brydde sig inte ens om att dölja ilskan i rösten. Han suckade och skakade på huvudet.
“Den här galenskapet tar slut nu. Vi har redan förlorat en man och vi andra har nästan strukit med två gånger. Vi ska hem,” han drev på sin häst och styrde förbi henne. Nasrin kände hur blodet kokade av ilska och hon manade på kamelen efter honom.
“Jag bestämmer vart vi ska och inte…! Vänd om nu…!” Men mannen fortsatte framåt utan att ens se mot henne. “Hör vad jag befaller dig! Jag kommer låta er alla att piskas…!” Det fick mannen att vända sig mot henne och för ett ögonblick såg hon triumferande på honom.
“Din far kommer inte låta piska oss för att vi skyddade hans dotter. Vi är din fars män, shayzadi, glöm inte det.”

För att behålla sin värdighet hade Nasrin inte diskuterat mer. Hur mycket det än tog emot och hur arg hon än kände sig kunde hon inte vinna denna strid. Men hon vägrade att ge upp på sina planer och under den fortsatta färden övervägde hon alla alternativ. Inget av alternativen var bra, men om hon inte kunde få med sig männen så återstod bara för henne att genomföra detta ensam. Att först ta sig hem för att hitta en grupp av mer pålitliga män var uteslutet, då tid var en pressande faktor. Hennes far hade bara kvar till våren, om ens det, och sedan skulle han vara utom räddning. Hon skulle vara utom räddning. Nu behövde hon en plan för att ta sig bort från männen.

Att vänta till natten hade varit det mest förmånliga, men högre makter verkade vara på hennes sida. Det hade börjat blåsa upp under förmiddagen och vindarna hade tilltagit kraftigt då de slagit läger för att undgå solen då den var som starkast. Solen som nu börjat täckas av dammoln högt uppe i skyarna vilka långsamt började få en gulaktig färg.
“Vi bryter upp,” uppmanade en av männen bara efter någon timme i lägret, “Vi måste ta oss till en mer skyddad plats om det är en storm som är påväg mot oss.” Ingen protesterade då de började packa ihop tälten de slagit upp som skydd mot solen. Nasrin hörde hur de diskuterade om att ta sig till ett klipparti längre fram. Det rådde en viss oro bland männen, en oro som gjorde att hon ostört kunde packa med mer proviant, vatten och annat på sin kamel.

Hennes uppmärksamhet vändes motvilligt till Zaahl som likt ett djur placerats bland riddjuren, repet kring halsen fastbundet vid samma kätting som hästarna. Han var den absolut största risken som hon tog. Men i sina funderingar hade hon insett att han troligtvis inte var helt obetydlig bland ökenalverna. Sättet han pratat på, arrogansen och, ja, hur han lyckats att inte agera som en vettvilling när hon erbjudit honom mat och vatten. Om hon tolkat allt rätt så kunde han kanske användas i en förhandling med alverna. Närmare om hur hade hon dock inte tänkt. För henne var det inte viktigt just nu.

Det tog emot att gå fram till honom, särskilt då hon drog sig till minnes hur han bara några dagar tidigare ifrågasatt om hennes män bara följde order. Det fick henne att blänga surt på honom, en tyst uppmaning om att han skulle hålla tungan bakom tänderna. Hon satte sig på huk bredvid honom och inte olikt gårkvällen erbjöd hon honom vatten.
“Drick medan du kan,” sa hon lågt och slängde en blick över axeln mot männen som fortfarande var upptagna med att plocka ned lägret – något som tog längre tid i och med den tilltagande vinden. Hon såg tillbaka till Zaahl och gav honom inte mycket tid till att dricka innan hon istället la en sjal om hans huvud.
“Det blåser upp till storm,” förklarade hon även fast det var uppenbart och började binda upp sjalen med vana händer för att den skulle skydda hans ansikte från det damm och sand som stormen otvekligen skulle föra med sig.

Nasrin fortsatte sammanbitet att knyta sjalen över hans näsa och mun trots de hårda orden. De hade inte något val än att försöka hitta skydd. Hennes blick flackade mot horisonten. De hårda vindarna hade piskat upp sand och damm som närmade sig över dynerna. Redan nu ven sanden runt deras fötter och vindarna var hårda. Ingenting man ville vistas ute i.

Hon stannade upp i sina rörelser och mötte hans blick då han erbjöd sig att hjälpa henne mot hans frihet. Tvekan syntes i hennes ögon och ett ögonblick passerade när hon på allvar övervägde hans erbjudande. Hon ville så gärna tro honom, men så naiv eller desperat var hon inte. Inte än i alla fall.
“Ögonblicket jag släpper dig kommer du ha ihjäl oss alla,” hennes röst var låg, precis tillräckligt hög för att överrösta vinden som ven i sanden. “Och vi måste ha skydd oavsett om du är fri eller inte. Vi har inte tid till någon förhandling nu.” En sista gång kontrollerade hon att sjalen satt tillräckligt tätt innan hon vände sig mot kättingen från vilken hon surrade loss hans rep och sedan skyndade sig fram till sin kamel där hon fäste det vid sadeln istället. Trots farorna med stormen så var det hennes chans att ta sig ifrån männen, vilka nu hade fått ihop deras läger och själva skyndade sig mot djuren. Nasrin knöt ett skynke om sin kamels nos innan hon hoppade upp i sadeln och manade djuret att resa sig. Väl på dess rygg band hon upp sin egen sjal för att täcka hennes ansikte förutom ögonen. Runt omkring hade männen också suttit upp på riddjuren och det lilla följet började genast röra sig framåt, bort från stormen och mot de klippor som fanns längre fram. I virrvarret var det ingen som ifrågasatte att Zaahls rep redan var fäst vid den kamel Nasrin satt på.

Gruppen ökade ständigt takten. Här var inte dynerna så höga, men landskapet kunde inte kallas flackt och det tog på krafterna att ta sig fram. Vindarna tycktes tillta ju närmare stormen kom och blåste upp mer sand och damm från dynernas krön. Nasrin hamnade snabbt sist, vilket kunde skyllas på att hon hade Zaahl i släptåg. Men det var också medvetet som hon tyglade in kamelen för att öka avståndet mellan henne och männen ju närmare klipporna de kom. När de andra var på väg upp för en av dynerna stannade hon djuret helt vid botten av dyn. Hon kunde höra sina egna hjärtslag då hon höll blicken fäst vid männen som försvann över krönet. Ingen vände sig om och så fort den sista försvunnit utom synhåll slängde hon benet över kamelens rygg och gled ned i sanden. Nu fanns ingen tid att förlora och de behövde snabbt hitta skydd från stormen som kommit närmare än vad hon först förväntat sig. En låg svordom lämnade henne då hon beordrade kamelen ned på knä. Hon vände sig till Zaahl och såg upp på honom, ögonen kisande då hon var tvungen att vända sig mot vinden.
“Upp. Du är för långsam med det där benet,” beordrade honom, ena handen mot hans arm för att leda honom mot kamelen. “Vänta,” hon stannade upp och lossade repet som skavde runt hans hals innan hon med en gest bjöd honom att ta sig upp på kamelen.

Nasrin följde honom med blicken då han hoppade upp på kamelen, redo att göra detsamma så det kunde komma iväg. Men hans ord fick henne att tveka och även om hennes ansikte var dolt av sjalen sa hennes ögon tillräckligt av vad hon tyckte om hans kommentar då hon sköt honom en ilsken blick. Hon övervägde om hon skulle stanna på marken, men hon visste att det bara skulle sinka dem mer om hon skulle försöka hålla takten med kamelen genom stormen. Motvilligt satte hon sig framför honom och mycket riktigt fanns där knappt något utrymme. Hennes rygg pressade mot honom och det var definitivt närmare än vad hon var bekväm med. Objudet drog hon sig till minnes hans tidigare fräckhet och ord om att männen sagt att hon flirtat med honom. Irriterat försökte hon skjuta undan tankarna och manade på kamelen som mödosamt reste sig.

Stormen var nära nu och att ha ryggen i vinden var det som vilken normalbegåvad person som helst skulle ha gjort. Men Nasrin styrde istället kamelen så att de höll sig i dynens dal och fick vinden i sidan. Om hon skulle undgå männen så kunde de ju inte följa efter dem utan behövde ta en annan väg mot klipporna. De hade tiden emot sig och hon drev på kamelen som inte var glad över varken den extra vikten eller över att få vinden i sidan. Dess passgång tog dem dock snabbare fram än om de försökt ta sig till fots.

Trots att vinden var hård och sandkorn redan irriterade ögonen var inte det värsta över dem, även om landskapet runt omkring redan fått en gul ton av sanden i luften. Eller hade de bara överskattat stormen? Kanske var den inte så farlig som de först trott. De hade nu tagit sig sidledes ett stycke och kommit runt ett par av dynerna. Nasrin ut åt det håll männen troligtvis försvunnit och kunde inte se dem vilket betydde att de inte heller borde kunna se henne och Zaahl. Hon log segervisst för sig själv och kisade bort mot horisonten där klipporna kunde skymtas trots den dåliga sikten. Men då hon skulle styra kamelen ditåt skymtade hon något i ögonvrån som fick henne att vända på huvudet. Dess framfart hade varit dold för dem när de tagit sig fram i fördjupningarna mellan sanddynerna, men nu kunde de tydligt se den vägg av sand och damm som tornade upp sig. En vägg som närmade sig i en rasande hastighet. Med ett rop drev Nasrin på kamelen, mot klipporna och bort från stormen, även om hon visste att de aldrig skulle ta sig dit i tid. Väggen av sand och damm slog emot dem och allt blev gult. Sikten försvann helt. Kamelen stapplade till och hon bet ihop käkarna så det knastrade. Knastrade från sanden som redan letat sig in i munnen. Ögonen sved och gick knappt att hålla öppna trots att de hade ryggen mot den hårda vinden. Men likväl drev hon på kamelen framåt, åt det håll hon hoppades att klipporna fanns.

Nasrin var endast fokuserad på att driva kamelen framåt, bort från stormen och mot skyddet av klipporna, och hon ignorerade Zaahls ord även om hon hörde honom. Hon förstod inte varför han skulle börja med det där igen. Som för att understryka att hon inte lyssnade ropade hon uppmanande åt kamelen att öka takten. Även om hon visste att det var lönlöst. Men hon vägrade att ge upp tanken på att ta sig till klipporna och deras enda hopp om skydd.

Den plötsliga smärtan i halsen fick henne att flämta till och hon försökte slå honom, något som misslyckades helt då det inte fanns något utrymme för att vända sig om. Men hennes uppmärksamhet hade han definitivt fått.
“Vad tar du dig till-” fräste hon men tystnade av hans ord. Det brådskande i hans röst och det lilla kornet av rädsla fick henne att reagera. Inte en gång under den tid han varit fången hade hon upplevt honom som rädd, inte ens då hans liv balanserat på en knivsegg. Inte förrän nu. Att höra det på hans röst fick henne därför att inse allvaret i deras situation. Det gjorde henne medveten om sin egen rädsla, den som annars var reserverad inför det som skulle ske om hon kom hem tomhänt.

Hon ryckte till då han röt åt henne och hon bet sig fundersamt i läppen. Det var dumdristigt att tro på honom, det visste hon, men det fanns en liten chans att han talade sanning. Kanske kunde han skydda dem, hon hade trots allt sett honom både mana fram stormar och slukhål. Någon längre tid till eftertanke hade hon inte utan gav slutligen med sig och drog hårt i tyglarna för att få kamelen att stanna upp.

“Okej, okej…!” Innan kamelen stannat helt hade hon hoppat ned från dess rygg. Vinden var så stark att hon fick huka sig mot den när hon försökte få den oroliga kamelen att stilla sig. Hur Zaahl tog sig ned från den höga ryggen brydde hon sig inte om, hon hade sett hur enkelt han tagit sig upp. Istället snurrade hon tygeln runt ena handleden och drog sin dolk.
“Låt mig inte ångra det här.” Hon gav honom en sista tveksam blick innan hon skar av repen som band honom.

Nasrin visste inte vad som väntade när han väl blivit fri och hade fortfarande ett hårt grepp om dolken. Inte för att hon trodde det skulle hjälpa särskilt mycket, men det gav henne en form av trygghet. Men vad hon än väntat sig så hade hon inte tänkt sig att han skulle börja klä av sig och för ett ögonblick såg hon förvirrad ut innan hon plötsligt förstod. Snabbt skidade hon dolken och grep tag om västen för att den skulle stanna över kamelens ögon. Djuret brölade oroligt och tog några steg åt sidan innan hon fick den att sansa sig. Hennes uppmärksamhet gick till Zaahl som stod på knä, men lika snabbt började hon se sig omkring, först förvirrat men snart förundrat över den kupol som bildades runt omkring dem.

Tystnaden som la sig över dem gjorde henne medveten om sin egen snabba andhämtning och hon höll inne ett andetag för att försöka stilla sig. Hennes blick föll på Zaahl där han satt sig och med ens gått från att bara vara en ökenalv till att både ha ett namn och titel. Hon hade tillräckligt med omdöme för att skämmas över hur de behandlat honom och hon var tacksam över den sjal som dolde rodnaden på hennes kinder. Men det varade endast för en kort stund och hennes blick gick snart tillbaka till den vägg av sand som bildats runt dem. Hon kunde fortfarande höra vinden och sanden som rasslade mot utsidan, men där inne var allt stilla. Långsamt drog hon bort sjalen som täckte ansiktet medan hon förundrat såg sig omkring. Förmågor som detta var inte vanligt bland människor och än mer sällan kunde de göra något som det här. En plötsligt ilska for över henne och hon såg tillbaka till Zaahl där han satt och såg nöjd ut.

“Vad flinar du åt? Det var väl dumt att vänta in i det sista med att säga något om det här,” hennes andhämtning var fortfarande snabb och rösten svag även om irritationen var tydlig. Hon skakade på huvudet och mumlade något för sig själv då hon vände sig till kamelen. Djuret var spänt men lydde då hon fick den att lägga sig ned. Västen fick vara kvar över dess huvud, för hon var osäker på hur den skulle reagera i denna underliga situation. Istället klappade hon den mjukt över halsen för att lugna den innan hon grävde fram ett av vattenskinnen och vände sig till Zaahl. Han hade sagt att hon skulle tacka honom, och just därför tänkte hon inte göra det. Även fast hon egentligen ville. Hon tog de få steg som skilde dem åt och satte sig ned framför honom.
“Här.” Det var det enda tack hon tänkte erbjuda när hon räckte honom vattnet. Ljuset var svagt därinne men hon kunde se tröttheten i hans ansikte. Det borde ha gett henne dåligt samvete men hon blev plötsligt påmind om att han försökt ha ihjäl henne två gånger och dessutom bitit henne i axeln. Hon la handen mot det ställe han bitit henne. Det ömmade och hon hade slagit till honom om det inte var för det faktum att han precis som hon nyss blivit dragit sig till minnes, hade försökt döda henne, och att han nu var fri. Istället vände hon bort blicken och försökte komma fram till vad i hela friden hon skulle göra nu.

Nasrin fnös åt hans låga ord, men det var för att dölja ett kort skratt och det lilla leende som dröjde sig kvar på hennes läppar. Att han ens kunde säga en sådan sak efter vad som precis hänt. Hon strök lätt över den ömmande punkten på halsen men sänkte snart handen och lyfte blicken till honom igen då han kastade tillbaka vattenskinnet. Hon tog själv en klunk från vattnet för att skölja bort torrheten ur munnen efter att ha varit utsatt för stormen. Det var knappt någonting kvar men hon hade packat med sig fler vilka borde räcka någon dag eller två.

Även hon ryckte till då stormfronten drog in över dem. Blicken gick instinktivt till den skyddande kupolen över deras huvuden och hon flyttade sig närmare Zaahl. Hennes blick sjönk ned till honom igen då han sa det som hon själv trott han tidigare menat och hon gav honom bara en liten nickning för att bekräfta hans ord. I sitt stilla sinne undrade hon om hans tidigare erbjudande varit sant och om hon hade gått miste om en ypperlig chans? Tanken fick henne att bita sig i insidan av läppen. Som hon så ofta fått höra av sin familj och sina lärare var hon för impulsiv och tänkte aldrig igenom sina beslut ordentligt. Det kanske hon skulle få ångra även nu.

Hennes tankar avbröts av ännu en hög knall utanför. Det hade blivit nästan lika mörkt som natten där inne nu när stormen skymde solen. Hon drog ett djupt andetag innan hon hasade sig upp bredvid Zaahl och även hon lutade ryggen mot väggen. Aldrig förr hade hon varit med om en storm av denna magnitud och ingen av de stormar hon upplevt hade hon varit i en sådan utsatt situation som nu.

“Det är nästan som om världen håller på att gå under där ute,” sa hon lågt samtidigt som hon studerade siluetten av kamelen som låg ett par meter framför dem. “Kanske är det lika bra.” Med lite tur kunde stormen svepa bort alla hennes problem. Hon sänkte blicken till sina egna händer och log uppgivet åt tanken. Lutandes mot väggen kunde hon tydligt höra skrapandet och rasslandet som sand och den ylande vinden gav upphov till. En sådan kraft kunde nog endast få varelser motstå och i ett svagt ögonblick kände hon sig både ödmjuk och tacksam inför Zaahl och det skydd han uppbådat. Hon vände huvudet till honom och studerade honom för en lång stund. Han hade trots allt kunnat ha haft ihjäl henne, eller bara skyddat sig själv. När stormen var över kunde hon dock inte lita på att hans välvilja skulle bestå, så det var med viss tvekan och sträckte sig innanför sina kläder och drog ut en tunn silverkedja hon haft runt halsen.

“Vet du vad det här är för något?” frågade hon försiktigt då hon höll upp det lilla smycket som hängde i kedjan. I silverhänget satt en liten ädelsten, knappt större än ett gruskorn, men som trots sin litenhet och mörkret glimmade likt en avlägsen stjärna. Nästan som om det alstrade ett eget ljus. Nasrin kände att hjärtat började slå hårdare och hon svalde mot torrheten i halsen då hon såg från smycket till Zaahl. Av historierna hon hört visste hon inte vad som var sant, men hoppades innerligt att han visste något och att det åtminstone fanns ett korn av sanning bakom historierna.

Zaahls reaktion var allt som behövdes för att den hisnande känslan av triumf skulle spira genom kroppen. Det var förhastat, men hon kunde inte hjälpa sig själv från leendet som spreds på hennes läppar. För Nasrin var hans reaktion ett kvitto på att den lilla ädelstenen hade ett stort värde och det blev för henne synonymt att historierna var sanna. Hennes ögon bokstavligen glittrade i ljuset av soltopasen och med leendet kvar på läpparna såg hon från Zaahl tillbaka till stenen. Hans skepsism for helt över huvudet på henne.

“Jag fick den efter min mor,” sa hon medan hon fascinerat betraktade smycket som om hon såg det för första gången. För ett ögonblick verkade det som att hon inte tänkte säga något mer. “Eller ja, den fanns i ett smycke jag ärvt av henne. Så när jag upptäckte den ville jag sätta den i ett eget smycke…” Hon tystnade när hon mötte Zaahls blick och hennes leende bleknade då insåg att hans fråga inte varit av ren nyfikenhet. Långsamt sänkte hon smycket och lutade sig tillbaka mot väggen, blicken fortfarande fäst i hans. Om han skulle se på henne som om hon var en lögnare eller en tjuv så tänkte hon minsann inte avslöja något mer för honom.

Nyfikenheten kliade i henne och hon snurrade smycket mellan fingrarna. Hon ville veta mer om förmågorna hon hört om var sanna.
“Jag har hört att tillräckligt starka topaser kan bota sjukdomar, läka sår och förhindra åldrande av den som bär den. Att de används som lyckobringare och skyddsamuletter,” ivern i hennes röst var illa dold av de försiktiga orden. Hon fick bita sig i insidan av läppen för att inte börja haspla ur sig alla de frågor hon hade.
“Men ingen vet var de kommer ifrån. Förutom att de finns hos ditt folk…?” hon såg frågande på honom i hopp om att han skulle bekräfta det hon precis sagt. Av den skepsis hon sett i hans ögon var hon osäker på hur han skulle reagera, men hon var tvungen att ta risken att få reda på mer när hon fortfarande hade chansen.

Det var först när han såg ned till smycket som hon insåg att hon hållit hans blick under tiden hon talat. Och i tystnaden däremellan. Hon rättade till sig där hon satt och även hennes blick sjönk till smycket i hennes hand. Hans tystnad fick henne att snegla åt hans håll, undrandes om hon kanske frågat om något hon inte borde. När han slutligen tog till orden andades hon ut och snurrade på smycket mellan fingrarna, synades det med nyvunnen fascination. Det han sa bekräftade det mesta hon hört, men samtidigt väcktes fler frågor om denna lilla sten och ett litet leende spred sig återigen på hennes läppar.

När han så nonchalant ryckte på axlarna och påpekade att alverna inte åldrades hade hon god lust att fnysa åt honom. Men den lätta, oväntade beröringen och orden som följde fick fnysningen att fastna i halsen. Hennes blick gick omedelbart till honom. Hans gyllene ögonen sa ingenting. Hon kände hur det hettade om kinderna. Tack och lov för det svaga ljuset. Än mer tacksam var hon för hans fråga och hon vände snabbt ner blicken till smycket. Med ett djupt andetag sköt hon undan objudna tankar och försökte dra sig till minnes allt hon visste om smycket. Det tog ett ögonblick för henne att samla sig, men slutligen harklade hon sig.

“Jag vet inte. Hon dog när jag var liten. Jag har inte så många minnen av henne,” sa hon låg samtidigt som hon skakade på huvudet. Det hade varit länge sedan som hon kommit över sorgen att inte växa upp med en mor vid sin sida. Likväl syntes ett snett, sorgset leende då hon höjde stenen framför sig och synade den noga. Nästan som att den kunde berätta vart den kom ifrån. “Jag vet faktiskt inte så mycket om hennes sida av familjen heller. När en kvinna gifter sig blir hon en del av sin mans familj och alla gamla band klipps av. Men hon kan ha fått den i arv hon med, det andra smycket den låg i var ganska gammalmodigt.” Nasrin sänkte smycket igen och sneglade tillbaka till Zaahl. Hennes ögon smalades av en aning innan hon såg bort igen.

“Hon har inte stulit den om det är det du tror,” la hon till med syrlig ton. Hon kunde ju omöjligt veta, men det kändes bara så främmande att hennes mor skulle ha gjort något sådant. Nasrin såg fundersamt ut i mörkret. Kamelen verkade ha funnit sig i situationen och höll sig lugn av deras röster. Hennes tankar hade redan vandrat bort från topasens ursprung tillbaka till Zaahls ord om dess förmågor.

“Vad menade du med att soltopaser kan bota det mesta om man vet hur man gör?” frågade hon lågt och vände blicken till honom. “Vad ska man göra? Måste man använda… magi?” Denna gång mötte hon hans blick och ignorerade att kinderna blev varma. Men det var väl bara för att hennes fråga kändes korkad. Väl?