Nasrin såg hur Kahels blick mörknade av ilska då han höjde den till hennes ansikte. Instinktivt tog hon ett steg tillbaka, som för att stålsätta sig mot hans reaktion.

“Nasrin—” det hårda i hans röst avbröts abrupt när en plötsligt spark kom från Zaahl. Kahels uppmärksamhet vände sig mot honom istället. Och när han sträckte sig efter Zaahl, såg Nasrin sin chans.

Hon behövde göra någonting om de skulle dra nytta av Shaariels manöver. Om de ville komma därifrån. Med all kraft hon kunde uppbåda sparkade hon mot Kahel. Han vände inte ens sin uppmärksamhet till henne. Med fasa kunde hon se den där mörka, förödande kraft han bar på samlas i hans hand när han sträckte sig efter Zaahl.

Utan att tänka grep hon tag i Kahels kläder och riktade flera slag mot honom. Det fick i alla fall hans uppmärksamhet. Han grep tag om hennes handled

Det var inte ett hårt grepp. Men det hade lika gärna kunnat vara det. En skarp smärta fick henne att skrika till. Den skar genom hennes handled och upp genom hennes arm. Skriket fick Kahel att släppa henne och hon såg hur vreden i hans ögon byttes mot förfäran när hon ryckte åt sig sin arm.

Hela armen bultade av smärtan som var likt eld och is på samma gång, skoningslöst och intensivt. Nasrin stapplade bakåt ett steg och såg ned på handleden som hon höll om hårt med sin andra hand. Huden var mörk där Kahel hade rört henne, som om han lämnat ett spår av svartaste olja som nu rörde sig i hennes ådror. Hennes ögon vidgades och plötsligt var det svårt att andas. Hon kunde känna paniken stiga i bröstet.

“Nasrin—” hörde hon återigen Kahels röst. Han tog ett steg mot henne men hon backade hastigt undan, handen tryckt mot bröstet.

“Vad har du gjort?” viskade hon, förfäran tydlig i hennes darrande röst.

Nasrins blick flackade mellan handleden och Kahel. Han sträckte ut handen när han tog ytterligare steg mot henne, men stannade när hon fortsatte att backa undan. Han öppnade munnen för att säga något. Men orden lämnade inte hans läppar. Något hade fångat hans uppmärksamhet, och han slet blicken från Nasrin för att vända sig runt mot Zaahl.

Det var redan försent. Magin hade krupit upp om hans ben, samtidigt som röken tjocknade omkring dem.

Nasrin hörde hur han ropade något åt henne. Eller var det Zaahl? I stunden var hon inte säker. Det enda hon kunde tänka på var smärtan som bultade i armen. Och att de behövde ta sig ut. Nu.

Röknen fick hennes ögon att tåras och hon höll armen för munnen då hon dök ned bredvid Zaahl. Ett smärtfyllt kvidande lämnade henne när hon använde båda händer för att dra upp kjolen och knyta loss de fuktiga sjalar som avslöjat henne.

Bakom henne hörde hon Kahels arga rop. Det skulle inte dröja länge förrän han tog sig loss. Det fick henne att bita ihop mot smärtan när hon knöt en av sjalarna över Zaahls mun innan hon gjorde detsamma på sig själv. Ropen bakom henne, blandat med rosslande hostningar, blev bara argare. Hon kunde höra hur jorden som hållit Kahel fast började ge vika. I ren desperation la hon Zaahls arm om sina axlar för att försöka dra upp honom, men förgäves. Hon hade inte styrka nog.

“Upp…!” fräste hon, rösten en blandning av ilska, frustration och rädsla. “Res dig, nu!”

Paniken var nära. Hon kunde känna den komma krypande genom hennes kropp för var sekund som passerade. Men så fick Zaahl fötterna under sig och kom på fötter. De hade en chans nu. Nasrin väntade dock inte en sekund, utan ledde honom ut ur rummet så fort deras ben bar dem.

Hennes ögon tårades av röken och det var tungt att andas genom den blöta sjalen. Hon bet ihop käkarna hårt, försökte ignorera smärtan i armen. För det var ingenting emot vad Zaahl hade gått igenom. Hans ord fick henne bara att bli mer beslutsam.

“Nu,” fick hon fram mellan sammanbitna tänder, “tar vi oss härifrån.” Det var svårt att se genom röken, men hon försökte följa instruktionerna hon fått av Shaariel. Ovanför rummet skulle det finnas en tjänargång… Nasrins blick flackade fram och tillbaka genom röken. Hon såg ingenstans att ta sig upp.

Längre fram i korridoren rörde sig en gestalt genom röken. Paniken hon känt tidigare kom rusandes tillbaka. Hon hade inget vapen att försvara dem med och Zaahl var inte i något som helst skick att slåss. Rådvillt såg hon sig omkring efter någonstans att ta vägen, men gestalten kom bara närmare.

Nej. De måste ta sig därifrån.

“Vad väntar du på?! Kommer du inte ihåg vad vi sa?! Den här vägen!” Nasrins blick for till Shaariel som blev synlig genom röken. Hon kunde känna ilskan bubbla upp inom henne när Shaariel grep tag om hennes arm och pekade åt det håll hon skulle. Ilska som var välkommen. Det fyllde henne med mer beslutsamhet.

Hon skulle just till att spotta ur sig något, men Shaariel såg förbi henne och på Zaahl istället.

“Ta dig till säkerhet,” sa hon kort. “Jag hittar er vid mötesplatsen sen.” Hon tryckte sig sedan förbi dem. “Skynda er!” De sista orden följdes av ett skarpt ljud när stål mötte stål. Kahel måste ha tagit sig loss och tagit upp jakten på dem.

Med Zaahls arm runt axlarna fortsatte Nasrin framåt åt det håll Shaariel pekat. De hittade tillslut rätt. Och det var i grevens tid, för ljudet från stridigheter både bakom och framför dem hade bara blivit högre.

“Kom igen,” mumlade Nasrin medan de tog sig genom tjänargången, “bara en liten bit till.” Om det var menat till henne själv eller Zaahl visste hon inte. Kanske var till båda. När de stapplade ut i köket möttes de genast upp av ett par alver med förtäckta ansikten. De tog genast över Zaahl från Nasrin och hjälpte dem ut på bakgatan. Därute väntade ett par hästar, sadlade och redo.

Men det var inte bara hästarna som väntade.

Ljudet från springande fötter var den enda förvarning de fick innan gatan fylldes av Jahzirs män. En av alverna lämnade Zaahls sida för att dra sin klinga, uppenbarligen redo att slåss mot dem alla—trots att männen var många fler. Den andra alven sa något till Zaahl på deras språk och lämpade sedan över honom på Nasrin när de kom fram till hästarna. Innan hon hunnit protestera drog även den alven sin klinga och lämnade dem vid djuren.

Nasrin såg mellan alverna och Jahzirs män. De kunde omöjligen ta så många. Bara två av dem. Och hon skulle aldrig kunna få upp Zaahl i sadeln utan hjälp. Hjälp som dock kom utstapplandes från den väg de kom. Nasrin såg sig hastigt över axeln, bara för att se Shaariel uppenbara sig en andra gång denna kväll.

Hon haltade lätt på stegen och höll sig om ett sår i armen då hon skyndade fram mot dem. Fler alver kom ut i gränden och plötsligt såg inte kampen lite hopplös ut.

“Värdelösa människa…!” väste Shaariel mellan sammanbitna tänder. “Ge er av, nu!” Med en stryka Nasrin inte trodde alvinnan hade, började hon hjälpa Zaahl upp i sadeln.

“Ta den norra porten, rid sedan så långt ni kan. Det finns klippor ni kan gömma er i. Vi hittar er sen.”

Nasrin förstod inte vad Shaariel sa till Zaahl, men hon förstod att det måste vara någon instruktion. Runt omkring dem hade kampen brutit ut. Alver som slog tillbaka Jahzirs män. Allt i ett försök att skapa en öppning för Nasrin och Zaahl att fly.

Något som såg ut att lyckas. Alverna lyckades slå tillbaka männen.

Nasrin satte foten i stigbygeln och svingade sig upp bakom Zaahl. han var knappast i något skick att manövrera djuret själv, och även om det skulle göra dem långsammare, tänkte hon inte riskera att han föll av och bröt nacken. Hästen kastade med huvudet i protest men hon knep bara ihop knäna hårdare och med armarna om Zaahl samlade hon upp tyglarna. Hennes blick for över gränden. Så snart det blev en öppning—

Ut ur bakdörren kom fler av Jahzirs män, ledda av Kahel. För en sekund möttes deras blickar. Nasrin kunde se hur hans ögon brann av hat. Han höjde sin klinga mot dem.

“Låt dem inte komma undan!” röt han. “Jag vill ha generalen och Nasrin vid liv. Döda resten.”

Männen gick omedelbart till anfall. Alverna behövde nu slåss både framför och bakom sig. Nasrin såg förskräckt hur deras chans att ta sig härifrån blev mindre och mindre. Runt omkring föll fler och fler livlösa till marken. Så mycket död. För deras skull. Måtte det inte vara förgäves.

Hon försökte hålla hästen stilla, men djuret trampade oroligt runt och hennes blick for fram och tillbaka efter en öppning för dem att fly genom. I virrvarret såg hon Shaariel som kastade sig in i striden, haltandet till trots. Alvinnan gjorde genast utfall mot Kahel som hade varit rakt påväg mot Nasrin och Zaahl. Nasrin såg hur deras klingor möttes

Hästen snodde runt igen och hennes synfält skiftade till andra sidan gränden. Där. En öppning där alverna huggit ned männen. Hon drev på hästen som snodde runt ytterligare ett varv innan den äntligen lydde henne och hon kunde driva den mot öppningen.

Men när den snodde runt fångade hon en glimt av Kahel och Shaariel. Precis i det ögonblick då Kahels svarta klinga genomborrade alvinnans bröstkorg.

Utan ett ord följde Nasrin Zaahls instruktioner för att styrka hästen ut ur staden. Hennes käkar var hårt sammanbitna av både ilska och förtvivlan. Hon hade inte haft mycket för alvinnan, men hon hade förstått att Zaahl hade det.

Någon gång under den snabba ritten genom öknen kom en underlig känsla över henne där det kändes som att hon betraktade sig själv från någon annans ögon. Såg hur hon beslutsamt drev på hästen genom mörkret, flyendes från sitt eget folk med deras fiende framför sig i sadeln. Det var… overkligt. Hade någon sagt till henne bara några få dagar tidigare att det skulle bli så hade hon skrattat.

När solen började färga horisonten saktade hästen långsamt in. Nasrins ben värkte och händerna blödde från det krampaktiga tag hon haft om tyglarna. Hon orkade inte ens driva på djuret något mer. Och lika bra var väl det. Ett förskräckt tjut lämnade henne när Zaahl gled ur sadeln och ner i sanden.

“Zaahl!” flämtade hon till och kravlade sig av hästen. Hon bemödade sig inte ens att dra tyglarna över dess huvud, men varken den eller den andra som fortfarande var hack i häl gjorde någon ansats att galoppera iväg.

Nasrin sjönk ned på knä bredvid Zaahl. Hon skakade honom försiktigt, blicken flackandes mellan honom och öknen omkring dem. Något tecken på deras förföljare såg hon inte. Men de behövde ha mer skydd, både från sol och vaksamma ögon.

“Håll ut, Zaahl,” mumlade hon lågt medan hon tog sig upp på fötter igen och gick fram till hästen. Med såriga fingrar letade hon igenom sadelväskorna. Tack och lov hade där packats vatten och lite annat. Hon skyndade sig tillbaka till Zaahl med vattenskinnet.

“Drick,” uppmanade hon, ena handen varsamt under hans huvud för att stötta honom. “Vi måste in bland klipporna, sen får du vila.” Hennes röst var hårdare än hon menat. Hård för att dölja rädslan som knutit sig i bröstet. Rädsla för att Zaahl inte skulle klara sig.

Nasrins blick flackade mellan Zaahl och hästarna, bara för att snabbt sjunka tillbaka till honom när han druckit klart. I det allt starkare gryningsljuset blev hans skador tydligare och halsen värkte av den hårda klump som bildades.

“Zaahl,” viskade hon lågt och tog försiktigt hans hand. Hon svalde mot klumpen som hotade att spricka av den riktiga meningen bakom hans ord. Hon var rädd. Rädd att hon skulle misslyckas – igen – och att hon därför skulle förlora honom.

Men mer rädd var hon över vilka minnen som representerade en ljus stund i hennes liv.

Försiktigt sänkte hon Zaahls hand och lät den vila mot hans bröst innan hon sträckte in sin hand under kläderna för att dra fram smycket. Soltopazen fångade det svaga ljuset och reflekterade det med sitt eget. Hon betraktade den lilla ädelstenen för ett ögonblick, kände dess svaga värme mot handflatan.

“Ett ljust minne,” sa hon med darrande röst och vände tillbaka blicken till Zaahl. Hans liv var i hennes händer. Med ett djupt andetag tryckte hon samman läpparna. Hon var tvungen att lyckas. Beslutsamheten syntes i hennes blick då hon tvingade undan de mörka tankar om vad som skulle hända om hon misslyckades. Hon fick inte misslyckas.

Hon höll soltopasen ovanför Zaahl och lutade sig framåt. Hennes mor. Hennes far. Tiden de var tillsammans. En dans under nymånens sken. Med det i tankarna blåste hon över ädelstenen. Runt omkring dem tycktes allting ha blivit stilla. Hästarna stod med spetsade öron och självaste öknen verkade hålla andan. Ett lätt skimmer låg i luften mellan dem och Nasrin kände hur soltopasen blev varmare i handen.

Med ens försvann känslan. Hennes blick såg sökande på Zaahl. Förväntasfull. Men ingenting hade hänt och han såg lika förstörd ut som tidigare. Ett frustrerat ljud lämnade henne och hon bet ihop mot klumpen som återigen hotade att spricka.

Hon drog ytterligare att djupt andetag och hennes blick dröjde sig kvar vid Zaahls ansikte för en stund längre. Hon behövde starkare minnen. Bättre minnen. Men det kändes som en skymf mot Zaahl att ens frammana dem. Konflikten var tydlig i hennes ögon, men slutligen vann hennes envetenhet.

I ett nytt försök höll hon fram soltopasen framför Zaahl och lutade sig framåt. Hon tvekade för ett ögonblick. Sedan slöt hon ögonen och drog ett djupt andetag innan hon försiktigt blåste ut luften över ädelstenen. Luften kring dem tätnade. Allt tycktes stå stilla. Sedan kände hon värmen från topasen, intensivare än tidigare förr och hon slog upp ögonen.

Skimmer från soltopasen följde med hennes andedräkt ned över Zaahl och hennes ögon blev större. Det fungerade. Han läkte. Ett leende spred sig på hennes läppar och när hennes andedräkt var slut rätade hon på sig och axlarna sjönk ihop när hon drog en lättnadens suck.

Försiktigt, osäker på hur mycket soltopasen verkligen hjälpt under all smuts och blod, sträckte hon ut handen och smekte ömt Zaahls kind. Det mjuka leendet var kvar på hennes läppar, men falnade en aning och skam brände i magen.

Hon skulle aldrig kunna berätta för Zaahl vad hon dragit sig till minnes. Det minne som kommit till ytan inne i staden. Ett minne med skratt, stolta röster och leende fränder. Den gång då hon äntligen lyckats få sin jaktfalk att göra som hon ville och hur stolt hon var. Stolt över de lovord hon fått av sin farbror. Av Jahzir. Glädjen över hejaropen från sin vän. Av Kahel.

Hon skulle aldrig kunna berätta för Zaahl att hennes varmaste och ljusaste minnen var med de män som åsamkat Zaahl så mycket smärta.

• This reply was modified 2 månader, 1 vecka sedan by FruVider.

Nasrin drog ett djupt andetag när Zaahl äntligen satte sig upp, livskraften åter i hans blick. Värme sjöd i bröstet på henne när han la händerna om hennes ansikte och hon slöt ögonen mot tillgivenheten i den kyss han placerade mot hennes tinning.

Först när han lutade sig tillbaka öppnade hon ögonen igen. Ett mjukt skratt letade sig fram över hennes läppar och hon nickade.

“Jag klarade det,” upprepade hon. Leendet växte, men falnade lika snabbt när skammen stack till inom henne. Rädd för att det skulle synas i hennes ögon slog hon istället armarna om Zaahl och drog in honom tätt intill sig.

Smärta sköt genom hennes hand och arm. Hon stelnade till, men ignorerade den, pressade ansiktet mot hans hals och höll honom kvar. Hon ville inte tänka på det. Den mörka kraft som fått fäste i hennes arm. Under ritten hade hon hade sett hur hennes hud mörknat, långsamt börjat förtvina. Men det var ingenting mot de skador Zaahl haft, så hon hade hållit tyst.

Utan att dra sig undan drog hon ett djupt andetag. En blandning av lättnad och beslutsamhet.

“Vi måste söka skydd bland klipporna. Låta hästarna vila,” mumlade hon mot hans hals. “Sen försöka ta oss till Talvirah så fort som möjligt.”

Hon öppnade ögonen igen, lät blicken vila mot ökenvidderna bortom dem. Kinden låg kvar mot han hals. Hon vågade inte lita på att de andra alverna skulle möta dem. Inte efter det som hänt. De visste inte ens om de var vid liv. Samtidigt visste hon inte om Zaahl tänkte fortsätta följa med henne, ett tvivel som hörts i hennes röst.

Men hon visste att det var det hon önskade. Mer än allt annat.

Den mjuka beröringen fick henne att åter sluta sina ögon. För ett ögonblick lät hon sig bara vara i stunden. Han var hel och vid liv. De var i säkerhet. För stunden. En mjuk suck lämnade hennes läppar, knappt mer än en utandning.

Men vilken lättnad som än infunnit sig åt hans ord, som på sitt sätt bekräftade att han inte tänkt lämna hennes sida, blev kortvarig när han drog uppmärksamheten till hennes hand. Hon mötte hans blick, även om det var med viss svårighet. Hon sa ingenting om det, utan nickade bara kort och lät sig hjälpas upp.

Smärtan i armen hade dock gjort sig påmind. En dov, pulserande smärta som tycktes sprida sig för varje hjärtslag. Tillsammans med Zaahls ord var det en smärta som också spred rädsla inom henne. Hon hade sett vad den förmåga som Kahel kunde göra med människor. Den återfanns i många berättelser från förr och de som kunde kontrollera den var fruktade av sina fiender och eftersökta som bundsförvanter. De som vidrördes av den hade dock en enda sak gemensamt. En plågsam död.

Medan hon försökte få tankarna på annat försökte hon hjälpa Zaahl att mata och vattna hästarna. Även hon själv tog några klunkar vatten, men trots hungern hade hon ingen aptit till att äta. Hon var istället illamående och fick svälja flera gånger mot den sura smak som letade sig upp i halsen.

Trots att hans bestämda röst fick henne att höja på ögonbrynet protesterade hon inte, utan satte sig ned bredvid honom. Den vackra, smyckade klänningen var redan förstörd, det svarta tyget nött och smutsigt från deras flykt. Så hon brydde sig inte om att sätta sig direkt i sanden. Även om hon av ren vana snörpte lite på munnen.

“Här,” sa hon lågt när hon tog av sig smycket som soltopasen hängde i och räckte honom den. Försiktigt snörde hon upp klänningens ärm och kavlade sedan varsamt upp den. Synen fick henne att svälja och det kändes som om hela världen gungade till.

Huden kring hennes handled bar ett svart avtryck, som om tjock tjära låg precis under huden. Den mörka färgen slingrade sig sedan vidare längs varje ven och ådra, och huden på hennes hand hade fått en sjuklig, gråaktig färg, åldrad många år. Detta spred sig upp över hennes arm, tillräckligt långt för att hon inte kunde kavla upp ärmen något mer.

Det var mycket värre än hon tidigare trott.

Nasrin tog en titt ned på sin arm och axel när Zaahl skurit upp ärmen och blottat hennes hud. En liten titt var tillräckligt för att det skulle vända sig i magen och hon drog hastigt efter andan. Hennes blick sökte sig till Zaahls ansikte, där den också förblev då han använde soltopasen. Det lugnade henne, i vart fall till en början. Men när rynkorna blev djupare mellan hans ögonbryn och han gång på gång blåste över stenen sjönk hennes mod.

“Det är okej,” viskade hon och försökte på sig ett svagt leende. Sedan barnsben hade hon lärt sig att hålla hakan högt och inte visa smärta eller oro. Men oron som vred sig i bröstet syntes i hennes gröna ögon.

Hon studerade hans ansikte för ett ögonblick innan hon slutligen vågade se ned på sin arm. Märket kring hennes handled var lika mörkt som tidigare, men det som tidigare spridit sig över hennes arm hade nu dragit sig tillbaka och hennes hud åter slät av ungdom. Dock var det endast en tidsfråga innan det soltopasen lyckats hela åter skulle bli sjukt, för ännu sträckte sig svart längs hennes ådror.

Varsamt strök hon fingrarna över det mönster det skapade, innan hon slutligen såg tillbaka till Zaahl och nickade.

“Min far är alltid omgiven av dem,” sa hon, rösten låg och tveksam till en början, men sedan stadigare. “Många helare reser till Talvirah i hopp om att kunna tjäna en slant på grund av hans sjukdom.”

Det var inte en lögn, men hon visste också att det inte riktigt var vad Zaahl menat. Dock kunde de inte vänta längre nu. Om hon skulle rädda sin far behövde hon agera nu. Jahzir hade redan gjort sitt drag—precis som hennes andra farbröder snart skulle göra. Hon behövde ta sig tillbaka till Talvirah omedelbart.

“Låt oss bege oss så snart hästarna har vilat.”

*

De begav sig så snart hästarna fått vila och de varmaste timmarna var över. Vinden viskade mjukt i sanddynerna omkring dem, men i övrigt skedde deras färd under tystnad. Nattens förföljare såg de inte ett spår av och när solen sjunkit en bit över himlavalvet syntes Talvirahs klippor i horisonten. De måste ha färdats längre under natten än vad de först trott.

Nasrin kände sig lättare för varje steg närmare hennes stad de kom. Även om stad var fel ord. Talvirah var en urgammal oas, omgiven av klippor som skyddade mot den heta ökenvinden. En grön, prunkande skåra i den karga öknen. Vinden tycktes nästan bära med sig doften av vatten.

Vakterna stannade dem, och först kände de inte igen Nasrin, men efter några hårda ord likt piskrapp verkade poletten trilla ned för dem. Efter det blev det ett himla liv när Nasrin och Zaahl red över den stenbelagda vägen. Tjänare och soldater skyndade sig för att möta dem medan barn och invånare flockade omkring dem, skrattande och tjutande. Det var tydligt att de var glada att Nasrin återvänt. Precis som de var nyfikna på vem främlingen hon hade med sig. Redan samma kväll skulle skvallret gå hett på torget.

Talvirah var inte en stor stad, även om oasen i sig var stor. En stor reservoar glittrade under den sjunkande solen. En reservoar som gav liv till allt runt omkring. Det hade grävts kanaler från den, och odlingar av dadelpalmer och vete omgärdade små hus och karga ängar där kameler och hästar betade. Bland klipporna växte taggiga buskar, vilkas blad långhornade getter tuggade i sig, vallade av barn som klättrade efter de små flockarna.

Oasen var så stor, att de red en stund längst den stenbelagda vägen innan de fick syn på det som egentligen var staden. Kanaler med porlande vatten gick mellan vitputsade stenhus, färgglada tyger fladdrandes i den lätta vinden medan ljudet från bazaren fyllde luften. Små torg hade alla en fontän i dess mitt. Det var tydligt att folket här gärna visade upp sin rika tillgång på vatten. Imponerande och eftertraktat av alla som känt ökens torka. Men det mest imponerade av allt var det stora stenhus som utan tvekan var boningen för stadens härskare. Det var nästan som ett fort som började långt inne i berget och sen växte sig utåt med flera tinnar, torn och murar.

Ljuden från staden stängdes abrupt ute när de passerade genom den första muren. Porten slog igen bakom dem och det enda som hördes var klapprandet från hästarnas hovar. Nasrin drog en lättnadens suck och hennes blick sökte sig till Zaahl. Sjalen hon burit under ökenritten hade hon dragit ned när de mött vakterna, och hon log nu mot honom. Ett mjukt, trött leende. Men där fanns också en värme.

Hennes uppmärksamhet slets dock från honom när de passerade in genom nästa mur och in på innergården. Där porlade en praktfull fontän bland flera jasminbuskar och palmer, väl inramat av pelargångar som skänkte skugga åt den nedre våningen av huset. Och det var de människor som stod inne i arkadensom fick Nasrin att slänga sig från hästryggen.

“Far!” utbrast ut, knappt brydd om att räcka över hästens tyglar till tjänaren som kommit fram. Tårar brände bakom ögonlocken då hon med snabba steg sprang genom arkaden. Hennes far stod lutad mot en käpp, en tjänare bredvid honom. Hans ansikte tycktes mer fårat, ögonen vattnigare än hon mindes. För en utomstående var det tydligt att Mushin Goray måhända drabbats av sjukdom, men att det var ålderdom som krökte hans rygg. Men för Nasrin fanns det nu hopp, hopp att ge honom ytterligare några år. Hopp att rädda sig själv.

Medan Nasrin skyndat iväg kom en tjänare snabbt fram för att ta tyglarna till Zaahls häst, och en annan gjorde en gest för honom att följa med in i arkadgången. Nasrin och hennes far var i en hjärtlig konversation, Nasrin med ryggen mot dem när de närmade sig. Tjänaren gjorde en gest åt Zaahl att vänta några respektfulla steg bort, för att sedan avlägsna sig.

En annan figur klev fram bland de höga pelarna. Lång, slank. Elegant klädd. En man, nära Mushins ålder, men rakryggad och skarpögd. Samma gröna färg som Nasrins ögon.

“Det var länge sedan en Anarindi besökte denna fästning,” sa mannen, ögonen glimmande av fascination när han studerade Zaahl. “Jag måste säga att jag är minst sagt nyfiken på hur du och min brorsdotter träffades.”

Ett lågt skrockande lämnade farbrodern åt Zaahls kommentar, och hans ögon glimmrade till av intrig och fascination. Han la huvudet en aning på sned och drog fundersamt ett finger över det gråa skägget samtidigt som han studerade Zaahl med förnyat intresse.

“Och vart är det du kommer ifrån?” frågade han. Något svar skulle Zaahl inte hinna ge, för i den stunden hade Nasrin vänt sig om och ledde sin far mot Zaahl, ivrig att få presentera honom. Men leendet hon haft falnade när hon fick syn på sin farbror och hon sträckte på ryggen.

“Osman,” sa hon kort, hennes blick flackade mellan Zaahl och farbrodern. “Hur länge har du varit här?” Hennes röst var skarpare än hon avsett, men efter dagar av kamp och motgång hade hon ingen vänlighet kvar att ge. Hon lät honom inte svara, utan vände blicken till Zaahl. Hennes ögon mjuknade en aning och hon klappade sin fars hand där hon höll honom under armen.

“Far, här är mannen jag berättade om,” sa hon mjukt samtidigt som hon lutade sig in mot sin far. “Han som hjälpt mig komma hem.” Nasrin höjde blicken till Zaahl igen och ett leende spred sig på hennes läppar.

“Så det är han,” sa Mushin med skrovlig röst, hans vattniga ögon ofokuserade. “Kom närmare, låt mig se dig ordentligt.” Hans ord avslutades med en rasslande hostning, som följdes av ytterligare en. Och en till. Nasrin såg oroligt på sin far samtidigt som tjänaren kom upp vid deras sida igen.

“Sheiken måste vila,” sa tjänare kort, och Mushin nickade mellan sina hostningar och viftade åt Nasrin och Zaahl medan han lät sig ledas bort. Oron i Nasrins ögon var tydlig när hon såg efter honom, men byttes snabbt till ilska då hon vände blicken till Osman.

“Vad gör du i Talvirah?” fräste hon, käkarna hårt sammanbitna. Utan att ha tänkt på det hade hon rört sig till Zaahls sida. Osman verkade notera det och han såg fascinerat mellan dem.

“Alltid lika ljuvlig att ha att göra med, kära brorsdotter,” sa han med len stämma. “Du lever verkligen upp till ditt namn. Vacker, men full av taggar.” Han skrockade lågt och fick ett irriterat ‘tsk’ som svar från Nasrin.

“Svara på min fråga,” bet hon av, samtidigt som hon la ena handen mot Zaahls arm. Osman log, ett leende som knappast nådde hans ögon.

“Jag kom så snart jag fick höra att du försvunnit, så klart. Vi var alla mycket oroliga för dig. Jag undrar dock vad som egentligen hänt… Vi fick höra att Jahzir räddat dig ur klorna på ökenalverna…” Hans blick sjönk till hennes hand, den som bar Kahels svarta märke. Hon insåg för sent, men försökte likväl dölja den bakom ryggen. Osmans leende blev större och han höjde blicken till henne igen. Nasrin höjde hakan med en fnysning.

“Tids nog kommer du få höra sanningen, Osman,” sa hon kort, och drog lätt i Zaahl i en gest för honom att följa med henne när hon började gå. “Vår resa har varit lång. Vi behöver mat, vila och ett bad.”

Med en avfärdande gest mot sin farbror ledde hon iväg Zaahl utan så mycket som en blick över axeln.

Nasrin var lika obekväm med Osmans närvaro som Zaahl. Farbrodern hade alltid varit en intrigmakare, och det kunde mycket väl vara till honom männen hon rest med var lojala. Att det var han som gett order att ha ihjäl henne. Oavsett vad, var hans närvaro illavarslande. Med största sannolikhet hade även han satt sina planer i rullning. Hon önskade hon kunde berätta det för Zaahl, men hon litade inte på tjänarna som åtföljde den och snart separerades de oavsett.

Att få kliva in över tröskel sitt eget rum var inte lika magiskt som hon föreställt sig. Allt var precis som hon lämnat det för två veckor sedan. Hon var dock annorlunda. Efter allt som hänt—alla faror hon mött—kändes rummet inte längre som hennes. Det tillhörde en del av hennes förflutna nu. Insikten var melankolisk. Allt hade förändrats.

Men trots den nedslående känslan var det en lättnad att få äta färsk frukt, att komma ur klänningen hon fått av Jahzir och istället klä sig i sina egna kläder. Hon tog god tid på sig i badet. Tjänarinnor ville hjälpa henne, men hon avböjde bestämt deras närvaro. Hon ville vara själv. Men framförallt ville hon dölja det märke som prydde hennes handled likt ett armband av svartaste järn. Den illavarslande mörka färgen spred sig utmed hennes ådror och hon visste att Zaahl hade rätt i att hon måste träffa en helare så snart som möjligt. Utan att berätta sanningen bakom, bad hon en av sina tjänarinnor att höra sig för om det fanns en helare i staden.

Solen hade sjunkit lågt på horisonten och det varma, brandgula ljuset fyllde hennes rum efter att hon slutligen klivit upp ur badet. Klädd i en silkesklänning som föll likt vatten runt hennes kropp kammade hon varsamt igenom sina långa, mörka lockar. Djupt försjunken i tankar märkte hon inte när Zaahl klättrade in genom fönstret. Det plötsliga ljudet från hans röst fick henne att hastigt resa sig och innan hon hann tänka hade hon kastat kammen rakt mot honom.

“Zaahl!” flämtade hon till och slog händerna för munnen för att tysta sig. Hennes blick flackade mot dörren, men inget ljud kom från vakten hon visste stod utanför. Himlandes med ögonen sänkte hon händerna från munnen.

“Vad är det med er ökenalver och klättra in genom folks fönster?” muttrade hon, även om ett litet, roat leende anades på hennes läppar. “Duger inte vanliga dörrar eller måste varje entre vara dramatisk?”

Hon gick fram mot honom, hennes blick svepande över honom medan hon böjde sig ned för att plocka upp kammen. Leendet på hennes läppar blev aningen större när hon rätade på sig och hon kände hur kinderna hettade till. Ute i öknen hade hon funnit hans yttre lockande—resedamm och smuts till trots. Och nu, ren och klädd i välsydda kläder, var han sannerligen en syn att skåda.

“De klär dig.” Hon rörde lätt vid hans klädnad när hon stannade framför honom och hennes leende mjuknade när hennes blick vandrade upp till hans ansikte. Hennes ögon vilade i hans för ett kort ögonblick, innan blicken fortsatte till hans hår. Kort, ojämnt avskuret. Det fick henne att rynka lite på näsan.

“Om det inte vore för din nya frisyr hade vem som helst kunnat ana din börd,” sa hon, rösten retsam och full i skratt. Hennes blick sjönk till hans hand som hon varsamt tog i sin. För ett ögonblick mindes hon hur fingrarna varit brutna och trasiga bara timmar tidigare. På grund av henne. Leendet på hennes läppar bleknade en aning och hon strök tummen över den nu hela huden. Så tycktes hon slitas från sina tankar och höjde blicken till hans igen. “Kom, låt mig åtgärda det.”

Hon ledde honom mot den pall hon nyss suttit på. Hon gjorde en liten gest för honom att sätta sig medan hon själv började leta efter bland lådorna av den nätta byrån.