- This topic has 133 replies, 2 voices, and was last updated 1 vecka, 1 dag sedan by
.
-
Zaahl ville slita det belåtna ansiktet av Kahel. Förmodligen kunde man ana det i hans blick som blev kylig då han såg mot mannen. Ändå gjorde han som han gjort varje sekund sedan han hamnat i detta fångenskap. Han kontrollerade sin andning, snärjde sina mordiska tankar och lät den inre tystnaden skölja över honom.
Det var nästan förgäves då Kahel tycktes försöka utöva sin makt över Nasrin också. Zaahl kände hur pulsen steg när han såg den vidrige mannen gripa tag om henne. Under tortyr hade han blivit tränad att utstå och hålla tyst om det inte fanns någon säker utväg, men kunde han verkligen stå tillbaka om Nasrin for illa? De tyglade andetagen blev tyngre—blicken vassare. Men tack och lov släppte han henne. Sedan mjuknade Zaahls blick omedelbart då han följde henne steg för steg tills hon stod framför honom.
Under det hela kunde han uppskatta Nasrins klipska drag. Att hon hade något i baktanken förstod han nästan direkt, men det blev än tydligare när hon talade till honom. Nasrin visste exakt hur man skulle använda soltopasen. Det var dock inte allt. Han började ana fukten vid hennes kläder.
“Nasrin,” sade han hest, knappt hörbart, för att få hennes uppmärksamhet. Men vad skulle han ens kunna följa upp med?
Blicken låg utan avbrott på hennes vackra ansikte, även om han hatade sättet hon såg på Kahel. Där fanns inte det hat som den mannen förtjänade, utan istället historia.
När han i tystnad lyssnat på dem drog han sedan ett skarpt andetag då Kahel gick med på Nasrins vädjan. Själv nådde han knappt golvet, och det krävdes all vilja i sinnet att behålla minen någorlunda när kroken drogs ur hans hand. Än värre var det att vikten ökade i den andra handen, och han kunde känna hur senor och ben flyttades då kroken pressade uppåt. Ändå log han, om så bara vagt för en ynka sekund. Han kände en välbekant doft. Sedan en ljuv klang av röster som försökte få bukt på situationen som uppstått. Att ett samarbete uppstått blev nu klart för honom. Tacka andarna för de djärva damerna i hans liv.
Men hoppet dog illa kvickt när Kahel såg samma sak som Zaahl. Fan. Fan!
–
Röken rullade in från illa bevakade vrår. Den näst intill obefintliga branden skulle vara omöjlig att upptäcka, även om det skulle vara den de förvirrade vakterna letade efter. Strax över hälften lämnade sina poster för att släcka elden och fösa ut röken—vilken bara bolmade upp mer och mer för att gradvis fylla salar och korridorer. Det ropades höger och vänster för att få bukt på problemet, och snart nog var människorna rädda att byggnaden skulle brinna ner. Men vart fanns lågorna?
Dumma som får, de olyckligt skapade människorna. Målet var aldrig att bränna ner tehuset. Nej, det var en täckande manöver för att dölja de alver som slank in genom fönstren. Det var för att dölja dem, samt Nasrin och Zaahls framfart när de tog sig ut. Det var för dem Shaariels magi jobbade.
En efter en började vakterna falla i röken där de avslöjade sig genom grova hostningar. Likt svepande skuggor smög alverna runt och avslutade deras liv snabbt och effektivt. Tills någon märkte vad som pågick.
“Det är en attack! Vi är under attack!” ropade en utav vakterna som nästan råkat trampa på en fallen kamrat.
Av de tio vakter som stått posterade utanför den tillfälliga tortyrkammaren, stannade endast fyra stycken kvar utanför dörren medan de andra sprang för att hjälpa till.
–
Zaahl borde ha glädjts åt den lyckade manövern som pågick där ute, men istället såg han med skräck mellan Kahel och Nasrin. Genast började han försöka att vränga loss sin andra hand, men då de krossat dem båda ner till minsta ben blev det en omöjlig uppgift. Det skulle ta för lång tid, och han behövde köpa mer till Nasrin. Med ett djupt andetag samlade han sedan sin sista styrka och sparkade mot Kahel. Rörelsen och kraftansträngningen slet loss hans hand från kroken, och Zaahl föll till golvet med ett kvävt vrål.
-
Nasrin såg hur Kahels blick mörknade av ilska då han höjde den till hennes ansikte. Instinktivt tog hon ett steg tillbaka, som för att stålsätta sig mot hans reaktion.
“Nasrin—” det hårda i hans röst avbröts abrupt när en plötsligt spark kom från Zaahl. Kahels uppmärksamhet vände sig mot honom istället. Och när han sträckte sig efter Zaahl, såg Nasrin sin chans.
Hon behövde göra någonting om de skulle dra nytta av Shaariels manöver. Om de ville komma därifrån. Med all kraft hon kunde uppbåda sparkade hon mot Kahel. Han vände inte ens sin uppmärksamhet till henne. Med fasa kunde hon se den där mörka, förödande kraft han bar på samlas i hans hand när han sträckte sig efter Zaahl.
Utan att tänka grep hon tag i Kahels kläder och riktade flera slag mot honom. Det fick i alla fall hans uppmärksamhet. Han grep tag om hennes handled
Det var inte ett hårt grepp. Men det hade lika gärna kunnat vara det. En skarp smärta fick henne att skrika till. Den skar genom hennes handled och upp genom hennes arm. Skriket fick Kahel att släppa henne och hon såg hur vreden i hans ögon byttes mot förfäran när hon ryckte åt sig sin arm.
Hela armen bultade av smärtan som var likt eld och is på samma gång, skoningslöst och intensivt. Nasrin stapplade bakåt ett steg och såg ned på handleden som hon höll om hårt med sin andra hand. Huden var mörk där Kahel hade rört henne, som om han lämnat ett spår av svartaste olja som nu rörde sig i hennes ådror. Hennes ögon vidgades och plötsligt var det svårt att andas. Hon kunde känna paniken stiga i bröstet.
“Nasrin—” hörde hon återigen Kahels röst. Han tog ett steg mot henne men hon backade hastigt undan, handen tryckt mot bröstet.
“Vad har du gjort?” viskade hon, förfäran tydlig i hennes darrande röst.
-
Med möda lyckades Zaahl sätta sig upp, om än nära på att kollapsa omedelbart. Det låg en skräck i hans blick när han bevittnade hur Nasrin gav sig på Kahel. För allt i världen borde hon lagt benen på ryggen och sprungit medan hon kunde. Kahel var distraherad, och det var hennes bästa chans om hon nu prompt skulle ta sig an honom. Det både värkte och värmde hans hjärta att hon stannade kvar bara för hans skull. Där och då visste han att andarna hade haft rätt om henne.
Den där skräcken växte tusenfalt och spärrade upp Zaahls ögon då hon skrek till. “Nej—” försökte han ropa, men rösten förrådde honom då den var torr och sprucken. Varje nerv i kroppen sade åt honom att göra någonting när han hjälplöst bevittnade hur Kahels magi greppade henne och spreds upp för armen. Nej.
Zaahl bet ihop, såg hastigt ner på sina skakande händer, om man ens kunde kalla dem det längre. Blicken flackade till det golv som han stirrat på så länge att han lärt känna varje liten detalj. Han skulle i sömnen kunna rita upp ojämnheten i den packade jorden, hur den knappt märkbart böljade sig efter stenarna som onekligen låg till grund för byggnaden, och varje färgskiftning låg likt en fastetsat tavla i minnet.
När han därpå satte sina manglade och sönderslitna slamsor till händer mot marken flämtade han till av smärtan, men den skulle inte stoppa honom. Han frammande varje uns av liten kraft han hade kvar och kände den flöda genom kropp och sinne. Det tog en sekund. Två. Sedan formades den packade jorden om och kastade sig efter Kahel.
Den grep likt klor kring mannens ben, sökte sig uppåt men räckte inte hela vägen.
Utanför steg ljudet av stridigheterna mellan alver och människor. Samtidigt tjocknade den brandluktande röken, böljandes in i tortyrkammaren—tills det fyllde allt, och Zaahl kunde inte längre se händerna framför sig, än mindre de andra två.
“Spring Nasrin!” lyckades han få ur sig. Kahel var fast, om än inte så pass mycket som Zaahl hade hoppats på. Men tillräckligt för att ge henne en chans.
-
Nasrins blick flackade mellan handleden och Kahel. Han sträckte ut handen när han tog ytterligare steg mot henne, men stannade när hon fortsatte att backa undan. Han öppnade munnen för att säga något. Men orden lämnade inte hans läppar. Något hade fångat hans uppmärksamhet, och han slet blicken från Nasrin för att vända sig runt mot Zaahl.
Det var redan försent. Magin hade krupit upp om hans ben, samtidigt som röken tjocknade omkring dem.
Nasrin hörde hur han ropade något åt henne. Eller var det Zaahl? I stunden var hon inte säker. Det enda hon kunde tänka på var smärtan som bultade i armen. Och att de behövde ta sig ut. Nu.
Röknen fick hennes ögon att tåras och hon höll armen för munnen då hon dök ned bredvid Zaahl. Ett smärtfyllt kvidande lämnade henne när hon använde båda händer för att dra upp kjolen och knyta loss de fuktiga sjalar som avslöjat henne.
Bakom henne hörde hon Kahels arga rop. Det skulle inte dröja länge förrän han tog sig loss. Det fick henne att bita ihop mot smärtan när hon knöt en av sjalarna över Zaahls mun innan hon gjorde detsamma på sig själv. Ropen bakom henne, blandat med rosslande hostningar, blev bara argare. Hon kunde höra hur jorden som hållit Kahel fast började ge vika. I ren desperation la hon Zaahls arm om sina axlar för att försöka dra upp honom, men förgäves. Hon hade inte styrka nog.
“Upp…!” fräste hon, rösten en blandning av ilska, frustration och rädsla. “Res dig, nu!”
-
Röken stack i näsan och ögonen, och Zaahl hostade till när det brände ner i halsen vid varje raspig inandning. Smärtan från tortyren slog likt blixtar genom kroppen vid varje hostande. Ändå höll han den fortfarande undan med ren och skär vilja.
“Nej,” viskade han med sammandragna ögonbryn när han märkte att Nasrin kom till hans sida istället för att ge sig av. Nej. Hon behövde fly, och det genast. Vad för chans hade han egentligen? Antingen klarade hon sig, eller så var de båda dömda att misslyckas. Ändå kunde han inte mota bort henne när hon knöt den fuktiga sjalen över hans andningsvägar. Det blev genast mycket behagligare, men hans desperata blick var spänd i Nasrin – bedjandes.
Med sina sista krafter försökte han hålla kvar Kahel i greppet av sin magi, men den sinade. De jävlarna hade vunnit.
Zaahl såg på Nasrin med sina trötta ögon och när han precis tänkt att han nu var knäckt såg han glöden inom henne. Hon var inte villig att ge upp. Hon hade ännu hopp. Och för en stund fick han rida på den vågen.
Med ett kvävt vrål av smärta och ansträngning fick han fötterna under kroppsvikten och tog sig mödosamt upp på benen med hennes hjälp. Det kändes inte möjligt och ändå tog han ett kliv på darrande ben. Och ett till. Och ännu några fler, tills de var utanför dörren och doften av blod slingrade sig genom den rökfyllda luften.
“Och nu?” undrade han tveksamt medan han stapplade fram. Ljudet av stridigheter ekade längre fram, och bakom dem skulle Kahel strax inte bara vara fly förbannad utan även fri.
-
Paniken var nära. Hon kunde känna den komma krypande genom hennes kropp för var sekund som passerade. Men så fick Zaahl fötterna under sig och kom på fötter. De hade en chans nu. Nasrin väntade dock inte en sekund, utan ledde honom ut ur rummet så fort deras ben bar dem.
Hennes ögon tårades av röken och det var tungt att andas genom den blöta sjalen. Hon bet ihop käkarna hårt, försökte ignorera smärtan i armen. För det var ingenting emot vad Zaahl hade gått igenom. Hans ord fick henne bara att bli mer beslutsam.
“Nu,” fick hon fram mellan sammanbitna tänder, “tar vi oss härifrån.” Det var svårt att se genom röken, men hon försökte följa instruktionerna hon fått av Shaariel. Ovanför rummet skulle det finnas en tjänargång… Nasrins blick flackade fram och tillbaka genom röken. Hon såg ingenstans att ta sig upp.
Längre fram i korridoren rörde sig en gestalt genom röken. Paniken hon känt tidigare kom rusandes tillbaka. Hon hade inget vapen att försvara dem med och Zaahl var inte i något som helst skick att slåss. Rådvillt såg hon sig omkring efter någonstans att ta vägen, men gestalten kom bara närmare.
Nej. De måste ta sig därifrån.
“Vad väntar du på?! Kommer du inte ihåg vad vi sa?! Den här vägen!” Nasrins blick for till Shaariel som blev synlig genom röken. Hon kunde känna ilskan bubbla upp inom henne när Shaariel grep tag om hennes arm och pekade åt det håll hon skulle. Ilska som var välkommen. Det fyllde henne med mer beslutsamhet.
Hon skulle just till att spotta ur sig något, men Shaariel såg förbi henne och på Zaahl istället.
“Ta dig till säkerhet,” sa hon kort. “Jag hittar er vid mötesplatsen sen.” Hon tryckte sig sedan förbi dem. “Skynda er!” De sista orden följdes av ett skarpt ljud när stål mötte stål. Kahel måste ha tagit sig loss och tagit upp jakten på dem.
Med Zaahls arm runt axlarna fortsatte Nasrin framåt åt det håll Shaariel pekat. De hittade tillslut rätt. Och det var i grevens tid, för ljudet från stridigheter både bakom och framför dem hade bara blivit högre.
“Kom igen,” mumlade Nasrin medan de tog sig genom tjänargången, “bara en liten bit till.” Om det var menat till henne själv eller Zaahl visste hon inte. Kanske var till båda. När de stapplade ut i köket möttes de genast upp av ett par alver med förtäckta ansikten. De tog genast över Zaahl från Nasrin och hjälpte dem ut på bakgatan. Därute väntade ett par hästar, sadlade och redo.
Men det var inte bara hästarna som väntade.
Ljudet från springande fötter var den enda förvarning de fick innan gatan fylldes av Jahzirs män. En av alverna lämnade Zaahls sida för att dra sin klinga, uppenbarligen redo att slåss mot dem alla—trots att männen var många fler. Den andra alven sa något till Zaahl på deras språk och lämpade sedan över honom på Nasrin när de kom fram till hästarna. Innan hon hunnit protestera drog även den alven sin klinga och lämnade dem vid djuren.
Nasrin såg mellan alverna och Jahzirs män. De kunde omöjligen ta så många. Bara två av dem. Och hon skulle aldrig kunna få upp Zaahl i sadeln utan hjälp. Hjälp som dock kom utstapplandes från den väg de kom. Nasrin såg sig hastigt över axeln, bara för att se Shaariel uppenbara sig en andra gång denna kväll.
Hon haltade lätt på stegen och höll sig om ett sår i armen då hon skyndade fram mot dem. Fler alver kom ut i gränden och plötsligt såg inte kampen lite hopplös ut.
“Värdelösa människa…!” väste Shaariel mellan sammanbitna tänder. “Ge er av, nu!” Med en stryka Nasrin inte trodde alvinnan hade, började hon hjälpa Zaahl upp i sadeln.
“Ta den norra porten, rid sedan så långt ni kan. Det finns klippor ni kan gömma er i. Vi hittar er sen.”
Nasrin förstod inte vad Shaariel sa till Zaahl, men hon förstod att det måste vara någon instruktion. Runt omkring dem hade kampen brutit ut. Alver som slog tillbaka Jahzirs män. Allt i ett försök att skapa en öppning för Nasrin och Zaahl att fly.
Något som såg ut att lyckas. Alverna lyckades slå tillbaka männen.
Nasrin satte foten i stigbygeln och svingade sig upp bakom Zaahl. han var knappast i något skick att manövrera djuret själv, och även om det skulle göra dem långsammare, tänkte hon inte riskera att han föll av och bröt nacken. Hästen kastade med huvudet i protest men hon knep bara ihop knäna hårdare och med armarna om Zaahl samlade hon upp tyglarna. Hennes blick for över gränden. Så snart det blev en öppning—
Ut ur bakdörren kom fler av Jahzirs män, ledda av Kahel. För en sekund möttes deras blickar. Nasrin kunde se hur hans ögon brann av hat. Han höjde sin klinga mot dem.
“Låt dem inte komma undan!” röt han. “Jag vill ha generalen och Nasrin vid liv. Döda resten.”
Männen gick omedelbart till anfall. Alverna behövde nu slåss både framför och bakom sig. Nasrin såg förskräckt hur deras chans att ta sig härifrån blev mindre och mindre. Runt omkring föll fler och fler livlösa till marken. Så mycket död. För deras skull. Måtte det inte vara förgäves.
Hon försökte hålla hästen stilla, men djuret trampade oroligt runt och hennes blick for fram och tillbaka efter en öppning för dem att fly genom. I virrvarret såg hon Shaariel som kastade sig in i striden, haltandet till trots. Alvinnan gjorde genast utfall mot Kahel som hade varit rakt påväg mot Nasrin och Zaahl. Nasrin såg hur deras klingor möttes
Hästen snodde runt igen och hennes synfält skiftade till andra sidan gränden. Där. En öppning där alverna huggit ned männen. Hon drev på hästen som snodde runt ytterligare ett varv innan den äntligen lydde henne och hon kunde driva den mot öppningen.
Men när den snodde runt fångade hon en glimt av Kahel och Shaariel. Precis i det ögonblick då Kahels svarta klinga genomborrade alvinnans bröstkorg.
-
Varje steg var en pina, men smärtan till trots fortsatte Zaahl att sätta ena foten framför den andra. Han var skyldig Nasrin det efter allt hon riskerade för hans skull. Det fanns även en till han stod i skuld till och hon kom mot dem genom röken. Shaariel. Hon skulle belönas rikligt för sin modiga manöver, men även få en reprimand angående hennes dåraktighet. Ändå började känslan av lönlöshet lyfta från hans betungade själ. Kanske kunde de lyckas ändå.
Zaahl hade inte orken att säga något. Egentligen orkade han inte gå upprätt heller, men mycket kunde åstadkommas i de mest digra av stunder och till slut tog de sig ut. Han mötte blickarna hos de av sitt folk som mötte dem vid hästarna utanför. Ord kanske han inte kunde åstadkomma, men hans respekt skulle de få oavsett. Han hann inte mycket mer än så innan nästa våg av elände vällde mot dem i form av Jahzirs män. Så mycket för att ta sig ut i hemlighet. Flyktvägen hade det förvisso inte varit något fel på och han förstod snabbt att mötet avslöjat dem. Vad som grämde honom värst var att han inte kunde strida vid deras sida.
Sedan gick allting fort. För fort.
En känsla av att operationen skulle gå vägen fyllde honom när Shaariel och hennes trupp uppenbarade sig. Han underlättade så gott han kunde när han fick hjälp upp i sadeln, även om han inte förstod hur han skulle hålla sig kvar. Nasrin tycktes dela hans tanke.
Mitt i tumultet som urartade omkring dem, medan Nasrin försökte manövrera den oroliga hästens förvirring och stundande panik, fäste Zaahl blicken på Shaariel. Hon var duktig, men inte i första hand en fäktare. Han såg det komma innan Kahel körde sin klinga rakt genom hennes kropp. Ändå högg det honom så hårt att han tappade andan.
Tyst viskade han hennes namn. En av hans främsta spioner. Fast framför allt hans vän. Och nu tynade hon bort för att möta andarna på värsta tänkbara vis. Han kände en tår rinna nedför kinden. Allt han ville var att stanna och slåss, men då skulle precis allt vara förgäves. Därför lät han motvilligt Nasrin styra dem därifrån, och han försökte hålla sig i sadeln samtidigt som han lutade sig något mot henne i ett vagt tecken på att det var okej.
All kraft gick åt att inte falla av när de red med den bästa fart som hästen kunde åstadkomma. Natten gjorde det enkelt att rida genom gatorna och gav dem mestadels fri väg. De få som rörde sig ute kastade sig åt sidan. Den andra hästen hade satt av hack i häl av ren instinkt och höll jämn takt med dem hela vägen. Då och då trängde han fram ett hest höger eller vänster till Nasrin, tills de såg den norra porten.
“Den här porten. Sedan bara rid,” raspade orden ur hans torra strupe. Antingen skulle detta bli en kapplöpning utan dess like, eller så skulle klipporna i landskapet vara tillräckligt beskydd för att skaka av sig Jahzirs män som onekligen kom efter dem. Kahel hade gjort det klart och tydligt hur värdefulla de två var.
Det visade sig vara det senare. Vid något tillfälle kunde man höra ropen från andra ryttare, men Zaahl slöt sina ögon och bad till andarna att täcka deras spår. Och mycket riktigt—i vindpustar som inte ens nästan var starka nog, flyttades sanden om bakom hästarna. Den dammade upp i fjäderlätta moln för att snabbt lägga sig tills inte ett enda hovspår fanns kvar på marken. Zaahl såg ingenting utav det, men han kände det ända in i benmärgen.
Allt eftersom de tog sig fram genom öknen slank han in och ut ur medvetande. De kom längre och längre bort, tills gryningen började skymta i en svag rand av orange vid horisonten. Till slut orkade han inte mer. All reserv tog slut.
Zaahl slog i marken med en duns när han gled av och föll från hästryggen, rakt ner i sanden några meter från en knotig klippformation. Han blinkade till, väckt av smärtan, men slöt mjukt ögonen igen. Nu gick det inte mer.
-
Utan ett ord följde Nasrin Zaahls instruktioner för att styrka hästen ut ur staden. Hennes käkar var hårt sammanbitna av både ilska och förtvivlan. Hon hade inte haft mycket för alvinnan, men hon hade förstått att Zaahl hade det.
Någon gång under den snabba ritten genom öknen kom en underlig känsla över henne där det kändes som att hon betraktade sig själv från någon annans ögon. Såg hur hon beslutsamt drev på hästen genom mörkret, flyendes från sitt eget folk med deras fiende framför sig i sadeln. Det var… overkligt. Hade någon sagt till henne bara några få dagar tidigare att det skulle bli så hade hon skrattat.
När solen började färga horisonten saktade hästen långsamt in. Nasrins ben värkte och händerna blödde från det krampaktiga tag hon haft om tyglarna. Hon orkade inte ens driva på djuret något mer. Och lika bra var väl det. Ett förskräckt tjut lämnade henne när Zaahl gled ur sadeln och ner i sanden.
“Zaahl!” flämtade hon till och kravlade sig av hästen. Hon bemödade sig inte ens att dra tyglarna över dess huvud, men varken den eller den andra som fortfarande var hack i häl gjorde någon ansats att galoppera iväg.
Nasrin sjönk ned på knä bredvid Zaahl. Hon skakade honom försiktigt, blicken flackandes mellan honom och öknen omkring dem. Något tecken på deras förföljare såg hon inte. Men de behövde ha mer skydd, både från sol och vaksamma ögon.
“Håll ut, Zaahl,” mumlade hon lågt medan hon tog sig upp på fötter igen och gick fram till hästen. Med såriga fingrar letade hon igenom sadelväskorna. Tack och lov hade där packats vatten och lite annat. Hon skyndade sig tillbaka till Zaahl med vattenskinnet.
“Drick,” uppmanade hon, ena handen varsamt under hans huvud för att stötta honom. “Vi måste in bland klipporna, sen får du vila.” Hennes röst var hårdare än hon menat. Hård för att dölja rädslan som knutit sig i bröstet. Rädsla för att Zaahl inte skulle klara sig.
-
Världen kändes osannolik och påhittad för ett slag. Zaahl hade upplevt det förut när han förlorat någon som stått honom nära. Priset för ett långt liv, på en position som hans, var att behöva återuppleva det hålrum som slagits fram i hans själ. Igen och igen. Inte heller blev det lättare för var gång, även om han blev bättre på att hantera det.
Nu fanns det inte mycket att hantera. Zaahl visste knappt vart han var eller varför när han blinkade till och såg upp på Nasrin vars vackra ansikte var en skänk från andarna. Om hon var det sista han såg skulle det vara ett gott slut. Hennes oro och omtanke lade sig mjukt omkring honom. Eller var det sanden som han kände? Han visste knappt ut eller in längre. Världen var i ett töcken bakom smärtan som stångades med hans medvetande.
Tacksamt tog han emot vattnet. Det kändes som år och dagar sedan han fått något att dricka, mer än sitt eget blod efter hugg och slag. Klunk efter klunk sjönk ner i hans strupe tills han var tvungen att sluta dricka av ren skam för att eventuellt ta det enda vattnet de hade. Blicken vändes åter upp mot Nasrins ansikte, men gled nu långsamt ned för hennes hals.
Zaahl lyfte en utav sina trasiga händer, andetagen ansträngda om än inte lika hesa. I bakgrunden kunde man höra den andra hästen trampa oroligt omkring och tröttheten tycktes bli tyngre i Zaahls blick när sanden dammade upp för att täcka deras spår. Hans underläpp darrade svagt när han strök handryggen mot hennes bröstben—mot smycket som dolde sig där under de fina kläderna.
“Du måste försöka,” började han vagt. Orden var inte hårda som hennes, men inte heller en bön. Snarare var de uppmuntrande och fulla av tro på hennes förmåga. “Annars är jag rädd att min vila blir mycket lång.”
-
Nasrins blick flackade mellan Zaahl och hästarna, bara för att snabbt sjunka tillbaka till honom när han druckit klart. I det allt starkare gryningsljuset blev hans skador tydligare och halsen värkte av den hårda klump som bildades.
“Zaahl,” viskade hon lågt och tog försiktigt hans hand. Hon svalde mot klumpen som hotade att spricka av den riktiga meningen bakom hans ord. Hon var rädd. Rädd att hon skulle misslyckas – igen – och att hon därför skulle förlora honom.
Men mer rädd var hon över vilka minnen som representerade en ljus stund i hennes liv.
Försiktigt sänkte hon Zaahls hand och lät den vila mot hans bröst innan hon sträckte in sin hand under kläderna för att dra fram smycket. Soltopazen fångade det svaga ljuset och reflekterade det med sitt eget. Hon betraktade den lilla ädelstenen för ett ögonblick, kände dess svaga värme mot handflatan.
“Ett ljust minne,” sa hon med darrande röst och vände tillbaka blicken till Zaahl. Hans liv var i hennes händer. Med ett djupt andetag tryckte hon samman läpparna. Hon var tvungen att lyckas. Beslutsamheten syntes i hennes blick då hon tvingade undan de mörka tankar om vad som skulle hända om hon misslyckades. Hon fick inte misslyckas.
Hon höll soltopasen ovanför Zaahl och lutade sig framåt. Hennes mor. Hennes far. Tiden de var tillsammans. En dans under nymånens sken. Med det i tankarna blåste hon över ädelstenen. Runt omkring dem tycktes allting ha blivit stilla. Hästarna stod med spetsade öron och självaste öknen verkade hålla andan. Ett lätt skimmer låg i luften mellan dem och Nasrin kände hur soltopasen blev varmare i handen.
Med ens försvann känslan. Hennes blick såg sökande på Zaahl. Förväntasfull. Men ingenting hade hänt och han såg lika förstörd ut som tidigare. Ett frustrerat ljud lämnade henne och hon bet ihop mot klumpen som återigen hotade att spricka.
Hon drog ytterligare att djupt andetag och hennes blick dröjde sig kvar vid Zaahls ansikte för en stund längre. Hon behövde starkare minnen. Bättre minnen. Men det kändes som en skymf mot Zaahl att ens frammana dem. Konflikten var tydlig i hennes ögon, men slutligen vann hennes envetenhet.
I ett nytt försök höll hon fram soltopasen framför Zaahl och lutade sig framåt. Hon tvekade för ett ögonblick. Sedan slöt hon ögonen och drog ett djupt andetag innan hon försiktigt blåste ut luften över ädelstenen. Luften kring dem tätnade. Allt tycktes stå stilla. Sedan kände hon värmen från topasen, intensivare än tidigare förr och hon slog upp ögonen.
Skimmer från soltopasen följde med hennes andedräkt ned över Zaahl och hennes ögon blev större. Det fungerade. Han läkte. Ett leende spred sig på hennes läppar och när hennes andedräkt var slut rätade hon på sig och axlarna sjönk ihop när hon drog en lättnadens suck.
Försiktigt, osäker på hur mycket soltopasen verkligen hjälpt under all smuts och blod, sträckte hon ut handen och smekte ömt Zaahls kind. Det mjuka leendet var kvar på hennes läppar, men falnade en aning och skam brände i magen.
Hon skulle aldrig kunna berätta för Zaahl vad hon dragit sig till minnes. Det minne som kommit till ytan inne i staden. Ett minne med skratt, stolta röster och leende fränder. Den gång då hon äntligen lyckats få sin jaktfalk att göra som hon ville och hur stolt hon var. Stolt över de lovord hon fått av sin farbror. Av Jahzir. Glädjen över hejaropen från sin vän. Av Kahel.
Hon skulle aldrig kunna berätta för Zaahl att hennes varmaste och ljusaste minnen var med de män som åsamkat Zaahl så mycket smärta.
-
Zaahl hade smått ryckt till när hon tagit hans manglade hand, men närheten var lika välkommen som smärtan var pinande stark. Tunga och hesa andetag trängde ut över hans återfuktade läppar, den nedre sprucken av ett slag som Kahel tidigare utdelat.
Förhoppningen steg inom honom när hon tog fram soltopasen. Om orken funnits där hade ett leende krupit fram. Han visste att det funnits någon form av motvilja till att använda den från hennes sida, men om hon lyckades nu skulle hennes chanser i livet se mycket ljusare ut. Om inte skulle hon lämnas ensam att övervinna sin farbror och hans män. Inklusive den vedervärdiga Kahel.
Zaahls blick sjönk till hennes arm. En del av honom ville be henne ro om sig själv först, för allt han ville var att se henne säker och i god hälsa. Han ville det så mycket att han fann sig själv mumlandes någonting med en röst så tyst att den knappt bar ord. Även om det varit hörbart hade Nasrin inte kunnat förstå, då språket var hans eget. Han bad till andarna att låta honom stanna vid hennes sida—att låta honom få skydda henne tills hennes liv och framtid var utom fara. Han bad dem att ge henne alla verktyg att kunna använda Vélas’hara—den vackra soltopasen i hennes smycke. Vidare talade han om för andarna att om de inte lyssnade till hans bedjan skulle han bekämpa efterlivet och föra krig mot dem tills de förde honom tillbaka till henne. Inte ens döden, som nu väntade på hans sista andetag, skulle få stoppa honom från att fortsätta vid Nasrins sida.
Nasrin försökte, och misslyckades. Zaahl drog ett darrande andetag och bet ihop. Fan. Hjälp henne, förmanade han andarna, men denna gång endast i tanken.
Vid nästa försök höll Zaahl andan. Han vågade inte störa henne, och ögonblicket innan hennes ansträngning gav resultat kändes som en evighet. Sedan såg han det. Skimret.
Zaahl kved när ben rättade till sig med knakande och krasande ljud. Fingrarna som varit i onaturliga vinklar flyttades på plats, revben hittade sina fästen igen. Det kliade något fasansfullt i alla otaliga sår som läkte med övernaturlig snabbhet, och kvar lämnades bara rosa ärr samt smutsen av hans blod. Läkningen ebbade ut. I kroppen dröjde en mörbultad känsla och otaliga blåmärken, men han var åter hel. Nasrin hade verkligen lyckats.
Med en skarp inandning slog Zaahl upp ögonen, hans mörka fransar fladdrande i ett par kvicka blinkningar. Det kändes som att komma upp till ytan efter ett allt för djupt dyk. Ena stunden hade han haft en fot i graven, för att nu istället stå tryggt.
Blicken fann Nasrins och han satte sig upp. Det undgick honom inte att en tanke dämpat hennes leende. Som av en reflex breddades hans eget, likt ett försök att kompensera glädjen hon tappat. Men han frågade inte. Att använda soltopasen var oerhört personligt.
Istället lade han händerna om hennes ansikte och kysste mjukt hennes panna.
“Tack,” viskade han tyst mot hennes hud. Fingrarna letade sig försiktigt in i hennes mörka hår och han förflyttade ömt sina läppar till hennes tinning. Kyssen var än mer tillgiven den här gången och han önskade få vara nära henne längre än vad som var klokt. Det dröjde dock innan hans läppar föll bort, och han lutade sig bakåt för att lägga huvudet något på sned.
“Du klarade det,” förkunnade han. Hans löfte att följa henne på hennes resa upphörde i och med det. Tills du lärt dig använda stenen, hade han sagt. Den melankoliska sorgen och stundens spänning som redan legat i luften beblandade sig med vissheten om att detta mycket väl skulle kunna vara slutet på deras resa. Men Zaahl kände det i hela sin själ. Detta var början.
-
Nasrin drog ett djupt andetag när Zaahl äntligen satte sig upp, livskraften åter i hans blick. Värme sjöd i bröstet på henne när han la händerna om hennes ansikte och hon slöt ögonen mot tillgivenheten i den kyss han placerade mot hennes tinning.
Först när han lutade sig tillbaka öppnade hon ögonen igen. Ett mjukt skratt letade sig fram över hennes läppar och hon nickade.
“Jag klarade det,” upprepade hon. Leendet växte, men falnade lika snabbt när skammen stack till inom henne. Rädd för att det skulle synas i hennes ögon slog hon istället armarna om Zaahl och drog in honom tätt intill sig.
Smärta sköt genom hennes hand och arm. Hon stelnade till, men ignorerade den, pressade ansiktet mot hans hals och höll honom kvar. Hon ville inte tänka på det. Den mörka kraft som fått fäste i hennes arm. Under ritten hade hon hade sett hur hennes hud mörknat, långsamt börjat förtvina. Men det var ingenting mot de skador Zaahl haft, så hon hade hållit tyst.
Utan att dra sig undan drog hon ett djupt andetag. En blandning av lättnad och beslutsamhet.
“Vi måste söka skydd bland klipporna. Låta hästarna vila,” mumlade hon mot hans hals. “Sen försöka ta oss till Talvirah så fort som möjligt.”
Hon öppnade ögonen igen, lät blicken vila mot ökenvidderna bortom dem. Kinden låg kvar mot han hals. Hon vågade inte lita på att de andra alverna skulle möta dem. Inte efter det som hänt. De visste inte ens om de var vid liv. Samtidigt visste hon inte om Zaahl tänkte fortsätta följa med henne, ett tvivel som hörts i hennes röst.
Men hon visste att det var det hon önskade. Mer än allt annat.
-
Zaahl drog hastigt efter andan och bet tillbaka ett smärtat stön när han drogs in i Nasrins famn. Ömt lade han sina armar kring hennes kropp och njöt av närheten som bjöds på. Han var så innerligt stolt över henne. Vad hon än frammanat i sitt sinne var det starkt nog att läka varje brutet ben och öppet sår. Förvisso var det ingen nyhet för honom hur fantastisk hon var, men ändå fortsatte hon att förvåna honom.
Glädjen blev dock kortlivad då han märkte hur mycket hon besvärades av magin som onekligen var en pina. Med ens blev Zaahl lika orolig som han varit stolt. Han visste inte ens hur man läker sådan magi. Det var så långt bort från hans profession.
Han hummade jakande åt hennes ord samtidigt som han strök henne över ryggen, med en hand han inte ens skulle kunnat plocka upp en fjäder med om det inte vore för henne. Blicken låg på horisonten och Shaariels ord ekade i huvudet. Sorgen fick dock vänta, även om han höll om Nasrin lite extra för att mota bort minnet av hur hans vän gått slutet till mötes. Kanske var det då han också insåg att han och Nasrin kommit att bli varandras trygghet. En osannolik vänskap hade växt sig starkare i allt de gått igenom tack vare hennes hemska farbror och hans kumpan.
“Jag lämnar ett meddelande till mitt folk bland klipporna. Ifall de mot all förmodan klarade sig ur anfallet,” mumlade han innan han vred på sig och lade en hand mot Nasrins kind. Han vände hennes ansikte mot sitt och såg henne djupt i ögonen, i tystnad letande efter alla känslor hon gömde bakom dem.
“Sedan måste du låta mig försöka hela dig, och om soltopasen eller mina metoder inte fungerar behöver vi skynda oss till någon med magiska kunskaper. Du kan inte rädda din far om din kropp förtvinar.”
Med de orden hjälpte han henne på fötter och hämtade hästarna. Att påstå att det inte var det minsta mödosamt att ta sig bort till klipporna hade varit en lögn. Hela kroppen värkte och det kändes i varje steg. Men till klipporna kom de trots allt. Väl där knöt han hästarna vid en sten, gav dem mat och vatten från sadelväskorna och satte sig sedan trött på backen i skuggorna från klippformationerna.
“Kom,” sade han bestämt till Nasrin och gjorde en gest för henne att slå sig ned intill honom. Om hon nu kunde bemöda sig att sitta rakt på sanden utan att ha någon dyr filt under sig.
-
Den mjuka beröringen fick henne att åter sluta sina ögon. För ett ögonblick lät hon sig bara vara i stunden. Han var hel och vid liv. De var i säkerhet. För stunden. En mjuk suck lämnade hennes läppar, knappt mer än en utandning.
Men vilken lättnad som än infunnit sig åt hans ord, som på sitt sätt bekräftade att han inte tänkt lämna hennes sida, blev kortvarig när han drog uppmärksamheten till hennes hand. Hon mötte hans blick, även om det var med viss svårighet. Hon sa ingenting om det, utan nickade bara kort och lät sig hjälpas upp.
Smärtan i armen hade dock gjort sig påmind. En dov, pulserande smärta som tycktes sprida sig för varje hjärtslag. Tillsammans med Zaahls ord var det en smärta som också spred rädsla inom henne. Hon hade sett vad den förmåga som Kahel kunde göra med människor. Den återfanns i många berättelser från förr och de som kunde kontrollera den var fruktade av sina fiender och eftersökta som bundsförvanter. De som vidrördes av den hade dock en enda sak gemensamt. En plågsam död.
Medan hon försökte få tankarna på annat försökte hon hjälpa Zaahl att mata och vattna hästarna. Även hon själv tog några klunkar vatten, men trots hungern hade hon ingen aptit till att äta. Hon var istället illamående och fick svälja flera gånger mot den sura smak som letade sig upp i halsen.
Trots att hans bestämda röst fick henne att höja på ögonbrynet protesterade hon inte, utan satte sig ned bredvid honom. Den vackra, smyckade klänningen var redan förstörd, det svarta tyget nött och smutsigt från deras flykt. Så hon brydde sig inte om att sätta sig direkt i sanden. Även om hon av ren vana snörpte lite på munnen.
“Här,” sa hon lågt när hon tog av sig smycket som soltopasen hängde i och räckte honom den. Försiktigt snörde hon upp klänningens ärm och kavlade sedan varsamt upp den. Synen fick henne att svälja och det kändes som om hela världen gungade till.
Huden kring hennes handled bar ett svart avtryck, som om tjock tjära låg precis under huden. Den mörka färgen slingrade sig sedan vidare längs varje ven och ådra, och huden på hennes hand hade fått en sjuklig, gråaktig färg, åldrad många år. Detta spred sig upp över hennes arm, tillräckligt långt för att hon inte kunde kavla upp ärmen något mer.
Det var mycket värre än hon tidigare trott.
You must be logged in to reply to this topic.