- This topic has 141 replies, 2 voices, and was last updated 44 min sedan by
.
-
Zaahl sprack upp i ett leende när hon utbrast hans namn, men när han tog in synen av henne falnade leendet i stillsam häpnad. Även om oasen och Nasrins hem var fantastiska att beskåda bleknade de ändå i jämförelse med hennes gestalt. Hans ögon följde hur klänningen flöt över hennes kropp, för att sedan se upp i det välbekanta, nu rentvättade ansiktet. Hennes drag framhävdes nu, och han kunde svära på att hennes ögon förvandlades till ädelstenar i kvällssolen.
“Dramatisk? Jag?” sade han med spelad förvåning och sneglade på kammen för att inte bli påkommen med att stirra på Nasrin. Leendet kröp tillbaka över läpparna medan han stillsamt följde henne med blicken. De rosiga kinderna gjorde henne bara än finare. Han tycktes inte vara den enda som beundrade den andre. Hennes beröring fick honom att hålla andan för ett ögonblick, även om det bara var tyget i kläderna hon kände på. Hans självförtroende tog dock en törn när hon gjorde honom medveten om hans gräsliga hår. Dess korta strån skulle i många år vara en påminnelse om oförrätten människorna gjort honom. Ändå skrattade han halvhjärtat med Nasrin.
De gyllene ögonen betraktade hennes ansikte utan avbrott, och Zaahl såg skiftningarna när hon höll i hans hand. Själv kunde han inte låta bli att diskret smeka hennes handlov med fingertopparna.
En aning tveksamt följde han med längre in i rummet och satte sig på pallen. Tyst såg han på medan hon letade, och blicken fästes vid hennes ena hand. Efter en vända av funderingar tog han till orda.
“Jag kom fönstervägen eftersom vakten utanför uppgett att han fått order att inte släppa in mig,” började han, men lät inte pausen därpå dröja längre än att avbryta ett eventuellt svar. “Du behöver en helare, Nasrin. Inte leka barberare. Sänd efter en med detsamma, innan det sprider sig för långt.”
För långt. Till hennes lungor och hjärta för att kräva hennes liv. Zaahl fann att han mjukt lagt handen om hennes handled, ömt och försiktigt nog att förhoppningsvis inte orsaka någon smärta. Oroligt lät han blicken skifta mellan hennes magidrabbade hand och friska ansikte.
-
Nasin nickade åt hans ord medan hon letade i lådorna. Hon skulle precis till att säga något när Zaahl istället vände uppmärksamheten till märket om hennes handled. Det fick henne att stanna upp i sitt letande och vända blicken till honom.
“Zaahl, jag—” Hon hejdade sig själv när han försiktigt la handen om hennes handled. Blicken vandrade mellan märket och hans ansikte, och hon noterade hur hans oroliga blick gjorde detsamma. Ett mjukt leende spred sig på hennes läppar. “Jag har redan gjort det.”
Hon strök lätt fingrarna över hans hand som låg om hennes handled innan hon fortsatte sitt sökande i byrålådorna. I nästa hon öppnade fann hon saxen hon letade efter och vände sig tillbaka till Zaahl.
“Så oroa dig inte för det just nu,” sa hon lågt innan ett roat leende spred sig på hennes läppar. “Just nu bör du bara oroa dig för mina färdigheter med denna.”
Hon klippte till med saxen i luften för att sedan skratta till. Det var ett klart, klingande ljud som långsamt ebbade ut medan hon började kamma igenom hans hår, först med fingrarna och sedan med kammen. Det var verkligen en skam att de skurit av Zaahls hår och hon gjorde en nästan sorgsen min medan hon bedömde skadan som skett. Medan hon gjorde det hamnade hon framför honom, händerna om var sin sida om hans ansikte när hon rätade ut hårtestarna. Hennes blick gick mellan de ojämna stråna och hon böjde sig ned en aning vilket förde deras ansikten i jämnhöjd. Hennes blick fastnade i hans för ett ögonblick, och hon blev plötsligt medveten om hur nära de var. Objudet drogs hon sig till minnes en av kvällarna innan när hon somnat i hans famn. De stulna blickarna vid brunnen, hans andedräkt mot hennes hals. De fräcka orden. Till och med det smärtfulla bett han gett henne.
Tankarna fick henne att slå ned blicken och rodnande rätade hon på sig. Hon bet sig i läppen medan hon fumlade lite med kammen, desperat sökandes efter annat att tänka på.
“Vakten utanför,” började hon, som för att plocka upp den tidigare tråden. Men hennes röst var svag, nästan andfådd. Hon harklade sig lätt. “Det är en av Osmans män. Han har bytt ut nästan alla vakter i fästningen till sina egna, medan min fars har satts att vakta odlingar, karavaner och byn.”
“En tjänarinna berättade att han kallat efter fler män,” fortsatte hon medan hon började att klippa i Zaahls kopparfärgade hår. “Han har påstått att han är orolig för min far, att Jahzir och de andra bröderna—eller till och med andra stammar, ska attackera.”
Att prata om sin farbror fick rodnaden på hennes kinder att dämpas, men hettan försvann inte helt. Det var omöjligt när hon var så nära Zaahl, varsamt barberande hans hår.
You must be logged in to reply to this topic.