”Det finns ett fönster, men om det gör er bättre till mods så kan jag lämna min dörr öppen. Jag förstår att det er ert jobb att hålla mig säker, det är trots allt vad jag anställt er för, men mina nätter håller jag gärna för mig själv”, sade hon med ett litet leende innan hon vände sig om för att möta Aifes blick där hon stod nära men likväl på behövligt avstånd.

Hennes blick var hård men det fanns ännu ett svagt leende på hennes läppar, ett som kanske inte vart helt genuint om man skulle tro hennes ögon.

”Och nej. Jag har inga planer på att bli slav under någon demon. Ayperos är här av andra anledningar”, svarade hon kort innan hon gick fram till sin dörr och bad någon att skicka upp hennes kammarjungfru.

Några timmar efter att hon skickat upp krigaren till Ayperos rum så befann hon sig den lilla, privata matsal där hon vanligen intog middag för sig själv eller tillsammans med några enstaka gäster. Det var i samma sal som hon spenderat sin barndoms middagar, men nu kändes rummet kanske något mörkare, och definitivt mer stilla än det någonsin varit då. Det passade henne bättre, trots allt.

I en benvit klänning så matchade hon Ayperos ljusare klädsel, och liksom de flesta av hennes klänningar så var den skuren för att smickra hennes former och bara skir nog för att inte vara opassande men tillräckligt för att avslöja hennes kropp därunder. Själva livstycket var vackert broderat med guldtråd som löpte upp över axlarna och ned över ryggen i form av snirkliga blad och rankor.

”God kväll. Jag hoppas att min gåva föll er i smaken och att ni mår bättre?” Sade hon leendes medan hon nickade kort så som seden bjöd innan hon gjorde en enkel gest mot bordet för att bjuda honom att sitta ned.

Hon slog sig ned och följdes snart av Ayperos som satte sig mitt emot, vilket var passande, om han hade satt sig bredvid hade det verkat allt för familjärt. Hon uppskattade hur obekymrad han var kring etikett och seder, men vad annars, han hade trots allt varit där när konceptet hov uppfunnits, om hon skulle tro ryktet.

Med ett litet leende betraktade hon honom medan en tjänare kom upp till hennes sida och serverade henne vin, innan han fortsatte vidare till Ayperos och Nenya. Nenya. Isra kunde inte låta bli att se åt hennes håll ett tag, den grå blicken stadigt fäst vid den andra kvinnan med ett leende över läpparna som inte avslöjade något annat än den artiga fasad hon ämnade bibehålla.

”Ert välmående är all betalning jag behöver, för tillfället”, sade hon med samma leende, blicken fortfarande fäst på Nenya innan hon såg tillbaka till Ayperos. Hon hade lagt lite extra betoning på de sista orden, och kanske hade hennes röst varit lite mjukare när hon sade det, spinnande nästan. Nenya visste, och det var bra.

Hon tog en liten paus för att smutta på sitt vin, och kanske för att dölja hur nöjd hon kände sig över hans komplimang. Den kändes uppriktig, även om hon förstås inte kunde vara helt säker.

”Ni smickrar mig, men är det balsam för era ögon så ska jag inte vara snål med min uppenbarelse. Nu när ni är här så har vi mycket att tala om”, svarade hon efter en liten stund, hennes leende något vassare innan hon kom på sig själv och lät det mjukna igen.

Hon snurrade vinet i sitt eget glas medan hon betraktade honom där han satt mitt emot henne. Det var svårt att förneka lockelsen i hans uppenbarelse och hon skulle väl ljuga om hon sade att det inte var det som först väckt hennes intresse för honom den där kvällen då han dykt på hennes kröningsbal.  Nu satt han i hennes palats och drack vin medan de diskuterade sina gemensamma framtidsplaner, och det var nog för att hon skulle kunna ignorera de andras närvaro i rummet för stunden.

”En vinodlare? Det låter alldeles för långtråkigt”, svarade hon efter att hon skålat tillsammans med honom, ett något roat leende spelandes över hennes läppar.

”Men ja, jag har frågor, liksom även ni. Jag ser ingen anledning till att fördröja sådant, eller att för den delen tala kring ämnet bara för att det är vad som anses passande. Jag bjöd hit er därför att jag tror att vi kan ha utbyte av varandra. Jag vet hur jag vill att min framtid skall se ut, men jag är nyfiken på er. Varför accepterade ni min inbjudan? Vad är era ambitioner?” Frågade hon roat, ett svagt leende spelandes i hennes mungipor medan hon betraktade honom. Hon visste som sagt vad det var hon ville ha ut av det hela, men när hon skickat inbjudan till honom hade hon gjort det utan att veta att han överhuvudtaget skulle överväga att acceptera den. Det hade varit en chansning, som hon nämnt i sitt brev, byggt på vetskapen om att de hade åtminstone en gemensam fiende i Lloth. Hon visste att han tagit Loradon och hon anade att han ville ha mer, ville ha makt, precis som hon. Det hade varit ett högt och riskabelt spel att spela, men hon tycktes ha vunnit i sin chansning.

Hon betraktade honom medan han talade, följde hans blick när den gick mot Aife och sedan tillbaka, men hon sade ingenting utan lyssnade bara. Hon snurrade fortfarande vinglaset mellan sina slanka fingrar bara för att då och då smutta lite på det. Viset på vilket han sade det hela lät bra, det var hur hon själv tänkt mer än en gång, att skapa något bättre utan att sky de medel som krävdes för att försäkra sig om rätt utkomst. Visst, hon skulle inte sticka under stolen med att hennes främsta mål var att sitta kvar på tronen, men hon hade aldrig haft för avsikt att vara grym mot sitt folk. Tvärt om ville hon vara en klok och rättvis härskare som gav mer åt de som hade lite. Att hon inte tolererade förräderi eller inkompetens var helt enkelt för att sådant inte hade någon plats i den perfekta världen, den som hon styrde.

Med ett leende lutade hon sig framåt där hon satt, ställde ned vinglaset på bordet och lade händerna i kors.

”De följer mig för att jag inte tillåter annat. De flesta har börjat se fördelarna med mitt styre vid det här laget, men det är ännu inte alla, och särskilt inte utanför mina gränser. Jag skulle ljuga om jag påstod att mitt maktövertag inte var blodigt, för precis som ni säger så fanns det en sjukdom som behövde elimineras. Det var på en mindre skala förstås, men jag tror att vi förstår varandra. Jag tror att vi har liknande ambitioner, och det gläder mig”, svarade hon efter en stunds tystnad.

”Vilket leder oss till min andra fråga… Varför acceptera min inbjudan? Vad kan jag erbjuda som ni inte själv kan ta?” Frågade hon och kanske skulle frågan ha kunnat tolkas som en förolämpning om det inte var för viset på vilket hon sade det. Hennes röst var len och lockande, nästan utmanande utan att det var för uppenbart. Hon ville ha hans makt, den säkerhet det skulle skänka henne och hennes plats på tronen om hon hade honom vid sin sida, om hon kunde knyta honom till sig med en arvinge. Och hon skulle stödja hans ambitioner, ty de liknade hennes egna, även om Karm aldrig varit av vidare intresse för henne.

Om det hade varit någon annan som sagt det så hade hon antagligen skrattat, skrattat åt det absurda i blotta tanken på att någon skulle se upp till henne och kanske framförallt relatera till… Hon och hennes bror hade alltid varit en skamfläck i Antrophelias hov. Men nu kom orden från hans läppar och av någon anledning så fann hon att hon faktiskt trodde dem, trodde honom. Så hon log bara, ett leende som djupnade när han fortsatte att tala.

”Ni har så rätt… Alla riken behöver en drottning, och arvingar”, svarade hon efter en liten stund. Hon kunde inte låta bli att känna en liten rysning löpa längs ryggraden vid hans sista ord, det kändes redan som om hon vunnit, och segerns sötma smakade bra.

”Då tror jag att vi förstår varandra. Jag hoppas att vårt samarbete skall bli långt och fruktsamt”, tillade hon med ett litet flin innan hon lyfte sitt glas i en liten skål. ”Låt den nya världsordningen ta sin början.”

Allt för länge hade hon stått stilla och lyssnat. Det kliade i hennes fingrar och allt tjat som de båda pratade om. Politik. Etikett. Allt fick henne att vilja grimasera eller spy. Hon hade förstås fösökt att inte lyssna på deras ord, trots allt var det onödigt prat. Inte något som hon ville lägga sin näsa i blöt i. Dock kunde hon inte rå för att höra de sista meningarna mellan dem. De elektriska blåa ögonen blev mer intensiva och ilskan i hennes ögon var inte svår att se. Min drottning. Fruktsamhet. Bara tanken på något sådant smutsigt som en oäkting för Ayperos gjorde att hon knöt sina nävar.

Varför håller du dina ord inne? Det var som en mjuk röst, en som hon aldrig hört innan. Hon försökte skaka bort den men den fortsatte att uppmana henne att prata ut sina tankar. Tills hon ansåg att det var det mest logiska att göra. Hon såg inte ens skuggan som lämnade hennes axel och som slank ner på golvet.

“Varför ska du smutsa ner ditt blod och din kraft med något sådant?” utbrast hon och så fort orden lämnade hennes mun insåg hon vad som hade sagts. Det var inte som hon hade tänkt säga det högt. Hon svor för sig själv inombords, men visade inte något tecken på att be om ursäkt om sina ord och fnös istället för att korsa sina armar.

Klorna till Tipum skulle kännas när han klättrade upp på Isras ben och till slut hamnade på hennes axel. Han var obekväm i Ayperos närvaro. En av de starkaste demonerna, gentemot honom. Vad var han? Tanken gjorde honom orolig, även om han inte visade det för Isra eller sin omgivning. Han visste att något var fel med demonen och dess följeslagare. Det fanns en ilska inom Nenya som enbart kunde kopplas som svartsjuka. Avundsjuka. Det smakade gott i hans mun.

“De har ett nära förhållande, om du förstår vad jag menar” viskade han i Isras öron med sin mjuka röst, lite uppspelt över den bittra och goda smaken av det.

“Ta inte hans ord allt för… ordagrant. Han kommer bara att använda dig. Isra”

Han försvarade henne, men vad annat val hade han? Att tala illa om henne inför Isra skulle vara detsamma som att erkänna att han höll ovärdigt sällskap, men hon kunde ändå inte låta bli att känna sig något missnöjd över det hela. Deras överenskommelse var ännu i sin linda, men det Nenya sagt var mer än bara impulsivitet, och att kalla det ärlighet smakade illa i hennes mun. Smutsa ned sitt blod… Hon knöt ena handen kring vinglasets fot. Det var ovärdigt henne att reagera på en lägre ståendes ord.

Så hon vände sin uppmärksamhet mot Ayperos igen och de ord som han delade med Tipum och sedan henne. Hon klistrade på ett tunt leende och ryckte på axlarna.

”Han har varit behjälplig sedan mitt maktövertagande, det är sant. Ni förstår, mina allierade har inte alltid varit många, olikt mina fiender”, svarade hon enkelt. Nej, hon hade knappast haft råd att vara petig, särskilt inte när en av hennes främsta fiender också var en demon.

Hon var medveten om att detta antagligen var just en sådan situation för honom också, en allierad av nöd och brist på andra alternativ, men hon hoppades ändå att hon skulle kunna vända det till något mer ändå. Själv var det förstås också ett maktspel för henne, men Ayperos hade inte direkt varit på botten av hennes lista, tvärt om så kändes det nästan för bra för att vara sant att han valt att komma till Antrophelia, och till henne.

Med en sista blick mot Nenya, som för att se om hon hade något att invända, så såg hon sedan åter på Ayperos. Hennes blick tycktes inte vika för hans, hur mörk och omänsklig den än var, tvärt om så fanns det något nöjt däri. Antagligen en reflektion av hennes tidigare tankar, och omnämnandet av Lloths brist på närvaro fick det kanske att märkas tydligare.

”Den spindeln är ovälkommen här, men i och med mitt arv så är hon svår att bli av med, lite som en särskilt irriterande fluga. Min farmor bär henne med sig och jag är rädd att hon övertalats att vända sig mot mig, men än har hon inte återvänt hit. Jag hoppas att det skall förbli så”, svarade hon ärligt. Vart hennes far var visste hon inte, men Lloth tycktes inte ha lika stort inflytande över honom som över Ziyaté.

”Hon gör en slav av sitt folk, och jag har ingen lust att vara en del av det”, tillade hon med en fnysning innan hon höjde sitt vinglas till läpparna igen och drack av den mörkröda drycken.

Samtidigt som hon gjorde det så knarrade en dörr upp och en ung kvinna kom in med tre tallrikar mat. Hon ställde ned en framför Isra, sedan en framför Ayperos, innan hon såg lite förvirrat på Nenya där hon stod intill en vägg istället för att sitta vid bordet som förväntat. Isra gestikulerade med ena handen mot bordet och tjänarinnan ställde ned tallriken innan hon försvann lika snabbt igen. Nenya hade redan blivit bjuden att sitta ned, och Isra hade ingen lust att truga henne om det hela inte föll henne i smaken. Hennes uppmärksamhet låg på Ayperos och ingen annan, särskilt inte på tjänare.