Ah, där var det äntligen! Känslorna under den annars så sammanhållna helheten. Hon visste att hon inte borde känna sig nöjd över det, men det gjorde hon, även om hon just för tillfället var den bättre av de två på att dölja det.

”Nå, ni kom ju precis från ett krig. Jag betvivlar inte att ni kommer ta upp min general på hans erbjudande om en andra match, och att ni kommer vinna då”, sade hon lent, som om bara ljudet av hennes röst kunde släta över alla misstag och läka alla sår. Och hon log mjukt när hon sade det, för hon menade det, det var inte bara tröstande ord eller medlidande.

”Men jag skulle ljuga om jag sade att jag inte var nöjd med att ni är skyldig mig en tjänst”, tillade hon lite retsamt innan hon tog hans arm i sin och började gå vidare, bort mot barackerna där fler av männen tränade eller tog hand om sin utrustning.

”Nå, jag ska nog komma på något som vi båda kan vara nöjda med”, sade hon lite retsamt, glad åt att hennes kommentar verkade ha lättat upp hans humör en aning. Han gjorde dock detsamma för henne när han talade om hur hon förvånat honom, eller snarare om hennes militära makt förvånat honom. Hans kommentar fick en låga av stolthet att flamma upp i hennes ögon och hon böjde på huvudet som för att tacka honom för komplimangen. Hon ville säga något om att deras gemensamma styrkor skulle vara ostoppbara, men hejdade sig i sista sekund. Undvik att verka desperat, tänkte hon för sig själv, låt din makt tala för sig själv ett tag till…

Så hon lämnade tanken outtalad och följde hans exempel med att se upp mot havsytan. Den var omöjlig att se härifrån, men man kunde ana hur det blev lite ljusare en bit upp, en påminnelse om att solen fortfarande lös där uppe.

”Det låter som en utmärkt idé. Vad vill ni se först? Eller ska jag överraska er?” Frågade hon med ett litet, slugt leende.

Han verkade ha återhämtat sig från nederlaget, i alla fall om man skulle tro leendet över hans läppar, något som fick också henne att le, även om hennes eget leende kanske var lite mer av ett flin när han medgav att han gillade hennes överraskningar. Det var en komplimang lika mycket som någon annan och hon lät den fylla henne med beslutsamhet.

”Nå, kom med mig då så ska jag visa er vad mer mitt rike har att erbjuda”, sade hon lockande innan hon drog med honom i riktning mot den malström som skulle föra dem upp till ytan. Det var länge sedan hon hade tagit sig upp till ytan. Senast hon sett solen så hade hon varit på Nentia för att kuva Nennas kompanjoner och vinna deras lojalitet, och hon hade trots visst motstånd lyckats. Nu stod också de under hennes styre.

Så det var till Nentia hon valde att ta med sig Ayperos först.

Också Isra tycktes lysa upp då de nådde ytan. Den friska fläkten svepte genom hennes hår och över hennes hud och fick den att knottra sig. Nere i Antrophelia fläktade inga vindar och temperaturen var alltid behaglig och stabil, inte alls som ovanför ytan där de nu befann sig. Det var uppfriskande, och hon kunde inte låta bli att sluta ögonen för en sekund medan de färdades mot land, bara för att låta solen värma hennes kinder och påminna henne om den värld som väntade också bortom Me’erisia. Framtiden var i sanning ljus.

När de steg i land så möttes de av den gröna uppenbarelse som var Nentias ö, och snart nog också av de krigare som ännu var kvar på ön och som svurit henne trohet. Det var dock en betydligt mindre ansenlig styrka än vad det varit under hennes mors styre, och det gnagde henne.

Utåt sett så gjorde hon dock sitt bästa för att dölja det, och istället log hon bara åt Ayperos uppenbara gillande medan de gick över de stenbelagda gatorna.

”Även krigare har öga för skönhet”, sade hon lite roat, innan hennes egen blick lämnade omgivningarna för att återvända till Ayperos där han gick vid hennes sida.  Hon såg i hans blick att han ville veta mer, att han undrade över vad som hänt här och hur hennes maktövertag hade gått till.

”Det var många röster som motsatte sig mitt styre. Några av de som allra mest högljutt valde att ifrågasätta mig var Nennas kompanjoner, våra främsta krigare”, tillade hon sakligt, som om det hela inte alls besvärade henne.

”Jag övertygade de flesta om att jag var värdig att följa. De som inte kunde övertalas lämnade ön när det stod klart att de inte skulle kunna vända sina bröder mot mig, och de som stannade kvar för att så osämja fick statuera exempel för vad som väntar förrädare”, fortsatte hon i samma ton, samtidigt som hon gjorde en svepande gest mot en öppen, stenbelagd plats, som en liten agora, en bit ifrån dem.

Hans nöjda skratt och hans ord fick henne att le och hon fick stå emot impulsen att luta sig mot honom där de gick sida vid sida. Hon var drottning, en härskare, påminde hon sig själv, men leendet över hennes läppar bestod.

”Ni har förstås rätt. Med allt som pågår har jag kanske försummat den uppgiften… Hur föreslår ni att jag skulle gå till väga? Jag betvivlar att någon skulle återvända för att jag helt enkelt bad dem”, sade hon lite fundersamt, väl medveten om att hotet om en avrättning till följd av förräderi knappast lockade någon, även om erbjudandet om nåd för de som ångrade sig och svor henne lojalitet också fanns.

De nådde snart agoran, en stor, öppen, stenbelagd plats med ett fåtal bänkar utplacerade längs kanterna. Stenen under deras fötter var ljus, men för den med skarp blick fanns där fortfarande tecken på att här en gång runnit blod.

Isra följde hans exempel och slog sig ned intill honom på bänken. För en stund slöt hon ögonen och riktade ansiktet mot den värmande solen innan hans ord fick henne att öppna dem igen och se tillbaka på honom.

”Ah, det är där problemet ligger”, sade hon med ett litet bistert leende och strök en slinga av det vita håret bakom ena örat.

”Heder är deras främsta mål, det är sant… Men många av de som deserterade tror sig kunna finna det i min syster, Fëani. Om de hittar henne innan jag gör det så kommer de svära henne trohet, så mycket är säkert”, fortsatte hon lite trött. Denna eviga jakt på Fëani och ändå hade ingen gett henne de resultat hon ville ha.

Hans ord fick henne att se tillbaka på honom med spelad förfäran.
”Mer kvicktänkt än mig?! Ni förolämpar mig”, utbrast hon roat, men leendet som följde falnade snart, dock utan att helt försvinna.

”Men nej, det är ett dilemma. Jag har sänt ut folk för att finna henne, men ännu har hon undgått mina jägare. Om ni skulle vara mig behjälplig i den frågan så skulle jag vara skyldig er en tjänst”, tillade hon lite suggestivt. För det var ju egentligen vad det var, ett utbyte av tjänster som hon dock hoppades kunna göra mer angenämt, och än så länge fick hon skrytsamt nog påstå sig ha lyckats med en rätt bra början.

Han verkade nöjd, och det gladde henne. Om hon kunde vinna hans lojalitet och tillgivenhet på mer än ett sätt så skulle hennes liv bli mycket enklare, och framförallt betydligt behagligare. Så hon besvarade hans leende med ett eget, fastän hennes kanske var en aning lurigt, särskilt när han påminde henne om att också hon hade en tjänst innestående hos honom.

Förslaget om att han skulle kunna hjälpa henne att omvända några av förrädarna ur Nennas kompanjoner fick henne att höja på ett ögonbryn, men hennes blick var fortfarande gillande.

”Jasså..? Så låt oss säga att jag på något vis lyckas locka till mig de som ännu inte är lojala, säg med ett kungligt bröllop… Skulle ni kunna övertyga dem alla på en gång, eller är det en mer… Långdragen process?” Frågade hon med ett litet flin över de fylliga läpparna.

Hans ord om hur han inte var insatt i etiketten kring ett sådant evenemang fick henne att skratta, men kanske hade hon varit lite väl rättfram i sina spekulationer.

”Ah, men är det verkligen en fest om inte lite blod spills?” Frågade hon retsamt, men ryckte sedan på axlarna åt det hela.

”Men för att vara helt seriös, nej, det är nog inte lämpat. Men det är heller inte lämpat att en bastard och ett halvblod tar tronen och sen väljer att alliera sig med en demon, så lite blod lär inte göra någon skillnad”, tillade hon i en mer seriös ton, alltjämt med ett leende över läpparna dock.

Hans skratt fick hennes leende att bli lite bredare och hon kände sig, för första gången på länge, tillfreds med livet. Visst, det var inte som att alla hennes problem var ur världen, men det var skönt att ha någon att prata med, någon att öppet kunna planera inför framtiden med, som inte ryggade undan för hennes åsikter och metoder. Hon kände, och det var kanske meningen från Ayperos sida förstås, att hon funnit en like i honom.

Det andra han sade fick hennes leende att bli lite blekare, men det var förstås ett ämne hon visste att de skulle behöva hantera förr eller senare, och vilken tid var bättre än nu? Så hon såg tillbaka på honom, mötte hans mörka blick och nickade för att bekräfta hans ord om att ha gjort sig fri.

”Jag är väl medveten om hotet från hennes sida… Jag medger att det var en av anledningarna till att jag valde att kontakta er, för jag vet att ni inte hyser någon vidare kärlek för henne”, sade hon något torrt, väl medveten om att det var en underdrift.

”Jag har än så länge lyckats hålla hennes långa skugga utanför Antrophelia, men jag vet att hon inte kommer ge sig så lätt. Det mest direkta hotet tror jag ligger i min farmor, Ziyaté. Sist jag såg henne så hade Lloth satt sina klor i henne igen och jag är inte så dum att jag tror att hon skulle skona mitt liv bara för att vi är släkt”, tillade hon ärligt.