Sättet på vilket han berättade för henne om sitt förflutna gjorde henne något förvånad, men hon fann att hon uppskattade hans uppriktighet. Det var något hon inte kände till, och om han inte valt att berätta det för henne så hade hon nog aldrig fått reda på det heller. Det gav henne lite mer insikt i vem han var, vilka hans motivationer var och varför han motsatte sig henne. Nästan omedvetet lade hon en sval hand mot hans ena ben där han satt bredvid henne, som för att på något vis dra honom tillbaka till nuet, och för att visa att hon var där, vid hans sida i detta.

”Tack för att ni berättar detta för mig… Jag kände henne väl vid ett tillfälle, och det är vad som skrämmer mig. Ni har rätt i att vi måste besegra henne, även om det känns som en omöjlig uppgift för en dödlig”, erkände hon lågmält. För även om hennes liv skulle komma att vara längre än de flesta dödliga så var hon trots allt inte odödlig.

”Men tillsammans med er känns det också som att det finns lite vi inte kan uträtta”, tillade hon sen, ett litet, vasst leende över hennes läppar.

Hans skratt och blicken han gav henne fick hennes kinder att hetta till en aning och för en gångs skull var hon tacksam över sin mörka hy, ty den dolde det väl. Hon fick påminna sig själv, ännu en gång, om att hon var Me’erisias härskarinna och drottning. Trots det så fann hon inte tanken på att sitta där på bänken med honom resten av dagen att vara allt för hemsk.

”Åh, det skulle behöva vara storslaget. Gäster från olika delar av världen skulle vara inbjudna… En ren formalitet, förstås. Desto fler ögon som bevittnar föreningen desto bättre, det skulle stärka legitimiteten bakom äktenskapet och dessutom sända en tydlig signal till de som tror sig kunna utmana Me’erisia. Dessutom skulle det göra alla framtida arvvingar äkta”, svarade hon med ett litet, roat leende. Det kändes konstigt att säga det högt på det viset, men det var ändå en av de främsta anledningarna till att han var där. En allians genom äktenskap skulle vara svårare att bryta och en äkta arvinge skulle ha o-utmanad rätt till tronen.

Hans ord kanske inte var förlöjligande, men de fick henne likväl att känna sig lite löjlig, och åter hettade hennes kinder. En drottning, en härskare, tänkte hon, som om det var ett litet mantra som hon kunde samla sig själv kring. Men sanningen var förstås att hon hade tänkt igenom det. Ända sedan tanken slagit henne så hade hon vetat att detta var vad hon ville ha. Hon ville alliera sig med honom, ta del av den makt och kunskap han besatt, binda honom till sig, och sig till honom. De kunde vara ostoppbara.

”Jag inser det… Men jag vill inte återvända. Allt för länge levde jag i skuggan av min mor och min syster. Jag vill inte härska på samma vis, jag vill ta Me’erisia längre, jag vill gå längre. Jag vill skapa ett imperium som kommer bestå i tusentals år, som sträcker sig längre än till den här pölen”, erkände hon, och den sista meningen innehöll en eld och en passion som hon sällan lät visa för någon annan.

Hennes hand där den låg i hans kändes plötsligt väldigt liten och ömtålig. De flesta skulle troligen ha lagt benen på ryggen och sprungit långt därifrån, men hon var inte vem som helst. Hon var Me’erisias härskarinna och drottning. En liten rysning löpte dock längs hennes ryggrad, fastän inte av obehag, och hon log. Hon kunde försvinna i hans ögon, men hans ord hindrade henne från att sjunka allt för djupt.

”Nå… Låt oss börja då”, svarade hon med ett litet, vasst leende, och när hon sade det så glittrade hennes ögon till, som om blotta tanken på det tände en rasande eld inom henne. Hon visste förstås att det var mer komplicerat än så, att det fanns många steg att ta innan de skulle nå det där gemensamma målet, men allting måste ju ha sin början.

Hans ord fick hennes leende att bli lite mer av ett flin, men hon kunde samtidigt känna hur kinderna hettade och hennes hjärta slog ett extra slag. Det var nästintill berusande på ett vis som hon inte känt sedan hon först tagit tronen.

”Om jag skulle svara ja på den frågan… Vad tänker ni föreslå?” Frågade hon lite spinnande, med en blick som granskade honom som om den skulle kunna utröna svaret enbart genom det.

Hon skulle våga påstå att hennes kontroll var stark, att de flesta som spelade någon roll hade vunnits över på hennes sida. Det enda hindret hon stod inför i dagsläget var sin syster och möjligheten att hon en dag skulle dyka upp för att utmana hennes plats på tronen.

Hans kommentar om hur hon talade likt en politiker fick också henne att skratta, för det hade inte varit tänkt på det viset, även om hon förstod att det osökt hade blivit en del av resultatet. Kanske hade hon lärt sig mer av sin mor än hon först trott.

”Karm må vara försvagat, men jag tror inte att vi skulle kunna ta huvudstaden med det vi har i dagsläget. Att infiltrera hovet är ett klokt drag, men även med sådan information så behöver vi rå styrka för att ta Hannadon, och slutligen Karm”, hummade hon lite fundersamt.

”Jag har en armé, men stora delar av den är fortfarande oprövade i strid. Ett klokt första steg vore att locka tillbaka så många av desertörerna från Nennas kompanjoner som möjligt och försöka övertala dem att stå vid min sida igen. Deras erfarenhet och kunskaper skulle stärka den armé vi redan har, och hjälpa oss att träna nya rekryter”, fortsatte hon och denna gång talade hon helt fritt. Hon var inte van vid att dela sina tankar så öppet med någon, men om den här alliansen skulle bära frukt så hade hon inte råd att dansa i cirklar kring sina planer och idéer.

”Den stora tvekan som många av mitt folk, Nennas kompanjoner inkluderade, fortfarande hyser är den om arvsrätten. Så länge som Fëani är där ute så kommer somliga alltid hävda att hon är den rättmätiga arvingen trots att jag är den förstfödda… Jag behöver stärka min position med otvetydiga beslut. Fëani måste dö, eller försättas ur spel på annat sätt och hennes plats som arvinge till tronen skall ersättas av vår förstfödde”, tillade hon slutligen. Låt Fëani försvinna ur historien som den tillfälliga, bortglömda arvingen, hon som lämnade sitt land och gjorde det en tjänst. Det framtida imperium som de planerade skulle inte kunna kullkastas av en ensam, bortskämd, vanlig dödlig.

Hans första mening fick hennes hjärta att ta ett litet, förväntansfullt skutt, och hon kunde inte förneka för sig själv att det delvis berodde på att han i princip tackat ja till hennes frieri. Det var dock hans sista mening som fick hennes puls att öka något, och handen som låg över hans lår kramade till, uppenbart utan att hon planerat det.

När hon såg upp på honom för att möta hans blick så fanns det ett vasst leende över hennes läppar, inte helt obehagligt att se på, och hennes ögon tycktes glittra till av förtjusning.

”Vi skulle ha det taktiska övertaget. Isilas är välbefäst, men inte ut mot vattnet. Överraskningsmomentet skulle köpa våra styrkor gott om tid medan karmanerna försöker mobilisera sina styrkor. Det är den perfekta platsen att angripa Karm, särskilt när det redan är försvagat. Förstärkningarna skulle dröja, och när de väl anländer så måste de gå genom sina egna befästningar. Det är perfekt”, spann hon gillande.

”Då har vi en ände att börja i, ers nåd”, tillade hon lite retsamt. För det var vad han skulle bli. Hennes gemål och kung över det imperium de skulle skapa tillsammans. Karm skulle falla, liksom så många andra.

Handen som han lade över hennes borde inte kännas betryggande, men ändå kunde hon inte låta bli att känna ett visst mått av försäkran, och framförallt så tyckte hon om känslan. Hon var fortfarande ung och något oerfaren, men hon visste i vilken riktning hon ville att denna allians skulle gå och Ayperos hand kändes som en bekräftelse på att det hela gick åt precis rätt håll. Så hon log, och lät sig själv möta hans mörka blick med sin egen, betydligt ljusare.

”Som en fälla som långsamt slår igen från två håll samtidigt…” Funderade hon nöjt, kanske mer för sig själv än något annat, men hon sade orden likväl så pass högt att också han kunde höra dem.

Hennes tankar blev dock avbrutna av hans läppar, när han böjde sig fram och kysste henne. Det fick hennes hjärta att hoppa över ett slag och hon lät sig själv sluta ögonen för en sekund medan hon besvarade den med mjuka, varma läppar. Hon kunde inte hjälpa att det påminde henne om kyssen hon delat med Lloth, men till skillnad från då så kände hon sig inte förtrollad på något vis. Det fanns både en styrka och ett löfte i den kyssen som fick henne att tråna efter mer.

”Låt oss börja då”, viskade hon när deras läppar väl lämnat varandra och hon öppnat sina ögon igen. Hon gillade hur han kallade henne min drottning och blicken som han gav henne var nog för att hon skulle kunna förlora sig i däri om hon inte aktade sig.