Det tog ett tag för njutningens vågor att ebba ut, men när de väl gjorde det så var det som om resten av verkligheten kom ikapp henne. Plötsligt kunde hon höra ljudet från sängen som knarrade olyckligt under dem, en lågmäld röst i rummet bredvid, och stöket från skänkrummet på våningen under, men framförallt så var det sitt eget hjärta hon hörde dundra i bröstet, samt Keirans tunga andetag.

När hon kände honom sjunka ned över henne så öppnade hon åter ögonen och mötte hans blick. Leendet på hans läppar fanns också i hans ögon och det fick hela hennes väsen att mjukna av värme, och när han sammanflätade sina fingrar med hennes och böjde sig ned för att kyssa henne så kunde hon inte låta bli att le själv. Hans läppar var fortfarande lika heta, men hans kyss var mjuk och ömsint på ett vis som hon sällan hade upplevt och hon fann sig själv besvara den med samma ömhet. Med sin lediga hand så smekte hon långsamt hans kind innan hon nästan lite motvilligt lät sina läppar lämna hans.

”Jag är glad att du ändrade dig…” Mumlade hon hest.

Vid hans ord kunde inte heller hon låta bli att skratta och när han begravde ansiktet mot hennes hals så lade hon armarna om honom, ovillig att släppa taget om honom trots att åtrån var stillad för tillfället. Hon hade sett hur han försökte säga något bara för att ångra sig sekunden därpå. Hon missade dock lyckligtvis smärtan i hans ögon, hade hon noterat den så hade säkerligen hennes egna känslor av osäkerhet och ånger väckts till liv igen. Nu fick hon istället vara lyckligt ovetandes om hans tankar, hans kropp tätt emot hennes och hans läppar mot hennes hals. Hon slöt ögonen igen, kunde känna sitt eget hjärta återgå till sin normala, långsamma rytm, men underligt nog hölls kylan fortfarande på avstånd, hennes bröst fyllt av en värme hon inte känt på många, långa år.

”Här skulle jag kunna stanna, med dig”, viskade hon lågt, hennes ord enbart menade för hans öron, trots att hon var tämligen säker på att där inte fanns någon annan som lyssnade, men hon kunde ju aldrig vara helt säker.

Hon visste inte riktigt hur hon skulle formulera det hon kände med ord, det var så olikt allt annat hon var van vid. Hon hade lärt sig känna glädje igen, men det var oftast på andras bekostnad och mer ofta än inte åt den smärta hon kunde vålla när hon tog ett liv. Det hon kände nu, för Keiran, var något helt annat och det var nästan så att det skrämde henne en aning, även om hon nog inte skulle erkänna det ens för sig själv.

När hans läppar lämnade hennes hals och han rätade lite på sig så trodde hon för ett ögonblick att hon sagt för mycket, sagt något fel som skulle vilja få honom att resa sig och lämna henne där, men känslan var flyktig. När han höjde handen för att smeka bort ett par hårstrån från hennes ansikte så gjorde han det med sån ömhet att hon inte kunde hindra sig själv från att rodna, en rodnad som djupnade vid hans ord och fick hennes hjärta att slå ett extra slag. Hon ville att det skulle kunna vara så… Och varför inte? Förtjänade de inte en ny chans?

Hon öppnade munnen för att svara men insåg att hon inte visste vad hon skulle säga. Hennes ögon sökte i hans efter något, som om hon var rädd för att hon skulle ha missförstått honom, men det enda hon fann där var en försäkrande värme och då kunde hon inte hindra ett litet leende från att sprida sig över hennes läppar. Varsamt lät hon sina händer smeka upp längs hans rygg och nacke.

”Jag vill inget hellre”, viskade hon lågt, trots att en del av henne fortfarande ifrågasatte om detta verkligen var så klokt. Förstod han verkligen vad hon var, vad hon hade blivit? Hur kunde han vilja stanna med någon som henne?

Tankarna kom oinbjudna och ovälkomna och hon sköt bryskt undan dem. Vad spelade det för roll? Om hon kunde få bara en dag till med honom så spelade inget av det andra någon roll.

Hon hann dra ett darrigt andetag, överväldigad av de känslor som slog mot henne, innan han böjde sig ned och kysste henne. Trots att de delat kyssar med varandra bara ögonblick tidigare så kändes denna annorlunda. Hungern fanns där, hon kände den fortfarande själv, men starkast var ömheten och den innerliga längtan och saknad som då både känt så länge. Det fick henne att känna sig svag, sårbar, men inför honom insåg hon att det inte spelade någon roll, på något vis visste hon att hon kunde lita på honom, trots alla år som gått. Så hon besvarade kyssen medan hennes händer letade sin väg upp i hans hår.

Först när han drog sig undan en aning så öppnade hon ögonen igen för att möta hans blick och vid hans ord så kunde hon känna hur hennes blick mjuknade. Hon visste att hans ord var absolut uppriktiga och det fick hennes hjärta att värka av tillgivenhet.

”Bra… För nu när jag har dig så skulle jag inte kunna släppa taget om dig ens om du bad mig”, sade hon retsamt, men det var med en ömhet och en uppriktighet som inte helt gick att dölja.

När han flyttade sig från hennes kropp så var det inte utan att en liten missnöjd suck lämnade henne. Trots att det var klibbigt mellan låren och rummets svala luft hade börjat göra sig påmind så hade hon hellre haft hans kropp mot sin ett litet tag till. Men hon protesterade inte utan hasade sig helt enkelt så nära hon kunde när han väl lagt sig ned på sidan bredvid henne där hon låg kvar på rygg. Det var svårt att slita blicken från honom, det hela kändes så overkligt på något vis, som om det hela var för bra för att vara sant och snart skulle komma att falla ned omkring henne som en dålig dröm.

”I morgon ska vi ta ett bad och låta någon tvätta våra kläder”, svarade hon med ett litet roat leende, för nu när hennes sinne inte längre var uppfyllt av den våldsamma åtrå hon känt för bara ett par sekunder sedan så kunde hon både se och känna allt smuts och blod som torkat in på deras kroppar.

”Men sen ja… Jag vet inte om hon kan hjälpa oss, och även om hon kan det så vet jag att det kommer att kosta. Om vi har tur så nöjer hon sig med mina tjänster, men med tanke på hur det slutade sist så är jag rädd att det kommer krävas mer än så”, fortsatte hon lite besvärat. Trots allt hade hennes sista jobb för Tionde fingret slutat tämligen… Komplicerat. Hon kunde bara hoppas att Wreax var eliminerad och hotet neutraliserat, annars riskerade hon att kliva in rakt in i ett minfält.

Förändringen i hans humör var tydlig och hon ångrade genast att hon hade sagt något. Ändå var han tvungen att veta. Som för att försäkra honom om att han inte behövde oroa sig så tog hon hans hand mellan sina och lyfte den mot sina läppar. Hon kysste den med mjuka läppar innan hon lade den mot sitt bröst, precis över sitt hjärta och det stora ärret som prydde hennes bleka hud där.

”Ah… Jag utförde ett uppdrag som visade sig vara mer komplicerat än någon av oss hade önskat. Min del av det hela gick som tänkt, men när jag skulle leverera… bytet, så tillkom det en del uppgifter som jag egentligen inte borde ha tackat ja till, så här i efterhand. Jag trodde det var en handelsman jag skickats för att hämta, men det visade sig vara mer än så. Jag drog mig förstås ur när jag fick veta det, men då var det redan för sent”, svarade hon med ett litet, blekt leende. Hon mådde nästan lite illa när hon tänkte på det hela, på hur inte bara Wreax nu visste hennes namn, utan också den som stod bakom honom.

”Men förhoppningsvis är det inte mig dem helst vill åt, utan min arbetsgivare. Och det är väl också därför det är lite komplicerat. Hon erbjöd mig en mer permanent anställning när hon fick reda på hotet jag släpat in i hennes kula, men jag tackade nej. Jag är rädd att hon kommer kräva ett annat svar om hon ska hjälpa oss… Men jag kan ha fel!” Fortsatte hon, lika mycket för sin egen skull som för hans. Trots allt så hade de senaste dagarnas händelser förändrat allt. Där hon tidigare levt utan riktning och utan rädsla hade något annat börjat ta form och trots att hon inte skulle vilja ha det på något annat vis så skrämde det henne.

Hon betraktade honom under tystnad medan han tycktes fundera på det hon berättat för honom. Att han besvärades av det hela var omöjligt att missa, men hon var inte riktigt säker på den exakta anledningen till det besväret, och det skrämde henne en aning. Kanske övervägde han att lämna henne för att själv slippa bli indragen i det hela? Hon hade inte klandrat honom…

När han slutligen tog till orda igen så var det både med ett visst mått av lättnad som hon insåg att det inte var i den riktningen hans tankar gått, men hon förvånades också över att han tycktes överväga om det hela ens var värt det. Risker var trots allt inget som någon av dem var obekanta med och att berätta allt för honom kändes som ett kontraktsbrott… Hon bet sig lite besvärat i underläppen.

”Min kontakt är ledaren över Tionde Fingret. Om någon kan hjälpa oss så är det hon. Du förtjänar att få hämnas dina vänner Keiran!” Sade hon bestämt och tryckte lätt hans hand där den låg över hennes bröst.

”Jag tror inte att det värsta hotet berör mig, jag är obetydlig i det stora hela, och så länge som handelsmannen som jag hämtade är död eller har lämnat Celeras så behöver vi nog inte oroa oss”, tillade hon försäkrande. Wreax hade ju hotat att hämnas men än hade hon inte sett röken av honom. Kanske hade Tionde Fingret gjort det kloka och haft ihjäl honom. Hon kunde bara hoppas.

Det var förstås inget hon borde ha sagt högt, men gjort var gjort och nu fick hon ligga som hon bäddat. Lyckligtvis, även om han inte menat det, så skänkte Keirans hand henne ett mått av säkerhet som hon egentligen inte borde känna inför det hela och som svar på hans ord så log hon bara ursäktande.

”Jag känner ingen annan som skulle kunna göra en sådan ändring i milisens arkiv…” Började hon lite tveksamt, för hon förstod Keirans oro, hon kunde känna den själv. Hon hade ingen större lust att bli någon slags knähund för Tionde Fingret, ännu mindre nu än när hon första tackat nej till erbjudandet.

”Om vi inte gör det själv förstås. Eller låter bli det helt. Det finns flera sätt att ta sig in i staden än genom huvudporten, problemet blir kanske snarare när dina vänner väl tagit sig in. Det kommer vara svårt att röra sig öppet på gatorna när varje milisman i Celeras håller ögonen öppna efter oss”, fortsatte hon innan hon vred på sig så att hon låg på sidan vänd mot honom istället för på rygg.

”Annars är enda alternativet att vänta. Vänta tills han tror sig vara säker och plocka honom utanför Celeras murar.”

Hans uppgivenhet gjorde ont inom henne och nästan utan att tänka på det så höjde hon sin fria hand och smekte honom varsamt över den skäggiga kinden. Hans ord om att han skulle bli gråhårig av att vänta kommenterade hon inte på, det kändes helt enkelt inte som rätt läge att skämta om att den processen redan börjat, det hade snarare varit att strö salt i såren. Hon suckade men försökte sig likväl på ett litet leende.

”Alternativ nummer tre är att inte göra något alls… Vi kan resa härifrån och lägga allt det här bakom oss. Skita i att hämnas och hoppas på att vårt förflutna inte kommer ikapp oss”, sade hon försiktigt, lite tveksamt nästan, som om hon var rädd att yttra den idén högt. Det var kanske vad hon själv helst av allt ville, att låtsas som om verkligheten var en annan, att leva om så bara ett par år i självförnekelse. Verkligheten skulle förstås hinna ikapp henne, det gjorde den alltid, men hon var också medveten om att valet inte var enbart hennes denna gång.

”Frågan är bara om du skulle stå ut med det, eller skulle oförrätten äta upp dig från insidan?” Frågade hon, hennes hand fortfarande smekandes hans kind och hennes bleka, blå ögon sökandes efter svaret i hans blick.

Hon skulle ha blivit förvånad om han givit henne något annat svar än det han nu yttrade, men kanske hade ändå en liten del av henne hoppats på att han skulle ta hennes förslag under övervägande. Inte för att hon visste hur man levde på något annat vis än som en odöd lönnmördare, men för honom var hon villig att lära sig.

Oavsett så visste hon ju redan vilket svaret skulle bli och kanske fanns det inget annat alternativ, hon visste mycket väl hur hämndbegäret kunde äta upp ens hela väsen om man inte gav utlopp för det.

”Nå…” Hon kröp upp intill honom när han lade sig på rygg och lade en hand mot hans bröst, lutade sig upp över honom och placerade en mjuk kyss över hans varma läppar innan hon drog sig tillbaka för att kunna betrakta honom.

”Om det är något jag vet ett och annat om så är det hämnd, och om det innebär att jag får ha dig hos mig ett litet tag längre så är jag villig att riskera mer än bara min hals”, tillade hon med ett litet leende, men hennes ord var fullständigt uppriktiga.

”Vi ska hämnas dina vänner på ett eller annat vis. Jag skickar ett bud till Tionde Fingret i morgon… Kanske vill hon inte ens ta emot oss och då har vi oroat oss i onödan.”