Den retsamma glimten han haft i ögonen försvann och han slogs av insikten att han inte heller tänkt så långt. I alla fall inte om att han skulle lämna sina kamrater, den lilla skara som var kvar. I sanning hade han nog inte velat tänka på det, rädd att svika den ena eller den andra. En rädsla att om han kanske valde att lämna dem, att Moira inte alls ville att han skulle vara kvar med henne och att han då skulle bli ensam kvar.

Men det som fick hans bröst att värka var den sorg och kanske ensamhet som han tyckte sig höra i hennes ord. Hade hon samma rädsla som honom att inte räcka till? Det fick honom att ömt smeka hennes kind.
“Jag tror att du har mycket mer att erbjuda än vad du själv inser,” sa han försiktigt, rösten låg. Hans blick studerade hennes ansikte innan den vilade i hennes och ett bräckligt leende anades på hans läppar. Han tog hennes hand och kramade den lätt “Men jag tänker inte lämna dig efter jag fått min hämnd.”

Värmen i hennes blick spred sig även till honom och han besvarade kyssen med samma ömhet. Det skänkte honom någon form av hopp om morgondagen, något han inte känt på väldigt länge. Att leva endast i nuet var någonting man vande sig fort vid när man valde en sådan våldsam tillvaro som hyrsvärd. När hon bröt kyssen saknade han genast hennes läppar men log ändå milt och rynkade tankfullt ögonbrynen.

“Hm, nej det kan vi inte. Kanske någonstans där det inte regnar så jävla mycket… Iselem kanske?” han skrattade till efter att han sa det och skakade på huvudet.
“Jag har hört att Nentia är fint så här års,” rösten var fortfarande full av skratt och ögonen fulla i fan. Han böjde sig fram för att kyssa henne istället.
“Kanske inte, men vi kommer på något,” sa han lågt mot hennes läppar och kysste henne igen.

För ovanlighetens skull hade han sovit djupt och drömlöst genom natten. Kanske var det de senaste dagarnas strapatser, eller bara vissheten om att Moira låg tätt intill, som gjorde att sömnen kommit snabbt. Han hade troligen kunnat sova långt in på dagen om han inte störts i sin sömn av försiktiga rörelser i sängen och den plötsliga ensamheten. Ett missnöjt ljud lämnade honom då han vaknade och nästan instinktivt drog handen över lakanet där han väntat sig att känna Moiras kropp.

För bråkdelen av en sekund sköljde besvikelse och oro över honom, att hon hade lämnat honom eller att det hela bara varit en dröm. Men då han öppnade ena ögat fick han genast syn på henne där hon klädde sig. Med ännu ett missnöjt ljud vände han sig mot henne där han låg och gnuggade sömnen ur ögonen.
“Kom tillbaka, det är för tidigt för att göra något än,” gäspade han och blinkade bort det sista av natten och sträckte trött ut ena armen över sängen. I sanning visste han inte vilken tid på dagen det var, men han ville helt enkelt inte att hon skulle klä på sig.

Keiran log förnöjt då hon satte sig i sängen, ögonen bara halvöppna då han betraktade henne. Utifrån hördes förutom regnets lätta droppar även ljuden av en stad som kommit till liv. Så möjligen var inte inte för tidigt, men kunde han stjäla en liten stund till med henne så spelade det ingen roll.

“Mhm… det kan vänta,” mumlade han och drog henne intill sig, armen om hennes midja. Visserligen var han angelägen om att få det hela överstökat, men där och då kändes den bittra verkligheten betydelselös. Ingen av dem visste ju vad som skulle ske härnäst och det blev helt enkelt lättare att inte fundera på det utan att istället skjuta upp det lite till. Hennes kropp mot sin var det som kändes viktigt just nu och en nöjd suck lämnade honom.

“Kan vi inte bara stanna i den här sängen för evigt,” han slöt ögonen och kysste lätt hennes panna. Det var naivt att säga det, han visste ju själv att det inte kunde vara så, men samtidigt var det en lockande tanke.

En rysning av välbehag gick genom kroppen då hon kysste hans hals. Det fick honom att dra henne närmare sig och leendet på hans läppar att bli nöjdare. Ett litet skratt lämnade honom då hennes ord frammanade bilder på vad han mer än gärna gjorde med henne på ett bord.
“Jaha, det är det du vill alltså. Det ska vi nog kunna lösa,” skrattet fanns fortfarande kvar i hans röst då han smekte henne över ryggen och nacken.

Kanske även han fick en förnimmelse av sorglösa dagar, solsken och nyslaget hö då ytterligare en nöjd suck lämnade honom och han strök handen över hennes hår.
“Eller en höskulle,” la han till med låg röst och lät läpparna vila mot hennes panna. Han kunde inte förneka att han gärna hade bytt detta unkna värdshusrum i Celeras mot en höskulle hemma, och blodlukten mot hästdoft istället. Det fick honom att öppna munnen för att föreslå det för henne, men han förblev tyst då han mindes hur hon sagt att hon aldrig skulle kunna återvända. Istället gjorde sig verkligheten påmind.
“Vill du ha sällskap på dina ärenden?”

Ännu ett litet skratt lämnade honom och kanske fanns där också en rodnad bara över tanken. Mest för att han haft samma barnsliga fantasier. Men trots skrattet så kunde han inte undgå att känna ett styng av smärta och ånger i bröstet. Den där tanken på att om han kanske varit modigare så hade inte lika mycket ont hänt, att hon precis som han gått och väntat på att den andre gett någon form av signal. Han kanske hade behövt en hel orkester för att märka det dock.

“Nåväl,” han försökte skaka av sig sina tankar “Jag känner det är dags att införliva fantasin av dig i ett badkar,” skojade han, även om det också var sant “Så jag kan nog ta mig upp,” han drog sig undan en aning för att kunna kyssa henne. Men efter det gjorde han ändå ingen ansats att resa sig utan läpparna dröjde kvar vid hennes.
“Fast vid närmare eftertanke kanske vi kan stanna här ändå,” viskade han mot hennes läppar, ett leende på sina egna. Orden må ha varit retsamma, men han menade dem helhjärtat.

Keiran gav ifrån sig en missnöjd grymtning då hon slank ur hans famn och reste sig. Lite besviken rullade han över på mage och borrade in ansiktet där hon legat. Som för att andas in det sista av henne innan han stödde sig på armbågarna för att kunna följa henne med blicken. Den fortfarande sömndruckna och lite missbelåtna minen ersattes av en mer lysten sådan och han höjde på ögonbrynen.

“Aha, är det så…” ett litet leende spelade på läpparna och han såg kort omkring i rummet innan han med mer beslutsamhet satte sig upp och hasade ner på sängkanten “En sådan muta kan jag ju inte tacka nej till,” Keiran log och sträckte sedan på sig, förundrad över hur utvilad han trots allt kände sig. Det hade varit länge sedan han kände så och ännu längre sedan han sovit i en riktig säng.
“Så, nya kläder och försöka skicka bud till din kontakt, sen ett bad?” han reste sig för att plocka upp sina kläder som glidit ned på golvet vid sängens fotända. De var i fruktansvärt skick och han rynkade på näsan men började klä på sig likväl.
“Jag tänkte dock…” började han medan han drog på sig byxorna och höjde blicken till Moira “Om jag ska försöka ta reda på vilka jobb det svekfulla svinet utlyst. Jag menar, han lär ju ha försökt omgärda sig av så mycket sköldar och svärd han kan. Så vi vet vad som väntar senare.” han själv lät inte helt övertygad över sin egna idé, men det var snarare för han var osäker på hur han skulle göra det utan att röja sig själv. Men det skulle säkert lösa sig, han kunde alltid improvisera.

Keiran tuggade lite fundersamt på underläppen men nickade tillslut åt hennes ord. Det var sant räckte med att den minsta belöning var utlyst för information om deras tillhåll för att folk han annars trott sig känna skulle hugga honom i ryggen. Inte nog med att liver som hyrsvärd var farligt för själva uppgiften, utan bara att röra sig i de svekfulla kretsarna kunde kosta en livet.

“Du har rätt,” sa han lågt, för det hade hon. Men samtidigt tog det emot att säga det högt. Han var precis i färd med att dra på sig sin tunika när den tanke slog honom och han höjde ena handen.
“Men!” han vände sig mot Moira medan han spände fast svärdsbältet runt midjan, ögonbrynen höjda och ett litet leende på läpparna som tydde på att han hade en korkad idé “Om jag har en… förklädnad? Jag skulle kunna låtsas vara…” han såg sig omkring i rummet, händerna höjda då han sökte sina tankar.
“En kaldrländare…! Min kaldrländska ha blivit ganska bra faktiskt,” han la huvudet lite på sned för att vänta på vad hon tyckte om idén “Hah, vad tror du?”

Keiran höjde uppmanande på ögonbrynen under tystnaden som följde hans förslag. Han själv tyckte idén var ypperlig. Uppenbarligen tyckte inte Moira det då hon brast ut i skratt och han snörpte på munnen och axlarna sjönk. Men hans ögonbryn var inte rynkade länge och han kunde inte rå för att flina lite dumt då hon skrattade.

En fnysning lämnade honom vid hennes kommentar och han skakade på huvudet, men leendet var kvar på läpparna.
“Okej, okej…!” började han, händerna höjda i en avväpnande gest “Men jag varnar dig, du kommer bli imponerad” han kunde inte låta bli att skratta till då han drog på sig manteln som han tagit från de stackars bönder de våldgästat. Däremot hade hon rätt, han kunde inte riskera att någon kände igen hans ärr. Kanske fick den tanken honom att dra upp luvan över huvudet redan nu.
“Det kommer fungera, tro mig,” nickade han, övertygelse i rösten som kanske inte var helt berättigad och han styrde stegen mot dörren. Med en blick över axeln såg han så att Moira var redo innan han öppnade dörren.

Keiran var inte obekant med Celeras, staden var ofta navet för de mest lukrativa jobben och samlade allehanda tjänster man kunde tänkas behöva eller vilja ha. Ändå kände han sig inte bekväm att gå längst gatorna eller röra sig på torget. Han fick hela tiden tvinga tillbaka impulsen att se sig om över axeln en extra gång. Den uppmärksamheten ville han inte dra till sig. Istället försökte han vara måttligt intresserad av det som såldes på marknaden och gav något ursäktande leende till säljare som ville starta en förhandling om någon överprisad vara. Likaså försökte han att inte se allt för dum ut då Moira utbytte ord med örtförsäljaren. Men sanningen var att han först faktiskt inte förstod vad som försiggicks, det var först då de började gå iväg som poletten föll ned.

“Vad tror du då? Kommer de vilja mötas?” hans röst var låg och han lutade sig in mot Moira då han talade. Hans blick svepte över vägen framför dem innan han såg kort mot henne, undrande. Han visste inte vad han skulle förvänta sig om de nu fick kontakt med tioende fingret. Det gjorde honom lite obekväm, mest för det som Moira berättat kvällen innan. Tankarna började vandra mot något mörkare platser vilket fick honom att ruska lite på huvudet och sedan lätt knuffa till hennes axel där de gick.
“Eller va fan, vi skiter i det nu. Rena kläder och ett bad,” återigen såg han mot Moira, nu med ett litet leende “Visst? Allt annat får bli morgondagens sorg,” bara av att säga det gjorde att orosknuten i magen lättades en aning. Sen var det en frestande tanke att ha ett bad för sig själv med Moira… Bara tanken fick honom att le bredare.