En hög åskknall dränkte nästan ljudet av det lilla stön som lämnade hennes läppar när han trängde in i henne, men så nära som han var, med läpparna mot hennes, så kunde han inte missa det. Hur underligt dagen än börjat så hade hon aldrig trott att den skulle sluta så här, med hans kropp över hennes och hans kyssar hungriga, men hon fann att hon inte hade velat ha det på något annat vis just då.

Hon besvarade hans kyss med sin egen, brinnande hunger och lät sina händer leta sin väg tillbaka upp över hans rygg, ömsom i form av smekningar, ömsom som vassa naglar som rev den varma huden. En del av henne ville ta det lugnt, dra ut stunden så länge det gick, men elden inom henne hade växt till ett rasande inferno och hon fann det omöjligt att inte bara ge efter och vira sina ben hårdare kring honom i ett försök att dra honom om möjligt ännu närmre.

Någonstans i sitt undermedvetna så fanns det en liten, varnande röst som gång på gång försökte påminna henne om att det inte var en bra idé att låta någon så nära inpå livet igen. Hennes jobb hade redan skaffat henne mer fiender än de flesta lyckades samla under en hel livstid och minst ett dussin hade redan lovat att hämnas. Det hotet hade inte riktigt bitit på henne tidigare, hon hade inte haft något annat än sitt liv att frukta för, men nu…

Ett njutningsfullt kvidande från hennes egna läppar dränkte ut ljudet av den lilla varnande rösten och hon tvingades sluta ögonen för en sekund när hans läppar kysste hennes hals. Det sköt som blixtar genom hennes kropp där hon rörde sig under honom, där deras kroppar möttes och blev en. Med de män hon tidigare varit med så hade hon aldrig tillåtit dem att vara över henne, det väckte alldeles för många dåliga minnen, men det var underligt nog inget hon kände med Keiran. Med honom över sig, hur hungriga hans rörelser än blev, så kände hon inget annat än sin egen hunger och njutning.

”Lämna mig inte igen…” Viskade hon hest, hennes röst grötig av lust och upphetsning, hennes läppar precis vid hans öra, så nära att hon kunde bita honom lätt i örsnibben. Orden hade lämnat henne innan hon hann stoppa dem, men trots det så ångrade hon dem inte.

Hans tänder mot hennes hals fick henne att flämta till. Sensationen fick hennes muskler att spännas och hon begravde naglarna i hans rygg som för att förankra sig. Orden som lämnade hans läppar fick det att kännas som om hennes hjärta skulle hoppa ur bröstet, både för viset på vilket han yttrade dem men också för vad de innebar. Kanske var det bara något han sade i stundens hetta, men de fyllde henne ändå med något slags hopp, en tanke om att inte behöva vara ensam, att få dela nätterna tillsammans med någon, med honom.

”Jag är din”, viskade hon hest när han strök sin tumme över hennes läppar, innan hon med en hand om hans nacke drog honom till sig för att kunna fånga upp honom i en hungrig kyss. Hon kunde känna hur han med varje stöt förde henne närmre njutningens topp, en känsla hon inte upplevt på många år, en som lockade på samma gång som hon försökte hålla den stången för att dra ut på stunden de delade så långt som möjligt. Hon ville aldrig att regnet skulle sluta falla. Resten av uppdraget kunde dra åt helvete, bara hon fick spendera natten tillsammans med honom.

Och nog menade hon det hon sade, även om en del av henne visste att det kanske inte skulle bestå. Kanske skulle han inse att hon inte längre var den flicka han mindes, kanske skulle han komma att ogilla det hon blivit, men det var tankar för en annan dag och ett annat tillfälle. Just då ville hon vara hans.

När hans läppar lämnade hennes så blev det tydligt hur snabba och ytliga hennes andetag var, hur hårt hennes hjärta slog i bröstet och hur lusten fick hennes händer att darra när de både smekte och rev över hans rygg. Så nära njutningens topp så var hans hungriga kyssar mot hennes hals den sista knuffen hon behövde för att nå hela vägen.

Med en flämtning och ett stön som hon tvingades kväva genom att bita sig själv i underläppen så kände hon sina muskler dra ihop sig för att krama om honom där hans kropp mötte hennes. Hon begravde sina naglar i hans hud och lät huvudet falla bakåt en aning medan njutningens vågor sköljde över henne och fick hennes ben kring hans höfter att darra.

Hennes eget hjärta slog så hårt att det dränkte alla ljud utom hans stönande mot hennes hals och deras egna, snabba andetag. Känslan av hans fingrar som hårt kramade om hennes lår fick henne dock att långsamt återvända till verkligheten, och med den kom ljuden av allt runt omkring dem. Hon kunde höra regnets smattrande mot tältduken, åskans mullrande en bit bort och över eldens knastrande tyckte hon sig höra de andra hyrsvärdens lågmälda röster.

Sättet på vilket Keiran betraktade henne fick hennes kinder att hetta till en aning men hon var inte sen med att besvara hans lätta kyss. Hon lät dock sina händer lämna hans rygg och lät dem istället smeka upp i hans nacke och vidare ned längs hans armar. Hennes fingrar dröjde dock kvar lite vid en av tatueringarna som prydde hans ena arm, följde de svarta linjerna med fingertopparna innan hon såg tillbaka upp på honom.

”Jag vet att jag sade att jag föredrar att jobba ensam, men jag tror jag har ångrat mig”, sade hon slutligen, hennes röst lågmäld och hes, men med ett roat leende över läpparna.

När hans kropp lämnade hennes och istället ersattes av den svala nattluften så kunde hon inte låta bli att känna ett stygn av saknad, trots att han inte rörde sig särskilt långt. Hon vände sig så att hon låg på sidan och kunde betrakta honom när han drog henne till sig igen, ett nöjt leende över hennes läppar medan hon med sin ena hand följde konturerna av hans överkropps muskler. Hans skratt och hans fråga värmde henne, även om hon antagligen inte skulle erkänna det.

”Mhm… jag får medge att det kanske finns någon slags charm i det, även om det nog är de andra kvalitéerna som övertygade mig”, svarade hon roat, fastän inte utan ett visst mått av uppriktighet i rösten. Kanske skulle de inte behöva skiljas åt bara för att uppdraget var slut, kanske kunde hon följa med honom ett tag, eller han med henne?

Tanken fyllde henne med någon slags hoppfullhet som hon inte känt på många år, men samtidigt brottades den med det ständigt gnagande tvivlet om att han skulle lämna henne när han insåg vad hon blivit, vad hon verkligen var.

Hon hade slutit ögonen när han kysste hennes panna och en liten rysning fick huden på hennes armar att knottra sig när han försiktigt smekte hennes svank. Hans händer var precis som hon mindes dem, starka och grova, en arbetares händer, men samtidigt så försiktiga och ömma när han rörde vid henne. Kanske borde hon ha förstått att tyckt om henne när de var yngre, nu kändes det ju så uppenbart. Om hon hade vetat, om han hade agerat på det, skulle hon ha valt annorlunda?

Hans viskande ord bröt henne ur de mörka tankarna och fick hennes hjärta att slå ett extra slag, trots att hon inte var helt säker på om det var för att hon tyckte om hans ord, eller skrämdes av dem. Försiktigt slingrade hon sina armar om honom och drog honom till sig i en omfamning.

”Lova inte för mycket… Du kanske ångrar dig när du lär känna den jag har blivit”, viskade hon i ett försök att låta skämtsam, men det låg alldeles för mycket rädsla bakom orden och istället tycktes de nästan lite sorgsna.

”Men jag är glad om du vill stanna med mig fram till dess”, tillade hon och kysste försiktigt den bara huden på hans bröst.

Det var kanske tur att hon inte såg hans reaktion, men hon kunde känna den, hur han svalde hårt, hur han tycktes stelna till en aning… Men sen tycktes han samla sig och handen som smekte upp över hennes rygg och kom att vila mot hennes nacke fick henne att skjuta undan sina gnagande tankar. Hur det nu än skulle bli så var det ingen mening att tänka på det just då.

”Du svek mig aldrig Keiran, jag är glad att du inte var där, att du inte hamnade i vägen”, svarade hon bestämt, kanske lite hårdare än hon tänkt sig, för blotta tanken på att han på något vis beskyllde sig själv för det som hänt henne skavde inom henne.

”Men jag är glad att du är här nu”, tillade hon med ett leende som han antagligen inte kunde se, men med läpparna så nära hans bröst så måste han ha känt det.

Nej, kanske skulle saker ha varit annorlunda om han bara vågat erkänna vad han kände för henne, kanske hade hon valt honom om hon visste, men den skulden kunde hon inte lägga på honom. Hon hade inte sagt något själv, hade underhållit tanken om att det skulle bli dem, väntat på honom, men sen hade Elis svept in och allt hade blivit så mycket mer komplicerat, särskilt som Keiran gav sig av. Då hade hon tolkat det som att han inte brydde sig, men nu visste hon bättre och det var en tanke som ensam skulle kunna fälla henne, så hon valde att inte underhålla den.

Istället lät hon sig själv njuta av hans beröring och värmas av hans ord.

”Självklart. Så lätt blir du inte av med mig”, svarade hon viskandes, väl medveten om att sömnen inte var särskilt långt borta när hon fick ligga så nära honom och ta del av hans värme. Om ingen störde deras vila så skulle hon troligtvis sova som en död.

Hennes sömn hade varit förvånansvärt lugn. Vanligen plågad av mardrömmar så hade gårdagens händelser invaggat henne i någon slags tillfällig trygghet, och när Keiran försiktigt strök undan en slinga hår från hennes ansikte så var det som att någon långsamt väckte henne till liv igen. Hon kunde höra hans andetag där han låg intill henne och utanför tältduken hörde hon hur resten av mannarna börjat plocka isär sina tillfälliga skydd. Först när Keiran svor så öppnade hon ögonen för att kika lite på honom.

”Dags att få betalt…” Mumlade hon hest och lite sömndrucket, inte helt nöjd med att behöva återvända till verkligheten, men de kunde ju knappast ligga kvar och låtsas som inget. Istället satte hon sig upp, snurrade upp det bleka håret i en knut och böjde sig hastigt ned för att kyssa Keiran där han låg bredvid henne. Handlingen fick hennes hjärta att slå ett extra slag, påmind om den stund de delat föregående natt, en som hon plötsligt ville återuppleva. Kanske skulle hon ha gett vika för den längtan om det inte var för att någon rafsade omkring där precis utanför.

Med en liten suck sträckte hon sig efter sina kläder och började klä på sig innan någon kom för att dra ned också deras tältduk. Trots allt så var det Keiran fått se under natten något som hon helst undanhöll andras ögon.

”Jag borde gå och se till så att flickan fortfarande lever…” Sade hon efter att slutligen ha fått på stövlarna på fötterna, uppenbart ovillig att faktiskt resa sig och lämna deras lilla privata oas.