- This topic has 385 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 8 månader sedan by
.
-
Nim stod och kikade på manteln som skräddaren försökte sälja. Den va av god kvalité men inte tillräckligt varm för vart hon skulle.
“Har du en mer passande för ett kyligare klimat?”
Frågade hon med en lätt brytning.
Under tiden köpmannen tog fram mer passande mantlar funderade Nim på annat hon kunde behöva. Hon hade ställt vagnen med de två hästarna i utkanten av staden. Hon va inte orolig för att bli bestulen. Först på grund av att hon nu hade tre stora varghundar. Hon hade haft tur att tiken hade väntat valpar och hade behållit en av dem medans hon sålde de andra fem till en rik köpman för ett halvår sedan. Hästarna va dessutom tränade till att vakta vagnen och även om en tjuv va skicklig nog att ta sig in i vagnen ändå så va alla värdesaker gömda. Nej hon va inte orolig för att bli bestulen.
Det va annat som oroade henne.
Hur hon skulle lyckas hitta en ny hjulaxel. Hon kände inte till staden men hon behövde byta ut den innan hon gav sig av.
Hon la sina funderingar åt sidan och tittade på den nya manteln. Synade den kritiskt.
-
Cassian hade sett vagnen på morgonen när han gett sig av ut i skogen. Han hade inte tänkt så mycket mer på det alls, eller sådant på hela dagen men såg att den ännu var kvar när han kom tillbaka med några kaniner hängandes över axeln. Han funderade, innan han gick närmare då han med lite bättre kollande tyckte att ena hjulet inte såg ut som det skulle. Och mycket riktigt. När han kom nära så såg han att den lutade konstigt och säkert skulle gå av närsomhelst och utan närmare eftertanke eller bättre vett, eller nån tanke på att kolla om det var nån i vagnen, så gick han nära för att ta sig en titt. Han hade inte sett eller hört nån människa där, så vad kunde det skada? Om ägaren dök upp kunde han ju bara säga som det var liksom. Han märkte att hästarna reagerade och blev uppmärksamma på honom, men tänkte inte mer på det
– Nu ska vi se… mumlade han för sig själv och satte sig på huk och sträckte handen mot hjul axeln -
Efter en hel del prutande, hot och obligatoriska förolämpningar så va Nim äntligen på väg tillbaka med en ny mantel, havre och en get i släptåg.
Hon hade gjort ett bra fynd. Hon hade prutat ner geten då den såg något nedgången ut. Det skulle en vecka med hennes Enmans karavan göra susen på. Och sen kunde hon få den betäckt och snart skulle hon ha både kött och mjölk.
När hon kom fram så la hon märke till att hästarna barkade oroliga. Hon såg sig omkring och la snart märke till sina varghundar morra mot det ena hjulet. Hon strosade lugnt fram och band fast geten vid vagnen innan hon vände sig mot inkräktaren.
” Har du gått vilse? ”
Hennes röst var mjuk men frostig.
” Det är aldrig en bra idé att försöka stjäla från en nomad. “
-
Cassian hade inte märkt hundarna, förrän det var för sent och fick kasta sig in mellan hjulen, och där blev han sittandes med benen lite utanför och hundarna morrandes. Han försökte flera gånger ta sig därifrån, men dom morrade bara åt honom och vägrade låta honom. Så där fick han allt sitta och vänta. Han försökte även muta dom med kaninköttet, men ikke.
Han hörde senare steg, och ljudet av en bräkande get och kikade fram när även en röst hördes
– Nej det har jag inte, och jag försökte heller inte stjäla sa han och såg mot hundarna som morrade hotfullt då han pratade
– Jag såg att hjulet inte är bra, så skulle bara kolla om det behövdes något för att fixa det sa han snabbt då en hund försökte gnaga på hans fot
– Kan du ta hundarna!? sa han -
Hon rynkade lätt på ögonbrynen vid hans ord och så ett par ord till hundarna. De satte sig lydigt men höll ändå ett öga på främlingen.
” Om du försöker något så anfaller de dig. ”
Varnade hon innan hon kröp under vagnen för att se efter själv. Hundarna viftade lätt på svansarna.
” Visa mig”
Beordrade hon med en kort ton. Och strök undan spindelväv från sitt hår med en frånvarande gest.
-
Cassian andades lättat ut när hundarna slutade och såg emot henne
– Lovar att inget göra sa han och såg sen emot axeln och flyttade sig lite när hon kom in underCassian pekade vid axeln där den tydligt var försvagad
– Du måste byta den innan du gör något annat, den kommer gå av närsomhelst sa han och såg emot henne
– Förmodligen måste nåt i hjulet också bytas pga skadan från den skadade axeln sa han sen och visade även den delen som belastades mer än den skulle -
Hon nickade åt hans ord och såg fundersam ut.
” Jag hade räknat ut att jag skulle behöva byta ut den innan jag gav mig av… Men jag trodde inte att det va så illa ställt. ”
Hon vände sig mot mannen och log tacksamt.
” Känner du till någon hantverkare som skulle kunna hjälpa mig till ett bra pris? ”
Hon kröp ut igen och höll fram sin hand för att hjälpa mannen ut.
Hundarna som tydligen inte såg honom som ett omedelbart hot längre strosade iväg för att undersöka den stackars geten.
” Jag heter Nim. Vad är ditt namn?”
-
Cassian såg mot henne och nickade lite
– Det är värre än det ser ut tyvärr, ser du sprickorna här? dom syns knappt om man inte verkligen kollar sa han och pekade på ett ställe där det börjat brista.När hon vände sig mot honom och log, så log han tillbaka och tog sig ut med hennes hjälp
– ja, det finns en här i stan som inte är så girig, och gör ett bra jobb sa han och såg på henne
Han kastade en blick mot hundarna innan han såg mot henne igen– Cassian sa han
-
” har du tid till att visa mig var han finns?”
Hon la märke till hans blick på hundarna och log brett.
” Oroa dig inte de kommer inte att göra dig något om inte jag beordrar dem eller om du anfaller mig.”
Hon gav honom ett bredare okunnigt leende
” Dessutom är det hästarna som har dödat flest. Hundarna brukar bara vara de.som skrämmer främlingar. Hästarna är de som dödar”
Hon vände ryggen mot honom och gav geten lite havre innan hon hällde havren i en slags behållare som va fäst på vagnens utsida. Tydligen ett slags tråg för hästarna. De kom lydigt och började mumsa.
Resten ställde hon i ett slags skåp där hundarnas skålar togs fram, redan fyllda med inmat. Hon ställde ner dem och hundarna åt med god aptit. Det va effektivt. Det va inte en stor vagn men trots det så verkade allt hon och hennes djur kunde behöva finnas inom räckhåll.
Hon vände sig mot honom igen.
” Som tack för hjälpen så kan jag tillägga dina kaniner och bjuda dig på middag. ”
Att han skulle vara den som stod för köttet verkade inte bekymra henne.
-
Cassian nickade
– Det kan jag göra sa han till henne
När hon svarade det om hundarna, så nickade han
– Ska verkligen se upp med vad jag gör då sa han.Han trodde att det var lugnt först, men när hon sa det om hästarna så såg han emot dom, sen mot henne, sen dom
– Allvarligt? fick han fram
– Ja… då vet jag vilka jag absolut ska hålla mig ifrån att göra nåt mot sa hanMedans hon fixade med djuren. Så stod han lugnt och betraktade henne. Det gick upp för honom lite, hur vacker hon var. Men han tryckte snabbt undan tanken på det, eller försökte iallafall. Det var oerhört svårt att inte tänka så om henne, för hon var det verkligen. Och förmodligen en av de vackraste han mött.
Han nickade lite till det hon sa
– Tack gärna, slipper jag göra det hemma sa han och räckte henne dom
Vid tanken på vad det “hemma” var, så suckade han lite. Det var bara ett slitet rum i ett övergivet hus som de flesta gatubarn osv delade på som inte hade nåt annat att gå till. -
Hon kunde inte hålla tillbaka sitt skratt
” Ja allvarligt. När jag va barn behövde vi inte hundarna för att vakta. De va till för jakt. Nu..”
Hon tystnade ett ögonblick och strök den ena hästens sida frånvarande. En lätt sorgsen blick. Innan den hårdnade.
” Nu behöver jag allt beskydd jag kan få”
Hon tog kaninerna med ett leende och vände sig mot ett av de yttre skåpen. När hon öppnade det kunde man se att det innehöll allt man kunde behöva för matlagning. Knivar, kokkärl skärbrädor. Hon tog ett kokkärl och hängde den på axeln. La i en kniv och en bräda. Hon gick till baksidan av vagnen där en eldgrop redan va iordningställd. Hon hängde grytan ovanför och utan att tänka på saken hade hon tagit skärbräda och kniv satt sig ner på marken och börjat rensa och flå kaninerna med en van hand.
” Hur är det att vara en rotad?”
Frågade hon medans hon arbetade.
” Att stanna på samma ställe menar jag… ”
-
Cassian såg emot henne, lyssnade och såg på hästen och märkte att det blev nånting med henne, hennes sätt och tal. Han såg mot henne frågande. Han tänkte fråga om det, men valde att låta bli då det kanske inte var rätt att han gjorde det, inte just nu i alla fall.
Han följde henne med sin blick och kollade mot skåpet och häpnades av hur förberedd hon var med allt, men förstod samtidigt varför då han insåg allt mer hur hon levde. Tyst gick han efter
– Säg till om du behöver att jag gör nånting sa han och vilade blicken på henneHan förvånades lite av hennes fråga men accepterade den
– Beror hur man ser det, och vem man frågar började han
– Mitt liv tillexempel har inte direkt.. varit lätt och felfritt, jag har inte haft nåt ordentligt hem som andra, utan växt upp ensam dom senaste 10 åren, krigat för mat och ibland gått utan flera dagar eller ätit väldigt lite sa han
– Men förutom det.. så är det väl okej antar jag sa han och kliade sig i bakhuvudet litegran -
Hon lyssnade på honom medans hon arbetade. Skinnet låg nu sidan om henne. Och kaninen var styckad. Bitarna låg ovanpå skinnet på så vis blev det inte smutsigt. Hon reste sig och gick till ett tredje skåp. Här fanns torkade örter, rovor och korn. Frukt och konserver. Torkat kött och fisk. Helt klart ett skafferi. Hon tog några rovor och några örter. En påse mjöl och en flaska vin. Hon använde sin kjol till att bära det med sig till eldgropen och började skala och hacka.
” Du får gärna tända elden. ”
Så hon och nickade mot tand stålet som låg vid vedhögen.
Hon fortsatte med sitt arbete
” Låter som ett hårt liv att vara en rotad” mumlade hon och kunde inte låta bli utan att tyck synd om honom. Att bara se ett landskap hela sitt liv. Att vara hungrig och inte ha ett riktigt hem trots att man levde rotad.
“Det är mycket lättare att vara nomad”
Så hon bestämt.
” Man reser genom länderna. Byter till sig vad man inte kan ha som nomad och lever på det vägen har att ge för resten. Man har alltid ett hem så länge man har en vagn. Och mat har man nästan alltid”
Hon nickade för sig själv. Nomad livet va så mycket bättre. Trots rövare, oväder och vilda djur.
Rövare gick att förhandla med. Rotade… Va farligare.
Hon sneglade på mannen. Va han farlig? Skulle han anklaga henne för någon dumhet som så många andra hade gjort? Skulle han kalla henne häxa och få vakten att jaga bort henne? Eller kalla henne en osalig ande så att ingen ville göra byteshandel med henne? Hon trodde det inte. Men man kunde aldrig vara säker med rotade.
-
Cassian såg mot henne och nickade och gick till eld gropen och la dit ved och så han kunde tända. Han tog tänd stålet och tände elden utan större problem med vana händer som tydligt gjort det många gånger innan.
När hon sa det om att vara hemskt om man var rotad så såg han mot henne
– Beror på vilket liv man får, vissa har det för lätt, andra för svårt och ande har det mer mittemellan eller vad man ska säga. och jag hade oturen att få det svårt efter att mina föräldrar dog sa han
Han visste inte om pappan dött, men det var vad dom misstänkte i alla fall.Han satt kvar vid elden och såg emot henne och lyssnade på när hon pratade samtidigt som hans blick vilade på henne samt det hon höll på med när hon fixade maten. Han vände sen blicken emot elden medan hon pratade vidare innan hans blick gled emot henne igen
-
Hon rynkade på ögonbrynen och funderade en stund innan hon svarade.
” Jag har svårt att förstå varför vissa har det lättare än andra. I en nomad klan delar man på allt. Om man har lite så får djuren först sen barnen. Även de utan föräldrar”
Hon hällde i olja och örter i kokkärlet och sen köttbitarna.
Många rotade ser ner på nomader för att vi tar hand om de som inte kan ta hand om sig själva. Blinda eller missformade.”
Hon gav ifrån sig en suck
” Och om en blir ensam som jag så har vi lärt oss hur man överlever”
När hon märkte att han kikade tillbaka på henne sänkte hon sin blick. Och konserterade sig på att hacka morötter, vild lök och rovor.
-
Cassians blick landade helt på henne och han nickade lite när hon pratat klart
– Ja.. lätt att förstå anar jag att det inte är, jag vet inte hur man ska förklara våra seder, när min mamma dog så hade jag ingen, och ingen ville ta hand om mig, inte någon som mamma kände eller nånting. Alla bara… försvann sa han– Hade gjort vadsomhelst, för att nån hade tagit hand om mig när jag var liten och inte hade någon, visst, jag hade dom andra gatubarnen som lät mig komma in men jag har aldrig känt mig hemma där bland dom, så jag har alltid varit ensam sa han och såg mot elden medans han pratade
– Jag fick lära mig överleva själv, första månaderna så var dom lite schyssta emot mig i alla fall, men sen så blev det annat, mer kamp men lärde mig snabbt att jaga och hitta mat utanför staden där det inte var lika kämpigt, kunde jaga lite före också då min pappa lärde mig men… han tystnade och log svagt
– Sorry att jag pladdrar sa han -
Hon lyssnade under tystnad på honom när han berättade om sin uppväxt.
” Rotade har inte samma lojalitet som nomader. De tænker inte på klanen utan på sin person. ”
Hon hällde i vatten från en balja och rörde om innan hon la i rovorna och löken.
Hon log varmt mot honom
” Min far lärde mig och de andra barnen att jaga. Han va en av de bästa i vår klan. Min mor va helare och spådam.”
När han tystnade så skakade hon på huvudet
” Jag tycker om att höra dig berätta om ditt liv. Det va länge sedan jag hörde någon berätta något över matelden. Det känns …. Bra.. jag har saknat det”
Sa hon och vände ansiktet ifrån honom. Ovillig att visa hur ensamt det va att vare en Enmans karavan.
-
Cassian såg emot henne
– Min mamma var inte som andra rotade som du kallar dom, hon brydde sig alltid om alla andra.. ändå när hon dog, så svek alla hennes önskan att jag skulle ha ett tryggt liv sa han och såg mot elden igen.
– Din pappa, han låter som en bra man sa han– Bra att du inte har något emot det sa han och log mot henne
Han la åter märke till att det var nånting och såg mot elden och matlagningen litegranHan satt tyst länge
– Jag visar dig till hantverkaren efter vi ätit, om du behöver komma iväg sa han -
Hon log varmt
” En kvinna som va nomad i hjärtat men rotad av omständigheter låter det som”
Hon stirrade in i elden en lång stund. Hennes käkar spändes och hon nickade.
” Det va han. Han älskade alla i klanen. Men mamma och mig mest av alla.”
Hon rörde om i grytan och log mot honom.
” Det låter som en plan. Behöver han betalning i förväg? Eller litar han på en nomads ord?”
Frågade hon medans hon tog fram två skålar och skedar.
” Jag har inte bakat bröd jag hoppas att det går bra utan”
-
Cassian såg mot henne och nickade
– Ja, det stämmer nog bra sa han lugnt
Han mindes henne som om det var igår hon gått bort, även om vissa saker sakta börjat försvinna ur minnet.Cassian ryckte lite på axlarna till hennes fråga
– Jag vet inte, det är möjligt att det går att lösa, men jag är inte säker sa han
Han såg hur hon tog fram saker att äta med och nickade
– Det går utmärkt sa han och kände, samt hörde hur det mullrade i magen av hunger
You must be logged in to reply to this topic.