“Jag skulle erbjuda dig kläder från mig, men det bästa jag kan göra där är att ge dig en kappa från mitt tillhåll, som även den nog är för liten för dig.” Hon log åt honom och lät hennes blick vandra från topp till tå som för att poängtera att han var lång, som om det vore en nyhet. Vilket det på sätt och vis var, men inte till dem.

“Jag behöver nog be om ursäkt. Jag tror absolut att jag hade kunnat göra dig till ditt fina alvsjälv igen, men desto mer jag ser på dig, desto mer tycker jag att du passar bättre såhär! Jag kan inte låta bli att tro att jag hade någon undermedveten inverkan på förändringen. ” Hon rodnade men log snart åt honom och lutade sig upp till honom för att ge honom en kyss. Varför inte vara ärlig? I en förvirrande tid, lite rakhet kanske inte skadade.

Trots att hon fick gott att äta så kände hon sig så hungrig, men det verkade inte som att hennes hunger var helt naturlig. Hon hade utstått många förändringar senaste dagarna och det hade tagit på henne inte bara fysiskt, men psykiskt och själsligt. Hur matade man själen?

“Hår går att vårda. Det funkar väldigt bra på din nya kropp också! Men vad är du egentligen nu, utöver fortfarande högalven Camthalion?” Hon placerade en hand på hans skägg och förde sina fingrar genom det.

“Är det utseendet som avgör om du är en högalv eller inte?” Hon frågade genuint, hon hade förutsatt att han var en fortfarande. Men det kanske var så att man slutade vara en när din fysiska kropp förändrades. Hon distraherat tog emot äpplet och log tacksamt åt honom medan hon fortsatte fundera.

“Jag vet inte vad du är. Någon slags get? Jag fantiserar inte om getter dock! Jag gillar naturen, men inte SÅ mycket! Men du kanske har blivit en satyr, är inte de kodjur eller getter av något slag?” Hon hade aldrig träffat satyrerna, men hade hört lite om dem, särskilt när hon var yngre.

• This reply was modified 2 år, 9 månader sedan by Vintersaga.

“En riktigt bra fråga, Camthalion! Vad skiljer oss annars åt?” Hon log, frågan ganska provokativ mot politiken. Hon ryckte på axlarna och gav frågan ett ögonblick till av tanke innan hon satt sig upp ordentligt och såg på honom.

“Vi vet att skogsalver och högalver har olika magiska fallenheter och som jag förstår det lite olika relation till världen omkring oss. Dessa är inte fysiska detaljer. Men efter att man är född, är man fri att byta då? Din person har skapats, din kropp blir bara ett skepp som bär på allting. Eller har du förlorat allting som gör dig fysiskt till den du var? Har du en ny chans att upptäcka magi nu? Har du kvar din odödlighet?” Hon räckte ut sin hand och berörde hans öra, hennes uttryck nyfiket.

“De har hovar, men de har också väldigt snarlika öron och svans. Du är mestadels alvisk fortfarande, med undantag för att du har lite mer hår än de flesta, din svans och dina öron. Hornen påminner om mina … som de var … men kor och getter har väll också horn?” Hon tittade sedan på sitt ben och funderade på pilen.

“Jag vet inte om jag kan nog om helandets konst för att kunna ta ut den själv. Men så länge jag lämnar den i och det inte blöder för mycket, så är det inte bråttom. Hade den skadat någonting allvarligt hade jag varit mer påverkad än jag är. Vi kan säkert sitta här och mysa en stund.” Hon lutade sig fram och sträckte sig till hans läppar för att ge honom en kyss.

Hon höll om honom när han lindade sina armar runt henne och hon skrattade glatt åt hans kyss mot örat hennes. Han hade såklart en poäng med skadan och den var åtminstone delvis ansvarig för att hon kände sig lite lätt i huvudet och frös en aning. Blödningen hade i stort sätt helt slutat, men det kunde fortfarande vara infekterat. Det vore dumt att lämna den ifred för länge.

“Om du inte vill tillbaka till lägret, eller till Dal’elath, så känner jag bara till en. Baserat på vart jag tror vi är, är det däremot ganska långt att gå. Kommer ta oss en timme åtminstone och dit orkar jag inte gå på egen hand.” Hon log lite retsamt åt honom, både tonläget och blicken väldigt talande för att hon skulle förvänta sig bli buren dit.

Hon skrattade när han lyfte upp henne och buren i hans famn log hon åt honom innan hon höjde sin hand och strök honom under hakan, hennes fingrar färdande genom hans skägg. När han började snurra var hon tvungen att tänka till, men visste att de behövde ta sig norrut.

“Stop!” Hojtade hon och pekade i en riktning. Det hade tagit henne en stund från det att hon vaknade innan hon visste vart hon var, men vattnet avslöjade det för henne och hon visste nu nästan exakt hur de behövde färdas.

“Jag föredrar nog din famn över din rygg, det här är mycket skönare!” Hon lutade sitt huvud mot hans axel och vilade en hand mot hans bröstkorg medan han bar henne.

“Jag vet faktiskt inte vem det är. Men du måste lova att vara artig, den är en väldigt känslig en, gillar inte de flesta av oss alver och andra som stör stillheten! Vad än du är nu är nog faktiskt till din fördel!” Hon log åt honom och tänkte på de fåtal gånger hon träffade den, hon tyckte inte om att störa den men ibland krävdes det, som vid allvarliga skador eller om hon behövde hjälp med någonting som hon inte ville vända sig till alverna med.

“Artighet, Camthalion! Även om den är otrevlig mot dig eller mig!” Hon klappade honom lätt på bröstet, hennes röst lite retsam som om hon inte litade på att han kunde vara artig, men samtidigt så var det lite varnande. Den var någonting uråldrigt och ingenting man ville reta upp.

Medan de rörde sig norrut styrde Zifri honom lite genom att då och då peka eller indikera i olika riktningar, bad honom vänta ibland medan hon tänkte efter och så pågick timmen som kom.

Hon betraktade honom när han hade lagt ner henne och kunde inte låta bli att le åt hur han rörde på sig. Han hade verkligen förändrats mycket i sitt beteende. Självklart oroade det henne också, för om hans beteende började förändras i hur han rörde på sig och vilka slags läten han kunde göra, då kändes det som att det bara var en tidsfråga innan även hans personlighet började förändras, och det var någonting som oroade henne. Än så länge verkade hon ha Camthalion i sin helhet kvar, en ny kropp gjorde henne ingenting, men att mista allt det som gjorde honom till honom var skrämmande.

“Vi är nära! Vila du, jag klarar mig ett bra tag till.” Trots det hon sa så tog hon sig en titt på benet där pilen satt. Hon nickade bekräftande och log åt honom. Det var fortfarande ingen fara, det verkade inte som att det var infekterat, åtminstone inte mer än vad som var väntat när man hade en pil i benet.

“Vi kanske kan fråga om det går att göra dig till högalv igen? Skulle du vilja det?”

Hon log åt honom och strök honom över kinden. Hur möttes de egentligen? Hon var osäker nu när hon tänkte efter, hon kunde inte riktigt minnas hur de träffades första gången. Lite märkligt insåg hon, att det fanns lite av en lucka i minnet precis där. Hon ryckte på axlarna åt honom och log däremot, man glömmer saker, så enkelt var det.

“Jag minns inte hur vi först mötte varandra. Kanhända att jag bara råkade vandra in i dess lya, jag rör mig trots allt väldigt mycket i de här skogarna. Men sedan dess har jag kanske en gång om året eller så träffat på den igen, för att be om hjälp. Ibland hjälper den. Oftast med småsaker, något brutet ben på ett djur, en gång en alv som ätit fel sorts bär, att jag kan få träds grenar att röra på sig är tack vare den.”

“Nejdå, jag vet precis vart den här, jag kan alltid hitta dit, det är bara inte alltid på samma ställe så jag vet inte vad jag gjorde första gången jag var där.” Hon skrattade till och skakade på huvudet. Hon förstod såklart att allting lät märkligt, men hon kände ingen oro över sin … bekantskap? Världen var full av mystiska väsen och om de inte var illasinnade mot henne, varför skulle hon vara misstänksam mot dem?

Nu var de nära. “Ner mellan de där två lutande träden,” Hon pekade lite åt höger. “Vi ska till den där stora stenen du kan se längst borta där! Det finns en glipa som tar oss till lyan under den.” Hon såg upp mot Camthalion som bar på henne och gav axeln hans en kyss medan hon log åt honom.

“Jag älskar att du oroar dig så mycket. Vad har jag gjort för att förtjäna dig?” Hon log åt honom och gav honom en kyss när han kom nära nog att hon kunde stjäla en, innan hon haltade upp till stenen. Hon borstade undan lite buskage med foten sin och avslöjade en glipa som ledde in under stenen. Efteråt satt hon sig ner på marken och hasade sig ner under stenen.

“Kom igen Camthalion!” Hojtade hon upp till honom, medan hon gled ned för vad som kunde liknas med en kana och snart hade hon fast mark under sig igen. Fast i dess mest lösa benämning, då marken var mjuk. Inte mjuk som jord, utan mjuk som om hon stod på lera som hon av någon anledning inte sjunk igenom. Underlaget hade färgen av lera också, och sträckte sig över hela utrymmet hon hade hamnat i. Trots att här inte fanns varken eld eller öppningar annat än den hon kom ner genom så kunde man se hela utrymmet som om det vore upplyst, och det var väldigt snarlikt en grotta fast istället för sten så var det jord till väggar och tak.

Lyan var avlång och längst bort i den märkligt upplysta grottan kunde man se leran stiga upp och stiga upp över kortsidans vägg utöver marken. Intill kortsidan längst bort var det plötsligt rörelse och fram klev en nerhukad lång, grön varelse som sakta rörde sig närmare Zifri.

“Zifri, du stinker, och du ser fruktansvärd ut!” Kvinnorösten var svag, nästan viskande, men stark nog i ton att det bar tvärs över rummet. När den närmade sig avslöjades den ett par helblåa, lysande ögon i mörkret och de stirrade på både Camthalion och Zifri samtidigt på något märkligt sätt, och ändå märkligare att både Zifri och Camthalion visste att den fokuserade på båda lika mycket, trots att ögonen var helblåa utan pupiller.

Varelsen var missgrön annat än ögonen, med grova horn som stack ut vid tinningen med formen av månskäror där spetsarna nästan mötte varandra och formade en cirkel mellan dem. Varelsen hade långt hår, men i samma mossgröna färg som resten av kroppen. Ansiktet var alviskt, eller mänskligt beroende på referenspunkt, men öronen var faktiskt snarlika de Camthalion hade, med undantaget att varelsen hade sex öron, tre på varje sida, tätt placerade intill varandra, hängande.

“Du har sällskap!” Rösten lät misstänksam och när den rörde sig närmare avslöjades den som humanoid för det mesta, en kvinnokropp, en kropp täckt för det mesta i mossa med lite löv och trädrötter annars som fyllde mycket av den feminina, slanka  kroppen. Den klev upp till Camthalion och stirrade intensivt honom i ögonen, även om de båda kände av att den också tittade på Zifri. Varelsen var lång, stod längre än Camthalion, säkert över två och en halv meter, så därför lite på huk i lyan för att inte slå i taket.

På så nära håll var ytterligare märkligheter tydliga, som att dennes händer var utan fingrar, men då de hade proportionerligt samma storlek som händer med fingrar såg det mer ut som att fingrarna sammanfogats, smält samman. Varelsens fötter saknades dessutom, varelsen slutade vid fotlederna som var direkt kopplade till underlaget de stod på, så istället för att lyfta sina fötter från marken när den gick, såg det ut som att den vadade i vätska, och när den gick så såg det ut som att marken följde med den upp, som att den och marken hörde ihop.

Trots att varelsen hade en kvinnokropp och rösten liknade det av en kvinna, så var det någonting i dess utstrålning som fick Camthalion att uppfatta att det inte faktiskt var en kvinna. Eller en man för den delen. Någonting annat. Någonting utan tillhörighet.

“Vem är du?” Frågade varelsen med långsamma ord och kom så nära Camthalion att han kunde klart och tydligt känna en doft han aldrig känt förr, och som inte hade någon jämförelse. Om det fanns en doft som enhetligt representerade hela skogen, alla dess varelser och alla dess växter, så var det den han kände där. Samtidigt väckte doften tankar om ensamhet och vilsenhet, så tydlig att man nästan kunde undra om känslor inte också hade dofter.