Zifri såg mellan dem, nyfiken på hur de skulle komma överens, lite som om två av hennes vänner skulle mötas. Hon hade för ett ögonblick helt glömt sin skada, men när fokusen från varelsen var på Camthalion gjorde sig skadan påmind. Hon insåg att hon hade get benet mer vikt än hon borde och skiftade sig lite för att avlasta det.

“Jag är många, men idag kan du kalla mig Ashi, hon är mitt senaste själv och jag tackar henne med hennes namn.” Varelsen rundade honom, en hand strykande längst kroppen hans medan dennes ögon vandrade över hela hans kropp. Camthalion kunde känna vart på honom blicken var vid varje tillfälle och det fanns ingenstans på kroppen som den inte lät blicken vandra. Ashi tog tag i svansen hans och lät den slutna handen färdas från svansens bas till dess spets och höll kalufsen i sin hand.

“Men vad där du? Inte längre helt en alv och knappt en dryad, troll eller satyr. Har du fastnat mellan skepnader?” Hon förde andra handen upp längst ryggen hans och samtidigt som hon fortfarande höll i hans svans klev hon framför honom igen, hennes ögon vandrande över hela hans framsida.

“Du oroar dig för Zifri, det behöver du inte göra. Vi hjälper henne snart så som hon har hjälpt oss, hon kommer bli hel igen. Din fråga om vad jag är däremot, till den har jag inget svar. Ert språk har inget ord för mig. Jag vill säga att jag är, men det vore att ljuga.” Hand förflyttade sig från ryggen till hans bröstkorg medan Ashi böjde sig ner för att vara ansikte mot ansikte med honom, fast blicken kändes som att den i stunden fixerade sig på hans mest privata kroppsdel.

“Han var skadad och jag visste inte vad jag skulle göra, så … jag gjorde honom som han är. Oavsiktligt.” Zifri rodnade lite men log åt dem båda. Det var ändå en häftig sak hon hade gjort, även om den hade förändrat Camthalion ytterligare och skapat förvirring. Varelsen nickade och tog sedan avstånd från honom, släppte svansen och vandrade över till Zifri.

“Du är för svag i din magi för att förvandla någon, Zifri. Du har bara gjort honom mottaglig till förändringar, allt som krävs för att överleva. Hans kropp och världen omkring honom gör resten.” Ashi klev fram till Zifri och tog tag i pilen, som hon sedan hastigt och kraftigt bara ryckte rakt ut ur henne. Zifri skrek till och föll omkull till marken, och höll handen om såret som omedelbart började blöda kraftigt. När blodet rörde lyans märkliga mark sken hela den ytan upp, både hela underlaget och väggen längst bort som bestod av samma material och färgades i ett kraftigt vitt ljus istället.

När skenet dog ut och lyan återgick till normalt ljustillstånd märkte Zifri att hennes skada inte längre fanns där, utan att hennes ben nu var helt läkt. Hon reste sig hastigt upp och skrattade till, för att beröra ytan där det hade varit en pil för inte länge sedan nu. Allt var borta, inte ens ett ärr fanns kvar. Medan Zifri ställde sig och hoppade upp och ner för att prova på sitt ben vände sig Ashi till Camthalion och började gå mot honom.

“Det är upp till dig Camthalion vad du nu är. Om ni inte stänger kanalerna kommer du fortsätta förändras. Du kan bli mer av vad du nu är, vilket inte är mindre dig än du varit tidigare, men mer av annat. Om du vill se dig som en blandning av djur så är det din rätt. Du är någonting nytt och identiteten är din egen. Spendera lite tid bland ditt folk och du kommer sannolikt bli som dem igen, då det är vad som krävs för att överleva i ett samhälle. Stänger ni inte kanalerna kommer du sannolikt aldrig sluta förändras, alltid för att bäst överleva i varje given situation. Du är utveckling, Camthalion. Gör vad du vill med det.” Ashi stannade upp framför honom och böjde sig ner för att nu faktiskt stirra honom i ögonen.

“Jag kan ha fel såklart. Men ord styr inte vad du är, det har de aldrig gjort.”

“Magi färdas genom er, den kommer inte från er. Vissa föds med den kanalen öppen, andra öppnar den. Du har fått den öppnad åt dig, men den färdas genom hela din kropp och inte koncentrerat som den gör från Zifri. Eftersom du inte har full kontroll över varje liten del av din kropp, tar den beslut åt dig, och naturen omkring dig är starkare än vad du är.” Ashi placerade sina händer på hans axlar. En värme sköljde över honom och en känsla besökte honom som om Ashi tittade inuti honom, inte bara på utsidan av hans kropp.

“Du kanske förändras, du kanske utvecklas, det är väldigt osäkert. Du är någonting nytt och det säger en del, då jag inte har mycket nytt kvar att uppleva. Jag kan ha helt fel med vad jag säger, men dina kanaler är helt öppna. Din kropp är inte stängd från förändring. Ni bör åtminstone begränsa kanalerna, för du lär bli ett populärt kärl för andar och andra väsen.” Ashi släppte axlarna och värmen avtog, men istället förde Ashi händerna neråt, lät dem vandra över hans kropp.

“Tro på det. Även jag frestas att lämna Ashi för dig.” Ett leende formades och en doft av nyfikenhet besökte Camthalion när händerna vandrade över honom utan skam, utforskande hans krop. Zifri skyndade sig fram dit och satt sina händer om Camthalion och skrattade lätt.

“Men det kommer du såklart inte göra?” Svarade hon lite nervöst, ett påtvingat leende dekorerade hennes ansikte.

“Nej såklart, det finns fördelar med Ashi.” Varelsen höll ett leende och stirrade på dem båda. “Era druider kan stänga vissa eller andra kanaler om de önskar. Hjälp går nog att hitta där, om ni önskar.”

Ashi kom nära in på Camthalion och medans händerna rörde honom över hans höfter pressade den sin panna mot hans och gjorde en kraftig, lång indragning av luft genom sin näsa, som för att dra in hans doft länge så att det fyllde hennes lungor. Hon gapade sedan, hennes mun inte långt från hans, och till lätet av vad som kunde vara en kvävning började någonting komma ut från halsen på Ashi och lämnade Ashi genom munnen. Ashi sträckte en hand efter en av Camthalions och höll upp den vid munnen, för att där låta honom ta tag i det som kom ut därifrån.

Det var hårt och runt, och när hon hjälte Camthalion dra ut det visade det sig vara en lång, rak kniv, lika måssgrön som Ashi själv var, men med ett blad tydligt i metall.

“Att försvara kära Zifri och älskade skogen med, och att försvara mig med om jag kräver det.” Ashi höll sig nära, kroppen nu pressad mot Camthalion, händerna igen vandrande aningen olämpligt över honom, det var tydligt att någonting med honom fascinerade Ashi.

Zifri såg på med nyfikenhet, men fann hela situationen med kniven bara obehaglig. Hur kunde den ens få plats i halsen? Och hur var den inte slemmig eller ens våt? Hade Ashi inget saliv eller släm?

Zifri skrattade till åt deras interaktion och såg nyfiket mellan dem, och klev faktiskt bakåt för att inte störa vad än det var som nu pågick. Det var på tok för intressant för att råka störa och avbryta, samtidigt som hon inte visste hur Ashi skulle reagera om det avbröts.

När Camthalions fokus bröts från kniven försvann den på ett ögonblick, men någonstans i hans medvetenhet visste han att om han så önskade så skulle den dyka upp i hans hand igen. Medan hans kropp berörde Ashis och svansen var lindad runt benet log varelsen diskret.

Öronen ryckte när han tog i dem, samma som om han hade rört i vilken annan varelse som helst, en tydlig känslighet till öronen. De var mjuka och varma, lena till beröringen. Den höjde upp en hand och placerade den mot hans mun, för att försiktigt öppna den.

Ashi tog ett djup andetag innan Ashi blåste in i munnen på Camthalion och en värme sköjde över honom. I nästa stund kunde han känna en tacksamhet från varelsen och märkligt nog kunde  han också känna sin egen beröring mot öronen, som om de två delade på nerverna i öronen, faktum var att han kunde känna all beröring Ashi kände, inte bara öronen. Känslan varade tills han så småningom bytt ut all luft som blåsts in i honom genom sina andningar.

Zifri hade ingen anledning att tro ont om Ashi och samtidigt kände hon genuint att hon inte höll någon slags ägo över Camthalion, så spektaklet framför henne fyllde en slags nyfikenhet hellre än någonting annat. Camthalions ögon för ögonblicket borde ha oroat henne, men hon kände sig lugn. Det enda svåra var att veta vad hon skulle göra av sig själv. Tittade hon på, vände hon sig bort, satt hon sig ner och tog det lugnt, gick hon fram till den? Just nu stod hon bara och såg på.

Ashis kropp var mjuk till beröringen, men endast ytligt. Mossan, löven och grenarna utgjorde ett yttre skikt, ett slags lager med kläder. Under dem, skulle Camthalion våga sig på det, var en hud lika silkeslen som kinden han nu berörde. Igen öppnade Ashi munnen på Camthalion och blåste in, och igen kunde han känna sin egen beröring på Ashi.

Nu utöver alla behagliga känslor Ashi delade med honom kom nu däremot också en inbjudande känsla, en uppmuntrande känsla. Ashis hand lännade ansiktet och ena handen började stryka honom över svansens bas, medan den andra handen började utforska hans öra istället.

Under hela tiden hade Ashi sina ögon öppna, och Camthalion kunde känna hela sig själv iakttagen, beundrad, utforskad.

Ashi släppte hans öra och tog tag i håret hans efter att han nafsade till på dens underläpp. Greppet var respektfullt men fast och Ashi lutade hans huvud bakåt för att skapa en bättre vinkel och böjde sig sedan ner över honom för att möta hans läppar med sin egna kyss.

Istället för en traditionell kyss däremot höll den sina läppar mot hans och helt enkelt höll dem där, medans Ashi andades in och ut, tog del av hans andetag och gav honom sitt, och med varje utandning in i hans mun fyllde Ashi honom med värme och de delade njutningarnas sensation.

Ashis fria hand färdades längst hans rygg upp och ner, och han kunde känna hur uppspelt varelsen blev av närhet, då doften av ensamhet fortfarande var utmärkande i dess närhet. Den lade handen över Camthalions bak just under svansens bas och lyfte upp honom medans den höll honom pressad mot sig. Ashi rörde sig upp mot väggen och pressade upp honom mellan väggen och den.

Ashi släppte taget om honom så att jan föll tlll marken när han ställde frågan och släppte ut ett långt andetag. Den vände sig mot Zifri som faktiskt såg lite road ut, innan den vände sig tillbaka till Camthalion och satt en hand på huvudet hans.

“Vad är det du gör?” Frågades tillbaka med ett strängt tonläge. Den böjde sig ner för att kunna se honom i ögonen och stirrade oblinkande in i dem, ansiktet lika strängt som rösten.

“Ta inte känslor in i mitt hem som ni inte klarar av att hålla för er själva, om ni inte tänker ta ansvar för dem.” Ashi tog honom i håret och lyfte upp honom till sina fötter igen.

Zifri i det skedet skyndade sig upp till dem och till Camthalions sida, för att där ta hans arm och pressa sig mot honom medan hon stirrade på Ashi.

“Vi är dödliga Ashi, vi kan inte bestämma hur vi känner.” Hon log försiktigt åt Ashi och sedan mot Camthalion.

Ashi ställde sig helt rak och såg ner på dem båda med ett skrynklat ansikte från dess tydliga frustration. Efter att ha fnyst till klev den fram till Zifri och placerade en hand under hennes haka för att lyfta blicken så att Zifri såg henne i ögonen.

“Jag står i skuld till dig Zifri, men endast av respekt för era traditioner. Ni är välkomna hit så länge ni lever, det kommer inte förändras, men här inne är era känslor mina och jag uppskattar inte att de leks med.” Ashi vände blicken till Camthalion och placerade en hand om ena örat hans och grep försiktigt tag i det, inte våldsamt, men ett fast grepp ändå, så som vissa föräldrar kunde ta sitt barn i örat.

“Ni får lämna mig nu, men glöm inte ditt löfte. Kallar jag så kommer du. Behöver jag hjälp, finns du där. Kniven är din att använda så som du önskar, men låt den inte hamna i andra händer, den är äldre och farligare än dig.” Ashis röst hade förlorat sin nyfikenhet och var nu perpetuellt sträng. Den klev bakåt och inåt i lyan mot den bortre kortsidan. Zifri nickade åt varelsen innan hon tog Camthalions hand och började leda honom mot utgången, utan att säga någonting till Ashi.

Det var lite krångel att ta sig upp, då det saknades trappsteg och ingången var brant, men med lite ansträngning var de båda uppe inom kort, och Zifri täckte igen ingången med buskarna som hon hade skrapat bort tidigare. Hon vände sig sedan mot Camthalion och såg lite skamset på honom medan hon höll hans händer och mötte hans blick.

“Det där var Ashi, den presenterade sig ganska tydligt tyckte jag,” Började hon lite retsamt och log försiktigt åt honom. Hon ryckte sedan på axlarna. “Jag vet inte riktigt vad det är för någonting, men det där var inte dess skepnad senast jag besökte den. Vad ni höll på med kan jag inte svara på, men hur var det? Berätta! Mig har de aldrig gjort sådär med!” Hon såg ganska uppspelt ut faktiskt, även om hon på någon djup nivå förstod att Camthalion troligtvis hade blivit skrämd av situationen.