Till en början ignorerade hon Camthalion när de landade, för att istället ta sig en närmare titt på den skadade mannen. Han var blåslagen, skador över hela kroppen, så som brutna revben och bortskrapad hud från att ha blivit översprungen av hästarna. Hon visste inte vad hon kunde göra, men hon visste att hon behövde försöka, eller så skulle det plåga henne resten av resan att hon inte ens gav det ett försök. Hon såg inte på Camthalion när han talade till henne, och inte heller när hon sedan svarade honom, hennes röst låg och en aning vass, en tillrättavisande ton i orden.

“Han är en främling till oss, men han kan mycket väl ha andra som älskar och väntar på honom. Jag hade velat att en främling försökte rädda dig om du befann dig i en utsatt situation där döden väntade bakom axeln din.” Hon blundade och placerade sina händer på mannen. Hon försökte komma ihåg vad hon gjorde för att återställa Camthalion, hon mindes känslan av att läka honom, men hon kunde inte komma ihåg hur hon gjorde, hon visste bara att hon hade gjort någonting liknande förut, även om bara en gång.

“Du kan gömma dig någonstans, de kommer inte kunna söka igenom hela staden. Jag gör vad jag kan för att rädda honom och inser jag att jag inte kan det så hämtar jag våra grejor, söker reda på dig och tar oss båda ut ur staden. Men jag måste försöka.” Hon såg fortfarande inte mot Camthalion, en gnutta arg på Camthalion som hon ansåg vara väldigt oförstående och osympatisk. Hon visste såklart att han inte var sådan egentligen, och att hon hade överrumplat honom med ett helt eget beslut i trots mot hans, men i stunden kunde hon inte helt ignorera frustrationen hon kände, hur mycket hon än försökte när hon blundade och försökte få sina energier att färdas genom mannen med en hand på bröstet hans, för att se om hon kunde lista ut alla hans skador.

Hon rynkade på näsan när han först rörde i henne, men det krävdes inte mer än att höra hans röst i ett vänligt tonläge för att hon skulle börja slappna av igen och orden höll en sanning hon omfamnade, hon behövde samla sig. Hon tog några djupa andetag och fokuserade på dem innan hon återgick till att undersöka mannen, och lät hennes energier igen flöda igenom honom.

“Jag vet inte om jag har lyckats,” Sa hon tillslut efter en tid i tystnad med händerna på mannen. Det kändes annorlunda från hur det hade gjort med Camthalion, som hon nästan omgående kunde känna effekten från sin magi på. I det här fallet kändes någonting väldigt rätt, men hon kunde inte bekräfta att känslan var från att ha fått till en läkande effekt, eller om hon bara fann en frid i honom. Smärtorna från att ha blivit buren av henne hade gjort att han nu svimmat, och hon bestämde sig för att hon gjort allt hon kan.

“Jag tror hans kropp läker sig själv nu. Jag kan inte göra mycket mer, jag vet knappt redan vad jag gör.” Hon reste sig upp och såg ner på kroppen hans. Hon visste inte vad hon skulle göra härnäst. Hon ville inte flytta på honom, då det skulle skada honom ytterligare. Var han säker på hustaket här? Varför skulle de söka just den här byggnaden om hon lämnade honom till sitt läkande här? Han var lika säker här som på grannhuset eller i en mörk gränd.

“Vi måste lämna staden, jag är ledsen att jag gjorde allt så svårt för oss. Vår väska är kvar hos försäljaren, vi får hämta den.” Hon stod och stirrade på den avsvimmade mannen sorgset. Hon ville veta hur det skulle gå för honom, men hon visste samtidigt att vakterna var tvungna att upptäcka henne och Camthalion för att de skulle sluta söka i det här området, så de skulle behöva synligt fly igen.

“Jag kan göra mig till ett riddjur, så skyndar vi oss att hämta väskan och springer ifrån dem. Vad tror du?”

Zifri böjde sig ner och strök mannen enkelt på kinden innan hon helt vände sig bort från honom och såg på Camthalion. Hon bara nickade när han sa att hon gjort vad hon kunde, det stämde, men det var besvärligt att hon sannolikt inte skulle få veta hur det slutade. Hon log åt honom och satte sedan sina armar runt honom för en snabb omfamning, innan hon sträckte på sig för att försöka se ut över staden lite. Sedan kom skämtet.

“Camthalion!” Fräste hon till tyst samtidigt som hon kvävde ett skratt. Hon rodnade lite lätt åt tanken, hur djurisk den blev när han använde det begreppet. Hon skakade lätt på huvudet och log åt honom innan hon igen pressade sig mot honom. Den här gången däremot backade hon mot honom och när hennes rygg pressade sig mot honom böjde hon sig framåt och i nästa stund omsveptes hon av ett ljus, och Camthalion lyftes upp i luften.

Hon försökte prata, men endast ett kort visslinglikt läte kom ur henne nu när hon helt plötsligt var ett stort och ganska ståtligt rött rådjur, betydligt större än var naturligt, stor nog att hon inte verkade ha minsta bekymmer att bära på Camthalion trots hans storlek. Hon hade horn snarlika de hon en gång hade innan de kapades, och hennes ögon behöll hennes ögonfärg när hon vände huvudet för att möta Camthalions blick. Hon visste inte något sätt hon kunde förmedla det på, men hon försökte med ögonen säga att han skulle hålla i sig.

I nästa stund hoppade hon upp på kanten av hustaket och balanserade på sidan. När hon orienterat sig hoppade hon ner från hustaket, över en stadsvakt som sökte efter dem och landade på marken precis bakom honom, för att sedan börja rusa mot torget igen. Hon galopperade i en väldig hastighet på bara en kort stund och när två stadsvakter ställde sig i hennes väg med svärd dragna så sprang hon bara rakt igenom dem så att de föll omkull. Hon hoppade så att hon nästan flög över lådor, och sicksackade bland gatorna, runt vakterna och byggde snabbt ett avstånd mellan henne och vem än som upptäckte dem och började jaga.

Snart nog var de tillbaka till marknaden och då alla vakter i området hade sprungit efter dem var de för tillfället säkra från arga svärd och pilbågar, men hon visste att vakterna inte var långt borta även om det inte gick att se dem just nu. Hon såg över mot Camthalion medans de gick över till kattvarelsen som de hade träffat tidigare, som med stora runda ögon stirrade på dem när de närmade sig. Försiktigt tog hon fram väskan och hukat som för att minska sin träffyta räckte hon den med darrande händer till Camthalion på rådjurets rygg. Det fanns en blandning mellan rädsla och förtjusning i kattvarelsens blick, som log lite försiktigt åt dem båda.

Kattkvinnan log åt honom och släppte väskan så att han kunde ta emot den och när han erbjöd mynten tog hon ivrigt emot dem, ett stort leende över hennes ansikte. Hon skyndsamt öppnade sin myntpåse vid sin sida och pekade sedan ivrigt mot väskan.

“Jag hoppades att ni skulle klara er, men ni behöver ge er iväg, ni kommer gå samma öde till mötes som tjuven ni stal. Jag fyllde väskan med lite kläder i förväg, jag passade på att byta till mig allting ni tog från min granne, han är på tok för fiskglad ändå, så det var enkelt bytt.” Hon pekade mot grannbordet där en rund man, en hårlös människa i färggranna kläder vinkade bekräftande åt dem, ägaren till båset de hade först besökt.

“Jag satt även lite egna gåvor i väskan åt er, jag vet hur det är att leva på flykt från sitt eget folk. Jag hade tänkt bjuda på det, men inte tänker jag då ge dig tillbaka dina mynt, så tack för betalningen.” Hon flinade åt dem och Zifri klev fram till henne och böjde sitt huvud för att ge kattkvinnan en gnuggning panna mot panna av tacksamhet.

“Ni har nog lite tid kvar innan de hinner tillbaka hit, finns det någonting mer jag kan hjälpa er med?” Frågade hon glatt och sökte sig till Camthalions blick.

Kihim, kattvarelsen, log åt honom och slank till sidan för att linda in lite fisk i en läderlängd som hon sedan snörade ihop, och till snöret knöt hon en medelstor vattenpung. “Bättre än så kan Kihim inte göra, men glöm inte vad hon gjort för er.” Hon log åt dem och räckte provianten till Camthalion. Sedan vände sig Kihim österut och riktade sin hand lite sydost. “Fågelvägen är det där er bästa riktning för att ta er ut och ni ser uppfinningsrika ut. Kan ni inte ta er över hustak något mer behöver ni följa stora leden norrut, men ni har fått igång stadsvakten och de lär ha låst portarna. Quirib är inte förlåtande mot de som trotsar deras lagar. Murar och portar stänger av hela staden när vakten är på jakt. Antingen ligger ni lågt en vecka medans de söker igenom staden och inte hittar er, eller så hoppar ni muren där Kihim pekar.” Hon höll fortfarande handen uppe, men sänkte den omgående när hon plötsligt såg vakter anlända på torget.

“Skynda er nu. Och försök förlåta Kihim.” Sa Kihim och hade ett tydligt ursäktande uttryck på det kattlika ansiktet, svårt som det stundvis var att läsa. Hon vände sig sedan till vakterna och pekade mot Camthalion och det stora djuret som Zifri var. “VAKTER! HÄR! RÅNARE TAR FRÅN KIHIM!” Ropade hon och pekade mot dem.

Med det rusade Zifri iväg som en avlossad pil och började rusa i riktningen som … Kihim … hade pekat mot. Innan hon nådde byggnaderna igen så kom en av vakterna framför dem och försökte blockera hennes väg, men Zifri sprang rätt över vakten som knappt kom undan nedtrampning. Zifri kom sedan in bland husen och började slingra sig mellan gränderna och hoppade över blockader i väldig hastighet. Hon rörde sig smidigt för att vara så stor och fyrbent, och det enda som gjorde att hon inte nästan flög fram snabbare ändå, var att hon hela tiden var tvungen att tänka på att Camthalion varken hade sadel eller annat att hålla sig fast i, bara Zifris bara man och kropp. Hon skulle behöva be ordentligt om ursäkt efter allt det här, om de tog sig ut från staden levande.

Zifri tvärbromsade och höjde sedan sitt huvud för att hindra Camthalion från att falla fram och av henne. Hon stannade upp just för att några barn sprang framför dem utan att se henne komma rusande, och hon var nära på att rusa rätt in i dem. När hon var säker på att Camthalion satt ordentligt igen, böjde hon ner huvudet mot ett av barnen som stor och stirrade på det väldiga djuret och dess vackra ryttare, och Zifri knuffade lite ömt och lekfullt med mulen sin mot den lilla människan för att ge någonting snarlikt en kram, innan hon klev åt sidan och med en kraftig stöt från sina ben studsade upp på några lådor och sedan efter en stöt till hoppade upp på ett av taken. Det var nog bäst att de höll sig borta från marknivån, för olyckor kunde hända.

De var dock inte långt borta från muren. Zifri stod på hustaket och gick i en cirkel för att bedöma vart bästa vägen skulle vara. Hon ville avvakta för att både rådgöra med Camthalion och berömma honom för hans hjälp, men vakterna närmade sig trots hennes imponerande fart och hon fick helt enkelt fortsätta bestämma en stund till. Hon rusade österut och hoppade från ett hustak till nästa, och till nästa och nästa. När hon närmade sig muren kunde hon se hur vakterna på dess topp började vända sig mot dem och gjorde sig redo, men det stoppade inte Zifri från att hoppa från sista hustaket till trapporna som ledde längst med insidan av muren upp mot dess topp. Vakterna sköt med pilbågar, men hon rörde sig fortfarande fast trots osannolikheten att göra så över trappor, och hon stångade ner en svärdsbärande vakt som kom ner för trapporna för att stoppa henne från att bestiga dem.

Det var en knepig klättring, älgar var inte gjorda för att ta sig upp för trappor … eller var det trappor som var gjorda för att inte ta upp älgar? Hon kämpade medans tankarna snurrade och hon använde hornen för att skicka en stadsvakt fallande ner för kanten in mot staden, då trappan inte hade ett räcke. Snart nog var hon uppe dock, och för bara ett ögonblick såg hon ner för kanten mot andra sidan muren för att försöka avgöra vart det skulle vara bäst att hoppa.

Inget ställe var bättre än något annat, och det var ett stort fall, så hon tog en stor risk och medans vakter slöt sig överallt omkring dem så stötte hon iväg sig och flög över den lågt liggande väggen som vakter kunde huka sig bakom under belägringar och med ett långt fall ner susade de rakt utåt. De hann inte mer än någon meter ut så upphörde Zifri att vara en älg (vilket skickade Camthalion ensamt fallande mot marken), och blev omedelbart i dess ställe en väldig örn.

Nästan omedelbart efter att Camthalion börjat falla tog hon tag i armarna hans med sina klor och efter en viss kamp mellan hans vikt och faktumet att hon inte var så duktig på att flyga, så började hon stabilisera sig. Camthalion var fortfarande för tung för henne, så de närmade sig marken mer och mer, men samtidigt så flög hon utåt för att lyckas ta dem så långt från staden som möjligt. När de båda var nära nog marken så släppte hon honom och förvandlades sedan tillbaka till alv och tumlade klumpigt runt längst marken på grund av vad som endast kunde kallas en kraschlandning.

Hon log åt honom. “Självklart!” Svett glänste tydligt om hela henne och hennes andetag var ansträngda, men leendet var ordentligt fäst på hennes ansikte. “Lite klumpig landning bara, men inte så illa med tanke på hur tung du har blivit!” Hon satte armen om honom, och i nästa stund hukade hon sig under honom för att sedan förvandlas åter igen, nu till en ljus, sandfärgad häst och medans han på grund av hennes position vid förvandlingen nu låg över hennes rygg släppte hon ut ett ivrigt gnäggande innan hon började rusa igen, rakt utåt mot öknen. Hon var utmattad, att bära honom som örn hade tagit en enorm kraft från henne, och hon hade redan sprungit länge både som gorilla och älg, men lite till klarade hon av. Det viktiga var att staden inte ansåg att de var väldigt viktiga och bestämde sig för att jaga dem dagen ut, för hon hade inte alltför många steg kvar i sig.

Zifri pressade huvudet mot honom för att ge en kelande gnuggning innan hon plötsligt tog formen av alv igen och snubblade till så att hon höll sig upprätt bara genom att hålla tag i honom. “Jag tror ingen av oss vill se en hårlös häst.” Hon log lite lätt och talade med andfådda ord. Det tog henne bara en kort stund att återhämta sig, innan hon kunde stå upprätt igen. Hon slog undan lite svett från pannan och lindade sin arm runt Camthalion’s, medan hon log upp mot honom. “Bra jobbat! Se, det löste sig trots att vi gjorde det rätta.” Hon blinkade till med ena ögat lite retsamt innan hon började leda honom framåt djupare in i öknen.

Zifri log åt honom. “Du har rätt, vi vet inte. Det kanske är runt hörnet.” Såklart trodde hon inte det egentligen, det var säkerligen långt kvar, men hon kände att hon klarade av åtminstone en kortare promenad. Det kändes skönt att försöka bygga allt avstånd de kunde mellan dem och staden, även om det lilla hon skulle orka knappast gjorde en stor skillnad.

“Du skulle annars kunna bära mig!” Hon log retsamt åt honom, även om hon hade uppskattat det. Det hade varit skönt om de tog sig till en oas eller någonting snarlikt, så att det inte bara var dem och ökensolen när de väl slog läger.