Det sista var inte något som Vésiva hade tänkt på. Hon kastade en orolig blick omkring sig. Ett värdshus som förr var väldigt fullt med folk, tycktes vara nästan tomt nu. Det bådade sällan gott.  I för sig var regn alltid något välkomnat för värdhus och dryck. Affärer brukade blomma i regn.

“Äsch! Vad som sker, sker!” utbrast hon, lite mindre…[Read more]

Ursäkter slingrade sig ur Davants mun som en orm. Ord på ord. Kanske det fanns någon sanning i dem som han spottade ur sig. En osäkerhet som inte klädde mannen. Hade hon missbedömt honom? De elektriskt blåa ögonen betraktade mannen framför sig med ett svagt leende och huvudet på snedden. Det långa mörka håret kittlade hennes ena arm. Tyst satt ho…[Read more]

Tipums lilla, tysta, kraxande skratt fick hennes leende att bli lite mer av ett flin, men hon dolde det inte, för liksom demonen tycktes hon något road av Vesvías förfrågan. Var det för att hon var rädd för att träffa henne ensam igen, eller fanns det en annan anledning till varför hon ställde frågan såsom hon gjorde?

”Er make är också inbjuden…[Read more]

Hon kunde höra någon ropa hennes namn, en varning, men hon hade inte tid att vända sig om för att se efter vem det var som ropade. Fienden var otalig och de pressade ständigt närmre. Hon nedgjorde en bara för att mötas av två nya motståndare och snart nog fick hon också dra sin andra yxa för att hålla fienden på avstånd. De föll som flugor fram…[Read more]

Smällen av dörren fick den unga kvinnan att rycka till. Hon skämdes först att hon var där och hoppades innerligt att hon inte hade hört hennes förbannelse. Sedan hörde hon hennes ord och det förvirrade henne. Lite förvånat ställde hon sig åt sidan och det var ett litet krig inom henne om hon skulle se vad främligen höll på med. Kanske var hon…[Read more]

Zaria lät Obsidiah tala och processa det som hon hade sagt. Även om det var två enkla ord. Var det ord som vägde mycket. Speciellt inte ett ämne som brukade diskuteras vid första mötet mellan två främlingar. Det var inte svårt att se hur han inte helt kunde tro på det hon hade sagt. Trots hennes tatueringar som vittnade om mörkmagi. Fast å andr…[Read more]

Den äldre kvinnan hade kvar blicken på trädet ett litet tag, som om inte hade hört inbjudan för att sedan sänka huvudet i en artig gest. En middag? Hade hon hört rätt? Det var i och för sig oartigt att fråga om hon menade det. Fast å andra sidan var det oartigt att dyka upp oinbjuden. Nå, hellre den senare risken.

“Ni är oerhört givmild, min…[Read more]

Tipums klor som rev mot hennes ben fick henne att blekna en aning, men hon sade inget om det och verkade heller inte på något annat vis reagera på hans plötsliga närvaro. Att han dök upp när han själv fann det passande hade hon för länge sedan vant sig vid. Frågan var bara vad han gjorde här nu, och om hon skulle behöva avsluta detta samtal med V…[Read more]

Allt ljud omkring. Vrål, klingande stål och förfärade skrik. Allt som blandades till en enda röra. Trots det var hennes far röst som en klinga som klöv igenom allt. Vreden var uppenbar, eller det var snarare en sorg som hördes i hans röst. Trots att den inte bröt av utan var kristallklar. Rösten fick henne att rysa. Nog för att hon hade tänkt…[Read more]

Det var inte förrän Isra hade svarat på hennes ord som hon insåg vad hon hade sagt. Tanken fick henne att rysa. Död? Hade hon villigt sagt att hon gav upp allt för Isra? Frågan var om det var en sanning eller ej. I stunden som hon sagt det verkade det självklart och trots hennes tvivel nu. Var det en del av henne som nästan skulle känna sig hedra…[Read more]

Den första kommentaren fick henne att le och rycka lätt på axlarna. Allt för många gånger hade hon funnit sig själv i en omvänd situation. Att någon kände till henne men hon inte kände någon. En situation hon allt för ofta befann sig i och inte var bekväm i. Det fanns ju medel för det så klart. Ett litet leende dök upp på hennes läppar och hon la…[Read more]

Den korta tystnaden fylldes av knastrande från kaktusen som långsamt förstördes i främlingens mun. Själv fann hon inte längre någon glädje i mat. Självklart var det en nödvändighet för att hålla sig vid liv, men inget mer. Maten tycktes svälla i munnen, eller smaka jord. Hon borrade ner sina händer i sanden. Kylan var något hon välkomnande. All…[Read more]

Obsidiah. Namnet sa henne inte mycket. Inte för att det var något hon utgick ifrån att hon hade kunnat det. Det var få som hon kände till och ännu färre som visste vem hon var. Åtminstone gav det henne något att tilltala honom med förutom främling. Namn i sig var mäktiga ting. I fel händer kunde de få katastrofala följder. Fast mannen framför…[Read more]

Ett litet, litet leende smög sig fram över hennes läppar. Kanske var det något självgott, som om hon på något vis haft rätt i en vadslagning, även om den enda spelaren i just det spelet varit hon. Hon tycktes ha vunnit över Vesvía till sin sida, trots att det hon föreslagit skrämt och oroat henne. Det var bra, mycket bra.

Så hon lät Vesvías h…[Read more]

Hon hörde när förstärkningen kom ridandes in genom portarna, och lika snart hörde hon också hur de ropade något på sitt eget språk, ett språk hon inte förstod, men tonläget förmedlade allt. Det var en fälla. De hade gått rakt in i den och hon hade varit den som lett dem. Förbannade, jävla skit.

Innan hon visste ordet av det hade vampyren vi…[Read more]

En enkel handgest för att få bort artigheterna och etiketten. Alltid var det så mycket ni, er och vissa verkade tro att hon var adel. Nog kanske det kom med de pengarna som Bläck hade dragit in för hennes far och henne själv. Men egentligen hade hon ingen fin härkomst, hennes förfäder hade alltid  varit trogna soldater. Inte ens högt uppsatta,…[Read more]

Vaksamt betraktade kvinnan spjutets spets. Vad kunde hon i för sig göra om främlingen valde att sticka den mot henne? Allt för kvicka fötter hade hon inte välsignats med. Hennes händer var fortfarande höjda i ett tecken på att hon inte hade något vapen i hand. Samtidigt som det också var ett sätt att åtminstone stoppa spjutet våld framåt med nå…[Read more]

Ett få tal som hon kunde lita på. Vem skulle det vara nu? Hennes make Neyir var redan på resande fot och vem visste var hennes bror och medägare Atlen höll hus nu? Om hon hade vetat kunde hon hjälpt drottningen ännu mer.  Förut skulle hon göra vad som helst för att hålla borta information från Isra. Tyrannen som styrde Antrophelia med en järnhand……[Read more]

Hon ogillade idén, givetvis. Tanken på att ha en demon som bundsförvant skrämde de flesta, en anledning till att de flesta inte kände till Tipum än.

Med ett leende såg hon tillbaka upp på Vesvía som nu hade rest sig upp och stod framför henne. Hon var orolig, nästintill rädd, men hon hade sagt att hon skulle genomföra det uppdrag som blivit å…[Read more]