Stegen där utanför verkade bli högre – fast samtidigt var det som om Ranghildr inte hörde dem. Hon var fokuserad på en dammråtta i ett av hörnen i rummet, som om det skulle vara den mest intressanta saken att se på.

“Jag hade föredragit om det enbart var familjen” sa hon tyst, lite för ärligt och rak på sak. Till och med för att vara henne. Vem v…[Read more]

“Heder… Deras heder säger de drar skam över sin släkt om de inte gör det. Men det är bara för krigarna, du ser ingen vanlig arbetare göra det eller hur? Dynga och förbannad idioti är vad det är om du frågar mig.” Han spottar på marken vid sina sista ord och då Biorn hjälpt den siste niraianska krigare till livet efter.

Kvickt fångar han up…[Read more]

Över hans fråga ryckte hon lite lätt på axeln – för att vara ärlig visste hon inte riktigt varför de gjorde det och hon hade inte riktigt intresse av det heller. Dåraktigt var det.

“Sed? Skammen efter att ha överlevt?” föreslog hon och fnös lite åt hans antydan för att gräva i sin ficka och kasta smycket åt honom. Ett litet flin växte sig på h…[Read more]

Ejvald hade noterat hennes hands rörelse mot fickan, en rörelse man oftast gjorde för att se om något låg kvar. Hur många ynglingar hade han haft med på räder nu? Han suckade lite lätt åt hennes ord men låter sina blå ögon möta hennes under en stund. Försöker läsa av hennes sinnesstämning just nu. Men sen sveper han med handen mot de få krigare…[Read more]

Ropandet efter henne fick Ranghildr att som hastigast låta handen vandra mot fickan som hon precis hade slinkit ner ett smycke i. Hade någon sätt att…? Nej. Rösten tillhörde Ejvald och han var en bit bort. Hon kunde se hans leende och hon skakade nätt på huvudet när hon rörde sig till honom.

“Vad gormar du efter?” frågade hon med ett höjt ög…[Read more]

Det röda skenet från elden som spred sig bland husen blandades med den stigande solens sken. De hade anlänt alldeles innan gryningen i tre långskepp, vart och ett med plats för 40 roddare plus ytterligare ungefär 20 man. Allt som allt hade Ejvald haft med sig 200 man när de landsteg. Utan lyktor eller rop hade de tre skeppen glidit tyst genom…[Read more]

Så var det, trots att de var så olika som två bröder kunde vara. Asgeir hade alltid varit mest lik sin far, medan Eirik hade fått mer av deras moders förkärlek för ensamheten. Sedan han hade funnit sin förmåga att hamnskifta så hade det blivit mer märkbart och nu var det till och med så att olikheten syntes, den hade satt sig även i det yttre. He…[Read more]

Något var fel. När hon gripit tag om Akila och fångat hennes blick med sin så hade hon sett mer, mycket mer, än hon hade förväntat sig. Hon hade sett ett mörker där som hon inte kände igen, som inte var naturligt. Drottningen var inte bara galen, hon var fullständigt korrumperad, vriden på något vis.

Så tog drottningen ett steg bakåt och län…[Read more]

Hans första mening fick hennes hjärta att ta ett litet, förväntansfullt skutt, och hon kunde inte förneka för sig själv att det delvis berodde på att han i princip tackat ja till hennes frieri. Det var dock hans sista mening som fick hennes puls att öka något, och handen som låg över hans lår kramade till, uppenbart utan att hon planerat det…[Read more]

“Åh, du vet hur de är. Oskiljaktiga sedan de drog sitt första andetag.” sa hon och skakade lite nätt på huvudet åt tvillingarna. Det hade varit en glad överraskning att få två söner, istället för en. Men samtidigt var det nästan läskigt på samma sätt. Fullt upp hade hon haft det i alla fall. Även om de inte var lika aktiva och högljudda som Ma…[Read more]

”Jasså, det gjorde han…” Hummade hon, ett litet leende spelandes över läpparna. I hennes namn, minsann, tänkte hon roat. Hon var tvungen att hantera Wreax förr eller senare, men hon hoppades ändå på att han kunde hjälpa henne att få tag på Fëani först.

Hon förde vinglaset till läpparna, men drack inte med detsamma utan snurrade bara lite p…[Read more]

Hans ord fick hennes egna isblåa att bli mer allvarliga och hon korsade sina armar bestämt för att skaka på huvudet åt det hans ord. Förstås såg hon och hörde allvaret i hans röst. Men hon hade redan bestämt sig.

“Det är ingenting att diskutera, Eirik. Jag är värdefull nog att de kanske håller mig vid liv. Jag är inte säker på att de skulle gör…[Read more]

Hon kunde inte rå för att ge ifrån sig en suck, för egentligen hade hon hoppats på att han inte skulle berätta för sin tvillingbror. Fast å andra sidan var hon medveten om att de var oskiljaktiga som de hade varit enda sedan de var små.

Hon nickade lite lätt och såg på honom med ett varmt leende och såg hur vattnet rann ner för hans kläder och vi…[Read more]

Förstås skulle hon ha tårar i ögonen. Det i sig var inte så märkligt kanske, men Ziyaté hade aldrig varit bra på att trösta. Det var den där svagheten som de mörkeralverna avskydde och försöke att förtränga. Lite obekvämt harklade hon sig, men klappade henne lite enkelt på ena axeln för att se på henne lite manande.

“Död och sorg, du har hunnit…[Read more]

Att hon inte hade lagt märke till sin son i mörkret oroade henne något. Hade hon blivit så oförsiktig? Eller snarare, mindre observant. Försiktig var väl inte ett ord som någon skulle använda för att beskriva henne. Fast att han hört hennes ord gjorde henne mer illa till mods Trots allt hade hon inte tänkt att han skulle höra hennes viskande.

D…[Read more]

När hon återvände till salen så var det i under tystnad och i sällskap med Arand. Hon visste inte riktigt hur länge hon hade varit borta, men både Eirik och hennes mor saknades, ett faktum som gjorde henne lite illa till mods även om hon gjorde sitt bästa för att inte visa det.

På samma sätt så låtsades hon heller inte om de blickar som r…[Read more]

Orden som han sa, kändes inte riktigt som en försäkran. Fast trots allt, vad hade hon att förlora? Ingenting. Inte längre. Det fanns inte många andra sätt att vinna kriget nu. Inte vad hon kunde se och hon var trött på att vänta.

“Det här är inte en tjänst jag ber om, det här var en förfrågan.” sa hon, med nästan ett vasst leende innan hon v…[Read more]

Lite tveksam såg hon på Hulta och kunde inte rå för att le lite åt hennes ord om hennes egna framtid. Lätt skakade hon på huvudet åt orden, det fanns inte riktigt någon sanning i dem. Att en drottning skulle kunna göra vad hon ville var en lögn.

“Drottningar är inte fria – långt ifrån. Allt för många regler och alla åsikter som ska höras och fö…[Read more]

“Men, förutom att hota enbart mig… hotade han annat från ditt folk. I ditt namn.” sa hon och skakade nätt på huvudet åt det hela, för att sedan vända blicken mot Isra. Det var som om det var något som lyste upp där. Kanske en tanke, ett hopp.

Ett tag var hon tyst, som om hon inte helt var säker på hur hon skulle fortsätta. Eller rättare sag…[Read more]