Handen på hennes axel fick henne att stanna upp precis innan hon skulle dra upp dörren igen. Med ett litet, trött leende lade hon sin ena hand över hans där den låg på hennes axel och kramade den lätt. De blodiga knogarna verkade inte bekomma henne just då, men det måste ha gjort ont, trots att hon låtsades som inget.
”Tack Arand… Och förlåt för…[Read more]

Hon hummade som svar på sin moders ord. De var lika på det viset. Själv skulle hon bara ha rusat rakt på och försökt ha ihjäl så många av fiendens män som möjligt, men det gjordes svårt av det strategiska läge som Hrafn kallade hem. Kanske skulle hon kunna ta sig in på något vis…

”Jag antar att vi får diskutera det mer i detalj så fort vi h…[Read more]

Ångesten rev inom henne, delvis för hur illa det hade kunnat gå men också för att hon aldrig menat att såra Arand. Hon ville göra som hon alltid gjorde, ignorera de jobbiga känslorna, begrava dem någonstans djupt inom sig och låtsas som om ingenting hänt, men hon visste att hon var skyldig honom mer än det.

”Det var…” Hon harklade sig, kun…[Read more]

Ziyaté var tyst ett tag. Att det skulle kunna vara jobbigt och påträngande var ingenting som hon tänkte på. Tvärtom, hon fann den ofta allt för välkomnande. Att kunna tänka efter och placera rätt ord.

“Att komma bort ifrån Lloths mörka grepp – det är svårt. Kanske det finns en minimal chans och jag är villig att försöka. Men först och främst…[Read more]

Stövelmask.

Ljusälskare.

Förrädare. 

Orden var först som viskningar som kom ifrån olika håll. Olika röster, sedan verkade de allt högre som om de var över allt. Förolämpningar om henne. Hur skulle du ens kunna vara nära vår härskarinna? 

Från tidiga barnsben hade hon fått höra dessa glåpord. Allt för att hennes far hade valt att stå emot…[Read more]

Han vet att hennes barn är på väg hem och hade kunnat säga hur länge de ungefär hade kvar till Frostheim men är tyst. Inget i hans hållning eller blick avslöjar vad han kände om hennes påstående om att han var mer än han utgav sig för att vara. Men han nickar sedan och suckar lätt. “Jag är här för att göra vad jag kan för familjen Ulfhedna.…[Read more]

“Snart. Några dagar efter att mina barn kommer tillbaka” svarade Ranghildr, fast förstås var det svårt att säga om de kom tillbaka. Även om tanken var för svår och sorgsen att hon inte ens ville lägga en sekund på den.

Hon suckade tungt och korsade sina armar. Inte riktigt säker på vad hon ville säga med det hela. Fast nu hade hon redan tagit…[Read more]

När hennes dotter inte riktigt kommenterade hennes första historia, suckade hon lite tungt. Kanske hade hon hoppats på att fördröja det andra ett tag, men hon ryckte lite på axlarna.

“Mobiliserat jarlarna och våra allierad för att gemensamt ta Svartfåglarna. Fast det har varit tungt och svårt, för taktiken de använder att slå snabbt och försvinn…[Read more]

Det var inte svårt att uppfatta Istilwys pik mot henne och för att vara ärlig gnagde en irritation och ilska inom henne och blicken som hon gav Rune speglade denna. Hon hade förstås inte helt fel, men hon hade inget annat än de senaste månaderna visat sin lojalitet igen för deras härskarinna.

“Inte för att vara oartig, för ert land. Inget intr…[Read more]

Ett litet roat leende fanns på Vésivas läppar över hans kommentar – och hon fann inte att hon hade hjärta nog att säga som det var att det egentligen var till för män. Men vem vet, kanske det skulle finnas någon civilsation som hade det för män också.

“Eh… Jo du placerar den ena efter den andra. Så här!” sa hon och gjorde en gest ned mot sina…[Read more]

Min drottning. Orden lugnade hennes ilska som puttrade under ytan och för ett kort ögonblick kändes det som om allting skulle lösa sig. Snarare. Det fanns inget annat alternativ än detta. Annars skulle huvuden rulla, minst sagt.

Blicken var fortfarande smal när hon mötte Djans blick, trots allt hade han inte varit här när något sådant här skedde…[Read more]

Den lilla historian om hur hennes barndom varit fick Maeve att le lite svagt, men hon kommenterade inte på det hela, mer än genom leendet och en kort nick. Hon var rädd att om hon sade något om det så skulle det vara sista gången hennes mor berättade något från den tiden, eller ännu värre, att hon skulle börja prata enbart om den tiden och ignorer…[Read more]

Ett litet oväntat skratt kom ifrån Ranghildrs läppar när hon pratade om att hon inte var samma person och att hon var så ivrig att lämna samtalämnet som hon så plötsligt tagit upp. För att vara ärlig var hon själv inte särskilt ivrig för att gå vidare – trots allt betydde det att hon själv var tvungen att berätta.

“Tiden förändrar alla,…[Read more]

Tystnaden var tung där den låg mellan dem och hon funderade på om det verkligen hade varit rätt beslut att berätta allt hon berättat för sin mor. Kanske hade det varit bättre att tiga om hur illa allting egentligen var, men då skulle de inte få någon förvarning och det var allt annat än rättvist.

”Jag är inte samma person som jag var när jag rest…[Read more]

Tystnaden som föll efter allt Maeve berättat, var mer talande än något ord som Ranghildr kunde yttra. Det fanns en spänning i luften, av alla ilska, sorg och emellan allt kunde inte Ranghildr annat än att klandra sig själv. Vart var hon i allt dessa älende?  I Frostheim, tillsammans med sin make, i relativ trygghet. 

Det fanns skuld i hennes ög…[Read more]

Hon skakade på huvudet och tog sin mors hand i sin egen, förde den bort från sitt hår och höll den istället försiktigt. Hon hade sörjt, och visst, hon klandrade sig själv, men just nu var det inte hon som behövde tröst.

”Det är okej mor”, sade hon lugnt, utan att riktigt förklara exakt vad det var hon menade. Hon höll dock fortfarande blick…[Read more]

Det var inte svårt att se att Ranghildr hade svårt att hejda både sin ilska eller gråt, för det var som om det vällde upp inom henne. Fast hon försökte att inte visa det för Maeve, inte mer än att hålla hårdare om sitt kjoltyg och önska stilla att hennes son inte befann sig i Hels mörka salar.

“Kettil… är inte en som använde sig av våld. Om du…[Read more]

Det var kanske lika bra att hennes mor inte avbröt, för då hade hon kanske inte förmått sig själv att fortsätta.

”Det tog för lång tid, trots att vi red så snabbt och så hårt vi kunde. När vi kom fram… Det var ingen som hade sett Kettil på några dagar”, mumlade hon innan hon vände undan blicken för att se på något annat, vad som helst som inte v…[Read more]

När hon berättade om mordförsöket på henne själv, kunde hon se hur en blixt av ilska dök upp i de isblåa ögonen. Ranghildr kramade om sitt egna kjolstyg så hårt, som för att hindra känslan att vilja slå med näven i väggen eller rusa ut i natten efter idioterna.

Försiktigt nickade hon åt hennes ord, lite uppmuntrande. Även om hon kände vart det…[Read more]

Yazfein hade inte alls hört stegen närma sig så när en annan röst hördes hade han dragit kort efter andan. Men han var glad han hade hållit uppe illusionen om sitt verkliga jag om man inte stått alldeles framför honom. Dock gjorde det ju att om man var uppmärksam hade kunnat ana att allt inte var riktigt som det skulle runt honom. Långsamt…[Read more]