Hon hörde fotstegen alldeles för sent, och när Arand talade så var det nästan så att hon ryckte till när hon vände ansiktet mot honom. Hans röst var mörk och hård, men hon kunde se något hon inte förväntat sig i hans blick och det fick hennes hjärta att sjunka en aning. Hon visste att hon inte borde ha varit så oförsiktig, hon borde inte ha dr…[Read more]

Ranghildr. Rösten var bekant, men det kändes nästan som i en dröm. Det var allt för länge sedan rösten till hennes närmsta vän hade fyllt hennes öron. För ett ögonblick vandrade minnena tillbaka till barndomen när de talade om äventyr, ära och framtiden. Fast vem skulle kunna förbereda dem till detta mötet?

De isblåa ögonen vandrade mot Freggi…[Read more]

“Få information och förhoppningsvis sticka mitt spjut i honom.” sa hon och det fanns ett mörker där i Ranghildrs ögon. Både sorg och ilska för att han förmodligen hade sänt hennes yngsta son till Hel. Harfn skulle själv inte få njuta av Odens eller Frejas salar. Nej, hon skulle nog se till att Hels klor höll honom på plats.

Ett snett leende, ett…[Read more]

“Måste det ena, utesluta det andra?” frågade hon, med ett liknande leende som Maeve hade. Ett som inte nådde till ögonen, men det såg inte allt för påklistrat ut åtminstone. Fast sedan kunde hon inte rå för att skrocka lite för sig själv för att sedan humma till.

“Vet du? Jag tror bestämt att dina kvicka svar är något du ärvt från far din. Li…[Read more]

Ranghildr la en hand på kinden där som Asgeir hade kysst henne som hastigt och skrockade lite över hans ord. Hon lät blicken lite disträ följa Maeve när hon så ilsket marscherade ut. Ett senare tillfälle skulle hon nog få tag på henne. Men inte nu. Nu var hon tvungen att vara kvar i den här festen som hennes make så storslaget lovat.

Lite…[Read more]

Yazfein kände hur hennes fingrar värmde genom bandaget och över hans handled innan deras fingrar flätades samman igen. Han funderade på om han skulle berätta nu eller vänta men han hade lovat så han nickar kort. “Ja det var det uppdraget jag sändes på, att hämta en artefakt som skulle kunna vara användbar när man slåss mot demoner. Så klart så l…[Read more]

Mer än troligt berodde det på att hon slagit sina händer trasiga mot ett träd bara en kort stund dessförinnan, men hon kände inget av det han talade om, bara mjukt bandage över en arm. Ändå tvivlade hon inte på att det han sade var sant.
”Vad för artefakt? Var det uppdraget du skickades på?” Frågade hon lågmält, innan hon lät ärmen till hans tun…[Read more]

Han stelnar som hastigast till när hennes händer börjar röra sig över hans vänstra arm, inte som att han hade ont utan mer för att han var obekväm med vad som hänt. Men bara på ett ögonblick slappnar han av med en suck och ser mot armen, hennes händer innan han ser mot henne. “Jag blev överfallen i ett bakhåll som höll på att bli mitt slut… Me…[Read more]

Hon kunde inte låta bli att skratta lite kort åt sin mors svar. Om det ändå hade varit så att hon var lik sin far. Då hade nog det mesta varit lite lättare… Men vart fanns spänningen i det? Nej, hon var lik sin mor, och det var av henne hon ärvt sitt temperament, och av sin far hon ärvt den gåva som gjorde hennes liv så komplicerat.…[Read more]

Känslorna inom henne stod i stark konflikt mot varandra, där en del inte ville något hellre än att få hata honom för vad han gjort mot henne, samtidigt som den andra bara ville förlåta och få vara nära igen. Det var en komplicerad situation på så många olika vis, för trots att hon var tvungen att erkänna för sig själv att hon fortfarande älsk…[Read more]

Även om han gjort det lilla avståndet släppte han inte hennes händer, ville helst av allt inte på något sätt bryta den kontakt de börjat återskapa även om den kändes stark så kunde den vara rätt skör just nu. Var det den känslan som hade fått honom att bestämma sig för att vilja berätta allt senare. Mjukt drog han hennes händer mot sig lade dem mo…[Read more]

En del av henne önskade innerligt att det var som han sade, att de inte skulle förstå just nu, att det ändå fanns en chans att de skulle göra det i framtiden… Men sanningen var nog att de aldrig skulle förstå, och kunde hon klandra dem? Tanken fick henne att sänka blicken en aning, och hon kände sig plötsligt kall när han drog sig undan henne a…[Read more]

Det är nästan en liten suck som lämnar honom när han drar sig undan men han förstår så väl det hon säger, det var riskfyllt att ens vara nära henne här ute. Han hade inte glömt de ord hon nämnt om risken för hans välbefinnande när de först börjat komma varandra nära. Men ändå hade det varit värt den risken så långt, att ens komma till Frostheim ha…[Read more]

“Audgisil?” frågade hon lite retsamt, hon visste förstås redan att de var alldelles för lika i vissa saker. Ibland önskade Ranghildr att Maeve hade fått mer av sin make. Trots allt var det inte alltid lätt att vara lika tempramentsfull som henne.

Åt hennes ord om världen nickade hon lätt samtidigt som hon strök hennes hår. Det var förstås en…[Read more]

Hennes leende mjuknade något när hennes mor vände hennes ansikte mot sig själv och tycktes inspektera henne. Vishet… Jodå, om det nu var vad man ville kalla det.

”Ja då vet jag ju i alla fall vem jag brås på. Men jag skulle vilja påstå att jag i alla fall har ansamlat mig lite vishet under tiden jag varit borta”, svarade hon med ett leende.

”J…[Read more]

Han lyssnar först på hennes ord om döden, har inget svar på det hon säger då han inte riktigt ser döden på samma sätt. Han visste inte heller om han skulle möta döden eller springa från den när tiden var kommen. Långsamt sätter han sig ner och ser lite förvånat på henne med ett höjt ögonbryn. “Ni tänker låta dem vad? Just nu har jag lite svårt at…[Read more]

Som svar på hennes spelade upprördhet kunde Ranghildr inte rå för att ge henne ännu ett skratt för att klappa henne på axeln för att avsluta en till fläta och sedan vände hon Maeves ansikte och höll i hennes haka för att inspektera ansiktet med ett snett leende.

“Några nog, men det är väl bara vishet som syns?” frågade Ranghildr och gjorde en g…[Read more]

”Säger du att jag blivit rynkig!?” Frågade hon med spelad upprördhet. Det hade förvisso inte varit så förvånande om så varit fallet, med tanke på de senaste två årens händelser, men hon var ganska säker på att det inte var riktigt så illa. Då var det värre med ärret som nu prydde hennes ansikte. Hon hade förstått att det ansågs osmakligt i länd…[Read more]

“Regn tar också bort rynkor” konstaterade hon lite roat och skakade på huvudet åt det hela. Det kändes märkligt och som om det hela var en dröm. Alldelles för länge sedan som hon hade varit ensam med sin dotter och talat om något annat än kriget.

Hon sträckte på sig.  Hela hennes kropp var öm efter de långa två åren, mer än hon ens erkände till…[Read more]

Moderns ord fick henne att frusta till lite roat, men hon valde att inte kommentera på det där första. Faktum var ju att hennes mor såg tröttare och äldre ut nu än hon varit när Maeve rest iväg, vilket givetvis inte var så konstigt när man tänkte på allt som hade hänt under tiden. Att inte ens få chansen att säga farväl till sitt barn, som mördat…[Read more]