Anarindi, eller ökenalverna som de kallades, höll sig som alltid i utkanten och något separat från de övriga rebellerna, strax utanför människornas sorl och ljus, som en skugga som valt att inte riktigt träda fram. Deras ledare, Meren, hade sagt åt sina befäl att vila, men hon hade inte tagit samma råd själv. Natten före allt skulle braka loss skulle inte skänka henne vila.
Hennes ögon betraktade de två gestalterna och deras siluetter mot stjärnhimlen. Eldskärven från en fackla som någon envist höll brinnande. Hon visste vem det var utan att behöva fråga. Öknens natt var fylld av många ljud, men hon hade redan lärt sig känna igen generalens tunga steg, prinsessans lättare.
Sandens sluttning bar henne nästan ljudlöst uppför. De sista stegen gjorde hon med avsikt hörbara, en lätt rispa av fot mot grus, så att ingen hand skulle fara efter stål av ren instinkt. När hon klev in i det bleka skenet såg hon Sera och Dastan, sittande sida vid sida.Hon hann höra Seras stickord om andningen och log svagt för sig själv innan hon lät rösten bära.
“Prinsessans fotsteg och generalens andetag bärs långt med öknens vindar.” sade Meren stilla med sin accent som nästan sjöng orden. Hon lade handen över bröstet i en enkel hälsning, först mot Sera, sedan mot Dastan.
Meren var svår att inte se, även när hon rörde sig tyst som skuggan av en sandstorm. Huden bar samma djupa, varma ton som den solbrända stenen i Lithváyas klippor, och facklans ljus vilade på henne som ett tunt lager hon tycktes bära lika naturligt som sin egen andning. Det raka, mörka håret var struket bakåt från pannan och delat i en jämn mittbena, blankt som olja i skenet från facklan. Längs hårfästet vilade en smal kronring av matt guld, formad som sammanflätade löv, och i mitten, strax ovanför näsroten, satt en ensam ljusblå sten som fångade minsta glimt av ljus.
De spetsiga öronen stack fram ur det mörka håret, längre och skarpare än någon människas, och förstärkte intrycket av något både gammalt och främmande. Runt halsen och över axlarna bar hon en sjal i samma färg som smält guld, tyget lindat så skickligt att det både dolde och framhävde henne på en gång. När hon rörde sig gled det mjukt efter henne, som om sanden själv försökt efterlikna hennes steg.
Hennes drag var lugna, nästan alltför stilla för någon i ett läger inför gryningens blod. Ögonlocken bar skuggan av långa fransar, kindbenen var höga och skarpa, munnen vilade i en linje som kunde brytas åt båda håll, till ett svalt leende eller en dom. Någonstans över näsroten satt en liten, mörk prick mot huden, mer som en medveten markering än en skönhetsfläck.
För Sera och Dastan, som knappt sett en ökenalv annat än i sagor, var hon på samma gång påfallande vacker och oroväckande svår att fästa i en enkel tanke. Som om hon hörde lika mycket hemma i stjärnljuset ovanför dem som i sanden under deras fötter.
“Jag hoppas jag inte stör er tystnad. Era vakter var så upptagna med sina egna tankar att de lät både er och kullen ligga utan uppsikt. Det oroade mig.”
Utan att invänta inbjudan lät hon sig sjunka ner i sanden en liten bit ifrån dem, inte så nära att hon trängde sig på, men tillräckligt för att eldens sken skulle nå hennes ansikte. Hon lät blicken vila på lägret för en stund, de små eldarna som blinkade som stjärnor på marken.
“Bland mitt folk säger vi att natten före en strid är en tid för reflektion.”,fortsatte hon efter en kort tystnad.
“Ett tillstånd där vi vilar mellan liv och död, i de ögonblick som kan vara våra sista. En tid att vara tacksam för vad vi haft, en tid att finna frid med att detta kan vara våra sista ögonblick.”
Hon vände sig mot Sera, studerade henne öppet, utan skymd skepsis men utan att försköna sin nyfikenhet.
“Så jag undrar…” sade Meren mjukt, “vilka som sitter här i sanden i natt. Är det prinsessan som försöker fly sömnen och inte än funnit frid med sitt öde, eller är vi i sällskap av Iselemns blivande drottning som i morgon leder både människor och mitt folk in i Thel Shaen? Ansiktet är samma, men beslutet är inte detsamma, och utfallet varierar mycket beroende på vem som leder oss imorgon.”
Blicken gled vidare till Dastan, en aning skarpare nu.
“Jag såg dig utföra din… ritual, general.” lade hon till. “Svärdet i sanden. Ett smycke på klingan.” En nästan omärklig antydan till leende ryckte vid hennes mungipa. “Du är inte den ende här som talar med sitt stål innan gryningen. Men jag kan inte låta bli att undra vilken bön du bad. Var det om seger… eller om att världen ska förlåta dig om du överlever?”
Hon ryckte lätt på axlarna, som om det inte brådskade att få svar.
“Jag kom hit för att försäkra mig om att de jag valt att följa in i gryningen inte redan har fallit sönder i natten, att inte skuggorna tagit era sinnen.” sade hon stilla. “Om ni vill vara ensamma med er oro går jag. Men om ni vill dela den…”
Hon lät handen stryka genom sanden framför sig, lät kornen rinna mellan fingrarna.
“Öknen har lärt mig att vissa ord måste sägas innan blodet faller. Annars fastnar de och slår rot, gräver sig djupt, och då bär man dem hela sitt liv.” hon höll upp handen som lät sanden glida framför henne.
“Jag är ansvarig för mina krigare som jag anförtrott till er för att vi gemensamt ska få en bättre framtid. Men i mitt sinne gnagar en oro: har jag gjort rätt beslut? Kommer deras uppoffring, deras blod och död vara värt det?” sa hon, och för en stund verkade hon yngre, mer sårbar än den mystiska alv hon för så många av dem var.
Med andan i halsen av ansträngning kom Arand vacklande in till platsen som plötsligt blivit dödligt tyst – förutom dödskampen mellan Turin och Maeve. Han pressade sig förbi några krigare, obrydd om de var på hans sida eller på fiendens sida, för att komma längst fram och bevittna kampen. Han spände sig då han såg det, kunde inte låtas bli att gripas av rädsla för Maeves skulle även om han kände till hennes styrka. Hade inte detta varit deras plan? Att Maeve skulle möta Turin, och att de skulle få henne att gå in i sitt Ulvhedna-raseri? Då hade de en chans att avsluta kriget, en gång för alla, hade de sagt då han och Maeve planerat i ensamhet. Nu var de där, men någonstans önskade han att de bara hade rest långt därifrån och låtit Kaldrländarna lösa sina egna problem. Men han visste att det var något som måste ske, något Maeve måste göra för att hämnas sin bror Kettils mord. Men ändå, den överdrivna uppvisningen av manlighet, och i Maeves fall raseri och hämndegär, fick honom att göra en grimas av ogillande.
Trots det var alla som trollbundna, han med, och såg på varje rörelse Turin och Maeve gjorde, reagerade på minsta rörelse de gjorde med hopp och förtvivlan. En del av honom ville kliva in, trots att det gick emot Kaldrländarnas heder i duellen, men han var inte stark nog, trots drycken han tagit som höll honom på benen.
Det var som om världen höll andan. Eller åtminstone hela Ranheim, förutom något läte från kamp och strid lite längre bort. Röster skrek, metall mötte metall, men just där, just då, fanns inget annat än den pågående kampen. Kroppar låg huller om buller omkring dem, men också de verkade nästan ha vänt sina groteska toma ögon mot scenen, som om även de ville se slutet på kampen de dog för. Marken under Arands fötter var hård av frost, och blodet hade krupit ned i springorna mellan gatustenarna.
Han drog ett djupt andetag. Lungorna protesterade, trånga som säckar fyllda med damm. Smaken av malört och jord låg fortfarande kvar på tungan, pulsen bultade i tinningarna. Världen rörde sig, lutande, som ett skepp utan styrman. Ändå kunde han inte vända bort blicken från Maeves och Turins kamp.
Hans blick sökte Maeve, borrade in i henne, som om han försökte låna henne sin styrka, och sin vilja att hon skulle klara det. Som om hans viljstyrka kunde hjälpa henne.
Bakom honom viskade någon vördnadsfullt;
“Det sägs att hon bär Odens kraft… men han har Ran på sin sida.”
Men han visste vad som kunde ske. Hade sett det förut, hur Maeve tappade sig själv i blodsraseriet. Hur något i henne väcktes och slet sig lös. Och han visste att om det hände här, nu, i detta ögonblick, fanns det kanske ingen som skulle komma ut ur detta levande, minst av alla hon själv.
Jezeral lät tystnaden växa mellan dem ett ögonblick, som om varje sekund vägde något mer nu än tidigare. Hans blick låg kvar på Joij, granskande och analytisk.
“Så. En människa. Inte magisk nog att få ditt blod att varna dig, men ändå värdefull nog att få en drakes vrede.” Han sneglade mot skyn, där dimslöjorna fortfarande dröjde som en eftersmak. “De är kanske vänner, eller så är det någon gammal tjänsteflicka. Det gör henne farlig, om hon kan uppvigla draken.”
Han drog handen genom luften som om han ville skingra något osynligt, sedan vände han sig mot Llwyd.
“Men något gott kom av detta. Vi vet nu att draken inte är ensam, att hon inte är lika vild som rapporterna velat göra gällande, annars hade vår kompanjon inte överlevt.” sa han och ryckte på axlarna lite ursäktande mot Joij.
“Hon skyddar någon. Kanske agerar hon enligt en plan. Eller känsla. I båda fallen är det farligare än ursinne.”
Han såg åter på Joij, ögon som skar genom skuggor.
“Så hon uppmanade oss att inte följa efter? Vad har hon att försvara? De är två och vi är tre, kanske det inte är så dåliga odds ändå. Om vi fångar flickan, kanske vi kan få draken att ge med sig frivilligt, om hon har betydelse för draken?”
Faegrim såg från den ena till den andra, den blyge Finn som såg ut att vilja sjunka genom golvbrädorna, Kathryn som nästan sprudlade av nervös energi, och Tussie som betraktade dem med sitt roade trollska lugn. Han höjde sitt glas, log snett och försökte dämpa det tryckta ögonblicket med en gnutta munterhet.
“Se där! Nu har vi hela sällskapet samlat. Vinflaskan är öppnad, dörren står olåst och ingen har hunnit bli ovän än, det måste vara ett tecken på en god kväll.”
Han nickade mot Finn, fortfarande med det där småleendet som försökte vara både uppmuntrande och ofarligt.
“Du förstår Finn, alla troll är inte av den sort som sitter under broar och kastar sten på resande och begär tullavgifter. En del dricker vin och pratar handel och goda minnen, precis som folk. Tussie här tillhör den bättre sorten, som ha smak och stil.”
Sedan lutade han sig tillbaka i sängen, sträckte på benen och tillade med ett lekfullt tonfall.
“Så, låt oss inte skrämma upp varandra mer i natt. Jag tänker skåla för alla som råkat snubbla in i mitt rum utan att mena det, och för att vi alla fortfarande andas. Det är mer än vad jag brukar kunna säga efter en lång dag. Och du Finn, ser ut att behöva en liten sup så du slappnar av.”
Han höjde glaset och blinkade först åt Tussie, sedan åt de två ungdomarna.
“För nya vänner och gamla återseenden. Och för att golvet fortfarande ligger kvar där det ska. Och för vårt äventyr. Kanske du ska bli en permanent del i vårt sällskap, Tussie?”
Det var kanske något roande med de två ledande alvkvinnorna med sina röda hår, som kom överens om nästa steg i vad det nu än var som var på gång. Aenyas gröna ögon såg på Sercenasse som stolt rörde sig iväg för att förbereda för det som skulle kunna bli en ödesdiger träff senare.
“Camthalion… Bror…” sa hon och drog lätt efter andan, ett svagt leende på läpparna som visade något bakom masken. Kanske en liten utmattning, men som ändå kände sig på något vis lite mindre ansträngd med de två där.
“Ta ut reserverna Camthalion, vi behöver fler vakter och spanare omkring oss. Möt mig och Bain vid älven sedna.” trots allt hade generalen och hennes styrkor lyckats finna deras position, utan att de hunnit reagera på det. Då den lilla detaljen var i rullning tog hon sin bror i armen och kramade den lätt, i en ovanlig uppvisning av ömhet.
“Så, Bain, hur var ditt äventyr?” undrade hon då de pratade ostört medan de rörde sig mot ett vattendrag i närheten där det porlande vattnet gjorde det svårare att avlyssna på orden. Uppenbarligen ville hon fokusera lite på Bain en stund, snarare än det märkliga möte hon nyss haft.
“Då dina meddelanden slutade komma började jag undra om något hänt.” erkände hon, och kanske den insikten också gjort att hon nu var mindre hård än hon brukade vara med onom.
Arand stapplade vidare, något förvirrad i sin egen utmattning efter vad han gjort. Någonstans var han meveten om att allt blod och kaos hade fått sin gnista i hans agerande. Sådant fick en enkelt att undra om ens val varit rätt eller fel. Blodet bultade i tinningarna, som om varje steg pumpade gift rakt in i skallen och ut i kroppen. Brygden han tagit en stund sedan höll honom uppe, men det var lånad kraft, som i det långa loppet skulle göra honom ännu svagare, och snart skulle kroppen kräva sitt pris.
Ranheims var som ett öppet sår. Röken låg tjock över gatorna, blandad med dimma, blod och aska. Döden var inte längre en gäst i staden, utan herren som frossade i alla sina luster och bara ville ha mer, för att fylla en omättad törst.
Arand stannade till. Framför honom låg en flicka i snön, knappt mer än ett barn. Armarna utsträckta som om hon försökt skydda någon. Under henne låg en annan kropp. Kanske en yngre bror, eller en vän. Blicken föll på dem, och stannade där medan hans tankar svävade. Men så väcktes han. Maeves röst, vas ord tycktes eka genom staden som ett domslut. Det var lätt att glömma att Maeve var en prinsessa då man umgicks med henne själv, men så som rösten lät nu fanns det ingen tvivel.
Han följde ljudet som i en dimma, som någon drunknande som försökte finna sin väg till ytan, utan att riktigt veta vad han var ute efter – elles ens vad han skulle göra då han hittade henne. Snart såg han henne, där hon stod som en blodig staty av en krigare, med Turin framför sig som ett spöke ur en annan tid. Korparna bakom honom var som en slaktarcirkel, svärtade mantlar, svarta viljor.
Arand kände hur hans hand föll till svärdshandtaget, mer av instinkt än någon faktiskt kraft. Handen var stel, orörlig. Ändå kunde han inte råa tt le. Där stod han. Turin Svartfågel. Mannen som skapat så mycket vånda att Arand föreställt sig att mannen skulle vara lång, ha horn och långa huggtänder. Et monster. Men istället var där bara en helt vanlig man. Och han, Arand, hade öppnat dörren för slaktaren som skulle avrätta honom. Han tog ett steg framåt. Tog ytterligare ett. Haltande. Han hostade till. Svart blod på läpparna, men det ignorerade han, utan rörde sig mot Maeve och de som samlat sig runt henne.
Ayperos visade ingen större reaktion på ylandet och skrikandet än tystnad. Kanske det var reaktion nog, för demonen lät sällan sådana saker påverka honom. Men det var något med denna kvinnas omvändelse som var annorlunda. Kanske just för att något annat, något fasansfullt, huserats i henne. Men förvandlingen verkade göra sin verkan, verkade ta henne tillbaka från dödens rand och börja läka skadorna i hennes kropp. Det var som det skulle vara, hon hade visat sig stark nog att bli en av hans skara och han borde känna sig stolt. Men istället kände han sig nästan vaksam. Nenya var mästare nu och ansvarig för denna kvinna, men något sa att det inte skulle vara så lätt som med andra nyblivna vampyrer. Han drog långsam efter andan och nickade sedan, fick anta rollen som den fader han var för sitt folk.
“Du är en av oss nu, Indira.” sa han. “En av blodets välsignade ätt, av skuggfolket. Mitt blod. Res dig nu, som en av oss.” uppmanade han.
“För denna kväll har ni ingått en helig pakt, som mästare och lärling.”
Aenyas gröna ögon betraktade kvinnan, och hon kände sig nästan som ett olydigt barn som vandrade på tår över glas för att inte förarga en förälder med kort stubin. Generalen hade en aura av högmod, och av auktoritet – något hon inte tyckte om hur hon nästan vek under instinktivt. Speciellt så länge som hon varit det högsta hönset nu här bland sina krigare.
“Då är det bestämt.” sa hon lite hest, och harklade sig, kanske med en gnutta nervositet i bröstet över vad detta beslut skulle innebära för hela deras kamp. Det kunde vara en fälla, som skulle döma hela hennes mål till misslyckande, eller så kunde det kanske vara det som fick bägaren att rinna över och hjälpa dem till den seger hon suktade efter. Kanske segern som skulle fylla det hål hon hade inom sig efter allt som skett.
Ändå kunde hon inte rå att tillåta sig själv ett snett leende över hennes reaktion, för tydligen var redan Bain och Camthalion och viskade som skvallerkärringar utanför tältet. Men hon borde säkert ta det som en komplimang, att de kände att de behövde vara där för att skydda och assistera henne.
“De kommer inte skratta länge till.” ansåg hon beslutsamt, med en ton hos någon som hade en plan men inte ännu ville avslöja den. Kanske snart, om det visade sig att generalen höll sitt löfte och faktiskt ämnade förena sig i denna kamp. Hon reste sig och gick mot utgången av tältet, drog undan tygen och stack ut sitt röda huvud för att se på Camthalion och Bain, något frågande.
“Vi har saker att diskutera och förbereda.” sa hon, med en ton som inkluderade Bain och hintade om att hon hade ett uppdrag åt honom. Så ställde hon sig rakryggad framför generalen.
“Vid midnatt då. Vi träffas vid det stora silveträdet som ligger drygt en mil väster om vår nuvarande posiiton. Passar det er?” undrade hon.
Arand visste inte hur lång tid som passerat sedan explosionen. Det kunde varit en minut. Det kunde varit en timme. Världen omkring honom var tyst på ett sätt som bara den den som varit på dödens rand förstå. Ljuden från staden fanns där, som ekon genom en tjock vägg, men hans sinne klarade inte av att förstå dem. Allting skälvde inom honom, ett stormande vakuum där kraften han samlat nu slitit sig loss och lämnat honom ihålig, i feberfrossa.
Snön hade lagt sig över hans axlar, över benen. Näsblodet hade stelnat till en svart skorpa nerför läppen. Någonstans långt borta hörde han fotsteg och någon viskade hans namn, men det var inte förrän en hand rörde vid hans axel som han blinkade till. Lauf, som försäkrade sig att han inte skulle sjunka in i dödens land.
Arands darrande fingrar höjde sig och slöts runt en flaska han haft gömd i innerfickan. Korken flög åt sidan, och drycken brände hela vägen ner i strupen. En tjock, mörk blandning gjord på björnbark, malört och andra ingredienser ingen borde dricka frivilligt. Hjärtat slog till som ett hammarslag i bröstet. Lungorna öppnade sig med ett rosslande andetag.
“Jag måste hjälpa till…” viskade han hest, knappt hörbart. Kanske ironiskt, med tanke på vad han redan gjort.
Lauf sa inget, bara hjälpte honom upp. Benen protesterade först, svaga som vassrör, men Arand satte ena foten framför den andra ändå. Ett steg. Ett till. Blodet och kroppen skrei i protest. I varje led kändes det som eld, men han gick framåt. Förbi spillrorna av muren, över brända plankor och förkolnade och blödande lik.
Staden var en mardröm. Inte för sin brutalitet, utan för sin tystnad. Den sortens tystnad som bara uppstår mitt i skrik, där örat slutar uppfatta enskilda ljud. Kroppar låg som blodiga trasor i gränderna. Män och kvinnor, unga och gamla. Inga uniformer kunde längre skilja vän från fiende, bara ansiktsuttryck stelnade i död: förvåning, smärta, raseri. På vissa ställen hade blodet runnit så fritt att det frusit i skarvarna mellan gatstenarna och bildat mörkröda iskanaler.
En häst låg på sidan med inälvorna utspridda som ett urspillt bylte av kött och hö. En kvinna låg under den, kanske hade hon försökt leda en attack mot fienderna som inkräktat och istället mött en odöd fasa med omänsklig styrka. Arand såg på dem ett ögonblick, sedan vände han blicken bort.
Han ville inte känna detta. Ville inte låta det sjunka in. Att det var han som öppnat hålet. Att det var han som släppt in stormen. Att allas död var hans fel.
Han stålsatte sitt sinne och fokuserade på stegen. På varje meter han tog mot platsen där han anat Maeve försvinna. Han visste inte vad han skulle göra när han kom fram. Skulle han slåss? Knappast. Hans svärd vägde som bly där det hängde vid sidan, och armarna kändes som om de var fyllda med krossat glas. Men han kunde höra hennes röst ropa längre bort, ett utmanande eko som bad konungen stiga fram. Så han rörde sig ditåt, och visste att om stunden skulle komma kräva det skulle han också dö vid hennes sida.
Faegrim verkade ännu mer fascinerad än innan.
“Har du verkligen varit där? Finns det?” undrade han, som om han inte riktigt trodde det. Han hade precis tänkt fråga mer. Han ryckte till något då dörren kom upp med ett ståhej och ungdomarna var där.
“Jasså, där kom ni minsann.” konstaterade han, och hällde upp vin åt alla.
“Vad dröjde sådan tid, hm?” undrade han, lite skämtsamt menande då han gav ett glas åt Finn och sedan åt Kathryn.
“Ofarlig? Jag tvivlar på det.” sa Jezeral och rynkade på ögonbrynen medan han lyssnade på allt som Joij berättade.
“Så prinsessna har hjälp av någon som troligen är en magiker. Nå, det finns inget annat att göra än att försöka avsluta detta.” konstaterade han och såg med en snabb blick på Llwyd.
“Så, vad säger du? Behöver vi förstärkning? Draken vet om att vi kommer.”
Ayperos stod som en skugga och vaktade dem. Ibland gick processen enkelt och smärtfritt, ibland misslyckades den – något som oftast ledde till den potentielle vampyrens död. De verkade befinna sig i det andra kategorin denna kväll, men kanske inte för att Indira inte var kompatibel, eller för att hon var för svag. Nej, det var något annat i spel, kanske den obehagliga värden som använt henne som fortfarande hade avdyningar i hennes puls, i hennes blod. Långsamt rörde han sig närmare, oftast inte den som var delaktig i detta.
“Mörkret i henne hämmar övergången.” mörkret var fel ord, men det bästa han hade i denna mänskliga tunga. Långsamt satte han sig ned på ett knä, tog sina vassa klor och skar ett litet sår i sin egen handled. Med ett grepp om Indiras käkar fick han några droppar att rinna in i hennes mun, blod som nästan tycktes pulsera kraft då de kom från en demon som han.
“Nenya, ta av mig du med. Om hennes blod är kontaminerat av…” han sa inte mer, de kunde båda dra slutsatsen. Hans blod skulle göra henne starkare, och förhoppningsvis hjälpa Indira på vägen i hennes övergång.
Det som sipprade ur Ayperos ådror var mer än blod. Snarare var det en tyngre vätska, mörkare än vinternatten, trögflytande som om själva intet pressats genom ett sår. Varje droppe bar med sig en puls, inte hans hjärtas slag, utan världens första rytm, den som en gång fick mörkret att andas innan solen var tänd i Talanrien.
När de svarta dropparna föll in mellan Indiras läppar glimmade de till som mörk metall, för att i nästa ögonblick mattas till en matt glöd, lika mycket kyla som hetta. Det brände i henne utan att ge värme, kylde henne utan att ge svalka. Den döende kroppen i sitt övergående stadie kände inte igen det, visste inte om den skulle stöta bort eller omfamna det, och så fann sig hennes ådror tvingade in i en ny takt, en främmande puls som slog genom henne som hammarslag mot sten.
I varje droppe fanns en antydan om något uråldrigt, något som funnits före allt liv, en mörk ocean som tycktes sträckas längre än vad ett medvetande kunde. Men det var också vackert, för i samma stund som det trängde in i henne kom en klarhet, en styrka, en viskning om att döden inte längre hade samma makt som den haft på hennes dödliga kropp. Natten hade kommit till henne, genom Nenya och Ayperos, en natt där hon inte längre vara dödlig.
Jezeral gjorde sig inte mödan att svara på alla frågor som ställdes, utan gjorde en gest åt den mest relevanta frågan som hans kollega ställde.
“Ja, hade draken en kompanjon?” undrade han och slöt ögonen, som för att koncentrera sig och känna efter på energierna omkring dem, om han kunde känna något annat som avslöjade en annan närvaro.
“Hmm, ett svagt spår, av någon magisk. Vad mer kan du berätta?” undrade han med blickne på skiftaren.
Faegrim såg lite ställd ut över Tussies reaktion, och såg genast ångerfull över att ha sagt något olämpligt.
“Förlåt mig, jag menade inte att säga något… upprörande…?” ursäktade han i en fråga, då han inte riktigt visste vad relationen mellan henne och denna Bergakung var.
“Osynlig för de som är dåliga på att se i alla fall, jag tränar mig att röra mig osedd och ohörd, så jag kan klara alla faror i denna värld!” sa han stolt.
“Handel säger du? Det låter… intressant?” frågade han, som om han ville höra hennes sida. “Och… Fae?!” utbrast han, hans intresse uppenbart.
Vad som än skett med de obeskrivliga väsen av fasa som Indira släppt lös lämnade för tillfället en skugga av obehag över slottet och platsen, som om den varit med om något fruktansvärt. En fruktan som Saelorians borg för tillfället hade svårt att ruska av sig. Till och med Ayperos verkade lite stelare än vanligt då dörren öppnades och hans tysta steg näsan svävade in i rummet, de mörka ögonen betraktande de två kvinnorna. Kanske inte ens han kunde skaka av sig känslan av mötet med det som tagit boning inuti Indira, kanske han använde sina egna krafter för att försöka hålla dem borta. Men bäst var det nog att försöka att inte befatta sig med sådana ting, vars logik och resonemang var bortom denna plan. Istället stod han där och betraktade pånyttfödelsen av den nya kvinnan i hans flock, medan han stod redo att låna sin styrka åt Nenya om det skulle behövas, något hon säkert skulle känna med hans närvaro i rummet. En helig stund, kunde man kanske kalla det, att bevittna en som föddes in i mörkret.
Det var uppenbart att det skavde sig mellan de två kvinnornas stolthet, men Aenya som hade klarat sig så här långt på envishet och uthållighet kunde inte låta sin personliga stolthet komma ivägen för ett poentiellt lukrativt samarbete. En möjlighet för rebellerna att faktiskt få en tillgång av kunniga och erfarna krigare som kunde göra skillnad för deras mål. Hennes gröna ögon földe noggrant den andra kvinnan och hennes eldiga temperament, hur hon slog i bordet, hennes målmedvetenhet. Den inre bitterheten. Ja, hon kunde nog se en del av sig själv reflekteras i den andra kvinnan, och undrade om det var så där andra såg henne? Så som hon nu såg Sercenasse.
“Högalver?” frågade hon, människorna kunde lade hon ingen tanke på, det var vad de förtjänade. Om det var som generalen avslöjade att hon mördat högalver och hon var den misstänkte så var det inte konstigt att armén börjat snoka omkring allt mer de senaste tiderna. Att bli anklagad för något hon inte gjort smakade beskt, men så var ju hela samhället ruttet i hennes ögon.
“Vid midnatt. Jag förbereder våra magiker.” konstaterade hon, en simpel nickning. Hennes magiker, och hennes krigare, ifall detta var ett försök att komma åt upproret från insidan.
“Och drottning Alienna?” frågade hon, då generalen tagit upp det vid första mötet. “Vad är ditt intresse med henne?”
Att vara rädd på detta vis var ingenting Caspian förr behövt uppleva. Han var ju trots allt en adelsamans son, och inte vilken adel som helst. Visroy av Isilas, den rikaste provinsen i Karm, om man inte räknade med huvudstaden. Visst hade han upplevt sig orättvist behandlad, men att faktiskt stå inför döden på detta vis var ingenting som hörde till hans vokabulär. Hjärtat slog fort, men på något vis var han inte förlamad av rädsla utan snarare beslutsam och på någon slags autopilot. Hans blick sökte sig vaksamt efter gardet på muren då de fått ett läge, och då tiden var inne la han en beskyddande arm om alven han beslutat sig att beskydda. Neila. Han kände hennes beröring ge honom styrka och värme, kanske en förklaring till varför han var där – ett mål att komma bort därifrån.
“Nu, kom, kom. Gå, gå, gå!” hetsade han lågt, och de skyndade sig mot hästen som väntade. Den frustade oroligt men välkomnande åt Caspian, som om den varit bekymrad över hans frånvaro. Hastigt lyfte han upp Neila på hästen och klev upp bakom henne, med armarna om hennes midja. I vanliga fall kanske detta hade kunnat vara en romantisk stund, en liten ritt man och kvinna, med kroppar nära varann, men nu handlade det om liv och död.
“Gå, Dagnli, spring, spring!” väste han åt hästen och klämde till med sina hälar, vilket fick hästen att rusa iväg snabbare än vad var bra utan uppvärmning. Vinden susade om dem, och Caspian såg sig flera gånger oroligt över axeln mot den hotfulla stadens murar som tycktes stirra dem i nacken.
“Neila, jag tror vi klarade det!” sa han, knappt som om han kunde tro det, i hopp om att det inte var för tidigt sagt.
Det verkade som en evighet då han väntade på hennes svar, ett ögonblick som säkert inte varade i mer än några sekunder. Men han kände sig ängslig, rädd för at bli avfärdad, eller kanske utskrattad. Säkert tyckte hon han var fjantig, eller för framfusig? Kunde hon inte bara säga något, eller svara honom? Han hade precis tänkt öppna munnen och mumla någon slags ursäkt, men istället så blev han anfallen av hennes läppar och ord om Hel. Han kände hur det hettade till mer än innan, ett lyckorus som spred sig inom honom då hon pressade sig mot honom och visade sin längtan efter honom. En längtan han gärna besvarade, med djupa kyssar som visade att han tillika längtat efter henne. Deras armar och ben tycktes finna varandra, lägga sig om varandra så de blev ett knyte av lemmar som tycktes tävla om vem som kunde trycka sig närmast den andra. Visst hade han känt åtrå förr, men det kändes djupare och vildare än vanlgit denna kväll i hennes sällskap.
“Ylva…” svarade han henne, då hon viskade hans namn, och öppnade sina blå ögon som varit slutna, hans vingrar vandrande hungrande över hennes höfters och midjas kurvor. För förhäxad av hennes vackra fräknade ansikte var han då för att märka något annat, som elden, som de glödande stenarna. Hon kunde säkert redan känna hans iver och längtan efter henne då han pressade sig mot henne.
“Du är så… vacker…” fick han ur sig, som om han aldrig sett något så vackert förr.
Lloth skratt fyllde salen, ett mjukt klingande ljud som ändå fick pelarna att darra och skuggorna att dra sig tillbaka som rädda djur. Allt var tyst då alla väntade på vad som näst skulle sägas, prästinnorna spända över vad Istilwys hade avslöjat, för de alla visste hur Lloth kände över Ziyaté – hennes högra hand. Men det fanns ingen värld där Lloth inte visste vilka av hennes närmaste tjänare var vid liv och vilka som var döda, så uppenbarelsen tycktes inte chockera henne.
”Ziyaté…” Namnet drogs ut som trådar i nätet, långsamt, prövande.
”Ziyaté, som trodde hon kunde lita på sin närmaste vän.
Ziyaté, som offrade sitt liv för sitt misstag.” sa Lloth, med de röda ögonen studerande Istilwys, och kanske det inte hade varit helt osannolikt att Istilwys fått ett hårt straff där och då för att hon dödat Lloths högra hand.
”Kanske, min dotter, hade hon lyckats dräpa Ayperos en gång för alla, om inte din egen hunger trätt emellan. Så vävs tråd till tråd, så klipps tråd från tråd, och nätet finner nya vägar.” sa hon som om hon såg bort om detta rum, denna plats och denna tid, som om hon såg trådarna i nätet som fögrenade sig, klipptes av och fann nya vägar, ny framtid. Hennes rubinögon lyste, och i dem speglade sig Istilwys egen gestalt.
Hennes hand sträcktes fram, smal och blek, och luften kring Istilwys huvud blev tung, som om tankarna drogs ur henne med osynliga fingrar.
”Jag känner smaken av något mer. Ett stycke stål, en egg vassare än döden. Du säger inte ordet, men du bär det i ditt blod.” Lloths leende blev bredare, men aldrig mildare.
”Istilwys. Dina segrar är mina, din vrede är min. Ditt blod är mitt.” Hon rörde sig närmare, spindelbenens klickande en melodi av hot, samtidigt som hennes gestalt var inbjudande och lockande, och sänkte rösten så att den blev mjukare, nästan öm, fastän varje ord brände.
”Jag kan känna Izotar, här bland oss. Att du inte kunde fånga honom är en besvikelse. Men Izotar är blott en skugga nu, bunden till Ayperos, och Isra som bär det sista som kvarstår av Ziyatés blod bara en barnslig drottning som leker kejsarinna. De har alla sina roller att spela för vad som skall ske… Men krig, Istilwys, det kräver redskap. Rätt redskap för rätt fiende.”
Hon böjde sig fram, så nära att hennes andedräkt kylde Istilwys hud, och hennes hand smekte sakta längs prästinnans käke, lika lätt som silke.
”Så var är den, Istilwys?
Vapnet som Ziyaté stal.
Vapnet ämnat för Ayperos hjärta.
Var är Skärvan?” det var en mjukhet i hennes ord, men hon kunde likväl ha ropat ut orden i den ekande kammaren. Rummet låg i fullständig tystnad, prästinnorna darrade som löv, men Lloths blick var bara fäst vid henne.
Den rödhåriga unga kvinnan verkade vara vig nog att klara av de snabba vändorna, då hon så gott som blev tvingad att agera drakryttare då Tirrin placerade henne på den fjälliga ryggen. Det var inte många vingslag det tog för Tirrin, även om hon inte var världens största drake, att lägga en del avstånd mellan dem och Joij. Kvithera försökte prata med Tirrin, men det var ingen idé där med vindens sus och då Tirrin var på försvaret. Det skulle få vänta tills de landat.
Det dröjde en stund innan de två inkvisitörerna från Tredje ögat kom ikapp Joij, men för Jezeral att spåra Joijs magiska flöde var inga bekymmer, speciellt inte då han sett henne byta skepnad. Och så hade de två så klart sett draken lyfta.
“Du hittade draken.” konstaterade Jezeral rakt på sak då de stannade upp och fick syn på henne.
“Och överlevde. Förvånande. Vad hände?” ville han veta.