Ayperos lät Tipums ord sjunka undan i ångan innan han tog till orda. Vattnet vilade tungt mot hans hud, men rösten bar som alltid, dov och mörk, likt sten som spricker i hetta.
“Ett vackert par, säger du?”
Leendet som följde var snett, utan värme men med farlig botten.
“Så talar den som vet att han alltid blir åskådaren, aldrig den åskådade. Du har rätt i ett – hon är lågan, och jag den skugga som följer i dess spår. Men du glömmer den tredje.”
Hans blick fann Nenya, vilade där länge, orörlig som ett rovdjur i väntan.
“Hon är klingan och skölden, den som hindrar lågan från att släckas, den som håller våra fiender stången. I lågans sken och skuggans skydd kan hon fälla de som står emot oss. Utan henne är vi ofullständiga.”
Han lutade sig tillbaka mot stenens kant, lät ögonen dröja vid Isra med sin öppna, oblyga självklarhet. Sedan på Nenya, prövande och ogenerat, som om han mätte dem båda mot orden han just fällt.
“I dag föll ett tempel. I hundratals år stod det som människornas högsta helgedom, och ändå försvann det som en låga mellan fingrarna. Med Athals hus i ruiner sviktar deras tro. Då blir de redo för en ny gud – en mer närvarande, som inte tiger, utan dömer och utdelar rättvisa. De kommer att vända sig till oss.”
Han lät handen skära genom vattenytan, såg spegelbilderna rämna och bli till vågor. Ett kort, roat fnys följde.
“Så varför inte ta denna paus för vad den är? En andhämtning innan ridån går upp för nästa akt.”
Blicken som följde var mörk, lekfull och oförsonlig på samma gång, då den betraktade de två kvinnorna som återigen var vid hans sida efter så lång tid i hans och Isras letande efter Nenya. Blicken vände sig tillbaka mot Tipum då han gled fram i vattnet och la en arm om Isras axlar, den andra om Nenyas, och Ayperos log på nytt, lika kallt som prövande.
“Jag tror att Tipum har ett trånande öga för dig, min kära drottning, trots att han försöker maskera det med hånande kommentarer och ord.”
Faegrim kliade sig under hakan medan han tog in förklaringen som gavs. Ja han hade ju på något vis aldrig riktigt trott berättelsen om könsbytet själv, samtidigt som han av sin godhjärtade natur inte ville tro att Kathryn ljög. Det var en märklig berättelse, en som han inte riktigt visste hur Tussie skulle reagera på. Han sneglade först på Tussie, sedan på Kathryn, som satt och vred sina händer som om hon höll på att förlora en strid mot sig själv.
“Lite komplicerat, ja…” muttrade han och nickade instämmande, som om hela situationen var för stort för honom att förstå. “Men å andra sidan, det mesta i livet är komplicerat om man ältar kring det för länge, så har min farfar alltid sagt. Till och med en stekpanna kan bli en gåta om man funderar för mycket över den.” Han log lite snett, nästan ursäktande.
Han lutade sig bakåt och drog täcket tätare om sig och Tussie, som om han inte ville hon skulle försvinna nu då han omöjligt nog hittat henne.
“Galet eller inte, så vill du väl själv kunna göra det valet, och inte en galen trollkarl som gör valet åt dig?” tänkte Faegrim högt.
Hans blick flackade mellan dem båda, lite orolig att han trampat fel, och så tillade han snabbt: “Och förresten, jag tror nog på dig, även om det låter märkligt, varför skulle du hitta på en sådan sak, om inte trollkarlen spelade ett spratt på både dig och Finn och ändrade era minnen?” Han skrattade kort och skakade på huvudet, som om det vore mindre troligt.
Faegrim såg på diskussionen mellan de två, lite generat och förvirrat på samma gång, som om han inte riktigt visste hur han skulle bete sig. Han var så klart dragen till Tussies närvaro, men ville heller inte att hon skulle tro det fanns något romantiskt mellan honom och den unga kvinnan. Ja, den unga kvinnan som dessutom hade en identitetskris han inte riktigt visste hur han skulle hantera. Lite frågande såg han på Tussie, kanske hon hade djupa insikter i frågan?
“Åh jag… tror inte du ska oroa dig så mycket för Finn, han verkar som en hygglig typ.” svarade Faegrim diplomatiskt. Lite försiktigt rörde han vid Tussie under täcket.
“Men så klart jag är här för dig Tussie, jag visste inte var du var, jag bara… såg dessa två ungdomar som såg så bortkomna ut så jag var tvungen att erbjuda dem min hjälp, medan jag sökte efter dig!” försökte han förklara åt Tussie, det hade bara funnis goda intentioner i allt han gjort, trots allt.
“Så klart inte, stanna!” bad Faegrim, som desperat inte ville att Tussie skulle försvinna nu då han äntligen fått syn på henne.
Faegrim satt kvar, stilla som om han höll på att vägas av två vindar från olika håll. Han kände Tussies svans slingra sig runt hans ben, en varm och välbekant tyngd som fick gamla minnen att vakna som slumrande kol under aska. Samtidigt såg han på Kathryn, där hon satt med ryggen spänd som en bågsträng, ögonen vaksamt fästa på den märkliga gestalten vid hans sida.
Han drog långsamt in ett andetag, som om han försökte samla orden innan de hann fly undan.
“Det står på…” sade han lågt “att Kathryn här, bär en oro som driver henne runt i regnet om natten… och att Tussie här alltid haft ett öga för när någon håller på att gå vilse.”
Han sneglade mot skogstrollet, ett nästan trotsigt leende i mungipan.
“Hur ska jag förklara då? Jag är på ett äventyr, Tussie, ett äventyr med Kathryn och hennes kompanjon Finn. Jag har lovat hjälpa dem, förstår du… Så de kommer fram säkert till den de söker, som kan hjälpa Kathryn med sina… ehm, magiska bekymmer.”
Faegrim stelnade till. Han hade anat en replik på väg till Kathryn, något halvt formulerat som kunde lindra hennes oro. Men skuggan i dörren rörde sig, och där stod Tussie.
Täcket svepte kring henne likt en alltför stor mantel, blommorna i hennes hår doftade som de där ängarna de korsat på väg ned från bergskammen, den gången då bergakungens krona ännu vilade i hans packning. Han mindes hur han då anat hennes tyngd mot sin axel när hon sett på honom i skenet från elden, och hur det tänt något som både lockat och skrämt.
Åren sedan dess hade sträckt sig som ett vidsträckt myrland mellan dem, fullt av blinda passager och tidens oförutsägbara dränkningar. Att hon nu stod där, i hans dörr, var som att se en gammal låga vakna till liv, med alla de faror och möjligheter den bar. Han kände ett ögonblicks yrsel inför att världen ännu kunde kasta sådana sammanträffanden mot honom, lika obevekliga som stormen mot en skeppsbrutens bröst.
En kväll som denna, och han hade redan haft två kvinnor i sin bädd, men inte på det sätt som de gamla skrönorna skulle haft det. Verkligheten var mer trassel än lustfylld lek. Tussies ord var dock som en krok i hans bröstkorg, omöjlig att värja sig mot. Han suckade djupt, som för att rensa lungorna från tvekan, och gjorde en gest åt Kathryn.
“Kom in igen, så talar vi ut,” sade han och klappade med fingrarna på sängkanten. Platsen där hennes tyngd nyss lämnat en sval fördjupning.
Ayperos lät vattnet omsluta honom som en mjuk men obeveklig hand, kände hur värmen sög sig in i muskler och senor och löste upp knutar han inte vetat att han burit. Det var som om kroppen, detta jordiska skal han så ofta förbisåg, plötsligt mindes vad den saknat. Ångan steg kring honom, grumlade luften och svepte rummet i en drömsk ridå, men kunde inte dölja den spänning som dröjde kvar. Den låg mellan Nenya och Isra, i varje skiftning av deras blickar, och i vissheten om att när deras planer väl sattes i rullning skulle mer än murar och portar falla. Kanske hela världen, och de själva.
Han följde Isra med blicken när hon steg ned i vattnet utan tvekan, lika rak i hållningen som när hon bar rustning och krona. Hans ögon vilade på henne ett slag, uppskattande och utan förklädnad, innan de lika öppet gled över till Nenya. På henne hade häxans tid lämnat märken, inte bara i blicken och hållningen utan i kroppen – spår av slit, hunger och det inre motstånd som fräter långsamt. Hennes magiska arm skimrade klarare än han mindes, befriad ur klädtygets grepp och blottad för ångans sken. Han tog in dem båda, deras nakna former speglade i vattenytans darrning, och fann där ett enklare nöje än de faror och strider som nyligen omgärdat dem. Ett nöje att vila ögonen på, obekymrat, i denna korta respit.
Tipum ägnade han inte en blick. Demonen var som ett redskap, nödvändigt, men utan det värde som lockar blicken när man inte behöver vara på sin vakt.
Vid Nenyas ord lät Ayperos ett lågt, kort skratt – mer som ett roat fnys än ett skratt – studsa mot de valvburna väggarna.
“Det där…” sade han, “önskar vi alla. Särskilt vi som vandrat genom sekler och sett världen vittra. I slutänden finns bara nuet, och den man väljer att vara i det. Inte den skepnad gamla synder vill tvinga oss till. Det är svårt, ja. Men hade jag burit allt jag ådragit mig, skulle jag ligga fastkilad under bördan sedan länge.”
Han sade det utan ånger, som man talar om vädret, men blicken som följde var skarp nog att skära genom både ånga och själ.
Ayperos lät blicken vila i ångan, som om han såg något bortom badhusets mosaik och spruckna fresker.
“I dag berövades Iserion sitt heliga tempel till Athal.” sade han lågt, mer till rummet än till någon särskild. “En plats som stått där i hundratals år, vördad, fruktad… och ändå försvann den lika lätt som en låga kvävs mellan fingrarna.”
Han lät handen glida genom vattnet, lyfte upp några droppar och såg dem rinna tillbaka ned.
“Kanske är det så med allting. Vi tror att vi konstruerar byggnader och städer som ska stå för all tid, men i slutänden är det bara fråga om när något eller någon finner nöjet i att rasera det. På samma sätt kommer vi rasera de som mostår oss, och skapa något nytt ur askan.”
Blicken vände sig långsamt mot Isra, sedan Nenya, och en skugga av ett leende vek undan allvaret.
“Är inte det något värt att fira, i en stund som denna?”
Han lutade sig tillbaka i vattnet, lät ångan svepa över honom medan han betraktade de två.
Maevan märkte hur Istilwys rörde sig innan han hann tänka på att vända blicken åt ett annat håll. Hon reste sig ur stolen, och vattnet följde med, pärlade längs huden och droppade ner på golvet mellan dem. Han stod kvar där han var, och när hon tog steget fram och lade handen på hans axel kändes det som om en kall flamma rörde vid honom. Hans blick ville söka sig över henne, men han tvingade sig själv att se henne i ögonen.
Hon stod så nära att värmen från hennes hud letade sig genom tyget och in mot honom. I hennes ögon glimmade något som kunde vara mjukhet, men han visste inte om det var verkligt eller bara något hans sinne fantiserade fram. Hon dröjde kvar, och han såg mer än han borde. Det fick honom att räta på ryggen, hålla andan, som om hon mätte hans värde.
När hon talade svarade han utan dröjsmål:
”Jag känner mina män, prästinna. De flesta skulle dö för Er. Några skulle tveka.”
Han väntade med nästa mening, lät den falla med en tydlig bestämdhet.
”Jag vet vilka som håller måttet. Och vilka som inte gör det. Ge mig en natt, så ger jag Er namn, prästinna. Ni behöver bara säga ordet.”
Han höll kvar blicken på henne, väntande på hennes dom.
”Ni kan lita på mig.” sade han, och menade varje ord. För vad vore en större ära än att få tjäna en prästinna som Istilwys?
Jezeral betraktade platsen där vätten hukade, inte med misstro men med den sorts vaksamhet som föds ur erfarenhet snarare än oro, en vaksamhet som vet att det som ter sig enkelt nästan aldrig är det. Inte för att en drakjakt någonsin var enkel. När han lät blicken svepa över cirkeln i marken, över fjällfragmenten och den avbrutna markens struktur, stod det klart att detta inte var en plats där något avslutats utan där något just tagit sin början, och dess spår var tydliga för de som kunde känna dem.
När Llwyd talade med sin svala självsäkerhet lät han henne tala till punkt innan han lät sin röst ta plats. Han höjde inte ögonbrynet, rörde sig inte närmare än nödvändigt, men det fanns en skärpa i tonen som tydligt markerade att hans tankekedja redan var sluten.
“Förflyttning, ja, eller skydd mot något.” sade han och lät blicken vila där marken mörknat. “Är det mer än en drake involverad?” undrade han.
Han klev närmare nu, inte för att inspektera mer noggrant, utan för att göra sig hörd i det utrymme där platsen fortfarande bar lukt av magins beröring. Fjället var fortfarande synligt i mossan, silverblekt och ojämnt i sin struktur, en lämning som inte vittnade utan dolde.
Han vred på huvudet, bara ett uns, men tillräckligt för att ögonen skulle falla på gestalten som nu rörde sig i djurform, svart och tystlåten, med en kropp som bar skuggor som ett klädesplagg. Jezeral studerade Joij, inte som man studerar en fiende eller en vän, utan som man betraktar ett redskap vars räckvidd man ännu inte definierat.
“Du.” sade han utan ömhet men inte heller med aggressivitet, snarare som ett test för att se var gränsen gick.
“Känn efter ordentligt. Vad är det du känner på denna plats?” Kanske behövde han få sina misstankar bekräftade eller nekade.
Hon lyssnade, som om hans röst kom från en plats där hon själv aldrig hört hemma. Det låg något märkligt trösterikt i hans berättande, ett slags lågmäld stillhet som hon inte kunde avgöra om den var medveten eller bara en följd av att han vuxit upp på en plats som denna. I berättelsen om tant Sella låg mer än kålrötter och vidskepelse, det förstod hon. Där fanns ett eko av byns själ, formad av jordbruket, naturen och småsamhällets mentalitet.
När han tystnade blev även hon stilla en stund. Det låg ett slags värme i tystnaden, men också en tyngd, förutom värdshusets muntra sorl i bakgrunden. Tystnaden mellan dem var som glöden efter en brasa man låtit brinna ned. Hon lät ögonen vila på honom, såg honom inte bara som en skämtare eller hjälpsam bybo, utan som den han verkade vara. En man rotad i den här platsen, som utstrålade omtänksamet i sin naturligaste form.
“Du har just förklarat mer om det här landet än tretton år i templet någonsin lyckades lära mig om den karmanska landsbygden.” sade hon till slut, och rösten var lugn, nästan mjuk. Hon tog en klunk vin, mer av vana än av begär, och satte ner glaset igen.
Hon rättade till positionen, lät axlarna falla tillbaka och händerna vila över bordsskivan. Blicken var nu fast men utan skärpa, ett slags eftertanke snarare än avsikt.
“Jag tackar dig, Garion. Sådan vänlighet är jag inte van vid.” Ett leende drog genom hennes ansikte, men det var ett sådant som inte riktigt ville stanna kvar, som om det visste att det var ute på hal is.
“Utan din hjälp skulle jag förmodligen fortfarande irra omkring mellan kohagar och vildsvin till nästa vintersolstånd. Jag är en stadens kvinna, uppvuxen bland sten, rök och skvallrande fönsterluckor. Terrängen här vill mig inte väl.”
Det var något i hans närvaro som irriterade henne lätt, som ett tyg som aldrig riktigt vill släta ut sig. Han bar sin plats i världen med en naturlighet hon aldrig haft själv. Här passade han in, hon visste inte om hon passade in någonstans längre, och det kunde hon avundas.
“Vem vet, kanske vi stöter på Sella i skogarna?” hennes mat kom till sist, men innan värdshusflickan vandrade iväg stoppade Ithia henne med en lätt gest på hennes arm, och hon såg frågande på sin bordskamrat.
“Vill du ha något?” undrade hon. “Beställ vad du vill, som tack för ditt sällskap och din vägledning.”
Ithia lyssnade tyst, som om hon vägde varje ord noggrant, funderade kring vad som var sanning och vad som var skrock. När han talade om blinda präster, skuggor i skogen och förbannade ruiner, låg hennes leende kvar, men ögonen förändrades. Det fanns en glimt där, något djupare, något som kanske hade en liten äventyrlig förhoppning om att något intressant ändå kunde finnas här ute i ingenstans.
“En häst tömd på blod…” började hon, och rörde fingertoppen runt kanten av glaset som för att hålla tankarna i rörelse.
“Det låter ju märkligt, ja förutsatt att det inte var något djur som låg bakom attacken. Dina ord får det nästan att låta som om jag borde förvänta mig ett förlorat tempel, demoniska kulter och blodiga altare.”
Hon drack. Lät vinet rinna ned som om det kunde skölja bort det hon just sagt. Något skämtsamt hade hon i tonen ändå, vilket man kanske inte hade förväntat sig från en paladin. Kanske var det ett resultat av hennes bakgrund som gjorde att hon inte verkade ha en helig spira uppkörd där bak, som så många självgoda i hennes orden ofta verkade ha.
“Men gällande Fader Theonill…” upprepade hon. “Blind som en mullvad och äldre än murbruket. Det är precis den typ av man min orden skickar mig till när de vill bli av med mig utan att formellt avsätta mig. Han låter som någon som en gång sett Athal i ögonvrån och sedan försökt blinka bort honom i fyrtio år.”
Hon lutade sig framåt, båda armbågarna nu på bordet, blicken skarp men röst mjuk, hennes ansikte inramat av det vita håret rätt nära hans.
“Det värsta är…” sa hon lågt med sin nästan sjungande dialekt.
“…att han kanske har rätt. Präster som ylar i ruiner har en tendens att träffa rätt ibland. Och just med min tur, Garion, är av den sorten som får skulle se till att vi faktiskt har något riktigt otäckt att hantera, snarare än bara ett formellt besök för att tysta en ensam man.” hon log lite, något finurligt ändå i de blå ögonen.
“Nåväl. Jag skulle uppskatta ditt sällskap och att du visade mig på rätt väg, och så klart för en kompensation värdig ansträngningen.” Vid hans berättelse log hon bredare, och fann hans ärliga sätt att prata uppfriskande.
“Kålrotsheder…” upprepade hon torrt och smakade på det främmande ordet.
“Athals vilja manifesterad i morötter. Jag hoppas prästen läste ur tredje bokrullen, den som förbjuder falsk knölbildning.” Hon log, nu lite bredare, ett riktigt leende, men med tröttheten från ett liv där leenden alltid varit taktiska vapen snarare än verkliga tillstånd. Kanske ett som inte ännu helt vågade öppna upp sig för en främling.
“Men jag antar att om jag ska möta förbannade skogar, blodtörstiga ruiner och Fader Theonills själaskrik, så kan jag lika gärna börja med dåligt vin och fiskarens snarkningar. För att stärka mitt mod, så klart.”
Hon lutade sig lite tillbaka i stolen.
“Jag tackar dig, Garion, det är inte ofta någon pratar med mig som om jag vore en vanlig människa.” sa hon, ärligare än hon brukade vara. Sedan lade hon huvudet lätt på sned, som om hon betraktade honom på nytt.
“Så. Berätta nu, vad hände egentligen med tant Sellas kålrötter och byns vidskepelse?”
Med glaset vilande i handen, halvfullt som de flesta förhoppningar, såg hon på honom. Garion verkade som en jordnära gestalt, och det förundrade henne att i en värld som denna kunde det finnas någon som verkade ha ett sådant mjukt hjärta och varm utstrålning. Men det borde ju inte komma som en överraskning för en som henne som var i Athals tjänst, eller?
Ithia höjde glaset med en rörelse som påminde mer om någon som var trött i armarna efter en tung dag, snarare än en hjärtlig skål – men den var välmenande. Vinet var ljummet, vattnigt och hade den där syrliga tonen som får en att misstänka att någon blandat i bär för att dölja bristen på druvor. Men hon var på landsbygden, och den som törstar i en öken tar det vatten den får. I detta fall dryck på ett värdshus då, men principen var väl den samma. Hon drack ändå. Det fanns något uppriktigt i drycken, något ärligt som helt enkelt bara dög för folket här.
“Kompost och slagg, ja…” sa hon, lite road av hans sätt som inte hade det politiska spel bakom orden hon var van vid, och lät orden dra ut som om hon smakade på tanken snarare än repliken.
“Du kanske har rätt. Du ser ut som någon som fastnat med ena foten i leran och bestämt dig för att göra det bästa av situationen. Det är inte många som gör det med värdighet.”
Hon vilade armbågen mot bordet och lät fingrarna trumma vidare, nu långsammare, som om hon la takten till hans lugnare sätt, och kanske hennes egna stress från huvudstaden småningom avtog lite. Blicken vilade på honom, skarpsynt, men inte fientlig.
Ett kort snett leende, medan hon betraktade honom så vågat och fritt tala, utan filter. Så skulle inte många gjort i huvudstaden, och det var lite uppfriskande hur naivt han såg på världen, hur enkla hans drömmar var. Kanske hon en gång varit sådan? Men nej, det hade hon väl inte, om hon var helt ärlig med sig själv.
“Ja det är väl frågan alla här undrar nu. Vad gör en paladin här? Ska jag vara ärlig tror jag att denna paladin är borttappad.”
Hon tog en ny klunk och lutade sig bakåt så rustningen knäppte till. Rösten var låg, nästan bekännelseaktig, men inte bönfallande.
“Orden skickade mig för att ta itu med en präst som ska finnas här i nejden, som skrivit för många brev till templet. En klåda i deras byråkratiska näsborre. Mitt uppdrag är att lyssna på hans svammel och skriva en vacker rapport där det står att han mår bättre nu, och att hans ärende är löst. Att hans själ är lugnad. Att Athals vilja… ja, är fulländad… Så vida det inte faktiskt finns sanning i orden, och då blir det en utredning som jag måste lösa.” Hon var tillräckligt vag för att inte avslöja för mycket, för det var delvis konfidentiellt.
Hon snurrade lite på glaset. Vinet gjorde en trött virvel och stannade, som om det också tappat intresset av hennes pladder.
“Det kallas för ‘lämpligt uppdrag för nyinvigd paladin’. Vilket ungefär betyder att min ordenmästare inte vet vad de ska göra med mig. Så här är jag. Kanske du vet var jag kan hitta denna Fader Theonill? Han sägs vara halvblind, bosatt i något gammalt kloster som jag inte kunde hitta på kartan vid namn Lida. Kanske du vet var det är, Garion?” frågade hon, lite förhoppningsfullt, kanske det skulle bli ett avslut på uppdraget snabbare än förväntat? Eller så fanns det ingen Fader Theonill, vilket var mer troligt.
Blicken höjdes igen, klar, blå, med ett stänk av ironi som skimrade som olja på vatten.
Hon log igen, något finurligt nästan i de skarpa blå ögonen.
“Men nog om själsvånda och byråkratiskt självskadebeteende. Du nämnde en rotfruktstävling. Jag misstänker att det döljer sig ett drama där bakom som skulle få prästerna i Hannadon att rodna, och att de som fuskar får lida mer kreativa bestraffningar än vad torterarna i Hannadon fängelse kan fantisera fram.”
Ithia hade inte riktigt förväntat sig att någon skulle prata med henne, men den unge mannen hon hastigt haft ögonkontakt med verkade notera henne. Och vara vänlig nog att prata med henne, utan att slänga glåpord omkring sig. Lite uppskattande nickade hon, och kanske såg hon inte så farlig ut då hon hade ett litet leende på läpparna – trots hennes utstyrsel och all tyngd den bar med sig så väl som fysiskt och symboliskt. Hon kunde inte låta bli att le lite roat åt hans ordval, och fnysa lite.
“Min sort, säger du?” undrade hon, att alltid vara en annan sort, var ju just det som på något vis var problemet, som fick det att glöda till av frustration inom henne. Men hon kunde väl inte skika och gorma i frustration hur som helst, så hon höll sitt temperament i skick, åtminstone nu, och försökte bete sig som en paladin värdig sitt ämbete.
“Men väl mött Garion av Linenna. Mitt namn är Ithia.” hälsade hon, en behaglig röst, med den exotiska musikaliska klangen på sättet hon uttalade det annars hårdare karmanska språket. Trots att hon spenderat större delen av sitt liv här hade hon aldrig riktigt lyckas skaka av sig sin härkomst.
“Och det uppskattas. Modigt gjort, Garion, att våga prata med en ökendemon.” sa hon lite retsamt, som om hon nog visste vad man kallade sådana som henne här i trakterna.
“Så…” sa hon som om hon funderade på hur hon skulle fylla tystnaden. Vissa lyssnade på dem, men andra hade börjat gå tillbaka till sitt sorl, om än kanske mer dämpat än innan.
“Jag antar att du är en expert på denna del av världen, Garion?” undrade hon, och höjde blicken då en av flickorna kom med hennes vinglas.
De hade kallat det “ett enkelt uppdrag”, något som någon med hennes meriter borde klara utan problem. En ironisk omskrivning, så klart, för att skicka iväg en oönskad paladin som henne så långt ut i periferin att hon inte längre behövde påminna någon om sitt existensberättigande. Speciellt inte ordenmästaren, som gjorde allt vad han kunde för att minska spänningarna internt i orden dessa oroliga tider.
Hästens hovar klafsade över den regnmättade vägen som ledde genom den lilla bygden Linenna – ett samhälle så undanskymt att kartograferna vid Athals bibliotek, det vill säga det bibliotek som fanns i det religiösa templet i huvudstaden tillägnat deras Skapare, troligen kladdat dit namnet i marginalen, bredvid en kaffefläck. Himlen låg tung och blöt, grå som en prästfrus sjal, och doften av fårspillning, våt jord och hö fyllde näsan. Inte en dålig lukt i sig, kanske, men symboliskt för vad hon var värd i ordens ögon, så klart.
Ithia rätade på ryggen i sadeln. Rustningen knakade och rasslade lite takt med hästens gugningar, men hon bar den med en paladins hållning. Rakryggad, värdig. Trots att hon var kortväxt. Vita pansarplåtar glänste i diset, dekorerade med Athals solsymboler, men det var ändå inte stålet som fick byborna att stanna mitt i hackandet av rotfrukter och låta händerna hänga längs sidorna. Det var hon.
Mörk hy, rak hållning, ljust hår som föll som spunnet silver från hjälmens fäste. Exotisk, främmande, och framför allt klädd som om hon förväntade sig krig i en by där det mest dramatiska som hänt den senaste månaden varit att den lokala prästen, Fader Brannlind, tappat sin sko i brunnen.
Hon såg dem stirra. Kvinnor med händerna om barnens axlar, män som låtsades arbeta men höll grepen som om den kunde användas till försvar snarare än jordbruk. Någon gjorde ett heligt tecken, men om det var för att hälsa paladinen välkommen, eller för att skydda sig mot den mörka demonen i en paladins rustning som hon för många var, förblev osagt. En annan mumlade något om “Sharahs dotter” och spottade mot marken för säkerhets skull, då han trodde att den nyanlände inte såg.
Så var det alltid. Athals heliga budskap om nåd, rättvisa och jämlikhet – men bara så länge det kom från någon med rätt hud, rätt härkomst. Hon höll blicken fäst framåt, som om byn inte existerade annat än som kuliss till hennes självutnämnda martyrium.
Hon var för gammal för att låta sådant påverka henne, men ändå kändes det alltid som ett litet sting inom sig – att aldig riktigt höra hemma. De skulle få klackar i lera, och ett svärd hon aldrig drog i onödan.
Blå Hästen. Så hette värdshuset tydligen, på skylten att bedöma. En låg tegelbyggnad, lika skrovlig som folket runt den. En sliten träskylt vajade i vinden, en blåmålad häst, med ett öga som såg ut att ha målats dit av ett barn eller en mycket sorgsen vuxen. Hon drog tyglarna, klev av, lät hästen gå till vattenhon på gården där en stalldräng tog hand om den. Hon gav pojken ett mynt.
“Ta hand om honom.” sa hon, och trots att hon bott i Karm största delen av sitt liv hade hennes språk fortfarande en klang av iselems sjungande språkmelodi. Pojken stirrade, men skyndade sig sedan att lyda.
Hon drog ett djupt andetag. Så steg hon in.
Dörren gnisslade som om den varnade alla där inne för hennes ankomst, men det hade knappast behövts. Tystnaden som föll när hennes stövlar klev över tröskeln var total. Ett halvt dussin ansikten vände sig, frusna i sina samtal, ölstop och soppskålar. Värmen från eldstaden slog mot henne, men den gjorde inte atmosfären varmare för det. Kanske allt var inbillning, men hon drog ett andetag och vandrade nervöst över golvet.
Rustningen fångade ljuset. Håret föll skimrande över axlarna då hon tagit av sig hjälmen, som hon nu höll under armen, gick med tunga steg fram till disken. Den som stod bakom – en kvinna med strama flätor och händer röda av diskvatten – stirrade som om Ithia bett om barnets själ, inte mat.
“Ett rum. En enkel måltid. Vatten, och ett glas rött vin om det finns.” Hon la några silvermynt på disken. Hennes karmanska var klar och tydlig, korrekt, nästan som om en lärd skulle tala snarare än folket på landsbygden, men med en ton av öken och eld som avslöjade hennes ursprung som inget sigill i världen kunde dölja. Inte ens Athals sol på hennes bröst.
Personen bakom disken blinkade. Nickade stelt och nervöst över kontrasten framför sig. Sedan vände han sig om, och började ta itu med beställningen.
Ithia vände sig om, lät blicken svepa över lokalen med klara blå ögon som nästan hade en ton av lila i sig. Vid ett av borden, nära fönstret där kvällsljuset föll snett över träet, satt en ung man, noterade hon. Inte gammal, inte ung. Inte märkvärdig, men han verkade ha en vänlig utstrålning. Deras ögon möttes för ett ögonblick, innan hon såg efter ett ledigt bord. Kanske för att han hade en välkomnande anda kring sig rörde hon sig mot ett bord intill den unge mannens. Hon gick dit, drog ut en pall och satte sig och knäppte fingrarna på bordet, som hon knappade med på bordet lite nervöst medan hon väntade, medveten om blickarna på henne.
Ayperos hade, som den han var, en förmåga att glömma det kroppsliga. Värdsliga ting som hunger, törst och tvagning föll ofta undan i skuggan av syner, maktspel och minnen av eld. Hans väsen drevs av sådant som låg bortom köttets bekymmer, och det hände att han i sin iver att nå nästa steg, nästa fäste i planen, förbise vad själva separationen kunde röra upp i det mänskliga själslivet. Kroppen var ett redskap, men inte alltid närvarande. Därför hade han först inte reagerat när Isra nämnt badet. Men nu, när tempelröken ännu låg i håret, när kläderna kändes som aska mot huden, förstod han.
Ett bad. En rening. Inte bara av smuts, utan av det som varit. Så att nästa steg kunde tas utan den tyngd som förflutna minnen bar.
Han såg på Isra där hon stod, rak i ryggen och fast i blicken. Allt i henne talade om avstånd, om beslutsamhet. Det fanns något trotsigt i hennes hållning, en tyst försäkran om att inget längre skulle bryta henne. Inte svek, inte sorg. Hon var färdig med det som legat. Och Ayperos förstod. Han såg på Tipum då, kort, som man ser på ett svärd man använt för ofta – vasst, pålitligt i sin funktion, men han var en demon och kunde inte litas på helt.
“Ja… det vore klokt. Vi behöver alla skölja av oss.” Orden lämnade honom stilla, som en eftertanke som redan låg färdig i rummet.
Han tystnade, lät blicken glida över de kvarvarande. Nenya, som ännu bar det osagda som en slöja kring sitt väsen. Tipums släpande hån, som alltid bar en egg. Isras ord, som blivit till hugg snarare än famntag. Inom honom rörde sig något, förhärdades, men det vände sig inte inåt. Det riktades, smiddes till rmålmedvetenhet.
När Isra talade om häst, kläder och bad, log han svagt – ett ryck i mungipan, knappt synligt. Men han hörde viljan i hennes röst, såg målmedvetenheten i hennes hållning. Hon ville vidare. Då kunde han inte annat än låta henne gå.
“Jag vet att du är stark nog. Men du bär vårt barn.” Det var ett faktum han ibland tvingades påminna sig om, när hennes styrka gjorde honom blind för hennes sårbarhet. Hans blick vilade på henne, djup och stilla. “Vill du vila först? Eller ska vi smida vidare medan järnet ännu är varmt?”
Han visste att hon skulle känna mer än orden. Känna tanken bakom – oron, väl dold, men verklig. Oro för henne. För barnet. För vad som kunde ske när hon lämnade hans skydd.
När de reste sig, redo att gå vidare, visste Ayperos att det redan börjat. Första steget var taget. Gnistan var tänd. Och världen, som ännu låg i askgrå dvala, väntade bara på rätt andedräkt för att slå ut i lågor.
Tiden förflöt utan att göra väsen av sig. När Isra och Nenya väl var redo, och Ayperos tyst hade gett sitt samtycke, fördes de genom Iserions smala, rökdoftande gränder av Tipum, vars steg var tystare än vinden mellan husväggarna. Han sade föga, men det låg ett drag av förnöjt hemlighetsmakeri kring honom, som om han njöt av varje förlorad vägskylt och av varje sned dörrpost de passerade.
Badhuset han fört dem till låg i stadens äldre kvarter, där stenarna i gränden bar spår av en tid då Iserion ännu hade rest sig i stolthet. Fasaden var sliten och dörren vresigt grå, men när de trädde in slog värme och fukt emot dem, som ett andetag från något uråldrigt och stilla.
Doften av lavendel låg kvar i luften likt en viskning från en annan tid. En förgången prakts återsken: valvburen arkitektur med pelare i röd sten, uthuggna i sådana former som endast folk med både tid och smak kunnat åstadkomma. Väggarna bar spår av fresker, nu krackelerade och blekta av tid och fukt. Här och där kunde man ana silhuetter av badande gestalter, målade med förlorad lekfullhet.
Mosaikgolvet, sprucket men ännu skimrande, lyste svagt i skenet från de oljelampor Tipum tände. Mitt i rummet vilade en stor bassäng där ånga steg likt drömmens sken. Värmen kom underifrån, från en källa som enligt Tipum runnit i århundraden, från djupet långt under Iserions bergsgrund.
Ayperos steg in först, tyst som skuggan under en månskensnatt. Han rörde sig genom rummet som om han vandrat här förr i en annan skepnad, en annan värld. Blicken vilade på mosaikens slingrande mönster, sedan på vattenytans stilla dallring. Han sade inget. Det låg en stillhet här, ett avbrott i tiden, som om badhuset självt utgjorde en parentes i världen utanför.
Kanske hade detta en gång tillhört en furste, ett slott nu begravt under århundradens damm. Men vattnet var kvar, ångan, stillheten, och nu de tre som sökte något annat än renhet här. En paus. En sköljning. Av smuts och aska, men också av skuld, vrede och det som ännu dolde sig i deras blickar.
Ayperos slöt ögonen ett ögonblick, lät doften och värmen svepa över honom, som om det vore minnet av något förlorat. Långsamt började han dra av sig de smutsiga trasorna, tills han blek, sotig, blodig och naken vandrade ned i vattnet i sin långa och slanka gestalt som tycktes reflektera och suga åt sig skenet från lyktorna.
Maevan rörde sig med tyst försiktighet. Han såg hur hon drog händerna genom håret, hur hon tvättade bort tårarna som lämnat spår längs kinderna. När hon satte sig ned på stolen intill vattenkaret, rak i ryggen som en domare inför ett vittne, förstod han att hans plats nu var vid hennes sida. Inte som jämställd, inte som man – men som soldat, skyddare, redskap.
Utan ett ord gick han till tunnan, tog sleven och fyllde den. Det kalla vattnet kluckade stilla när han lyfte det. Han lät det rinna längs hennes axel, sakta, utan att söka hennes blick. Hans händer var stadiga. Han visste sin plats, men det hindrade inte hjärtat från att slå hårt i bröstet.
Hon satt där naken som om det vore det naturligaste i världen. Hon bar sin kropp som en drottning bär sin mantel. Det fanns inget i hennes hållning som bad om skydd, men allt i henne krävde det.
Bakom honom arbetade några av soldaterna med gobelängerna, trevade bland trasiga bilder och rivna stygn. Andra höll sig tystare än de brukade, som om luften ännu inte släppt taget om dem. Någon viskade. Någon hostade till och tystnade genast.
När hennes fråga kom, rak och utan omsvep, svarade han efter en kort stund.
”Inte ofta, min prästinna. Vem skulle våga?” Rösten var låg, men klar. ”Någon gång händer det, särskilt om någon skapat fiender högre upp. Men inte så här. Inte så djupt. Det här… det var inte ett vanligt dåd. Det där var ingen vanlig mördare.”
Han lät ännu en skopa vatten rinna längs hennes nacke, såg hur det rann längs ryggraden som om kroppen försökte skölja av sig något mer än bara svett.
”Berget själv kändes annorlunda…” fortsatte han. ”Ert skrik… det gick igenom sten. Jag tror inte jag var ensam om att känna det.”
Han tystnade, sen tillade han, med blicken fäst i hennes våta hår:
”Vi gör som ni säger. Vill ni att vi letar, så letar vi. Vill ni att vi tiger, tiger vi. Säg bara hur det ska vara.”
Och där stod han. Med sleven i ena handen och svärdet kvar i andra, fastspänt vid höften. Han rörde sig inte i onödan. Hon hade kallat honom till sin närhet, men det var inte detsamma som att vara inbjuden. Så han väntade. Redo att lyda. Och kanske – innerst inne – också för att få stanna.
Jezeral betraktade spåren utan att böja sig, inte för att han fann det ovärdigt utan för att han inte var spejare och aldrig gjort anspråk på att vara det. Han hade arbetat med tillräckligt många sådana för att veta att deras ögon såg annat än hans gjorde, men det gjorde inte deras blick mer värdefull, bara mer praktisk, för det som låg i marken. Han noterade skillnaden i djup, vinkling och rytm mellan de två gångarterna. Den ena tung, rakt ned, utan finess, den andra lättare, men mer vacklande. Samma riktning. Ingen bruten rytm. Inte någon formell förföljelse. Mer ett gemensamt drag än jakt.
Han yttrade inget först. Llwyd behövde inte hans röst i nacken. Han lyssnade hellre på vad hon inte sade. Det låg alltid mer där.
“De går i samma riktning.” sade han till slut, inte som ett konstaterande men som ett avstamp för något vidare. “Antingen leder hon någon. Eller leds. Skillnaden är huvudsakligen retorisk.”
Han lät blicken glida mot Joij, som redan tagit sig fram en bit, för långt för att hållas i koppel, för nära för att låtsas att hon inte var en del av sällskapet. Hon vädrade som ett rovdjur. Det hade inte behövt betyda något – vissa föredrog näsa före öga – men det fanns något i sättet hon rörde sig på som antydde att det inte bara var lukten hon följde. Något med skuggorna kring henne rörde sig för smidigt för att vara slump.
“Vi har inte mandat för mer än vårt primära mål.” sade han, mest i riktning mot Llwyd men med röstens volym nog för att Joij skulle höra om hon ville. “Vad som rör sig i periferin ska förbli perifert. Låt oss röra oss..”
Han höll sig nära vätten, mer av vana än behov. Det var med henne han kunde tala utan att behöva förklara premisser.
“En drake som väljer att röra sig som människa gör det antingen av strategisk nödvändighet eller påtvingad begränsning. Jag är inte säker på vilket som vore det mest intressanta ur ett utredningsperspektiv.”
Han lät blicken svepa över träden, det fuktiga ljuset, marken som bar fler spår än de kunde följa utan att göra sig till fraktare av irrelevans.
“Magin i det här området är påverkad. Någon har lagt sig i.” konstaterade han, något han kunde intyga om på basen av sin egen kunskap.
Han sade det utan affekt. Inte för att det saknade betydelse, utan för att betydelsen ännu inte lät sig formuleras.
Slutligen, och utan att öka takten, kastade han en blick mot Llwyd.
“Bortskämd, sade du. Det är inte orimligt. Men det vore också den enklaste förklaringen. Och den som fastnar i den har redan missat vad som formar en arvtagare i ett fallande hus.”
De rörde sig genom terrängen utan att tala, inte för att tystnad var strategisk utan för att inget fanns att tillägga. Tempot låg någonstans mellan vaksamhet varsam, tillräckligt långsamt för att notera spår, tillräckligt snabbt för att inte bli föremål för egna. Tiden upphörde att vara ett mått. Det som kändes som en halvtimme kunde ha varit fem minuter, eller tvärtom. Ljuset hjälpte inte, fukten i luften lade sig som ett lager på tanken.
Det var under en sådan passage som lukten blev tydlig. Inte oväntad – snarare som om den redan fanns där och bara valt att inte identifiera sig. Aska, inte färsk men inte heller gammal nog att vara avslutad. Rök, varken skarp nog att vittna om brasa, eller syrlig nog att tala om alkemiskt ursprung. Något däremellan. Doften påminde inte om strid, men den hade ändå den där avvaktande karaktären som följer på våld där syftet inte varit förstörelse, utan undanröjning.
Jezeral stannade inte. Han behövde inte göra det. Det låg i själva stigens fortsättning att något väntade. De andra skulle känna det samtidigt.
Asgeir hade tegat medan Eirik och Villi växlade ord, som om han med flit lät deras röster svepa över lägerplatsen och in i nattens köld, men tystnaden var inte tom. Den låg kring honom som en fast sten i strömmen – vattnet rann, virvlade och brusade, men stenen själv låg kvar, stilla, opåverkad till synes, men genomdränkt av allt som sagts. Det var något i Ylvas röst när hon närmade sig dem som fick honom att lyfta blicken. I skenet från lågorna såg han henne komma genom snön, bestämd, ja, men i hållningen låg också något varsamt, som om hon ännu vägde varje steg.
“Du kan alltid hjälpa till,” sade han, med ett leende som knappt rörde läpparna men som dröjde kvar i ögonens blå glans. Han kastade en kort blick mot Villi, som om han därmed överlämnade förklarandets börda åt den rödhårige mästerskojaren.
Villi stod tyst en stund, som om Eiriks fråga ännu dansade omkring i hans tankar likt rök från fuktigt virke. Han rättade till manteln med en nonchalant rörelse, rullade på axlarna och vände sig långsamt mot Ylva, och i hans blick låg för ett ögonblick en oväntad skärpa, en glimt av något större än hans vanliga gycklande väsen.
Men allvaret låg aldrig länge hos Villi. Han lät blicken vandra mellan prinsarna, stannade vid Eirik och brast ut i ett brett, nästan överdrivet leende som glimmade likt eld i vintermörker.
“Nå, se där! Prinsarna erkänner min storhet till slut. Det krävdes stormar, snö upp till skrevet, och mer än ett par märkliga drömmar, men nu har vi nått fram!” ropade han teatraliskt och sträckte armarna mot skyn, som om han bad gudarna själva bevittna triumfen.
Sedan, som om han mindes att det faktiskt ställts honom en fråga, vände han sig åter till Eirik. Leendet smalnade men förlorade inte sin glimt.
“Ett föremål ni vill förtrolla?” sade han, lutade huvudet lätt på sned, som en fågel som vädrar en dold vind. “Ni frågar som om ni ville att jag skulle måla lite färg på ett löv, eller skära en runa i trä. Men verklig magi – sann magi – kräver mer. Det räcker inte med trä eller stål. Den behöver ett syfte. Ett hjärta. Ett kall. Saknas det, rinner magin av som vatten från slät sten.”
Så lät han blicken vandra mot Ylva. Där fanns ännu den där bekanta glimten, men nu vilade ett djup i ögonen, något stilla och märkligt orubbligt.
“Du bär på något också, smedens dotter. Något du ännu inte vet namnet på. Men det är inte min uppgift att tala om det för dig. Elden viskar inte till mig om andra. Den sjunger bara mitt namn, och berättar min saga.”
Han tog ett steg närmare, böjde sig en aning så att deras ögon möttes i jämnhöjd. Från honom spred sig en doft av kåda, av rökta blad, av askans hemligheter.
“Jättarna gillar det som är mer än det verkar. Ett skrin som viskar när natten är som mörkast. En sked som darrar i handen när gift är blandat i grytan. Ett bältesspänne som bara släpper för den vars hjärta är rent. Sådant är vad de lyssnar till. Det behöver inte vara mäktigt, bara oväntat. Levande.”
Han nickade mot Ylva.
“Om vår smed här kan forma några föremål – enkla kanske, men sanna – då kan jag viska något i dem. Ge dem liv. En ton. En gåta. Och då, mina prinsar, då lyssnar jättarna. Ty styrka har de själva i överflöd, men något som väcker deras nyfikenhet… det är mer värt än ett hugg med svärd.”
Asgeir hörde hennes namn på sina läppar, det enda ord hon hunnit säga innan hon tystnade, och det låg kvar mellan dem som en bågsträng som spänts till sitt yttersta men ännu inte släppt. Elden knäppte till, och det lät nästan som ett hjärtslag i sin rytm, ett eko av det som slog så hårt och oförsvarat i hans eget bröst. Han såg på henne, såg hur hennes ögon sökte efter något fast, något som kunde ge svar eller stilla stormen. Kunde han vara den personen?
Ett ögonblick kände han lusten att tala, att fylla tystnaden med ord, förklara sig, dra sig tillbaka innan han gick för långt… men något i henne, i hennes tvekan och i den rörelse som förde henne en aning närmare, höll honom kvar. Han visste inte om det var mod eller dårskap som höll honom där, men han rörde sig inte, som om han fruktade att varje ord han kunde säga vore fel, varje gest för mycket.
Så han satt kvar, andades in hennes närhet, såg lågorna spegla sig i hennes ögon, kände doften av rök från elden – och hennes doft, andedräkten mjukt kryddad av smaken från drycken de delat.
Och så lutade han sig närmare. Inte för att han beslutat det, inte för att han vågade något stort, men för att kroppen ville, för att hjärtat redan bestämt sig. Det var en rörelse utan brådska, utan övertygelse om att den skulle besvaras, bara en stillsam överlåtelse åt ögonblickets vilja.
När hon inte drog sig undan, när hon satt kvar och lät hans blick vila i hennes, lät sig sig själv sjunka in i hennes blick.
Hans hand, den som vilat vid hennes sida, sökte sig upp och strök försiktigt undan en hårslinga som föll över hennes kind. Fingertopparna rörde vid hennes hud, sträva av hans arbete, men mjuka i sin tvekan.
Sedan, utan ett ord, lät han läpparna söka hennes, en försiktig beröring, ett trevande där han inte krävde något men gav allt han kunde.
Kyssen var inte djärv, inte brinnande, men den bar på hela tyngden av det han känt i tysthet. En längtan, försiktighet, en önskan om att få vara nära, om så bara för ett ögonblick.
När han drog sig undan var det inte med brådska. Han lät pannan vila mot hennes, och i värmen från elden och från hennes hud viskade han.
“Ja… Ylva?”
Nattens timmar segade sig fram, trögflytande som kåda i vinterkyla. Kanske var det allas förväntan, oro och hemliga förhoppningar som fördärvade tidsuppfattningen. Kanske hade själva ödet fällt sin blick på dem, och därigenom fått tiden att darra.
Det första som återvände till Arands medvetande var ljudet. Inte sorlet från lägret, inte eldens knäppande eller snöns fall — men det dova, enträgna suset av hans egna andetag, vass och utdragen, som dragen över knivsegg. Som om kroppen tillhörde någon annan. Därefter kom smärtan: brännande, ilsk, lik rispor över varje sena, som om han slitits isär och syddes samman igen av kall nåd.
Ögonlocken fladdrade till. Sedan slogs de upp, tungt, som portarna till en glömd krypta. De gula ögonen lyste dovt i det bleka skenet från de ännu svagt glödande runorna. Cirkeln omkring honom hade slocknat, magin dragit sig tillbaka, men dess spår levde kvar inom honom som ett dovt ekande minne.
Han satt kvar som uthuggen ur sten. Fingrarna låg orörliga i knät, men inom honom pulserade nu magins kraft. Mager till skillnad från Caras Idhrenins magiker, men stark nog.
Det dröjde innan han rörde sig. En ryckning i axeln, ett drag i käken. Sedan skakade han av sig stelheten liky en varg som reser sig ur snön. Han reste sig, först till knä, sedan till fötter, långsamt, stapplande men viljestark.
Runt honom låg förbrukade brygder och pulvrtpåsar som reliker efter en utdriven ande. Han stod kvar en stund, vacklande mellan världar, inte fullt tillbaka än. Sedan började han röra sig. Steg för steg, med den beslutsamhet som endast tillkommer de som nyss kravlat sig tillbaka från döden.
När han närmade sig lägret hörde han röster, svaga genom morgonvinden. Elden spred sitt låga sken och kastade ryckiga skuggor över figurerna där. Men hans ögon sökte bara efter Maeve.
Maeve stod vänd mot honom, vaksam. Han stannade upp ett ögonblick och höjde handen. Inte högt. Bara så att hon skulle veta att han var där.
“Det är gjort, och jag har kommit tillbaka.” sade han, rösten raspig och sliten, som om den skurits ur sten. Ritualen hade krävt sitt pris. Han var blekare än vanligt, dragen kantiga, som om köttet själv pressats tillbaka från benen. Blodådrorna lyste blått under huden, och han såg ut som en man både gammal och nyfödd på samma gång.
Med en långsam rörelse satte han sig ned vid elden för att få i sig lite värme efter att ha suttit stilla i kylan hela natten.
“Jag är redo att skapa en öppning in i staden. Så redo jag kan bli.”
Ayperos satt kvar i sin tunga tystnad och lät ordväxlingen rinna av honom som regn över sten. Hans blick låg tung över Isra där hon stod och planerade sin resa, hård, vacker och stolt som alltid. Han såg hennes beslutsamhet och kände hur något kallt men tillfredsställt drog genom honom. Hon skulle spela denna roll perfekt.
När Tipums hånfulla ord ebbade ut rörde sig Ayperos till sist, långsamt som en staty som fått liv. Han blick vandrade över Nenya, och sedan nickade han.
“Bra. Då är vi överens. Jag är nöjd med din beslutsamhet, Isra. Du är drottningen de här alverna väntat på, även om de inte vet det än. När du kommer tillbaka med din här kommer du vara svaret på deras böner. Ge dem frihet, och de kommer ge oss sin trohet. För alltid.” Han kunde se att Isra inte tog emot Nenyas ord. Och det var kanske bäst så för tillfället. Försoning fick växa i karg jord eller inte alls. Men han hade noterat hur Nenya ändå försökt, nästan bönfallande, men utan krav.
Han lät orden falla hårt men ärligt, som slägga på smidesstäd.
“Jag kommer förbereda kultens ledare på din ankomst. Jag ska kalla på dem så att de väntar på dig, vördnadsfulla och redo att leda er genom Tharmad. Min röst når längre än ögon och öron ser. Som den alltid gjort.” De visste nog båda två att han hade medel att kommunicera på distans, precis så som han tränat dem att göra innan allt detta med häxan påbörjats. Blicken gled till Tipum, och i hans ögon glimmade något kallt och varnande. På Tipum litade han inte, det hade han aldrig gjort. Men han visste att demonen var lojal till Isra på sitt egna vidriga sätt. Han visste att demonen inte skulle låta Isra komma till skada, om han kunde undvika det. Han hade också hört hur Tipum hånat dem alla, men samtidigt lovat hålla Isra säker. Ett löfte insvept i giftig ironi var likväl ett löfte. Det skulle få duga nu utan bättre alternativ.
Han lät sedan blicken falla på Nenya, studerade henne i tystnad då hon talade med Isra. Hon skulle bli kvar där med honom, leda alverna rätt för att förbereda dem för Isras ankomst. Om någon kunde navigera Iserions politik och hur man klädde lögner i silke var det hon, bara hon kunde kontrollera sitt temperament. Till Nenya skickade han en kort tanke, inte ord men en känsla, tung som jord men varm i sitt inre sken. En bekräftelse på att bandet dem emellan ännu fanns kvar, att hon inte bara var ett redskap bland andra. Visst, hon skulle behöva bevisa sitt värde på nytt, bevisa sin trohet med gärningar och inte löften, men han hade inte kastat sig in i lågorna för henne om allt de delat varit obetydligt. Han såg på Isra – såg hur hon avfärdat Nenya men ändå stått kvar, orubblig, fast i sitt beslut. Stark nog att leda, stark nog att döda om det krävdes. Det var den Isra han behövde.
Han lät handen vila på sitt knä, höll blicken kvar på Nenya en stund innan han såg på dem båda och tog till orda.
“Hur snart är du redo att resa?” Rösten var hård men bar också en strimma av oro som bara de som kände honom väl kunde höra. Han visste att hon skulle känna det i sig – inte bara orden utan också tanken bakom dem, den dolda rädslan för att skicka henne, speciellt med tanke på barnet, men också nödvändigheten i deras mål.
Han höll hennes blick, stilla men fylld av bister beslutsamhet. Planen var huggen i sten i hans sinne. Men genom bandet dem emellan skulle hon känna att han väntade på hennes val. Att trots nödvändigheten i deras mål skulle det vara hennes beslut när detta skulle ske.