Alienna höll andan för ett ögonblick. De tre där som en tyst sammansvärjning mitt i det politiska spelet. Hon drog in ett djupt andetag, svalde svaret som först ville komma – det där konventionella, kungliga, det man säger när hovet lyssnar. Men ingen lyssnade nu. Bara de tre. Och det fanns inget hov längre, inte som förut.
“Motståndare som Valaedrion är förutsägbara, lätta att hantera. Det är de som ler och tiger jag oroar mig för.”
Hon vände sig mot Tath’nel, blicken mörkare än innan. “Men han är för nära sanningen. Du vet det. Och jag vet det. Det är kanske dags att fundera på om det är klokt för dig att stanna här.” Sedan vände hon sig mot Bain, lät sitt tonfall skifta – lite mjukare, lite tröttare, som om hans fråga skrapat något öppet inom henne.
“Du vet vad vårt mål är Bain.” Hon lät orden hänga i luften. Men så log hon snett, ett snett leende, inte så olikt Tath’nels. “Att överleva. Att förändra. Att göra något annat än det här förbannade snurrandet runt makten som om det vore ett altare. Jag vill bygga något nytt. Men just nu känns det mest som att vi gräver med bara fingrarna i sten.”
Hon höjde blicken, såg mellan dem. “Men det finns ett frö här, jag känner det.” hon såg menande på Bain.
“Bain. Om du hittar något om Velaedrion – skelett, skuggor, något som får honom att darra – använd det. Vi slår inte hårt. Inte än. Men vi visar att vi kan.”
Alienna tog några steg i dem på ljudlösa fötter och lutade sig mot en av de enorma trädrötterna där i staden. Hennes fingrar smekte den skrovliga ytan, som om den kunde ge henne svar – eller kanske bara hålla henne kvar i verkligheten ett ögonblick till.
“Vi rör oss långsamt,” sa hon till sist. “För långsamt.” kanske delade hon Bains frustration där.
Det var inte bara trötthet i rösten nu. Det var ilska. En låg, brinnande vrede som pyrde under ytan som en glöd som vägrade dö.
“Nela’thaënas är som en uråldrig ek.” fortsatte hon, blicken svepande över horisonten. “Vacker. Mäktig. Men rötterna är för djupa, och varje gång man försöker förändra något knakar det som om hela trädet ska brista. Men jag är inte här för att vattna samma gamla grenar. Jag vill plantera om.”
Hon vände sig mot dem, rösten klarare nu, nästan som hon talade till ett råd, till en församling hon inte ännu fått samla.
“Vi behöver ett nytt ansikte i folkets ögon. Någon som kan stå framför dem och säga det vi inte kan: att världen förändras, och att alverna måste förändras med den. Högalver och skogsalver sida vid sida.”
En kort paus. Hon lät orden sjunka in, kanske för sig själv med mer än dem.
“Så här är min plan.” sa hon, tonfallet stramare. Kungligt, men inte kallt. “Velaedrion är förankrad i det gamla. Han drar i trådar som leder bakåt, till privilegier, till slutenhet. Till en ny högalv på tronen. Jag vill tysta honom och de likt honom.” hon såg från Tath’nel till Bain.
“Så vi gör det oförlåtliga. Vi bjuder in Aenya.”
Hon väntade ett ögonblick, såg reaktionen landa.
“Ja, Bain. Din syster. Jag vet vad det innebär. Men tänk efter – hennes röst har förmågan att röra om i grytan. Hon har eld nog att tända hela riket. Och just nu behöver vi någon som får folk att sluta viska och börja lyssna.”
Hon tog ett djupt andetag, som om hon kände hur verkligheten skiftade under fötterna redan nu.
“Vi visar att det gamla inte längre skrämmer oss. Och vi släpper lös det som kan bygga något nytt.”
Ayperos skrattade över Athanishkas svar. Ett ljud som inte hörde hemma bland de dödliga. Det var ekot av en gammal värld där han en gång regerat. Hans röst var mjuk, nästan öm, men varje ord bar en egg vassare än stål.
Demonens mörka avgrundsögon som legat på Nenya och Athanishka drog sig undan för ett ögonblick mitt i kaoset omkring dem. I stormens öga verkade de stå där i kyrkan, omringade av blodiga sargade kroppar där han, Isra och vålnaden slog sig allt närmare deras mål. Omringade av skrik och elände. Ayperos stoppades då han kände en störning i magins flöde, den som dragit hans uppmärksamhet. Någon hade vidrört hans kraft, och det var inte Athanishka. Någon hade haft fräckheten att ta för sig av hans kraft, och använda den. Hans blick vreds mot flickan… lång, undernärd, med ögon som glödde av stulen kraft, ögon som hungrigt såg på honom. Ett barn som lekte med elden.
Han såg hur skuggan Izotar, den långa mörkt klädda vålnaden som en gång varit Isras far steg mellan Isra, Ayperos och Ambrosina, styrd av Isras tankar, hans rörelser onaturligt smidiga för att skydda de han tjänade. Ett steg. Ett andetag. Sedan var det som om helvetets eldar frammanades i templet. En fälla, precis som de misstänkt. Det var mycket som hände på en gång. Värmen, elden, fönstren som sprack, glasskärvor som flög omkring dem.
Sedan kom den magiska vågen Ambrosina skickade ut skulle ha haft stor kraft, om det inte vore så att demonen var så gott som gjord av magi själv. Han kunde känna kraftvågen närma sig honom innan den kom, och höjde en hand nästan nonchalant. Kraften som hon kastade ut verkade neutraliseras, nästan sugas in i hans väsen. Stulen kraft. Trycket hon skapat vek undan för hans närvaro. Magin han bar i blodet slog tillbaka mot hennes försök att härma den. Men hennes trots var inte helt utan effekt, för även om Ayperos tog emot kraften för att skydda sig och Isra började golvet omkring dem ge vika där kraftvågen spred sig. Golvet som redan var försvagat och börjat rasa in av Athanishkas lömskhet.
Izotar var fixerad på Ambrosina, som den vålnad han var lydde han sina instruktioner. I sitt tidigare liv hade han varit en skuggdansare, en av de bästa, och med samma smidighet rörde han sig med sina blänkande klingor i händerna, målet att neutralisera hotet som var Ambrosina. Hans fötter rörde sig kvickt över golvet där det började falla i bitar, närmare och närmare, redo att anfalla. Hans vapen i högsta hugg ju närmare han kom Ambrosina.
Ayperos lämnade Amrbosina då, och gav Isra en blick. Än så länge stod Isra kvar vid hans sida. Hennes hand på magen. Den som bar deras barn. Ayperos sträckte ut sin kraft för att förtära de som försökte skada henne. Ljus förvrängdes till mörker, skrik kvävdes, och kroppar smälte till aska i ett ljudlöst sken och föll ned mot det brinnande infernot. Detta började bli för mycket, även för honom. Han började inse att han inte skulle kunna rädda Nenya och både hålla Isra och sig själva säkra.
Ayperos lyfte blicken mot Nenya och Athanishka – där de stod, i mitten av eld och förstörelse, omgiven av svek och lojalitet, kärlek och rädsla. Hans mörka ögon såg Nenya. Det som förvirrade Nenya så där och då. Han såg henne dock, inte som hon var nu, förvirrad, vacklande. Han såg henne som hon hade varit. Som hon borde vara. Stark, vid hans sida.
Då såg han på Athanishka igen. Inte bara som fiende, men som den han en gång valt. Den som han en gång hållit närmare än någon annan, innan han fängslade henne i evigt mörker. En gång hans rådgivare. Hans magiker. Hans vapen. Århundraden sedan.
“Athanishka… Så trotsig.” sade han lågt, och för en stund tycktes templet hålla andan.
“Så stolt och farlig, omgiven av dina mäktiga illusioner och lögner.” han verkade nästan stolt över henne en stund, även om han var arg och frustrerad.
“En gång var du min högra hand. Den som krossade mina fiender innan de ens visste att de var i fara.”
Han lät blicken glida mot Nenya, och såg emellan dem. Denna falska relation dem emellan.
“Är detta vad du blivit, Athanishka? En som försöker manipulera till sig det hon önskar ha, men aldrig kan få.” han lämnade Athanishka med sin blick och såg på Nenya.
“Kom med oss Nenya…” sade han, varje ord vibrerande med makt i deras sinnen, än visste han inte faran som Athanishka skapat för Nenyas liv.
“Hon kommer att hindra ditt potential. Låsa in dig i svaghet, göra dig beroende av henne. Lämna henne. Tillsammans kan vi skapa världen som du alltid önskat. Skapa den värld vi vill ha.” sa ha, både i Nenyas och Isras sinne.
Han höjde sin hand mot nästa våg av anfallare som kom mot dem på Athanishkas önskan. Tjugo av de anstormande människorna fastnade i luften, som flugor i spindelns nät. Deras ögon vidgades i dödsfruktan innan de krossades – kroppar som exploderade i blod och ben. Men ändå var det inte slut på fiender. Mer eld, mer förödelse. Han svor, och sträckte sin hand mot Isra. Deras ögon möttes då deras händer rörde vid varandra. Han behövde inte säga något, men de skulle vara tvungna att lämna Nenya och ge sig av. Fiendenra var för många, och hela templet höll på att falla ovanpå dem. De var bara två i denna våg av förödelse och motstånd. De hade ett barn att tänka på. Deras sinnen sammanlänkade började han förbereda dem på att fly så snart som möjligt, kämpandes mot fienderna som höll dem från att nå Nenya och Athanishka.
Sarethna var kluven, dottern i fara framför den mörka krigaren och demonen. För en mor fanns det oftast bara en sanning – att skydda barnet. Men Ambrosina skulle klara sig, en liten stund till. Dessutom var det som om häxans ord naglade sig i hennes sinne, svår att motsäga eller neka. Ögonen tycktes se in i hennes själ, och påverka hennes egna vilja omedvetet. Hon tvingade sig själv att slita blicken från Ambrosina och vålnaden, och rusade upp mot Nenya, trots att allt inom henne sa att hon borde hålla sig borta från häxan.
“Nenya!’ röt hon. Hennes röst skar genom röken, genom eld, genom magin.
“Du är en Saelorian!” som om bara namnet var styrka nog.
“Låt oss ge oss av, nu!” hon drog i Nenyas arm, drog henne mot porten. “Ambrosina!” ropade hon efter sin dotter, även om det var svåt att höra något i allt ljud. Om hon bara kunde få de för henne små flickorna ut därifrån.
Neilas röst och synen av henne var som en droppe vatten i öknen. Hennes ansikte var halvt dolt i skuggor, sot och panik, men det var fortfarande hon. Levande. Det var mer än han kunde säga om flera andra just nu som drabbats av hans kaos. Kaoset han inte riktigt hunnit reflektera kring ännu.
Han hann knappt få luft innan hon och alven drog upp honom igen. Hans ben lydde inte helt, men de rörde sig. Det fick duga för tillfället. Bättre än att bli liggande i den skitiga gränden. Caspian hade inget annat boka i sin kalender där och då, duellen av avklarad så vad var bättre för sig än att följa dem? Han stapplade framåt, halvt släpandes, halvjoggandes, med Neilas hand runt hans arm. Allt var rök och dimma, stanken från eldar och våld. Staden verkade nästan skrika. Nästan som om Iserion själv fick sin själ utskuren med rostig kniv.
Jag skulle rädda en kvinna, tänkte han. Inte starta ett jävla inbördeskrig.
De duckade in i ruiner, sprang genom gränder som luktade mer mögel än sten, tills de till slut tryckte sig genom ett plank. Riktigt proffsigt. Dörrar var väl för finfolk. Mörker. Trånga utrymmen. Stentrappor. Det luktade smuts, gammalt vin, döda råttor. Något snubblade under Caspians fot, och han tänkte inte ens kolla vad det var. Allt var bättre än folkmassorna.
De stannade slutligen, till Caspians lättnad. Hjärtat slog fortfarande som en krigstrumma i hans bröst. Andetagen kom i korta stötar.
”Går det bra? Är ni oskadda?” hörde han alven fråga. Jävligt omtänksamt, denna alv var minsann en gentleman.
”Jodå…” sa Caspian till slut, något andfådd. Rösten kom ut som stålull.
”Bara ett par revben mindre. Kanske en lunga som blev kvar på torget. Men ja, aldrig bättre…” sa han mellan anstängda andetag.
Han försökte le, men det blev mer en grimas än något charmigt. Han kände hur musklerna skälvde av utmattning. Hela kroppen kändes som om någon kört över honom med en vagn. Upprepade gånger.
Alven smet upp för en stege. Caspian såg efter honom i mörkret, men såg mest svarta fläckar. Plötsligt var det bara han och Neila. När hon rörde vid honom, hände något märkligt. Värmen sköt genom honom som en strömstöt. Inte fysisk värme – något djupare. Som att hennes beröring höll honom kvar i kroppen, hindrade honom från att lösas upp i dimma och blod. Han kände sig genast lite mindre ansträngd.
”Är du oskadd?” frågade hon igen, tystare nu.
”Beror på hur man definierar oskadd…” mumlade han och såg ner på hennes som rörde vid honom, och tog sedan tag i den trots att han var smutsig.
”Fysiskt? Kanske. Jag har inte riktigt hunnit se om jag tappat ett öra på vägen. Min mentala hälsa? Fullständig katastrof.” Han såg på henne. På de där ögonen som trots allt mörker ändå bar någon slags tro. En tro på honom, av alla jävla människor.
Han skrattade till, ett torrt ljud som ekade i tunneln. Det lät mer som ett hostande kråkläte än något hjärtligt. Han ville dra henne närmare. Ville säga något som betydde något, något som var värt allt de gått igenom. Men hans ord var alltid ytliga, fåniga. I verkligheten var han bara en förstörd adelsman som trodde han kunde leka hjälte. Eller?
”Om jag dör här nere…” sa han till slut, ”Så vill jag du ska veta att det inte är förgäves. Du förtjänar frihet, Neila. Mer än jag någonsin förtjänade den mantel jag bar. Du gav mig en orsak att slåss.”
Och för ett ögonblick blev han tyst. Lyssnade till ljuden bortom byggnaderna. Skrik. Dunsar. Staden höll på att slita ut sig själv i bitar, som en gammal kropp som vägrar dö stillsamt.
“Vid Athal… Vad har jag gjort?” frågade han, knappt hörbart. Han visste redan svaret. Men han var inte säker på om han orkade höra sanningen.
Det lilla intima ögonblick mellan Arand och Maeve varade inte länge, men han gav henne ett av sina ovanliga leenden och en nickning.
“Lockbete, det duger du bra till, Maeve.” sa han, skämtsamt, med en underliggande mening bakom orden.
Arand kastade en blick på Aslög där hon stod vid vattnet, med sin förbannade slägga. Det var nästan som om hon fötts med den fastvuxen vid sin sida. Han kände en märklig irritation över det hela, kanske för att hennes blotta existens gjorde allt så mycket mer komplicerat. Kanske för att det var en påminnelse om att världen var jävligt orättvis. Hade de inte haft Aslög att oroa sig över kanske de till och med hade haft en bra chans att lyckas med… något. Kanske en flykt, han var inte säker. Men han fick påminna sig själv: Aslög var död. Döda människor skulle förbli döda, men så många andra gånger i sin karriär var här en motsägelse. Här stod hon, medan han förmodligen kände sig mer som ett lik än henne.
Hans kropp skrek av utmattning, magin hade slitit i hans benmärg som en skuldindrivare. Han hade bränt för mycket kraft, för fort. Han visste bättre, men ändå stod han där med ben som av garn och huvudet fullt av bly. Han ville inget annat än att slå sig ner, vila, sluta tänka—men såklart skulle han inte få det.
Aslög kliade sig i sitt öppna sår som om det var en myggbett och mumlade om att bergen höll henne fast. Som om det var bergens fel att hon var vad hon var. Inte hon själv. Inte den som tog hennes liv. Om hon ens dött på det sätt folk brukar dö.
Arand höjde ett ögonbryn, lät orden sjunka in.
“Loke, säger du?” Han drog en hand genom sitt svettiga, smutsiga hår och suckade, och såg på Maeve som kände till gudarna bättre än han gjorde. “Antar att du har en poäng. Det här är en förbannad plats.”
Han såg på henne ett ögonblick för länge, sedan skakade han av sig obehaget och såg mot Maeve. Det fanns en spänning i hennes hållning, en vaksamhet i hur hennes fingrar ständigt rörde sig över yxornas skaft. Hon litade inte mer på Aslög än han gjorde, eller Bodil och hennes entourage, men de satt alla i samma skit, i samma knipa. Inte för det skulle ändra Turins planer för Maeve.
Bodil och hennes män såg ut som rädda barn som tvingats sova med en varg i rummet.
Aslög sa det som om det var en generös gåva, som om de skulle kunna luta sig tillbaka och slappna av medan hon patrullerade runt som en benig skugga med slägga i handen. Hon var den sista han skulle vilja ha som nattvakt. Vad skulle hon göra om fler draugr dök upp? Skratta och bjuda in dem på kvällsfika? Dra några skämt som bara de odöda förstod?
Men han nickade ändå. Höll skenet uppe.
“Trevligt av dig, Aslög.”
Han såg sig om efter en plats att slå sig ner. Marken var varmare här vid den varma källan, och han såg till att få igång en eld. Han sjönk sedan ner vid det varma vattnet kände värmen slicka över hans smutsiga händer.
“Så, Aslög, vad tänker du göra om vi lyckas hitta ut ur bergen?” frågade han, även om han kunde gissa sig till svaret.
“Ja, en eld låter… fantastisk. Om vi lyckas!” med vi verkade det betyda henne, och medan hon kämpade med elden, som tändes förvånansvärt snabb, rusade han omkring hit och dit och flängde med armar och ben för att få fart på blodet i kroppen. Asgeir lät huvudet falla bakåt och skrattade, ett lågt, hest ljud, fortfarande skälvande av kylan.
“Nästa gång vi badar i väder som detta?” han skrockade.
“Men i denna kyla blir jag nästan sugen på att hitta ned till det varma vattnet igen!”
Då elden fått redig fyr slutade han med sitt plumsande, och sträckte ut sina händer mot elden då han väl stannat upp, såg lågorna slicka upp mot den mörknande himmelen, värmen börja leta sig genom huden och in i märgen där kylan hade bitit sig fast som en svulten varg. En blick på Ylva fick honom att skaka på huvudet med ett snett leende. Hon satt där med ansiktet lutat så nära elden att han nästan förväntade sig att hennes hår skulle ta fyr, och ändå såg hon ut som om hon just kommit tillbaka från en skön promenad.
“Var det bara jag, eller fick du igång elden förvånansvärt snabbt?” undrade han och nickade mot elden. Han kunde ha skarpa ögon då han ville.
Han sneglade mot henne, studerade hennes ansikte i skenet från lågorna. Hon var blek, nästan genomskinlig av kylan, men det fanns en glöd i hennes blick, en eld där inne som han sett förut.
“Så, Ylva… ska jag bara anta att du alltid varit en hemlig sejdare, en kvinna som kan trolla fram eld ur sten och iskalla fingrar?”
Han log bredare, retsamt, men fann ändå situationen där de två var samman ensam en behaglig kontrast till att konstant vara i resten av sälllskapets närvaro.
“Håll dig bara avslappnad, så går det bra, precis som då man kommer upp ur isvaket! Och rota inte i mina saker” tjöt han upp efter henne då hon huttrade som ett skakande asplöv i en höststorm. Då repet väl kom ned tog han i det och kravlade sig upp, kylan en besvärlig chock även om han tränats för att hantera den, exempelvis i fall han skulle trilla genom isen på en insjö eller annat under kriget. Detta var inte en lika pressad situation, men det gjorde inte saken lättare att klättra med blöta kläder i kylan. Asgeir, som en drypande, frustande och fullkomligt förnedrad björn, klättrade upp över kanten och möttes av Ylvas triumfatoriska glädjetjut och omfamning. Han var så genomfrusen att han knappt kunde känna sina egna lemmar, men han kramade tillbaka ändå – mest för att få del av hennes kroppsvärme.
“Halvvägs till döden?” Han flinade medan han försökte vrida ut vattnet ur sina kläder, en fullkomligt hopplös uppgift i kylan med så stela fingrar.
“Lite mindre död låter som en förbättring!” hans kropp darrade något, då han mödosamt fick av sig den blöta tunikan som föll ned med ett vått ljud i snön, medan han rotade efter ett torrt plagg att ersätta den med.
Han drog en djup, skakig suck, skakade av sig snön från håret och blinkade mot henne. “Men nästa gång vi ska ta ett dopp, Ylva, så föreslår jag en trevligare sjö. En utan klippor. Och med ett värdshus, eller bättre, en bastu i närheten. Och varmt mjöd. ”
I kylan som gjorde hans hud skrikande röd verkade han inte så pryd då plaggen flög hit och dit i snön, medan han kämpade med att dra på sig andra rena och torra plagg.
Han såg ner på sig själv, blöt in till benmärgen, och skakade på huvudet. “Det är ju för fan omöjligt att bli kallare än så här. Jag tror jag kände min själ lämna kroppen där ett ögonblick. Men nej då, den vände och flög tillbaka, för till och med Hel tyckte jag var för kall.”
Hans leende breddades, hans tänder skallrade fortfarande, men han såg upp på henne med något nästan retsamt i blicken. “Så, tänker du berätta för de andra att du klättrade upp som en mästertjuv medan jag låg där nere och bad till Oden att inte dö på det mest patetiska sättet som går att tänka sig? Vid Oden, kan du hjälpa mig? Mina fingrar fungerar inte som de ska.”
Alienna såg hur Bain hanterade Velaedrion. Hon kunde både magiskt känna och nästan se hur lågorna föddes ur intet, hur de svedde adelsherrens tunga innan de slocknade lika plötsligt som de tänts – en gnista, men en smärtsam sådan, nog för att skada adelsmannens stolthet.
Hon såg hur Velaedrions ögon vidgades av chock, hur han ryckte till som om han fått ett slag i ansiktet, eller kanske värre. Hans hållning föll och det fanns skräck där ett ögonblick. Det var bara en sekund, kanske två, men för en man som byggt sitt liv på kontroll, manipulation och social överlägsenhet var det en triumf att se hans skakiga andhämtning, hur hans fingrar knöt sig hårt om den gyllene broschen vid hans bröst. Adelsmannen försökte återfå kontrollen, samla sig, men hon visste att Bain hade gjort något få hade gjort på en väldigt lång tid – skärrat honom, gått över en av de samhälleliga reglerna som så många trodde skyddade dem.
Magi var alltid närvarande i Nela’thaënas, men sällan ett vapen här i de trygga kretsarna i huvudstaden. Högalverna hade sina ritualer, sina symboler, sin rena, slipade makt som de dolde bakom artighet och tradition. Bains lilla spratt var nästan barnsligt. Något rått och oslipat.
Alienna borde ha reagerat annorlunda. Borde ha dragit efter andan, borde ha blängt på Bain, markerat missnöje, hållit skenet uppe. Istället lät hon sitt leende växa, långsamt, kontrollerat. Och hon såg på Velaedrion som om han just blivit en aning förminskad.
Vad var ens poängen med att stå där och munhuggas? Hon lät blicken svepa över honom, från de sammanbitna läpparna till hans flammande blick. Han var arg nu. Riktigt arg. Inte på grund av smärtan, utan på grund av förödmjukelsen. Det var en sak att vinna en verbal duell, att spela på ord och insinuationer. En annan sak att plötsligt inse att någon som man betraktat som en obetydlig pjäs i spelet hade förmågan att förändra spelplanen, så som Bain nyss gjort.
“Nej, jag har fått nog av handel och samtal för idag. Vad säger ni, ska vi ta vårt avsked? Det var trevligt att möta er igen, Lord Valeadrion.” sa hon lent, och nickade ett ja till Bains blick, tog de båda alverna i var sin arm och började leda dem bort därifrån innan någon större scen skulle börja utspela sig. Bakom dem stod Velaedrion kvar, med en brännande tunga och med brinnande vrede.
Det var knappt så hon kunde hålla sig, trots den allvarliga situationen innan bubblade ett skratt inom henne nu. Då de sist var långt borta för att vara för sig själva kunde hon inte hålla det längre, skrattade så hon skakade, ett sådant varmt skratt som smittade av sig och verkade blåsa bort de mörka tankar hon haft tidigare på morgonen.
När skrattet dog ut, lämnade det en sorts tomhet efter sig, en ekande påminnelse om vad som just hänt. Alienna drog ett djupt andetag, lät det bränna i lungorna innan hon andades ut långsamt, kontrollerat. Hon visste inte om hon skrattat åt Velaedrions patetiska försök att behålla sin värdighet, eller åt sig själv—åt hur förbannat bra det kändes att se honom sårbar.
Det borde inte ha känts så bra.
Hon drog en hand genom håret, strök undan en lös slinga och kastade en blick på Bain. Han såg nöjd ut, sådär avslappnat nonchalant som om han inte precis bränt en av stadens mäktigaste män på tungan. Hon visste att det inte varit en tillfällighet. Bain spelade spelet på sitt eget sätt, med knappt märkbara drag, små rörelser som fick brädet att förändras innan någon ens märkt att de var i fara.
Hon slickade sig om läpparna, kände fortfarande smaken av triumf där. Hennes röst var låg när hon frågade:
“Så… är det här något du brukar göra, Bain? Sätta eld på folk som irriterar dig?”
Hon höll tonen lättsam, men hennes ögon var vaksamma. Det fanns något i honom, något hon började ana konturerna av men ännu inte kunde greppa helt.
Sen vände hon sig mot Tath’nel. Han var tystare än vanligt, blicken låg som en kniv under luggens skugga. Hon hade sett hur hans käke spändes när Velaedrion talade om honom, hur orden hackade sig in i något gammalt, dragit upp gamla sår. Han dolde det väl, men hon såg det.
“Och Tath’nel?” Hon lät huvudet luta lätt på sned, studerade honom.
“Hur mycket tror du bara är gissningar av det han påstod sig veta om dig och din bakgrund?”
Asgeir flinade lite retsamt upp mot henne.
‘Jag tror nog du kan bli en akrobat, om du vill.’ skämtade han. ‘Du är vigare än mig, i alla fall!’ och med tanke på att han nog hade större chans att hjälpa henne upp än tvärtom så ställde han sig på den hala avsatsen vid sidan om vattnet, drypande vatten som en dränkt katt. Eller kanske björn, med tanke på de breda axlarna. Hans ögon betraktade henne då hon närmade sig, något lurigt i hans blå ögon då han stod där som han gjorde, liksom hon lika dränkt som han.
‘Kanske du inte behöver hämta de andra? Jag har nog rep i min sadelväska. Sedan kan vi se, kanske finns det ett sätt att rida runt så vi kommer ned här någonstans igen! Åtminstone en av dessa kristaller borde vi ju få med oss till lägret!’ kanske skulle han finna det lite pinsamt att visa upp sitt trångmål för de andra. Han böjde sig ned och kupade sina händer så hon kunde lägga foten i hans grepp, och lyfte sedan upp henne med sina starka armar upp på sina axlar – inte den smidigaste uppvisningen, men han stödde hennes ben med händer om hennes smalben.
‘Så, är du redo?’ undrade han lite ansträngd över att bära hennes tyngd på sina axlar.
‘Ställ dig i mina fötter, så ska jag lyfta upp dig så mycket jag kan!’ sa han och höll upp sina handflator för henne, medan han balanserade bäst han kunde på avsatsn.
Prinsen flinade lite åt hennes kommentar gällande återhållsamhet. Han försökte ju sitt bästa i alla fall att vara en gentleman, och hans föräldrar hade uppfostrat honom hårt på den sidan. Något ytlig var han väl, men han hade ett gott hjärta, något som inte kom från god uppfostran heller utan från den milda själ han hade. Kanske i slutändan inte en renodlad krigare, om världen sett annorlunda ut.
‘Jag ska försöka hålla fingrarna i styr.’ sa han skämtsamt tillbaka.
‘För min egna överlevnads skull, så klart.’ tillade han, med samma finurlighet. Ändå försökte han att inte stirra så mycket på henne då hon klädde av sig, men han kunde nog känna hennes blick nästan brännande på sig. Inte för att han klagade, direkt, det var en trevlig känsla att veta att någon verkade gilla hans yttre. Ändå fick han fundera på deras tillfälliga bakslag.
‘Jag tror jag kan klara kylan en stund.’ sa han, som om han föreställde sig att det nog inte kunde vara så mycket värre än att hoppa i sjön efter en tur i bastun.
‘Bara jag kommer upp dit.’ var han vig nog? Han skrattade då hon verkade ge med sig.
‘Du känner det med, eller hur? Vi behöver lite avslappning efter den långa hårda resa vi gjort. Måste bara få ned hästarna och våra saker. Tror du jag lyckas ta mig upp?’ frågade han och nickade mot den skrovliga ytan, men den såg rätt hal ut med tanke på ångan från vattnet som gjorde att det var fläckigt av is på sina ställen.
‘Eller kanske du är vigare än mig? Jag kan slänga upp dig i luften en bit, tror jag. Tillräckligt för att du ska få fäste där uppe, kanske?’
Sarethna såg på Nenya med en skarp, skärande blick, som om hon försökte tvinga sanningen att rinna ut ur brorsdottern med ren vilja. Minnena. Orden. Allt hon sa och gjorde var förgiftat av denna häxa. Hon såg det nu tydligare än någonsin. Det fanns något som höll Nenya fast i sinnet, likt en fin, osynlig kedja som smög sig runt hennes tankar. Men snedan såg hon en förändring där, en tveksamhet.
‘Äntligen…’ väste Sarethna, och hennes röst var både triumferande och spänd.
‘Äntligen börjar du förstå.’
Men det fanns ingen tid att låta Nenya hitta sig själv och tillbaka till verkligheten. Folkmassan stormade in genom katedralens portar, fällan hon och Ambrosina misstänkte de skulle möta, som ett svart hav av skrik och järn, och svepte sig kring dem som en sjungande vind av död och blind vrede. Sarethnas självlysande blå ögon var fixerade på Nenya, som stod där, förlorad i sina egna tankar, medan kaoset rasade omkring henne. Sarethna visste dock att något större var på väg. Hon kunde känna det i luften – en kyla som kröp längs ryggraden, en tyngd som vilade över templet. Ett mörker. Sarethnas blick rycktes från Nenya och mötte istället Athanishkas. Häxan stod kvar, blek och smidig som en skugga, Nenya vid hennes sida, innan de tycktes försvinna bland folkhavet.
Sarethna stod kvar, oberörd mitt i det blodiga kaoset som utvecklades runt henne. Ambrosinas väg genom folkmassan var som en stormvind av våldsamhet och död. Hennes dotter, och en gnutta stolthet kände hon då över att se hur stark Ambrosina blivit. Som en blandning av henne själv och mannen hon en gång älskat, som hon slagits sida vid sida med flera gånger. Sarethna rörde sig då, som en dödlig skugga. När folkmassan stormade in, som ett smutsigt tidvatten av skrik och vapen, log hon – ett vackert, kallt leende som visade hennes tänder som var vassare än de flesta svärd. Hon behövde inte ord. Ambrosina visste vad som skulle ske.
Män med rostiga yxor och kvinnor med spjut. Sarethna gled in i dem i en dödlig dans. Hennes rörelser var mjuka, nästan sensuella, men varje steg bar med sig död. Ett knappt hörbart sus när hon duckade ett svärdsslag. Ett svep med armen, och hennes svärd som sjöng genom kött och ben. Mjukt. Lätt. Som att skära genom silke. Blodet sprutade i en elegant båge. Ett konstverk. En man skrek och kastade sig mot henne. Hans ansikte fruset i ilska. Sarethna vred på kroppen och ett ögonblick senare låg han på golvet. Hjärtat sprättad som en blomma. Blicken tom. Vacker. Dödlig.
Ambrosina var bredvid henne, ett vridande, pulserande flöde av kraft. Sarethna såg dotterns hår fladdra fritt, såg blodet som droppade från hennes fingrar. De rörde sig som ett, mor och dotter. Ett steg framåt, en man som skriker. Ett svep med armen, och Sarethnas klor som klöste halsen till ett blodigt leende.
‘Varsamt, Ambrosina…’ sa hon då de stod rygg mot rygg, och ett leende krökte hennes läppar när hon vred huvudet av en ung pojke som försökt sticka henne med en kniv. ‘Vi vill inte leka för hårt än.’
Ett spjut kom flygande. Hon fångade det med ena handen, knäckte det som en torr kvist, och drev spetsen genom halsen på en kvinna som stod för nära. Blodet som sprutade sprutade droppar på hennes kind, men hon brydde sig inte om att torka bort det.
De kom i vågor, folket, men de var inte mer än sand mot hennes tidlösa kraft. Hon hörde Ambrosinas slag – tunga, brutala. Ett leende smög sig fram när hon såg hur dottern rev och slet genom sina fiender, vacker som en storm i full kraft. Men de var många, så många, skulle de verkligen kunna motstå mängden av fiender?
En skugga tycktes fylla salen så fylld av stridens skrik. Men i den stunden tycktes alla hålla andan. Mörkret. En viskning som drog sig över taket som en varning. Sarethna stelnade till, hennes blick vass som dolkspetsar. Hon kände honom innan hon såg honom, och pressade sin dotter i ett försök att komma undan. För hon kanske inte fruktade folkmassan, men Ayperos var inte en fiende hon ville möta.
Ayperos.
Mörkret samlade sig, som om natten själv fallit ner från himlen. En tung, tryckande närvaro, där skuggorna vred sig som levande ting då skuggorna gled ned från taket och hamnade på golvet som redan var täckt av blod och kroppar. Ayperos steg fram ur sina skuggor som omslutit honom. Lång, smidig, klädd i svarta kläder och det långa mörka håret som fladdrade som en levande mantel. Hans hud blek som döden, ögon svarta och bottenlösa. Naglar som svarta klor. Ett vackert ansikte, men ett ansikte skapat för mardrömmar.
Bakom honom gled Isra fram ur skuggorna med. Me’erisias drottning, hans drottning. Hennes silvervita hår föll som vatten över axlarna, ögon som glödde svagt i det döda ljuset.
Folkmassan stannade. Skriken tystnade en stund, för trots att de var under Athanishkas besvärjelse visste de att de hade mött döden.
Ayperos log. Det var ett leende som lovade smärta, våld och död. Hans naglar – svarta som natten, långa som knivar – slets genom den första kroppen som stod i hans väg. Bröstkorgen öppnades som en bok. Blodet sprutade i en röd båge, varmt mot den kalla luften. Stridens ljud fyllde återigen salen då folksamlingen gick till attack, och Ayperos mötte dem.
Kroppar slungades åt sidorna, som trasdockor. Någons huvud rullade över stengolvet. Ayperos skrattade. Ett rått ljud. Som ben som krossades under stövlar. Han högg igen. En mans ansikte slets av som ett vått papper. Tänderna, vassa som knivar, sjönk in i halsen på en kvinna. Ett gurglande ljud. Hennes kropp föll slak till marken innan han kastade den åt sidan.
Varje steg närmare Nenya och Athanishka var en slakt. Han rev dem i stycken som ett barn sliter sönder trasiga leksaker.
Ambrosinas form syntes framför honom, han visste inte vem hon var, men hon verkade försöka nå Athanishka och Nenya med. Han kände kraft ifrån henne, hade sett henne använda den. Men det var inget som spelade roll för honom. Amrbosina var en hindrande kraft, som han med en tryckvåg knuffade undan som om hon inte var mer än en trasdocka – kanske en som han skulle kunna ha användning för senare?
‘Ambrosina!’ skrek Sarethna, och skyndade sig till sin dotter och föll ned på knä vid hennes sida, obrydd om fienderna omkring dem, och ens Ayperos och Nenya i den stunden.
Ett flin spred sig över Ayperos ansikte. Blodet som täckte hans händer droppade långsamt. Han höjde sin arm. Skuggorna darrade. Luftens tryck steg. Ayperos stannade bland en cirkel av död. Ett leende spred sig långsamt över hans ansikte – kallt, hånfullt, ett eko av gamla synder och brutna löften.
‘Ah, Athanishka…’ Hans röst var sammetslen, men varje ord bar vikten av århundraden av smärta och kontroll.
‘Hur länge sedan var det? Jag har tappat räkningen… Jag gav dig allt. En plats vid min sida, makt som ingen annan. Makt nog att erövra Mir Hardharos. Möjligheten att tjäna ett högre syfte så som ingen annan. Och du stal det som var mitt!’
Hans blick blev hård, leendet falnade. ‘Tror du att jag låter dig behålla henne?’ undrade han, medan hans naglar genomborrade fler kroppar som ställt sig mellan honom och Athanishka, säker på att Isra gjorde sin andel bakom honom.
‘Nenya.’
Det var inget rop. Bara ett namn, men det bar med sig all kraft i underjorden. Orden hängde i luften som en förbannelse.
‘Nenya, min älskade, min förlorade. Du tillhör mig. Du har alltid tillhört mig. Kom till mig.’ Hans röst var inte bara ord, utan kraft. En kraft som genomborrade sinne och själ. Salen tycktes nästan börja luta, dess skuggor långramt dra sig mot honom.
Asgeir drog en djup, kall luft i lungorna och blåste ut den i en rökig dimma. Hans bror kunde läsa honom som en bok, det visste han mycket väl och därför var det väl så gott som omöjligt att inte bara öppna sig helt. Och visst, han kunde förneka det, spela oberörd, men vad tjänade det till? Ylva hade en märklig inverkan på honom, en han inte riktigt förstod sig på – eller ville förstå sig på.
Han sträckte lite på sig och ryckte på axlarna.
‘Jag bad inte specifikt om henne, nej.’ svarade han, men det fanns något i hans ton som lät vagt undvikande. Han såg ut över lägret och tillbaka till sin bror.
‘Jag bad henne komma med, eftersom hon är skicklig på det hon gör, ovanligt skicklig. Och en bra människa att ha vid sin sida. Om vi ska erbjuda något till jättarna – smide, kunskap, något av värde – är hon den enda jag skulle lita på för att representera oss på den fronten, vad gäller hantverk?’
Han såg på Eirik och log snett.
‘Och du, du kan erbjuda magi. Vad kan jag ge? Mina muskler är inte mycket jämfört med en jättes styrka.’
Det var sant, men inte hela sanningen. Han visste att hans bror såg det. Och det gnagde lite i honom att Eirik kanske hade rätt. Villi var… annorlunda. Han var charmig, men det fanns något där, något som glimmade farligt i hans ögon.
Då Eirik plötsligt ropade på Villi skärptes Asgeirs uppmärksamhet. Han lade armarna i kors och följde med blicken när den rödhårige mannen obekymrat reste sig och började gå mot dem.
–
Villi stojade glatt med sällskapet vid den växande lägerelden. Han studerade Ylva med den där typiska, luriga glimten i ögonen – som om han visste något hon inte visste, eller som om han just fått för sig att reta henne bara för att han kunde.
‘Så allvarlig, smedens dotter, upp med hakan nu.’ sa han mjukt och lät blicken vandra från hennes ansikte ut över det karga landskapet. Han lät orden hänga i luften ett ögonblick, innan han återigen vände blicken mot henne.
‘Kom ihåg detta då, innan vi möter jättarna.’ sa han med något underligt vetande i sina ögon.
‘Du bär också en eld, det ser jag. Kanske inte som min, men den finns där – i dina händer, i din vilja, hur du formar och bemästrar den. Vad händer när du låter den brinna fritt? Du förstår den, kanske bättre än någon annan här förutom mig.’
Hans ton var låg men med den där vanliga undertonen av lekfullhet. Han lutade sig närmare, bara en aning, som om han letade efter något i hennes ögon.
‘Bra nog för att kanske finna eldens sanna namn. Då, kommer du ha något alldeles unikt att erbjuda jättarna.’ sa han, en hand på hennes axel.
Då hörde han plötsligt sitt namn ropas genom lägret. Eiriks röst. Villi vred huvudet mot Eirik när hans namn ropades och flinade. Det var något i prinsens ton som fick honom att höja på ögonbrynen.
Villi suckade dramatiskt och slog ut med armarna.
‘Och där försvinner festen. Tänk att man aldrig får ha ett roligt ögonblick i denna värld.’ Han log mot Ylva, denna gång med en mjukare glimt.
‘Spara en plats åt mig vid elden, smedens dotter. Jag kanske behöver någon att värma mig emot efter att dina prinsar har förhört mig klart.’
Med en sista blinkning reste han sig upp och sträckte nonchalant på sig innan han rörde sig genom snön mot prinsarna, som en låga som fladdrade i vinden.
‘Jaså, prinsen ropar?’ sa han med ett överdrivet teatraliskt leende när han närmade sig.
‘Jag hoppas du inte vill jag ska dansa för dig, Eirik, för det får kosta extra.’ Han sträckte ut armarna och rullade på axlarna, som om han förberedde sig för en uppvisning, men hans ögon granskade Eirik noga.
‘Så, vad kan jag göra för er, kära hövdingasöner? Eller ska jag kalla er diplomater här i Utgård?’ Han lade huvudet på sned och flinade. Det fanns alltid en glimt av retsamhet i hans röst, men där fanns också ett uns av nyfikenhet.
‘Du ser ut som en man som har en fråga, min vän. Den blicken känner jag allt igen, för din mor har densamma.’ sa han och drog fingrarna genom sitt eldröda hår.
Han kunde inte låta bli att flina åt Ylvas torra kommentar om att inte pilla på saker man inte förstår sig på. Nå, skadan var skedd och det hade gått bra.
’Ja, ja, jag hör dig. Men någon måste ju vara den som tar riskerna. Annars kommer vi aldrig någonstans.’ Han skakade handen, fortfarande med den där märkliga känslan krypande upp längs armen, som om handen domnat lite.
’Och du ska inte tro att jag bara pillar på allting jag ser. Det krävs en viss… känsla för vad man ska och inte ska röra vid. Agera först, och tänk sedan.’ skämtade han.
Han såg på henne med ett överdrivet självsäkert leende, som om han just gjort en djup vetenskaplig analys av situationen. Sen sneglade han på kristallerna igen. Pulserande, som om de såg honom tillbaka. Som om de var medvetna om att de två var där.
Han vände blicken uppåt, mot hålet och hästarna. Ett djupt andetag. Ja, det var en bit upp. Han kunde säkert klättra ut, men Ylva var lättare, smidigare. Det kanske var bättre om han hjälpte upp henne först.
Men sen rörde hon sig bort från honom, mot en liten avsats vid grottväggen, och började klä av sig.
Hans hjärna stannade upp som hastigast då hans blick såg på henne.
Sedan vred han snabbt på huvudet åt sidan, fäste blicken envist på en helt ointressant stenformation i väggen, som om den just blivit det mest fascinerande han någonsin sett.
’Hmm… ja. Klättra ut. Just det.’ Han rensade halsen, försökte fokusera. ’Det är… långt upp. Men om vi hittar bra grepp kanske vi kan ta oss upp.’
Han sneglade tillbaka på henne. Hon var lugn, vilket var mer än vad han kunde säga om sig själv just nu. Kanske var det värmen och överraskningen att falla, och sedan hitta stenarna.
Han vadade fram till avsatsen och satte sig bredvid henne, drog snabbt av sig den dyngsura pälsen och manteln, skakade lite på dem innan han kastade dem på stenkanten intill vattnet. Lika bra att få bort så mycket vikt som möjligt. Han drog en hand genom sitt blöta hår och flinade plötsligt.
’Eller så stannar vi här och njuter av lite värme innan vi måste spendera flera dagar i kylan. Hästarna ned hit, en liten lägereld för att torka kläderna, bad och lite mat. Låter inte så fel, hm?’
Han såg på henne med det där busiga leendet han alltid fick när han drev och skämtade.
‘Sedan får vi väl hämta hit Villi och Eirik, kanske de magiskt lagda kan ha nån nytta av dessa… vad de nu är.’ sa han med en gest på stenarna, och försökte att inte studera Ylvas skepnad allt för noga.
Arand stannade upp ett ögonblick och betraktade Aslögs rygg när hon fortsatte framåt, som om hon inte var medveten om att hon traskade genom terräong och hinder som om de inte existerade. Utan att tröttna. De andra, och inte minst han själv, var slitna efter striden och rörde sig långsammare. Det fanns något obehagligt i Aslögs gång, i de små ryckningarna som ibland skar genom hennes rörelser som om kroppen inte riktigt följde hennes vilja, eller som om den saknade de vanliga rörelserna en levande person gjorde. Han knöt händerna och drog ett djupt andetag, och försökte ignorera problematiken detta skapade. Eller öppningen, om så ville.
Vid sin sida hörde han Bodils låga röst, full av tvekan och misstänksamhet. Han mötte hennes blick med sina skarpa gula ögon, sedan snabbt blickande på Maeve. De verkade alla något tveksamma över hur de skulle hantera situationen.
Ett lågt svar gav han dem, knappt mer än ett mumlande, som för att inte fånga Aslögs uppmärksamhet.
‘Jag litar inte på henne, men jag är säker på att hon fortfarande tror att hon är Maeves frände från att ha stridit sida vid sida, och att vi alla tillhör samma grupp. Och så länge hon gör det, låter vi henne tro det.’
Han skakade sakta på huvudet, höll sin röst lugn och kontrollerad.
‘Ingen av oss är kapabel att ta en till strid nu.’ han såg menande på Bodil, och skicket de andra var i.
‘Om vi gör henne till vår fiende är jag inte så säker på att någon av oss kommer ur detta levande. Men om vi spelar med kan vi kanske få reda på vad hon är. Då vet jag hur vi kan göra slut på hennes tillvaro.’ åtminstone hade han väl bevisat sin yrkeskunskap för sällskapet denna dag.
Han drog ett djupt andetag och såg efter Aslög igen, såg hur hon nu nästan var halvvägs mot källan.
‘Håll era tungor i styr, förarga henne inte. Om hon anar att vi är rädda för henne, eller hennes fiender, då kanske hon bestämmer sig för att vi inte är värda att hållas vid liv.’
Han lät sina fingrar knyta sig kring svärdets fäste, redo att dra det vid minsta varningstecken. Sedan såg han på Bodil igen, en ny skärpa i hans blick.
‘Håll din man vid liv. Här.’ han tog fram en flaska efter en stunds tvekan och stoppade den i Bodils hand.
‘Ge dina skadade lite av detta. Det bränner och smakar illa, men hjälper mot trötthet och hjälper kroppen att återställa sig. Men drick inte mycket, för mycket ger motsatt effekt. ‘ Arand såg ner på Lauf, sedan tillbaka på Bodil.
Han vände ryggen mot Bodil, och gick lite i förväg med Maeve. En stund föll hans hårda tonläge och hans skarpa ansiktsuttryck.
‘Jag vill veta om något av henne finns kvar.’ sa han, handen redo vid sitt svärd och med sin uppmärksamhet på varje rörelse Aslög gjorde.
Arand gick tyst vid Maeves sida, och i den korta tystnaden mellan dem kände han hur spänningen i hennes kropp nästan smittade av sig. Han sneglade åt hennes håll, såg hur hennes käkar var hårt sammanbitna, hur blicken var fastnaglad vid Aslögs rygg längre fram.
Han sänkte rösten, såg rakt fram medan han talade, som om orden han sade inte var så viktiga, som om de knappt ens pratade eller kände varandra. Han drog ett djupt andetag innan han sänkte rösten, gjorde orden bara för henne.
‘Jag är glad att du lever.’ Orden var enkla, men de bar en tyngd som bara han och hon kunde förstå. Han sneglade på henne igen, ett litet snett leende ryckte i hans mungipa, trots allt. De hade haft en förståelse för varandra sedan de träffats, även om Arand sällan uttryckte det. En kväll som denna, så nära döden, gjorde sig påmind om att man kanske inte alltid fick möjligheten att dela ord.
‘Även om du alltid verkar göra ditt bästa för att söka fara.’
Det fanns inget dömande eller anklagande i tonen, bara den torra värmen han brukade ha när han retade henne, när de var två vänner på resande fot istället för två personer i ett krig. Han såg tillbaka mot Aslögs rygg längre fram, men lät ändå sin hand snudda vid hennes underarmen, en snabb, flyktig rörelse, men en som ändå var där.
‘Det här känns som förr.’ Han tystnade ett ögonblick, hans blick blev mörkare, djupare.
‘Du och jag. Monster. Strid. Överlevnad.’
Han skrattade kort, men det var ett lågmält, nästan tonlöst ljud.Arand lät en stund av tystnad ligga mellan dem innan han suckade och skakade på huvudet, en aning mer allvarligt nu.
‘Jag antar att det jag försöker säga är… Jag har saknat hur det var, innan Loradon, innan din bror, Maeve. Då vi först träffades.’
Hans röst var låg, nästan tveksam på ett sätt som var ovanligt för honom. Han såg inte på henne när han sa det, bara rakt fram, som om orden var lättare att säga när de inte mötte hennes blick. Men handen vid hans sida knöt sig lite hårdare. Där framme kunde de se källan, men det kändes inte som om det var riktig vila som skulle vänta med Aslög i närheten.
Alienna hade känt av något nytt i flera nätter nu. En förändring i atmosfären, som om skuggorna i hennes hem levde på ett sätt de inte borde. Eller kanske hade något förändrats med henne då hon blivit fångad av rebellerna, och sedan indragen i den allvarliga politiken? Läget var spänt i Nela’thaënas, milt sagt, och speciellt på den politiska scenen i huvudstaden Dal’elath. Känslan var subtil, en svag förändring i magins flöde, en ton i natten som var ur balans. Hon var van vid att känna magi – hennes egen kraft var som en del av världens puls, något hon levde och andades lika naturlig som fåglarna som flög. Dock kände hon något annat, trodde hon. En tyst och dov närvaro, nästan som en viskning i mörkret.
Först hade hon avfärdat det som en bieffekt av utmattning. Allt som hänt, alla intriger, alla val hon tvingades väga sedan hon anlänt. Hon brukade vara en person som höll fast vid sitt ljus, sin tro på att världen kunde bli bättre. Men något med dessa dagar i Dal’elath hade börjat äta på hennes sinne. Inte bara det ständiga politiska spelet, de outtalade hoten från rådets olika politiska ståndpunkter och hennes egen osäkerhet över framtiden. Det fanns något annat där… något djupare. Något mer… påträngande.
Hon hade funnit sig själv bli otåligare. Tankarna hon brukade avfärda – tankar om hämnd, om att ta kontroll snarare än att söka kompromiss – de kom oftare nu. Och det var inte likt henne. Hon insåg det själv, och det störde henne. Hon hade känt sig retlig, irriterad. Det var som om skuggorna smög sig in i hennes sinne, som om de letade sig in i sprickorna i hennes beslutsamhet. Och hon visste inte varför.
Eller… kanske gjorde hon det.
Hennes blick hade fallit på Bain fler än en gång. Inte för att han gjorde något uppenbart, men för att han bar med sig en tyngd som kändes annorlunda. Han verkade bekymrad, beklämd, och liksom henne också kanske rastlös. Det var något i hans närvaro, i sättet han drog sig undan vissa nätter, i den rastlöshet som tycktes klösa sig fast vid honom. Han var en mystisk man, men en som blev allt svårare att förstå ju längre tiden gick, snarare än tvärtom. Då de först träffats hade hon sett ljus i honom – han hade ju räddat henne trots allt.
Hon hade inte konfronterat honom om hennes känslor. Hon var inte säker på vad hon skulle säga – eller ens vad hon anklagade honom för. Att han skulle använda sig av mörk magi i hennes hem? Tanken lät skrattretande. Men hon visste att magi lämnade spår, och Bain var inte lika skicklig på att dölja det som han kanske trodde. Hon hade sett hur trött han var på morgnarna, hur han stirrade ut i fjärran ibland, som om han väntade på något. Hon visste bara inte vad.
Och ändå sa hon ingenting. Kanske för att en del av henne inte ville veta. Hon hade heller inte pratat med Tath’nel om det. Kanske för at hon var rädd att samförståndet mellan de tre som uppstått skulle splittras om hon tog upp något. På något vis var det ändå viktigt för henne, gruppens gemenskap av de tre som ändå var förenade i ett visst utanförskap i detta politiska spel.
Så försjunken i sina egna tankar hade hon varit, maskerade av att se på varorna som handelsmannen visade upp, att hon inte märkt hur Tath’nel dragits in i en otrevlig konfrontation med Lord Valeadrion. Så när Bain nu lutade sig in mot henne på torget, när hon hörde hans viskning och kände hans närhet, kunde hon inte låta bli att känna det där mörkret igen – en svag underton i atmosfären. Inte av honom, men av vad han bar på. Av vad som rörde sig bakom hans ögon, i hans sinne.
Hon vände långsamt huvudet för att se vad han syftade på. Han var orolig för Tath’nel. Det kunde hon se. Kanske var det ett gott tecken. Kanske inte.
Hon såg på Tath’nel och Velaedrion en stund innan hon svarade.
‘Vi kanske borde ingripa, innan det blir en större scen. Tath’nel kan hantera sig själv i en debatt, men jag gillar inte vad Lord Velaedrion kan ha kokat ihop nu…’ sa hon, men det fanns något kallt i hennes ton, något som inte brukade finnas där.
‘Men om han går för långt… då ser vi till att han får ångra sig.’ hon kände en frustration inom sig, som blev starkare av att se hur Tath’nel stod och samtalade med adelsmannen, som knappast hade något gott att säga.
Hon lade huvudet på sned, betraktade scenen framför dem. Hon visste att Velaedrion försökte provocera Tath’nel, att han ville sprida tvivel och osäkerhet. Men vad han inte insåg var att han lekte med krafter han inte förstod. Tath’nel var inte en vanlig alv. Han var något annat. Något farligare.
Den arrogante högalven såg lika självsäker ut som alltid, med sitt välpolerade yttre och sylvassa tunga. Men det var något i hans hållning, i den tunna linjen av hans mun, som tydde på att han inte var lika trygg som han ville verka. Tath’nel stod rak, men hon kunde se den lilla spänningen i hans skuldra, något som sa att han var på försvaret.
Hon lät sin hand svepa över tyget på sin klänning, som om hon rättade till ett osynligt veck, och tog sedan ett steg tillbaka från handelsmannen som hon hastigt tackade för att han visat dem sina varor.
‘Jag kommer säkert behöva din hjälp, Bain. Så jag inte exploderar. Hjälp mig skrämma honom lite.’ sa hon, lite bedjande. Man kunde inte få visa upp en sådan sida av henne i offentligheten. Med elegans och självsäkerhet började hon gå över torget. Inte för snabbt, inte för långsamt – som om hon bara råkat röra sig i den riktningen, som om detta bara var ännu en dag i Dal’elath. Bain var nära henne, som en skugga, en skugga hon blivit van att ha i sin närvaro den senaste tiden.
När hon närmade sig Tath’nel och Velaedrion, lät hon en mjuk och nästan klingande röst bryta mellan dem, innan någon av dem kunde hinna säga något mer.
‘Lord Velaedrion.’ sa hon med en röst söt som honung, ett behagligt leende på läpparna, som vanligt en vacker syn, den nätta Alienna.
‘Vilken oväntad glädje att se er här på torget. Jag hoppas att ni njuter av den vackra dagen?’
Hon log artigt, men hennes blå ögon var lika skarpa som en klinga. Blicken vandrade snabbt mellan de två männen, mätte avståndet mellan dem, känslan i luften, de osynliga strömningarna av makt och manipulation som låg som en väv mellan deras ord. Hon lade försiktigt en hand på Tath’nels underarm, en gest lika mycket för att påminna honom om att han inte var ensam som för att visa enighet. Samtidigt för att stöda honom, uppmana honom att inte falla in i ordfällor.
Lord Velaedrion sneglade på Alienna när hon närmade sig, lämnade Tath’nels blick för en stund. Hans leende var tunt, men i ögonen fanns en vass, beräknande glimt – en man som redan hade tänkt fem drag framåt. När hon artigt hälsade honom på torget, och Tath’nels kroppsspråk omärkligt skiftade från spänd avståndstagande till något mer kontrollerat, kunde Velaedrion inte låta bli att njuta av situationen.
Här stod de. Drottningen från en annan nation som klivit utanför sin roll, Tath’nel med sitt mörka förflutna, och den mystiska skogsalven med sin dystra uppsyn. Ett intressant sällskap.
Velaedrion höjde handen nonchalant och log, men det fanns ett skimmer av triumf i hans hållning.
‘Åh, Ers Majestät…’ sa han med en len, nästan smickrande röst, även om varje ord på något vis verkade bli en förolämpning.
‘Jag borde ha förutsett att ni skulle dyka upp. Ni verkar alltid befinna er där skuggorna är som djupast.’ han gjorde en gest över Tath’nel och Bain.
Han lät sina ögon vila på Bain en sekund längre än nödvändigt. ‘Bokstavligen, i vissa fall.’
Hans blick vandrade sedan tillbaka till Tath’nel, och det fanns något där – en antydan till en seger han ännu inte lagt fram i ljuset. Han drog en lätt suck, som om han beklagade sig över sin egen plikt.
‘Jag förde bara en vänskaplig konversation med er… beskyddare.’ Han smakade på ordet, som om det var något exotiskt och tvivelaktigt. ‘Det är alltid fascinerande att utforska historien bakom de som står nära makten. Och Tath’nels historia är… särskilt fängslande.’
Han lutade sig lätt närmare, som om han delade en hemlighet med dem alla, men hans ord var tillräckligt högt uttalade för att eventuella förbipasserande skulle kunna höra.
‘Ni vet väl att ni har en lögnare vid er sida, Ers Majestät?’
Hans leende blev lite vassare när han vände sig om, som om han långsamt smakade på orden innan han lät dem yttras.
‘Jag måste säga, jag blev alldeles förbluffad när jag undersökte hans namn.’ Han såg på Tath’nel igen, som om han ville se varje reaktion. ‘Tath’nel… så ovanligt, eller hur? Ett namn som låter bekant, som om det hörde hemma bland högalverna, men ändå ett namn som inte yttrats här på väldigt länge. Men det finns spår av det i gamla arkiv. Ett annat namn, en annan identitet. Ett annat liv.’
Hans ögon smalnade när han lät de sista orden sjunka in. Han väntade, lät dem väga tungt i luften.
Sedan vände han blicken mot Bain, som en rovfågel som just lokaliserat en intressant ny byte.
‘Men låt oss inte fastna vid det. Er närvaro, unge herre, är nästan lika intressant.’ Han skakade leende på huvudet.
‘Jag måste säga, det är beundransvärt hur du har klättrat så högt så snabbt. En skogsalv, obekant i våra politiska kretsar, och ändå går du vid drottningens sida som om du hörde hemma här. En skugga bredvid damens ljus.’
Han maskerade inte ens vad han tyckte i sitt tonfall, att han inte ansåg att Bain hörde hemma där. Knappast någon skogsalv heller för den delen.
‘Men frågan är, herr Bain…’ Hans röst sjönk en aning, len som sammet men fylld av gift.
‘Är du här för din så kallade älskare, och trogen till honom?’ han gjorde en gest över Tath’nel.
‘Eller har du förklarat din trohet till denna drottning av Aldiea, som inte representerar vårt land?’
Hans blick brände in i Bains, som om han redan visste svaret. Som om han redan visste att det fanns hemligheter här, dolda i skuggorna. Och att han bara väntade på rätt ögonblick att dra fram dem i ljuset.
‘Jag är säker på att vi alla vill tro att vi står på rätt sida.”‘ Han strök fingrarna över sin brosch, den gyllene falken som markerade hans adelsskap. ‘Men rätt sida kan vara en mycket subjektiv sak, inte sant? Och jag undrar… hur länge kan man spela lojal, innan någon ser igenom skådespelet? Vems spel spelar ni egentligen?’ undrade han och såg först från Bain, och sedan till Tath’nel.
Han hade just dragit upp Ylva ur vattnet, hennes skratt blandade sig med hans eget, ekande genom den ångande grottan. Svårt att inte skratta över slumpen som fått dem att trilla i vattnet. Visst, det kom ju med andra problem med, men de fick de lösa snart.
Han skakade på huvudet, rufsade till sitt våta hår och sneglade uppåt. Hästarna stirrade ner på dem från kanten av hålet, deras öron pekade framåt, som om de iakttog sina två fullständigt inkompetenta ryttare.
Ylva rörde sig närmare grottväggen, och Asgeir följde hennes blick. De gröna, skimrande kristallerna som lyste svagt i dunklet var något oväntat. Mer oväntat än vattnet. Det var som om de bar på en inre eld, en mystisk glöd som fick ångan från vattnet att skimra i ett svagt, smaragdgrönt ljus.
‘Undrar vad de där vore värda hemma.’ tänkte han högt.
Han simmade närmare och sträckte ut en hand för att röra vid en av dem.
Så snart hans fingertoppar vidrörde den sände en märklig, elektrisk värme en rysning genom hans arm. Det var inte den sortens hetta som brände, mer som en ström av ren energi som kröp genom huden, fick hjärtat att slå ett extra slag.
‘Vid Oden…’ mumlade han och drog snabbt tillbaka handen, ruskade den som om han bränt sig.
Han sneglade på Ylva.
‘Kände du det där?’
Hans blick föll tillbaka på kristallerna. De glödde pulserande, nästan som om de… andades?
‘Vad tror du att det är?’ undrade han, det där med magi och energier var inte hans essä, ändå.
‘Har du hört om något sådant förr?’ Asgeirs blick föll på henne, förväntansfullt, såg på hennes dränkta figur som var lika eländig som han där i vattnet.
‘Blöa kläder, och vår packning är där uppe.’ konstaterade han, deras problem mer akut än glödande stenar.
Asgeir höjde ett ögonbryn och såg på henne, hennes hand fortfarande i hans. Hon var varm, eller kanske var det bara han som var det. Svårt att avgöra. Det kändes som att hålla en glödande kolbit, fast utan den där biten där man brände fingrarna. En glöd som spred sig in i honom. Som gjorde honom förvånansvärt mjuk i kroppen.
‘Äh.’ muttrade han, och försökte att inte märka hur hans hjärta slog lite hårdare.
‘Bara en smed? Du är så mycket mer, Ylva.’ ansåg han, och menade det.
‘Modig, och stark. Ett gott hjärta. Du sprider värme omkring dig…’ nå, det sista gällde åtminstone honom själv.
‘Dessutom är du en förbaskat bra smed. Se bara på de förberedelser du gjorde inför denna resa. Du kommer bli Kaldrlands främsa smed en dag, tror jag.’
Han släppte hennes hand långsamt, som om han drog sig undan från en varm eld han egentligen ville hålla sig nära.
‘En smed som rider ut i vildmarken för att rädda ett rike? Låter inte så ‘bara’ om man frågar mig.’
Han satte händerna på höfterna och såg sig omkring.
‘Och du säger att jag blir en bra kung? Tja… kanske. Men om jag blir det, så lovar jag en sak.’ Han såg henne i ögonen och lutade sig lite närmare, som om han skulle säga något högtidligt.
‘Sötebröd vid varje måltid. Öl och varma sängar för alla. Och hästar som faktiskt respekterar sin ryttare.’ Han gav sin häst en mörk blick. Den frustade igen och viftade på öronen, som om den fnös åt honom. Eller dem båda.
‘Kom nu, dags att finna några jättar, eller tecken på att de finns i alla fall.’ sa han till sist, och gjorde sats att röra sig.
Han hann precis tänka att han borde hålla sig tyst innan han sa något idiotiskt, och tog ett steg till. Och försvann nästan ljudlöst genom snön. Det såg nästan komiskt ut.
Ett ögonblick var han bara luft, en stor, blond massa av förlorad värdighet och fallande muskelmassa. Nästa sekund slog han ner i något som inte alls var den hårda sten han förväntat sig.
Plask!
Han sjönk, vattnet slöt sig om honom, och hans hjärna behövde en lång sekund på sig för att förstå att han inte låg döende i en frusen bäck, utan att han, mot alla odds, simmade i… något behagligt?
Han bröt ytan, hostade, drog in en varm, fuktig luft och lät sig själv blinka ett par gånger.
‘Ylva?!’ utbrast han högt, utan att egentligen veta var han var.
Varmt vatten sipprade genom klippväggarna som varit täckt av ett förrädiskt tak av snö och is, där de stått och han trillat igenom, en grönaktig glöd från mineralerna färgade vattnet svagt i det svaga ljuset. Ånga steg upp runt honom, och hans kropp, som varit stel av kyla i flera dagar, började tina upp för första gången på länge.
‘Verkar som om gudarna lyssnade på min bön! Jag har funnit värmen, jag har besegrat Utgårds förbannelse, jag har…’
Och då började snökanten ovanför honom att ge vika.
Hans hjärna hann inte tänka speciellt mycket precis innan Ylva försvann ner som ett spjut genom snön och damp rakt ner i vattnet med ett ännu större PLASK! än hans eget.
Asgeir stod still en sekund medan snö och is damp ned i vattnet omkring dem. Sen skrattade han. Kunde inte hejda sig själv. Ovanför dem stack hästhuvuden fram, och såg ned på dem med ett vaksamt frustande.
Asgeir såg på henne, såg hur hennes kinder fick den där röda färgen, som elden i en smedja. Eller kanske snarare som solen på vintern, när den bara hinner titta fram innan den dränks av mörkret igen. Han lutade sig bakåt på stenen och korsade armarna över bröstet, ett brett flin spridandes över hans ansikte.
‘Så, en smed och en idiot till prins, ensam här i Utgård, dömda att regera över en tron av sten och is och… tja, mer sten, åtminstone om vi inte hittar härifrån. Låter nästan som en av völvornas dystra historier, men utan all klokhet som får en att vilja slå huvudet i något hårt.’
Han tog en tugga av sin egen köttbit, tuggade eftertänksamt – eller ja, så eftertänksamt han nu kunde – och nickade.
‘Måste säga, om jag ändå ska dela denna frostbitna ödemark med någon, kunde det varit värre. Kunde varit jag ensam med Villi, för alltid. Då hade jag varit tvungen att lyssna på hans skämt dag ut och dag in.’ sa han med en finurlig ton.
Han viftade med en hand i luften, som för att stryka bort tanken.
‘Men du…’ han sneglade på henne, och den där lågan i bröstet, den han helst ignorerade, flammade upp en aning.
‘Du verkar ha fattat det här med ledarskap. Ifall du bestämmer att det är en dålig idé att jag nånsin blir kung, så kan jag inte annat än hålla med. Jag skulle nog bara slösa bort hela rikets skatt på öl, mat och kanske en ny sadel som inte känns som ett straff från gudarna själva. Kanske det vore bäst om Oden skänkte mina föräldrar evigt liv?’ föreslog han, med skämtsam ton.
Han sköt fram hakan lite, klappade sig på bröstet.
‘Så, vad säger du, smed? Ska vi slå oss ner här, bygga upp vårt kungarike av snö och torkat kött? Kanske locka hit några undersåtar. Villi skulle säkert komma, om han trodde det fanns något mystiskt att utforska. Kanske ett par vargar också. Och om jag gör mig riktigt stor och farlig kanske jag kan lura några att tro att jag är en jätte. Någon har sagt att jättinnor är vackra och bra krigare, kanske de kan vara vår armé?’ Han rätade på sig, försökte se så imponerande ut som möjligt – vilket var svårt, eftersom hans häst valde exakt det ögonblicket att frusta och skaka på huvudet, som om den hånskrattade åt honom.
Han grymtade och skakade på huvudet.
‘Inte ens min häst tar mig på allvar. Då är det illa.’
Asgeir såg på henne igen. Hennes röda hår, snön som fastnade i det, hennes ögon som speglade ljuset från den bleka himlen. Det där leendet som fick honom att känna sig som en ung man igen. Yngre i alla fall.
Han rätade på sig, sträckte ut en hand mot henne, en utmanande glimt i ögonen.
‘Så, Ylva, drottning av smedjans eld, drottning av snö och sten… vad säger du? Ska vi finna en väg framåt, eller ska vi bara sitta här och vänta på att bli snöstatyer? Jag skulle gärna hitta en varmare plats, om sådana finns här ute.’
Caspian såg henne – på Neila. Ett enda ögonblick var det bara hon och han i tystnaden som uppstått nu då svärdens klang, männens svordomar och ansträngda ljud fyllde platsen. Men tystnaden varade inte, då en värld av kaos runtom exploderade. Han hade vunnit. Mot alla odds, trots att varje muskel i hans kropp skrek av utmattning, trots att Garnisonsmästarens styrka nästan överväldigat honom, hade han vunnit. Han borde känna segerns sötma på tungan, men istället smakade luften av rök och blod.
Neilas ögon var fyllda av något han inte kunde sätta ord på. En blandning av lättnad, av stolthet, men också av en rädsla han inte förstod. Caspian ville gå fram till henne, röra vid henne, försäkra henne om att allt var över. Men innan han hann ta ett steg hörde han vrålen och hans förvirrade blick sökte orsaken.
Torget hade exploderat i kaos, snabbare än vad han hade kunnat tro.
Det var som att hela världen rämnade runtom, som om demoner ur helvetet stigit upp genom de smutsiga gatstenarna. Skrik, slag, järn och nävar som krossade kött och ben. Han såg en alv få sitt huvud inslaget av en klubbförsedd soldat, hörde knaket, såg kroppen darra innan den sjönk ihop. Någon skrek. En annan försökte fly men fångades av en soldat och drogs ned i en pöl av blod och lera. Caspian vände blicken, förvirrad, oförmögen att greppa vad som hände.
Det här var inte något Caspian hade önskat, eller tänkt skulle kunna ske, och han backade undan från sin plats för att se hur Garnisonsmästarens kropp blev trampad på av folkmassan som möttes i våldsam ansträngning.
Soldaterna gick lös med sina svärd, alverna kastade sig över dem med sten och träpåkar. En man i läderrustning höjde en dolk, bara för att få halsen uppskuren av en ilsken alv som slängde sig över honom. Blod sprutade i en mörk båge, och Caspian kände hur det stänkte över hans arm. Någon drog en kvinna ner i marken, någon annan sparkade mot ett skrikande barn. Caspian såg allt men kunde inte ta in det. Han hade startat det här. Han hade tänt gnistan. Han trodde att han kunde slåss för en enda persons frihet, men han hade satt eld på en hel stad.
Han såg Neila knuffas, dragas bort av en annan alv. Hon försökte se sig om, hennes mun formade något, kanske hans namn, men tumultet slet henne längre bort. Caspian tog ett steg framåt, beredd att strida igen, att bana väg till henne. Men en pil ven förbi hans ansikte, så nära att han kände vinden av dess fart riva mot kinden.
‘Paladin!’ En röst skar genom oväsendet, och Caspian såg en av soldaterna peka mot honom. Han såg hur fler rörde sig mot honom, svärd dragna, armborst redo. Det fanns ingen heder kvar i detta. Detta var inte längre en duell—det var en avrättning, och han hade nyss blivit alvernas kämpe. Iserions fiende.
Han slet blicken från Neila. Det sved i honom, som att slita bort en del av sig själv. Han ville stanna, slåss, men han visste bättre. Han kunde inte hjälpa henne om han låg död på torget. Han svor för sig själv. Detta var inte slutet. Det kunde inte vara slutet.
Caspian vände sig om och sprang.
Han duckade undan ett hugg från en soldat, kände vinden från ett svärd som höll på att träffa hans skuldra, men han var snabb. Snabbare än de tunga männen i rustning. Han hoppade över en kullvält brödkärra, slirade genom en smal gränd. Han kunde höra skriken bakom sig, ilskna röster som beordrade att han skulle stoppas, men han var redan för långt borta.
Hans lungor brann. Hans kropp värkte. Men han sprang. För Neila. För att kunna återvända och fullborda det han börjat. Men som Neila visste hade han ett dåligt lokalsinne, och tappade snart bort sig i gränderna. Vänster, höger, allt såg likadant ut. Smutsiga förfallna byggnader, kläder som hängde på tork, rädda blickar som såg på honom. Kanske var det Athals ingripande som plötsligt gjorde att han kom flängandes ur en av gränderna, rakt in i alven och Neila som höll på att fly från torget tillsammans med andra alver. I en hög av armar och ben flög gruppen till marken, världen spinnandes för paladinen som kände blodsmak i munnen.
Salim betraktade Eshe med en skärpa i blicken som antydde både respekt och eftertanke. Han visste att meoiens krav inte var någotn simpel sak, men samtidigt insåg han att deras villkor reflekterade en djupt rotad misstro – en misstro som var helt berättigad. Han drog djupt efter andan och steg fram, hans hållning rak och auktoritär, men hans ton var oväntat mild.
‘Representant Eshe, dina ord påminner oss om de brott som begåtts och de skulder som aldrig betalats, fred som aldrig stiftats. Det är inte min plats att förneka sanningen i det du säger.’ Han lät en kort paus följa, hans blick vänd mot henne, men fylld av en tyst respekt.
‘Jag förstår att magiska eder kan verka som kedjor, och det är inte vår avsikt att binda er eller era folk på ett sätt som gör er maktlösa. Men vi behöver ett sätt att skapa förtroende, inte bara mellan oss som står här idag, utan också inför våra folk. Ett avtal, kanske utan magiska inslag, men förseglat av symbolik och handlingar, skulle kunna vara en väg framåt.’
Han vände sig till Sera och nickade kort. ‘Jag föreslår att vi formulerar detta avtal tillsammans. Varje punkt som representerar ert folks självbestämmande ska dokumenteras och uppföljas av en konkret plan för hur det ska uppfyllas.’
Med en lätt rörelse med handen, nästan som en symbolisk gest, pekade han mot ruinerna runt dem. ‘Här står vi bland spillrorna av ett rike som en gång var stort. Låt det bli en påminnelse om vad som händer när makt inte delas, när arvets skugga kväver framtiden. Vi behöver inte återupprepa dessa misstag.’
Han såg på Eshe igen, och den tidigare skärpan i hans blick mjuknade något. ‘Vad gäller din syster… Om det krävs att vi övertygar henne också, då är det en väg vi måste gå. Jag är redo att tala med henne, att höra hennes perspektiv och försäkra henne om att detta inte är en fälla, utan en chans för oss alla att överleva och blomstra. Men jag vill också vara tydlig: detta är ingen enkel väg. Det kommer krävas blod, svett och tålamod från oss alla att besegra det mörker som hotar oss alla. Och det kommer krävas förlåtelse, även om den kanske känns ouppnåelig nu.’
Han tog ett steg tillbaka och gav en nick till Sera, som för att ge henne ordet. Salim visste att hans roll här var att stödja hennes vision, men också att påminna om att denna allians inte kunde vila enbart på förtroende – det behövde byggas genom handling.
‘Prinsessan Sera,’ fortsatte han, med en ton av respekt och eftertryck, ‘nu är det din tur att tala för vårt folk, och för framtiden vi försöker skapa.’
Han såg på henne med något som liknade hopp. Om detta möte skulle leda till en allians, var det hennes ord som skulle tända den gnista som kunde förena deras sköra band.
Meren, en av de ökenalver som följt med Idirath, steg fram från skuggorna med en graciös men målmedveten rörelse. Hennes hållning var rak, och hennes gyllenbruna ögon svepte långsamt över samlingen. Hon var klädd i praktiska, men ändå eleganta plagg i dämpade sandtoner, som föreföll gjorda för att smälta in i öknens landskap. Hennes svarta hår var flätat i komplicerade mönster, dekorerade med små bronsdetaljer som glimrade när hon rörde sig.
‘Jag är Meren, drottning över Thir Rilma.’ sa hon i en enkel form av introduktion. ‘Ni pratar om förtroende som om det vore en valuta att förhandla med,’ sade hon, hennes röst låg men klar som en kall nattvind. ‘Men förtroende är inte något som skapas av löften eller dokument, inte ens med magins kraft. Det är något som växer, långsamt och försiktigt, som en växt i öknens torra jord.’
Hon stannade och lät blicken vila på Sera, hennes uttryck outgrundligt men inte ovänligt.
‘Prinsessan Sera talar med eld och passion, och det kan jag respektera. Men vad jag undrar är detta, hur kan vi veta att denna eld inte bränner oss när stormen har lagt sig? Mitt folk har sett mänsklighetens eld förut. Den lämnade inget annat än aska bakom sig då ni fördrev meoierna från dessa länder, och tvingade oss att gömma oss i öknen.’ hon verkade tala som en som mindes dessa tider.
Meren lade en hand på Idiraths arm, en gest som både tycktes lugna och stärka honom. Det var tydligt att de två delade ett djupt förtroende, även om de inte alltid behövde ord för att förstå varandra.
‘Min partner Thak’ir skulle säkert ha sagt att det är dårskap att ens vara här,’ fortsatte hon, med en liten suck som antydde både kärlek och irritation gentemot den frånvarande mannen. ‘Men jag är här för att lyssna, för att se om det finns något i era hjärtan som kan övertyga mig om att detta är mer än bara ord. Att detta inte är ytterligare ett mänskligt spel, med våra folk som pjäser.’
Hon vände sig mot Salim, och det låg en viss skärpa i hennes blick när hon talade.
‘Ni talar om respekt som något som kommer ur blod och strid, men jag tror att respekt också kan födas ur förståelse. Om ni verkligen vill bygga en ny framtid tillsammans, hur ska ni då förstå våra sätt, vår tro, våra liv? Eller är detta bara ännu en allians av bekvämlighet, där vi kastas åt sidan när vi inte längre behövs?’
Meren tystnade och såg mot Sera igen, hennes blick mjukare nu, nästan med en moders värme.
‘Erethil lär oss att alla liv är värdefulla, och jag vill tro att ert folk kan lära sig det också. Men ni måste visa oss att ni är villiga att lära, inte bara be om vår hjälp. Så säg mig, prinsessa, hur tänker ni vinna inte bara vår lojalitet, utan också vår respekt?’
Hennes ord hängde i luften som ökenvinden, och hennes närvaro, både lugn och auktoritär, fyllde rummet på ett sätt som tystade all tvekan. Det var uppenbart att Meren inte bara talade för sig själv, utan för alla de ökenalver som fortfarande höll sig gömda i skuggorna, osäkra på om detta möte skulle bli början på en ny tid, eller ännu en tragedi i deras långa historia.
Med samma elegans som innan reste hon sig. Hon log lite över Bains svar, och kunde hålla med om att överflödet kunde bli lite mycket ibland. Men även här i denna fina restaurang fanns det plats för att komma bort från vardagen, samla tankar och fokusera på vad som måste göras. Hon lät blicken vila först på Tath’nel och sedan på Bain, hennes ögon fyllda av den balans mellan värme och styrka som hon alltid försökte upprätthålla. Hennes blick, som växlade mellan de två, hade det där särskilda alviska djupet som tycktes kunna nå in i själen.
Hon höll sig nära dem när de vandrade genom Dal’elaths förtrollande alléer. De slingrande trädkorridorerna, upplysta av kristaller som tycktes sväva av egen vilja, liksom de skimrande lyktorna som gav staden dess namn – Dal’elath, staden av ljus. Dess sken omfamnade dem med sitt lugn. Trädens bark skimrade i svagt grönt och brunt, och lövens sus skapade en musik som kändes levande. När de nådde trappan som ledde upp till hennes residens, stannade Alienna för ett ögonblick och lade handen mot stammen. Träet verkade svara på hennes beröring – små kristaller tändes i trappans räcke, som om de hälsade henne välkommen.
‘Detta var mina föräldrars hem.’ förklarade hon medan hon började kliva upp för trapporna, som växte med varje steg, barken mjuk under deras fötter.
‘Nu är det mitt, när jag besöker Dal’elath. En påminnelse om en enklare tid, kanske. Och ändå… något mer.’ Hennes röst bar på en eftertänksamhet som dröjde kvar i luften.
Hon öppnade dörren till hemmet som vilade i ett av träden som de vandrade upp för längs med trappor som växte av sig själva ur barken, ett hem som var byggd med den typiska alviska elegansen – en plats där natur och arkitektur smälte samman till symbios. När de steg in i hemmet välkomnades de av en plats som andades både magi och historia. Väggarna av levande trä pulserade svagt, nästan som om hela byggnaden hade en egen livsrytm. Svävande ljuskristaller följde dem in och spred ett varmt, mjukt sken som färgades av grönt, guld och blått. Små blommor växte längs väggarna, och rankor slingrade sig över dörrkarmar som smycken. Ett lågt bord stod i mitten av rummet, inbyggt i golvet, omgivet av mjuka kuddar och filtar. Hon sträckte ut en hand för att visa det centrala rummet.
‘Inte lika överdådigt som palatset, men jag hoppas det känns mer… genuint,’ sa hon och såg på Bain med ett litet roat leende. ‘Ibland behöver vi platser där vi kan känna oss hemma, oavsett var vi kommer ifrån. Och jag föredrar detta, jämtemot palatset och tjänstefolk.’
Alienna ledde dem vidare längs en slingrande korridor, där doften av lavendel och timjan låg som ett mjukt täcke i luften. Väggarna öppnade sig till två små gästrum, var och en försedd med sängar av flätat trä som verkade växa ur golvet. Madrasserna, fyllda med mossa och klädda med mjuka, vävda filtar, tycktes bjuda in till vila. Små fönster i varje rum gav utsikt över stadens skogar, där stjärnorna nu började synas genom lövverket.
‘Här är gästrummen.’ sa hon och mötte deras blickar. ‘Det är inte stort, men det är varmt och tryggt.’
När hon återvände till det centrala rummet lyfte hon upp en silverkaraff från det lilla bordet. Mitt på bordet rann en klar bäck av vatten, som tycktes sippra ner från taket och försvinna genom ett hål i golvet, som en del av trädets livscykel. Hon hällde upp det kalla, friska vattnet i träbägare och räckte dem varsitt.
‘Här. Ni behöver samla era krafter. Morgondagen kommer att kräva mycket av oss, och jag behöver både era tankar och ert mod.’
Hon ställde sig för ett ögonblick stilla, betraktade dem medan hon höll sitt eget glas. När hon slutligen talade igen var hennes röst fylld av mjuk värme.
‘Tath’nel, du talade om hopp och förlust. Och jag vet att världen tagit mer från dig än den givit. Men kanske kan vi börja återuppbygga något av det vi förlorat. Och Bain… du kämpar mot mörkret, men glöm inte att ljuset inom dig är starkare än du tror. Jag tror på er båda.’
Alienna tog sedan ett steg tillbaka och log svagt, hennes blick fylld av en blandning av trötthet och beslutsamhet, och kunde inte hindra sig från att sträcka på sig och gäspa.
‘Vid Erethil, jag tror nog jag kommer sova länge efter rebellernas cell och allt som hänt sedan.’
Hon tystnade för ett ögonblick och lät sin blick vandra mellan dem igen innan hon fortsatte, denna gång med en mjukare röst:
‘Gör er hemmastadda. Jag finns i sovrummet på ovanvåningen ifall ni behöver mig. God natt Tath’nel, och god natt Bain.’ sa hon, och vandrade med långsamma steg mot trapporna, upp mot det stora sovrummet som låg överst. Hon vandrade ljudlöst upp och gav dem utrymme att utforska och slå sig till ro i deras tillfälliga hem. Efter sig lämnande Alienna en stillhet som kändes både rofylld och laddad med löften om en ny dag.