Arand som rest sig och fått tillbaka sin hållning efter den våldsamma kampen tillsammans med Maeve såg på det hela som om tiden saktat ned, varje ögonblick insvept i ljudet av metall mot dött kött, vrål som ekade genom snön, och lukten av bränt kött när eld fick fyr på någon av de odöda nu då männen äntligen fattat galoppen och börjat göra som han och Maeve sagt. Hans svärd fräste i snön efter att hans magi omslukat svärdet och draugen med eld, och med ett ryck drog han den ur nacken på den nu stilla och döda varelsen som en gång varit en människa, samtidigt som han tog facklan ur dess förkolnade käft med den andra.
Hans hjärta dunkade vilt, men det var inte av rädsla – det var av det mörka, instinktiva lugn som alltid kom över honom i stridens hetta. Han såg hur Bodil reste sig med hjälp av den nya spelaren, den märkliga odöda kvinnan som kommit till undsättning.
‘Helvetes alla vålnader…’ mumlade han tyst för sig själv när han förstod vad som måste göras.
‘Maeve!’ ropade han, rösten skar genom ljudet av strid. ‘Samla dem mot elden!’ i ett snabbt ryck fick han upp hennes sköld och slängde den åt henne i en båge. Männen hade äntligen fått upp vad som kunde likna någon slags lägereld, även om den fräste och kämpade i snön kunde det vara tillräckligt. Draugerna var snabba, starka, men de var också dumma. Att driva dem mot en enda plats där elden kunde göra sitt verk var den enda lösningen han kunde se i den mängd de nu slogs mot.
Arand knuffade bort två stapplande draugar som försökte ta sig nära honom med blottade tänder och tomma ögon. Hans hand greppade facklan han höll och han svepte den genom luften som en piska, flammorna slickade den döda huden och fick de ruttnande kropparna att rygga tillbaka, om än bara tillfälligt. Han såg upp och mötte Maeves blick, såg hur hon kämpade med sina yxor, och ett kallt leende drog över hans läppar då hans rygg pressades mot henne så de kunde försvara varandra mot mängden odöda omkring dem.
‘Dags för den sista dansen, Maeve. Gör plats vid elden!’
Med ett precist hugg halverade han en av monstrens huvuden. Blodet, svart och tjockt som tjära, sprutade i en båge innan det stelnade i kylan. Draugen rörde sig fortfarande, men vinglade, desorienterad. Arand lät facklan flyga mot den närmaste varelsen, och det blossade upp ett skarpt, fräsande ljus när elden grep tag i det torra, döda köttet. Ett väsande vrål steg som en kör av fördömda själar. Han hann inte tänka på den odöda som verkade slåss vid deras sida just då, vågade inte tro att de hade en allierad i denna kamp. Inte än i alla fall.
‘Bodil, med mig!’ skrek han då hon fått hjälp och kommit upp från fienderna som säkerligen skulle blivit hennes död.
‘Vi knuffar dem mot lågorna!’ lättare sagt än gjort, men de hade ett mål och då var det bäst att göra det. De andra männen försökte använda sina sköldar för att hjälpa dem i den lilla sköldmur de skapat mellan sig själva och draugerna, drivandes dem närmare elden.
Kampen hårdnade, men Arand kunde se hur elden började omringa draugerna, och en av männen med fackla hade fått rätt idé om hur detta skulle handskas och dansade in och ut mellan sköldbärarna och försökte tända på de dödas hår och kläder. En bit bort såg han Aslög som hastigast kämpa, men han fokuserade på planen.
De sista levande draugerna pressades närmare elden som ännu inte slocknat med hjälp av deras vapen och sköldar. Ett skrik hördes då en av männen blev överrumplad av de odöda. Arand höjde sitt svärd, nu täckt av blod och sot, och tog ett sista steg in i eldens kämpande sken bakom de odöda som de pressat så nära elden de kunnat.
‘Nu, alla tillbaka!’ röt han, och på hans order backade Bodils män, drog med sig den skadande och vrålande. Han hoppades Maeve och Bodil skulle vara lika kvicka.
‘Låt dem brinna…’ tänkte han, och kallade på den lilla magin han hade. Inte så mycket som en fullbordad magiker, men tillräckligt för detta då elden redan fanns där. Arand sänkte sin röst till ett nästan ohörbart mummel, hans läppar rörde sig medan han uttalade de forntida orden som pulserade med kraft, den kraft han hade inom sig. Hans blick brände av beslutsamhet, och han kände hur magin bubblade genom hans ådror som smält järn. Snön under hans stövlar fräste och smälte när värmen steg.
Hans hand, nu stadigt runt svärdets blodiga handtag, sträcktes framåt, fokuserade magin mot lägerelden. Elden som redan kämpade i sin omgivning reagerade omedelbart, flammorna flämtade som om de drog ett djupt andetag. Sedan, som en orm som väckts ur sin dvala, kastade sig elden framåt och grep tag i draugerna. Lågorna slingrade sig längs deras ruttnande lemmar och tvingade dem att rycka till som om de plötsligt mindes smärtan av levande kött.
Ett skri, långt och utdraget, fyllde luften när elden svällde till en rasande storm. Draugerna famlade blint i ett försök att fly medan de brann. Snön runt elden började smälta till en ångande slask, och det svarta, tjärliknande blodet droppade från de brinnande kropparna som ett regn av sot och aska.
Arand andades tungt, svetten rann nerför hans panna trots kylan som fortfarande låg tung över dem. Den intensiva värmen från elden drev bort isvindarna och fick luften att dallra. Hans magi började mattas av, men elden var tillräckligt stark nu för att hålla sig själv vid liv. Han visste att det här var deras chans. Ett sista försök att kväsa hotet. Han kände hur magins användning fick blodet och värmen inom att kallna, trots eldens inferno omkring dem. Vacklande tog han några steg bakåt, och kunde inte längre hålla upp svärdet som han använt för att fokusera magin. Han vacklade bakåt, bort från draugerna som nu var som facklor själva. Detta skulle ge dem chansen att avsluta det, men han själv var för svag för att delta längre i striden, och sjönk darrigt ned på knä bland de flammande fienderna, svärdet föll med en duns ned i snön bredvid honom.
Ayperos lät ett roat leende spela över sina läppar när han hörde Isras ord. Skuggan av ett mörkt skratt vibrerade i hans bröst. Hon hade lärt sig mycket i hans fiendes stad Dar Zakhar – diskretion, tålamod, intriger, skuggor och mörker och den kattliknande smidigheten som kom med att jaga i skuggorna. Han lutade sig tillbaka mot sätet i vagnen, betraktade Isra med en blick som var lika vass som hans tänder och kloliknande naglar.
‘Nyfikenheten, min älskade, är en vacker synd…’ svarade han, rösten som en viskning i mörkret. ‘Och jag håller med. Eld och död må vara effektiva medel att förinta ens motståndare, men de lämnar oss ofta med fler frågor än svar.’
Han lät blicken glida ut mot murarna som närmade sig, de höga, dystra väggarna som likt kalla fingrar sträckte sig mot himlen. ‘Denna häxa…’ Han lät tankarna vandra en stund, lät tystnaden dra ut medan han kände efter den svaga, nästan obefintliga puls av magi som sipprade genom stadens stenväggar. ‘Hon har antingen blivit djärv av desperation eller har funnit något, någon, som ger henne modet att trotsa mig. Trotsa oss. Det ska bli intressant att se vilket.’
Ayperos drog sin hand genom sitt mörka hår, och hans svarta ögon blixtrade till som eld när de mötte Isras blick igen.
‘Du vill ha svar, och det vill jag också. Men vi måste smyga in i hennes nät som en spindel, inte som flugan som faller i en fälla. Vi ska tvinna våra egna trådar och se hur hon reagerar när hon inte längre har kontrollen, då vi inte gör som hon förväntar sig. Hennes hållhake är Nenya, så måste vi låtsas som att det inte är en hållhake. Ta bort hennes garant.’
Han släppte blicken från henne och såg återigen mot den dystra staden. ‘Då vi vet allt vi behöver veta slår vi till. Men om det visar sig att hon är en marionett för någon större, då ska vi riva sönder den hand som håller i trådarna.’
Ayperos log, ett smalt, vasskantat leende. ‘Låt oss börja med att smälta in i skuggorna, observera, vänta. Och när tiden är inne ska vi ta det vi vill ha och lämna resten i aska. Så, min kära Isra, visa mig vad du lärt dig i Dar Zakhar, och lär mig med att smälta in i skuggorna.’ uppmanade han henne, nyfiken på vad hon lärt sig i Lloths domän.
Salim stod kvar, stadig som en klippa, men stormen i hans inre fick hans hjärta att slå hårdare. De smala ögonen rörde sig mellan Eshe och Idirath, medan hans käke knappt märkbart spändes vid Seras ord. Hennes passion var oförneklig, nästan skrämmande. Så mycket av hennes föräldrar fanns där, så mycket eld och envishet. Men det var hennes ord om jämlikhet, om att bryta kedjor, som fick honom att känna hur glöden spreds i bröstet som ett knippe kol som snart skulle ta eld. Det fanns något där, ett framtidshopp, något som drottning Akila inte skulle ge riket i det tillstånd hon var i nu.
Han harklade sig och tog plats igen, ljudet hårt som ett knivhugg genom tystnaden. Blicken var som alltid, hård och ogenomtränglig, och när han talade var hans röst låg men vibrerade av den underliggande intensiteten som var hans kännetecken.
‘Vackra och passionerade ord, ers höghet.’ började han, och orden kunde lika gärna vara en smekning som ett hån beroende på hur de togs emot.
‘Men våra potentiella allierade behöver mer garant än vackra och passionerade ord, så låt mig framlägga ett förslag.’
Han vände sig mot Eshe, en granskande blick som var mer än bara en snabb genomskärning. Den var som en smärtsam beröring, som om han strök över hennes själ med sina ögon.
‘Så ni vill ha garantier. Ett löfte om jämlikhet. Frågan är: varför skulle vi, människorna, svära en ed ni inte tror på? Varför skulle vi förlita oss på ord när både vi och ni vet att ord är vind, och vinden blåser kallt över öknens sand?’
Salim höll upp en hand, rörelsen snabb och hård som en fällande dom. Han såg ut som en man som blivit härdad av det oförlåtliga mörkret. Hans röst var tystare när han fortsatte, men fylld av något djupare, något som inte kunde ifrågasättas.
‘Ni vill veta vad som händer när vi vinner?’ Han såg nu mot Idirath med en blick som glödde av kampvilja. ‘Om vi segrar, kommer vi alla stå där, fläckade av samma blod, med samma sår. Och det blodet, de såren, de skapar inte jämlikhet, nej. Det skapar respekt och en starkare relation än våra tre folk haft på århundraden.’
Han lät blicken svepa tillbaka till Sera, som om han vägde hennes värdighet och styrka i samma ögonblick. ‘Så ja, vi kan svära våra eder. Men vi svär dem för att vi vet att när tiden är inne, när våra fiender står på tröskeln med eld i blicken, då kommer vi att behöva mer än ord. Vi kommer att behöva stål, och blod, och den sorts lojalitet som inte kommer från ett löfte, utan från överlevnad. Det är den världen vi ärver, och vi kan inte förneka den.’
Salim tystnade och lät orden sjunka in, såg hur deras ögon speglade hans egna. De skulle behöva förstå det. Förstå att all den här diplomatin, all deras prat om jämlikhet och förbund, var lika tunn som ett barns löfte. När knivarna väl dansade och eldarna slukade städerna, då fanns det bara en sanning kvar: den starkaste överlever.
‘Så frågan är, vad är ni beredda att offra för att se er sanning segra?’ En ny tystnad föll över dem, lika skarp som ett blottat svärd. Han lät pausen tala sitt eget språk innan han fortsatte
‘Men tillbaka till mitt förslag. Vi svär eder här och nu, och gör upp dokument förstärkta med magins ed som ej går att brytas. Dokument som intygar att ifall vi tillsammans segrar och Sera Tenír blir rikets nästa regent, då ska era folk få representanter i drottningens råd, för att garantera att det i hovet finns röster som värnar om era folks behov. Och mer än så, ska vi lova att det samma görs i varje i’sajs hov. En ny era för Iselem, ett gemensamt Iselem.’ han såg från prinsessan, till oraklet, till de andra representanterna, inväntandes deras reaktioner på detta förslag.
‘Och på samma vis kommer ni att tillåta representanter att närvara i era egna rikens maktkärna. En representant för folket, och en representant för Sharah.’ han gjorde en gest mot Ismat.
Det var något väldigt roande med jargongen mellan Tath’nel och Bain där och då, vilket syntes i Aliennas nästan glittrande ögon och strålande leende. Det kanske var ett skådespel, men det var en glädje att se Tath’nels mer muntra och lekfulla sida än den som så ofta fanns där på hans ansikte nuförtiden. Den dystra, som om skuggorna jagade honom och tyngde ned honom. Men just nu verkade den sidan av honom som bortblåst, kanske behövde han en person som Bain i sitt liv?
‘Skål…’ sa hon mjukt och muntert till svar och tog en bubblande klunk, medan hon såg på hur herrarna verkade finna närgången mellan varandra behagligare än någon av dem förväntat sig. Men ändå försökte hålla uppe skenet av att de inte var intresserade av varandra. Vid Bains fråga suckade hon lite dramatiskt, men nickade.
‘Tur nog så har jag det. Mannen där hör nog till den värsta konservativa sorten, den sort som älskar det politiska spelets mörkare sidor.’ hon skakade på huvudet lite över tanken på just det, alla intriger, alla lögner.
‘Det är en riktig soppa nu.’ förklarade hon för de två herrarna.
‘Efter att drottning Nearena mördades är hela hovet som en arg bikupa. Olika läger har formats, och jag är rädd de redan hade formats under en lång period i väntan på just detta. Det finns de som stöder… nå, mig.’ sa hon och himlade lite med ögonen.
‘De som anser att rikets drottning borde vara den med… renaste blod, så få generationer som möjligt sedan alverna lämnade Tarnaq så många årtusenden sedan. Det är… jag.’ sa hon, som om tanken generade henne och hon såg ned. Men hon skakade av sig sina tankar och ångesten.
‘Sedan finns det de som stöder Elbereth, en av den före detta drottningens rådsmedlemmar. Hon har föreslagit att tronen ska sluta gå i arv, att Nela’thaënas ska välja sina ledare och har lagt upp sig själv som kandidat… För en, nå, fredligare framtid för vårt rike.’ hon gjorde en liten gest mot hållet som Lord Velaedrion försvunnit till.
‘Och så har vi de som stöder herrar som vår käre Lord Velaedrion snarare än utbölingar som mig, högalver som vill se högalver på tronen och fortsätta med det system som vi haft i alla dessa årtusenden där riket störs av högalver med… så rent blod som möjligt. Och så får vi väl inte glömma drottningens dotter, Selyana, men hon har redan uttryckt sin önskan att inte bli rikets nästa drottning.’
Alienna tog en klunk till medan servitörer kom och serverade mat åt dem, och då de återigen var ensamma fortsatte hon.
‘Sedan blir ju inte allt lättare av att Aenya – en gång en så uppskattad och trogen högt uppsatt i det militära nu samlat ihop ett uppror redo att störta staten om de får chansen. Alla är rädda, och spända. Detta är vad vi ska navigera oss igenom, för att få ett så bra avslut som möjligt.’ hon skakade på huvudet lite över vad som kändes som en övermäktig uppgift.
‘Så, vad tror ni? Var ska vi börja?’
Alienna såg hur både Bain och Tath’nel lyssnade uppmärksamt, och deras uttryck speglade det svåra valet framför dem. Hon log svagt, men hennes ögon var mörka av oro. Det fanns alltid en viss tragikomik i hur de hamnat här – tre själar, bundna av lojalitet, plikt och en anstrykning av oväntad vänskap, i ett spel som kunde kosta dem allt. Hon vilade blicken på sina händer, fingrarna trummade lätt mot glaset, som för att föra bort spänningen.
‘Vi kan börja med att skapa allianser med de som vill ha förändring. Elbereth må vara en utmaning, men hennes idé om ett valt ledarskap är något vi kan använda. Hon är trots allt en stark och övertygande figur, och om vi inte kan vinna henne till vår sida, kan vi åtminstone hindra henne från att bli vår fiende.’
Hon lutade sig fram och lät sina fingrar spela över den kalla ytan av glaset igen. ‘Velaedrion och hans likar… deras ambitioner är enkla att förstå. De vill ha kontroll. För dem är blod en garanti för makt och ordning, även om det betyder stagnation och strid. Men om vi spelar rätt kort och planterar misstro hos deras allierade, kan vi försvaga deras grepp.’
Alienna tystnade ett ögonblick, som om tankarna vägde tungt. Hon drog ett djupt andetag och såg tillbaka på Tath’nel och Bain, hennes leende mjukt men beslutsamt.
‘Så vi behöver välja – knyta band med Elbereth och skapa en mer öppen allians, eller underminera Velaedrion och hans likar från insidan. Och samtidigt hålla ett öga på Aenyas uppror. Men vi kan inte göra allt på en gång. Vart går vi först?’
Hennes ögon glänste av den gnista som var drottningen, den som vägrade låta sig skrämmas av mörka framtidsutsikter. Hon verkade inte lägga fram alternativet om att hon själv skulle ställa upp som en kandidat för tronen.
Snart hörde hon hovar. Inte långt senare kunde hon se en ljushårig figur närma sig ovanpå en mörkbrun häst, inget märkvärdigt kanske om det inte vore för ögponen som glimmade gult.
En bit bort noterade han det svaga ljudet av en melodi som låg och svävade i luften, en mjuk ton från en luta som slog igenom den annars stillsamma morgonen. Han rätade på sig och kisade ut mot dimman, kunde urskilja en vag skepnad där han red över vägen, vid vad som såg ut som att vara en korsväg.
‘Sång och luta, på en öde väg,’ muttrade han för sig själv, rösten låg och dov som en morrning.
‘Antingen en förlorad själ, eller en som inte vet vad slags vägar som ligger framför henne.’ det var kanske ord för sig själv, eller åt hästen, som frustade lite och höjde sina öron uppmärksamt över främlingens närvaro.
De gula ögonen såg dock förvånade ut då det han mötte inte var något fult eller hemskt, utan en ung kvinna med flammande hår. Värre möten kunde man ha, det visste han mer än väl.
Han lät blicken glida ut över slätten, över de döende grässtråna och de ensamma träden som sträckte sig uppåt som skrumpna fingrar. En plats som denna, så ödslig och ändå skön, borde vara tyst som graven. Han hade ingen lust att avbryta musiken men närmade sig ändå ljudets källa, långsamt och försiktigt, en vithårig jägare som visste allt för väl att på ödsliga vägar var ensamheten ofta förklädd till något mindre angenämt.
När han närmade sig, sa han slutligen, med en röst något raspig av att inte ha använts på ett tag.
‘Vägen till den som spelar luta är ofta kort, det vet du, eller hur?’ Han höll sig kvar på hästryggen, stannade några steg från henne. Hans ord anspelade så klart på det gamla ryktet som sade att barder, särskilt sådana som reste ensamma och öppet spelar sina instrument, ofta hamnade i trubbel.
Det fanns något farligt över honom, sättet han var klädd i läderutstyrsel, med ett svärd fäst i sadeln, det ljusa håret, några ärr i det skarpa ansiktet, men hans röst verkade lugn om än vaksam.
A’eldia stannade upp mitt i rörelsen, nålen fortfarande i handen, medan hon lyssnade på honom. Hon mötte hans blick och för en stund såg hon nästan förvånad ut, som om hon inte väntat sig den sortens uppriktighet från honom, inte efter allt de just gått igenom. Det var en fråga som verkade tränga igenom hennes egna skyddsmurar, de murar hon så omsorgsfullt byggt upp för att överleva i en värld som aldrig varit särskilt vänlig.
Hon lade ifrån sig nålen och tråden, och för första gången på länge verkade hon osäker på vad hon skulle säga. Det var inte det att hon inte hade något att säga, utan snarare att hon inte visste var hon skulle börja. Vad drev henne? Hon hade aldrig behövt förklara det för någon annan förut.
Hon drog ett djupt andetag och lutade sig bakåt, lät fingrarna fippla med den tomma spritflaskans hals.
‘Jag tror inte att jag någonsin har haft en tydlig riktning.’ började hon, nästan som ett erkännande. ‘Jag har bara… överlevt. Hela mitt liv har varit att hitta sätt att hålla mig flytande, att hålla undan problemen tills jag kan hantera dem.’ Hon log lite snett, men det fanns ingen glädje i leendet, bara en bitterhet som hade formats av år av slit.
‘Jag är bra på att anpassa mig. Bra på att gömma mig, när det behövs. En bra tjuv, då det behövs.’ sa hon och nickade mot samlingen av dyrgripar hon stulit innan mordet.
‘En bra charmör, när det behövs.’ sa hon och strök honom under hakan, med ett mjukt leende på läpparna, som för att demonstrera.
‘För det mesta arbetar jag ensam, men ja vi kan inte gömma oss här, och denna gång tror jag faktiskt vi får samarbeta.’ Speciellt efter detta… nå mord, eller självförsvar. Hon tvekade, och hennes röst blev lägre, nästan som om hon pratade mer med sig själv än med honom.
‘Kanske är det dags att sluta vara någon som bara överlever. Kanske är det dags att faktiskt kämpa för något. Jag vet inte.’
Hon satte sig ned, och för första gången på länge lät hon honom se hennes oskyddade sårbarhet. ‘Det är därför jag måste lämna det här stället. Det har varit min trygghet, men det är också mitt fängelse. Så länge jag är kvar här, kommer de alltid hitta mig. Och jag är trött på att gömma mig.’
Hennes blick veknade, och hon gav honom ett mjukt, men lite sorgset leende. Hon hade så klart inte berättat mycket, men kanske tillräckligt för att hålla honom vid sin sida just nu.
‘Men det där är min historia. Jag vet inte om den är värd att berättas.’ Hon sneglade på honom och försökte möta hans osäkerhet med något som liknade mod.
‘Vi är inte hjältar, och de vi står emot är yrkesvana mördare. Men om vi ändå kan stå upp, om vi kan slå tillbaka, så kanske vi kan skapa en annan sorts framtid än den som väntar oss nu på botten av kanalen.’
Hon tystnade för ett ögonblick, lät orden hänga mellan dem som en förväntan, en antydan till något större. Sedan lutade hon sig tillbaka och plockade upp spritflaskan igen, snurrade den mellan fingrarna.
A’eldia lutade sig framåt igen, som för att förstärka sina ord, och hennes röst var plötsligt mjukare men fylld med en sorts innerlig beslutsamhet. ‘Så… om du vill veta vad som driver mig, Kellan… det är att jag vill vara fri, inte beroende av någon annan. Och jag tänker inte låta någon annan bestämma över mig. Inte längre.’
Ayperos lutade sig tillbaka i vagnen och lät blicken vandra över de dystra murarna som närmade sig, medan Isra talade. Han kunde inte låta bli att le åt hennes ord om rening. Eld hade alltid varit ett så effektivt sätt att skapa ordning ur kaos. Ibland behövdes världen brinna för att något bättre skulle kunna resa sig ur askan. Men Izotars rapport gav honom något nytt att fundera över, och leendet blev snabbt till en bister min.
Ayperos gjorde en liten gest med handen över Isras kommentar, som om den vore en irriterande fluga.
‘De har varit problematiska länge, familjen Saelorian. Jag lät dem leva på grund av Nenya, men jag tror att det är dags att ge dem en visit då vi är klara här.’ sa han, och något nöjt över tanken att bränna ned både Iserion och familjen Saelorians borg verkade glöda i hans mörka avgrundsmörka ögon.
‘Men kanske de kan hjälpa oss att befria Nenya, innan vi ger dem det straff de förtjänar för som olydnad. Men du har väl rätt, jag kunde kanske använda vampyren i sällskapet som ett vapen. Några av mina skapelser har fått för sig att de kan sätta sig upp mot mig, förgöra mig.’ Hans röst blev mörkare, ett hot dolt under varje stavelse.
Ayperos slöt ögonen och sträckte ut sitt sinne med hjälp av kraften han besatt. För att leta efter den svaga, men välbekanta vibration som skulle avslöja om en av hans skapelser fanns i närheten. Det var en känsla som liknade ett band av mörk energi, osynligt men konstant närvarande, och alltid redo att spännas till bristningsgränsen. Han rynkade pannan när han inte kunde känna något direkt, inget som skrek om lojalitet till honom. Det var möjligt att vampyren dolde sig, kanske skyddad av något annat.
‘Intressant…’ sa han lite betskt och öppnade ögonen långsamt, hans ögon gnistrade till. ‘Om det är en av mina, så har de lärt sig att dölja sig väl. Och om inte… då är vi inte de enda som har intresse av Nenya. Ännu en orsak att se vilka vapen mot mig familjen Saelorian kokat ihop, om det är dem.’
Han sneglade på Isra och såg den lilla oron i hennes blick, hur frågan om Nenyas familj verkade dröja kvar i hennes sinne. Det var nästan rörande, på sitt eget sätt. Nenya hade aldrig velat prata om sin familj, och kanske var det bäst så. Det fanns ingen plats för sentimentala band i deras värld. Men Ayperos var inte den som lät saker glida ur händerna. Om det fanns en släkting till Nenya som kunde skapa problem, så skulle han se till att neutralisera hotet.
‘Nej, ingen syster, men en bror. Om inte Nenya hållit något sådant dolt för mig.’ Ayperos vände sig mot Izotar, som fortfarande stod på knä framför dem, och lade huvudet på sned. ‘Gå. Se till att vägen är fri för oss. Håll ett öga på vad som händer i denna kyrka. Fortsätt hålla ett öga på dem. Om vampyren och hennes följeslagare försöker hota Nenya, avrätta dem.’
Ayperos kunde inte låta bli att skratta, ett mörkt, gutturalt ljud. ‘Det är de svåraste målen som ger mest nöje att erövra. Men vi har våra resurser, och jag tänker inte låta någon liten häxa eller några otillåtna främlingar stå i vägen för oss.’
Han sneglade på Isra, ett lekfullt men farligt leende lekandes på läpparna. ‘Vad säger du, min kära? Ska vi gå in med full styrka och bränna ut dem, eller smyga oss in som skuggor? Vi har valmöjligheter…’
Han kände hur mörkret inom honom pulserade, redo att användas. Det var länge sedan han använt sin makt på detta vis, och tiden med Isra hade gett honom chansen att samla sina krafter och vila upp sig. Snart skulle de påminna världen om vem han var, och om vem Isra var vid hans sida. Och när han och Isra väl stod inför Nenya och häxan, skulle han njuta av att se dem kuvas.
Sarethna stannade och stod stilla bredvid sin högresta dotter. Hennes ögon, självlysande som en klar natthimmel, smalnade när hon betraktade Athanishka. Hon kunde inte rå att himla lite åt Ambrosinas torra svar.
‘Åh så utomordentligt trevligt. Din far saknar dig, din mor med, trots att du försökte döda dem i Loradon, allierad till den jävla demonen Ayperos. Minns du det, Nenya?’ undrade hon och rynkade ansiktet i avsmak.
‘Nenya, du har otroligt dålig smak i kvinnor.’ sa Sarethna lite torrt, en meningslös kommentar, men Sarethna som alltid varit ytlig och noggrann med sitt utseende kunde inte hindra att kommentera det.
‘Hon behöver uppenbarligen träffa en skönhetsspecialist.’
Kvinnans lugna, nästan nonchalanta sätt att tala om Nenya som om hon ägde henne, som om hennes brorsdotter var en pjäs i någon större plan, fick Sarethna att koka av ilska. Först demonen Ayperos, och nu detta. Men hon höll sig lugn, eller försökte i alla fall.
Hon lät blicken glida över sin brorsdotter, fångade varje detalj. Hur Nenya reste sig, den stolta hållningen som alltid funnits där, kyssen mellan kvinnorna. Något var annorlunda med henne. En ömhet mot den kvinna som satt vid hennes sida. En ömhet som var förgiftad, fel på något vis. Nenya verkade lycklig, men hur kunde hon vara det? Något var fel, och Athanishka hade ett finger med i spelet. Det var hon säker på. Bäst att vara vaksam.
‘Åh, rimliga förslag… Vad du nu hette, Athashinka? Alatinka…?’ hon hade bara hört pojken nämna det en gång. Hon log, men leendet nådde inte ögonen.
‘Men du har så klart rätt, den där demonen är inte vår vän, och vi skulle gärna se honom död.’
Athanishka fortsatte att smeka Nenayas hår, och Sarethna kände en ilning av obehag när hon såg den ömma gesten. Som en spindel som spinner sitt nät, långsamt och metodiskt, fängslande sitt byte.
Hennes blick lämnade Nenya, och fäste vid Athanishka. ‘Vad är ditt mål här, Athanishka? Du säger att du vill ha hjälp mot demonen, men du är vag. Du säger att vi är på samma sida, men det ser inte ut så. En blind get kan se att Nenya inte är sig själv.’ hon gav Ambrosina en snabb blick, innan hon vände tillbaka blicken för att vänta på nästa svar. Hon hoppades att Ambrosinas magi kunde skydda dem mot vad som skulle komma näst, men gjorde en gest åt henne som sa åt henne att vänta, att låta dem höra vad den märkliga kvinnan vid altaret hade att säga. Även om hon inte ville erkänna det var chansen att besegra Ayperos något hon önskade.
Arand såg i ögonvrån hur Bodil och hennes män skyndade sig att tända eld, hur Maeve skickligt kastade sin sköld och fick det förvridna monstret att vackla. Draugen rörde sig som en orm, vrålade med ett ljud som slet genom luften och in i benmärgen, kanske för att kalla på fler av sitt odöda släkte. Dess blottade käft var fylld med tänder i ett förvridet avskyvärt ansiktsuttryck, ögon som glimmade av hat mot allt som levde.
Arand var inte sen att utnyttja fördelarna han fick. Han hann se hur Maeves sköld träffade Draugen bakifrån och i samma ögonblick som varelsen stapplade till, såg han sin öppning. Som en gåva från gudarna, om man trodde på sådana saker. Han slungade sig framåt, svärdet höjt, hugget så precist att det kändes som om världen drog sig samman till bara hans arm, bara den egg som skulle separerade den odöda skallen från den odöda kroppen.
Men så fel han hade.
En levande människas nacke hade inte gett något motstånd, men det var som att hugga i en rotvälta av stål. Draugen var snabbare än han trodde, snabbare än något dött borde vara. Varelsen ryckte till i sista sekund, så att bladet bara skar djupt i halsen men inte helt igenom, och fastnade som om Arand huggit i en trädstamm. Snart skulle den skaka av sig bedövningen från Maeves sköldkast. Arand skulle dra tillbaka svärdet och förberedde sig för nästa hugg, men varelsens ryck slet istället svärdet ur hans händer och där vacklade den nu ilsket fram och tillbaka med hans svärd irrandes hit och dit så han själv fick ducka för att undvika att få svärdsfästet i tinningen.
‘Din fan!’ spottade Arand, och han duckade undan ett klösande slag som kunde ha rivit hans ansikte till oigenkännbara former. Han backade undan, ett steg, två. Ett grymt, snett leende fanns på Arands läppar, blodsmak på tungan. Han såg hur Draugen vred sig, hur varje rörelse visade dess hat mot honom och Maeve som skadat den. Det var bra. Hatet gjorde den förutsägbar, men inte tillräckligt långsam. Inte än.
Ett till jävla mirakel uppenbarade sig då Bodils flammande fackla flög genom luften. Bodil. Kvinnan kunde tänka i stridens hetta. Monsterjägaren borde inte varit så förvånad, men han hade inte så mycket tillit för dessa kaldrländare. Facklan slog ned mot Draugen och brinnande gnistor sprätte ut över marken, slog gnistor av dess torra, döda kött. Det räckte inte för att tända den, men nog för att få den att rycka undan, som om den blivit bränd. Uppenbarligen skrämde elden något primitivt instinktivt i varelsen.
‘Eld!’ skrek han åt de andra, även om de redan hade uppmärksamhet på något annat, och kände hur det ordet var som en befallning från underjorden. De behövde mer eld. Allt i honom skrek efter att sätta den i brand, bränna ut dess kalla mörker och göra slut på skiten. ‘Maeve, ta dens uppmärksamhet!’ vrålade han. Han kände sig rätt naken där, utan klingan i sina fingrar. Varelsen gjorde utfall igen, farligare med hans glimmande stål fast i nacken.
Arand fick undvika fler utfall, tills han tog risken att göra en kullerbytta i snön och greppa tag i facklan från marken. Den glödde, brann starkare än innan, och han kände hur elden slickade hans hand när han höll den nära.
‘Igni!’ vrålade Arand med facklan framför sig som en sköld, likt en präst som desperat skulle hålla en religiös talisman mellan sig och en vampyr. Men det fanns makt i det ordet, kanske inte i ordet i sig, men kraften som Arand hade inom sig och kallade på i den stundne. Eldlågan flammade till och skjöt som en vind av eld från facklans spets genom luften och omfamnade monstret i en eld som fyllde hela dalen. Elden brände Arand med, men han höll bara hårdare om facklan och kämpade sig framåt i snön medan monstret skrev och viftade med sina armar. Med en sista ryckning pressade Arand facklan rakt in i den gapande käften, och skriket tog slut samtidigt som Arand fick ett slag i bröstet som knuffade ned honom i snön med en duns som fick världen att snurra.
‘Bakom oss!’ väste han lite ansträngt åt Maeve, åt varelserna Bodil uppmärksammat.
Alienna kämpade med sin inre kamp, ilska och förnedring som fick det att hetta om hennes kinder. Egentligen borde hon inte ta det personligt, och bara ignorera adelsmannen, men efter allt som hänt var det svårt. Det var inte första gången hon mötte kritik eller ifrågasattes av de högalver, de flesta såg henne bara som en bricka i det stora spelet, en pjäs som kunde ge dem makt – helst genom giftesmål.
När hon såg på Tath’nel där han satt, sedan på Bain, medan mannen fortsatte med sina giftiga ord. I hennes blick var det tydligt att hon sökte efter något. Stöd, kanske. Styrka. Alienna var van att stå ensam, men nu, i detta ögonblick, önskade hon att någon kunde säga något, göra något för att låta dem fortsätta deras kväll ifred.
Och sedan reste sig Tath’nel.
Hon kunde knappt tro sina ögon när han långsamt gick fram till Bain. Det var som om tiden saktade ned, varje rörelse långsam, varje sekund förlängd. När Tath’nel rörde vid Bains kind, kunde hon känna sitt hjärta slå hårdare över vad som höll på att hända framför henne. Kyssen… den kyssen fick hela rummet att tystna, åtminstone alla de som vänt sina blickar mot dramat som adelsmannen skapat. Allt väsen om dem, alla viskande röster, alla dömande blickar tycktes upplösas. Alienna satt där och stirrade.
Det oväntade inslaget som sedan skedde fick henne först att häpna. Sedan kände hon ett skratt bubbla inom sig över de två herrarnas kyss, nästan så mycket att hon fick kämpa för att inte avslöja spelet för den ilskna adelsmannen. En tyngd på hennes axlar släppte lite då, adelsmannens minspel, Tath’nel som kysste Bain, de förväntninga som så tungt lagts på henns axlar tycktes släppa just då i den stunden. Tath’nel hade gjort detta för hennes skull, hon visste det.
Hon såg hur Bain besvarade kyssen, hur hans blick mötte Tath’nels. De var bra, enkelt att tro att spelet var sanning där i deras intimitet. Eller fanns där något mer? Kärlek började alltid med bråk, hade någon vis person en gång sagt.
Adelsmannen, Lord Velaedrion, stod där med öppen mun, som om någon just slagit honom hårt över ansiktet. Hans eleganta hållning föll, om än bara för en sekund, och för en kort stund såg han mer ut som en fisk som flämtade efter luft än den arroganta högalv han vanligtvis var. Han hade förväntat sig många saker – ilska, bortförklaringar, kanske en artig men spydig kommentar från Alienna – men inte detta. Han stod stel och tyst, oförmögen att hitta orden, och det var tydligt att hans hjärna försökte bearbeta vad han just sett.
För varje sekund som gick återvände dock Velaedrions högfärdighet, men hans ansikte hade förlorat sin tidigare färg och blivit blekare, nästan askgrått. Faktum var ju att han gjort bort sig inför alla dessa alver, anklagat Alienna falskt – och hur man än vred och vände på det var hon av högre rang än honom själv. De giftiga orden som vanligtvis flödade så lätt satt nu fast i hans strupe.
Han skakade på huvudet, som om han försökte skaka bort den där synen. Hans ord sammanbitna, bara för dem och inte de andra i restaruangen. Han uttryckligen skakade av ilska då han sammanbitet och giftigt väste ut sina ord.
‘Vilket… uppriktigt äckligt spel ni för…’ började han, men hans röst var inte längre lika säker. Rösten darrade, sprucken och mindre mäktig än tidigare. ‘Att dra in sådana… sådana handlingar inför allas ögon… Ni skämmer ut er själva, och ni skämmer ut drottning Alienna!’
Drottningen hade uppenbarligen fått nog, och reste sig smidigt och långsamt från sin stol. Hennes rörelser var mjuka och graciösa, som om hon flyttade sig genom vatten, men det låg ett lugnt, nästan roat uttryck i hennes ögon som antydde att hon var helt och fullt i kontroll. Hon kände hur hela rummet väntade på hennes reaktion, hur varje öga var riktat mot henne, men istället för att låta sig provoceras, log hon – ett litet, svalt leende som sakta spred sig över hennes ansikte, trots att hon inbords bara ville skratta högt.
‘Åh, Lord Velaedrion,’ sa hon, och hennes röst var både silkeslen och vänlig.
‘Jag förstår att vissa alver inte är bekanta med vad äkta tillgivenhet ser ut som. Det kanske är svårt att se när ens liv är så insvept i rykten och intriger.’ Hon tog ett steg närmare honom, tillräckligt för att han skulle känna hennes närvaro. Trots att hon var kortare än honom verkade hon på något vis längre och mer maktfull än högalven.
‘Kanske borde ni prova det någon gång.’ föreslog hon, med en liten blick mot kärleksparet som satt vid hennes bord.
Hon lät orden hänga i luften, som en utmaning, och vinklade huvudet en aning när hon såg på honom. ‘Och beträffande rykten… Jag skulle vara försiktig med att sprida sådant som ni själv inte har något att göra med. Att tala för mycket om andra alvers privatliv kan ge intrycket att ni saknar något eget att fylla ert liv med, något… som ger ert liv verklig mening.’
Hon hade inte behövt höja rösten, inte behövt visa någon ilska, men de flesta i rummet kunde höra hur hennes ord landade och fick adelsmannen att blekna ytterligare i sin ilska och förödmjukelse. Och när hon talade fortsatte hennes blick att vara fast, utan att blinka. ‘Var snäll och lämna vårt bord nu, så vi kan fortsätta med vår kväll, min herre. Jag hoppas att ni hittar ett annat sällskap att… glädja med era synpunkter.’
Det fanns inget Lord Velaedrion kunde säga för att återta kontrollen. Med en sista, förnedrad blick på Alienna, och en ännu mörkare sådan på Bain och Tath’nel, svängde han runt på klacken och försvann tillbaka där han kommit ifrån, med sin mantel fladdrande efter honom som ett ilsket moln.
När han hade gått, satt Alienna långsamt ner igen och såg på Bain och Tath’nel med ett leende som fortfarande lekte på hennes läppar.
‘Ni två…’ sa hon lågt, med en finurlig och road ton, kunde inte rå att sedan skratta ett bubblande klingande skratt som fyllde restaurangen och verkade smitta av sig på alla de andra alverna. Värmen hade kommit tillbaka i rummet med hennes skratt, och det var som om hennes uppenbarelse sken klarare än innan.
‘Skål då, för kärleksparet!’ sa hon och tog det eleganta glaset för att höja det mot dem.
Salim hade känt Seras armar runt sig när hon omfamnade honom. Hårt, som om hon inte ville släppa taget. Och kanske ville han inte heller. Men de kunde inte hålla fast vid det som varit. Tårar brände bakom hennes ögon, det såg han men lät bli att kommentera det. Sera svalde dem, precis som han gjorde. Det fanns ingen plats för tårar här. De stod mitt i ruinerna av ett förlorat rike, en passande symbol för vad de kämpade mot. Skulle de inte ingripa snart skulle världen vändas mot dem, och allt som skulle finnas kvar var ruinerna av vad som en gång varit ett ståtligt Iselem. Nu var det tid för politik, och han antog en mer allvarsam och officiell roll snarare än den familjära han var van att ha med Sera.
Ismat, oraklet som han lärt känna något mer nu i befattningen som rebelledare, gav han en blick då hon kom fram, tacksam för den del och roll hon spelade i allt detta. De hade något olika uppfattningar om saker och ting, han och Ismat, men en sak var de allierade i. Tron på Sharah, och att riket behövde en bättre framtid än drottning Akila just nu erbjöd genom sitt konstanta krigande.
‘Ni sa det, ärade Ismat, men jag har alltid haft svårt att tro på profetior, även om de kommer från Sharahs utvalda Orakel.’ svarade Salim lite eftertänksamt, men respektfullt, då blicken vandrade mellan Ismat och Sera. Ismats ord påminde honom om varför de var här, om den hårda verklighet som de nu behövde ta tag i. Det fanns ingen tid för gamla känslor nu. Ingen tid för minnen om barndom och skratt. Allt hade slitits bort när Akilas maktbegär hade tagit över.
‘Och så klart jag inte trodde du skulle överge oss, Sera.’ lovade han. Salim suckade, men kunde inte låta bli att småle, om än trött. Hans blick vandrade tillbaka till Sera från Ismat.
‘Men det betyder inte att det här blir lätt. De vi ska möta… Om de dyker upp…’ Han lät meningen dö ut, för hon visste vad han menade. Meoierna, ökenalverna, alla dem deras folk kallade för barbarer. De var inte kända för att förlåta, och Salim visste att ett felsteg här kunde kosta dem allt.
Salims ögon studerade meoien som så smidigt gled in där de stod, meoien som representerade sitt folk och som hade anlänt tidigare. Han fick påminna sig om att detta var en tänkande varelse och inte ett blodtörstigt monster. Inte olikt en människa, eller en alv. Ändå blev han lite nervös då han såg de där klorna, och den där pälsen, och de glimmande ögonen, redo att försvara Sera om det skulle behövas.
Hans blick vandrade till Ismat, osäker på hur hon skulle reagera. Han hade noterat en ton av ogillande i hennes blick då de talat om meoier.
Att ökenalver dök upp och nu var där blev också ett faktum han behövde vänja sig vid, utan att låtsas om det. Folket som hade sagts vara förlorat, och nu hade de en representant här vid namn Idirath. Han hade bara gissat att de skickat sändebudet till en tom öken. En ledare som han kunde inte låta sig bli förvånad av sådana saker. Men ändå. Det fyllde honom med vördnad och rädsla, en respekt för rikets historia han trott var sagor. Hur gamla var dessa alver? Han antog sin officiella roll, och hälsade dem välkomna till detta möte, som om han hade väntat sig deras ankomst.
Salims hand vandrade nästan omedvetet mot svärdsfästet vid hans sida. Det var en gammal vana, ett sätt att hålla sig förberedd, även om han visste att svärdet i detta ögonblick skulle vara en sista utväg. Han svalde sin misstänksamhet, lät sina fingrar glida bort från vapnet och i stället låta sin kropp verka avslappnad, men han behöll sin vaksamhet. En diplomatisk fasad, kanske, men under den var han redo för strid om det skulle behövas.
‘De kom.’ tänkte han, och en del av honom kunde inte låta bli att beundra deras tysta närvaro, deras skicklighet att smälta in i öknens skuggor.
‘Sharahs ljus skiner över detta möte, jag, Salim, i’saj av Harthir, välkomnar er till detta fredliga möte om våra länders framtid.’ sa han i form av hälsning, i en nickning som visade respekt men inte för mycket respekt. Han var ändå en i’saj, en av Iselems högre adel. Salim knöt händerna vid sina sidor. Han visste vad som stod på spel här. Ett enda misstag, och deras blod kunde snart fläcka sanden under deras fötter.
Tur nog behövde han inte ta till orda och leda mötet där och då, Sera skötte det bra själv. Bättre än han förväntat sig. Han hade inte riktigt sett ett sådant allvar, en sådan uppvisning av ledarskap hos henne förr. Det fyllde honom med något. Respekt, kanske vördnad, kanske ett hopp om att det faktiskt fanns något att tro på här i deras motstånd.
Salim stod stilla, nästan orörlig, medan Sera talade. Hennes röst fyllde ruinen, stark och beslutsam, men varje ord skar igenom honom på ett sätt han inte väntat sig. Han hade alltid vetat att Sera hade styrka inom sig, en eld som brann trots att hon inte alltid visade den utåt. Att hon var en stark magiker var en sak, men att vara en ledare var en annan sak. Men att höra henne tala så – som en ledare, som en drottning – var något annat. Det var som om hon hade tagit steget från den oskyldiga kusinen han en gång kände, den naiva magianvändaren, till någon som bar vikten av hela Iselems öde på sina axlar.
För ett ögonblick kände han stolthet. Här stod hon, stark och redo att utmana både demonerna från deras förflutna och de fiender som hotade deras framtid. Hon talade med en övertygelse han själv ibland saknade, och det påminde honom om den kvinna hon blivit.
Hon talade om förlåtelse, om hopp, om att skapa en ny framtid. Och trots att han visste att det var nödvändigt, att de måste försöka skapa en allians med både meoierna och ökenalverna, kunde han inte undgå att känna en viss skepticism. Kanske kände han sig tveksam till om detta skulle gå vägen. Men han var tvungen att tro, snart tvungen att stiga ur skuggorna och utmana regimen på riktigt, och inte dold i skuggorna under alias.
När hon avslutade sitt tal, lät Salim orden hänga i luften. Han såg mot de andra – meoierna, Ismat och ökenalverna – för att bedöma deras reaktioner. Andra hade samlats där med för att lyssna, andra som hörde till upprorets olika delar och falanger. De var deras verkliga utmaning, och han visste att deras svar skulle avgöra mycket. Men inom honom växte ett beslut. Om de skulle dö, skulle de åtminstone dö kämpandes för något större än sig själva. Och om det var något som skulle tända en gnista av hopp i den mörka värld de levde i, var det just Seras ord. Kanske var det detta som Sharah önskade av dem.
Han nickade långsamt, nästan omärkligt, men blicken i hans ögon var skarpare nu, mer fokuserad.
Salim visste att efter Seras tal var det hans tur att agera som den ledare han blivit, inte bara som i’saj utan för rebellerna. På en plats där så många olika viljor, kulturer och intressen var samlade var hans uppgift inte bara att hålla samman mötet, utan att styra det mot ett konkret och enat mål. Han kände tyngden av ansvaret på sina axlar, men han hade ingen tid att tveka – deras överlevnad hängde på att detta möte inte blev en fars.
Han tog ett djupt andetag, och steg fram bredvid Sera, och talade med en stadig röst, inte hög, men tillräckligt för att fånga allas uppmärksamhet.
‘Vi är här för att vi har en gemensam fiende, vare sig ni än känner henne eller ej.’ började han.
‘Drottning Akila Tenír.’ Namnet ekade genom rummet som ett mörkt minne, och han lät det vila ett ögonblick innan han fortsatte.
‘Rikets en gång så starka ledare har fallit in i galenskap. Och oavsett våra skillnader, oavsett vårt förflutna, så finns det ingen framtid om vi inte står enade mot henne nu. Detta är ingen tid för gamla gräl eller förbittring. Om hon vinner, förlorar vi alla.’
Han lät sina ögon svepa över var och en av de närvarande – rebellerna, meoierna, ökenalverna, och till slut, hans kusin Sera. ‘Vi har alla förlorat något på grund av hennes galenskap, hennes krig som sprider sig. Vi måste agera tillsammans, om vi hoppas ha en framtid för våra egna folk.’
Salim visste att de inte skulle lita på varandra helt – det var för mycket blod och svek mellan deras respektive folk. Men han behövde inte deras tillit, bara deras vilja att agera.
‘Vi har sett vad Akilas styre gör med Iselem. Hon driver vårt land mot blodbad, mot mörker. Och när hon är färdig med Iselem och tystat alla kritiska röster kommer hon inte sluta. Hon kommer att vända sig mot er, mot alla som inte blint lyder under henne, alla som kan hota hennes makt.’
Han höjde ena handen, en gest som fångade deras uppmärksamhet.
‘Men vi kan vända detta. Om vi samarbetar, om vi använder våra styrkor tillsammans – er smidighet, vår kunskap, och det mod som Sera just visade oss – kan vi skapa en allians som inte bara kan överleva, utan vinna.’
Hans blick vilade på ökenalvernas representant och sedan på meoiernas representant, och även Ismat.
‘Ni är här för att ni vet att detta är sant. Ni vet att ni inte kan gömma er från det som är på väg. Men tillsammans kan vi stå emot det.’
Salim tog ett steg tillbaka från bordet, tyst för ett ögonblick för att låta sina ord sjunka in. Det var ingen eld i hans tal, ingen storslagen retorik som Seras. Det var inte hans stil. Men varje ord han sade var noga uttänkt, varje argument byggde på ren överlevnad och pragmatism.
‘Vi har kartor. Vi har spioner och information om Akilas styrkor och deras svagheter. Frågan är bara när vi ska slå till. Vi måste ta kontrollen över nyckelområden, skära av hennes resurser och allierade, och visa folket att det finns ett alternativ till tyranni.’ Han lutade sig fram igen, såg dem alla i ögonen. ‘Vi måste agera nu. Innan hon sluter sitt grepp om landet helt.’
Salim avslutade med en tyst nick till Sera. Hon hade satt tonen, men nu var det upp till honom att smida allianserna, att få alla dessa olika viljor att gå i samma riktning. Det var en farlig balansgång, men om någon kunde leda detta brokiga sällskap, så var det han. Salim vände sin uppmärksamhet till de andra.
‘Jag vill nu ge ordet åt er, ni som kommit hit idag. Representanten för vår tro – Oraklet Ismat, representanten för meoiernas folk, och representanterna för Anarindi.’ han gjorde en gest mot dem, och steg åt sidan för att ge de som ville tala plats.
Drottningen gav Tath’nel ett litet roat leende, ett som avslöjade hur väl hon kände honom, det var tydligt att han saknat att vara i dett sällskap och denna omgivning med tanke på hur enkelt han beställde av personalen. Lite lugn, lite ro, innan det hårda arbete som väntade dem började.
‘Framtiden och gott sällskap,’ sa hon, och höjde sitt glas. ‘En ny gryning,’ tillade hon, med ett lätt poetiskt stänk i rösten, kanske också en gnutta lekfullt.
Alienna lät fingertoppen svepa över glasets kant, kände den lätta vibrationen av magin som omringade dem. Lothlindor hade alltid fått henne att känna sig hemma, särskilt i sällskap som detta. Men framtiden… framtiden hängde över dem som en tyst skugga. Med Bain och Tath’nel vid sin sida kändes det som om allt kunde hända – men inte utan att något djupt under ytan rörde sig, något som skulle förändra deras väg.
När Bain ställde sin fråga delade hon som hastigast en tankfull blick med Tath’nel. De hade ju ändå varit fångar, och det skulle de behöva vara ärliga med. Bain hade ändå en poäng. De hade sett och hört mycket de senase dagarna, men vad som skulle avslöjas för rådet var en annan fråga. Hon sneglade på Tath’nel, som för att se vad han tänkte.
‘Det är en delikat fråga, Bain.’ Hennes röst var låg och mjuk, men med en bestämd ton.
‘Vi måste vara försiktiga med vad vi avslöjar för rådet. Vi vet att det kommer vara en utmaning redan att arbeta för en fredlig lösning.’ Hon drog ett djupt andetag och försökte samla sina tankar. Akh’Nairfinde var ett känsligt ämne. Skogsalvernas rörelse hade potential att förändra allt, men det skulle också kunna sluta i kaos om någon av sidorna tog ett fel steg i dessa spända tider.
Hon lät blicken vandra över den skog som bredde ut sig som ett grönt hav nedanför. Skogarna som en gång varit hennes hem, skogar som nu blödde under konflikterna mellan högalver och skogsalver. Tath’nels ord om firandet ekade i hennes sinne.
‘Vad firar vi?’ reflekterade hon högt för sig själv. Det var en fråga som kändes djupare än den borde.
‘Framtiden, men vad för slags framtid?’
Hon tog ett djupt andetag och lät en eftertänksam tystnad falla över bordet ett ögonblick innan hon talade igen.
‘Vi måste tänka strategiskt. Vi har ett gemensamt mål – fred. Men vägen dit är fylld av svårigheter och misstankar, och gamla underliggande konflikter. Men…’ sa hon och såg på Tath’nel igen, innan hon såg på Bain.
‘Om någon ska ta mig seriöst, måste de veta att jag… och Tath’nel… besökte er ledare.’ hon ville inte säga Aenyas namn högt här. Att kalla det besök var nog att tänja på sanningen. ‘På eget bevåg. Så klart skulle vi aldrig avslöja var de befinner sig, inte nu, men delar av vad vi sett och hört, kampen de för, måste vi tala om. Vi måste berätta något som ger dem hopp om en fredlig lösning. Kanske du har några förslag där?’ undrade hon och såg frågande på Bain.
Tath’nel satt nära, hans närvaro gav henne en trygghet, men det fanns också en viss distans, en distans som kändes som ett tyst eko av alla de outtalade ord som legat mellan dem.
‘Vi måste också vara försiktiga med vilka vi litar på…’ fortsatte hon och såg nu både Bain och Tath’nel i ögonen i tur och ordning. ‘Rådet kommer inte att vara eniga. Det finns många som kommer vilja styra mig, som kommer att se mig som en bricka i ett större spel. Eller tror att jag är ute efter tronen.’
Hon sträckte sig efter sitt glas och höjde det lätt mot dem.
‘Vi får inte låta oss bli splittrade. Jag behöver er båda vid min sida. Med era unika perspektiv, som är ovärderliga för mig.’
Det sista kom ur henne mer sårbart än hon tänkt sig.
Alienna sträckte fram sin hand och tog en klunk av Eloranthëvinet och lät dess rika, bäriga smak smälta på tungan, innan hon långsamt sänkte glaset. Hon hade just börjat känna hur kvällens stress började avta, när en skugga föll över bordet. Hon höjde blicken och mötte en välbekant figur – en adelsman klädd i fina sidenkläder, med en brosch med sitt familjevapen, en gyllene falk, fäst vid bröstet. Det var Lord Velaedrion, en av de mer inflytelserika rösterna i högalvernas politiska kretsar, med en hånfill grimas på ansiktet.
‘Drottning Alienna.’ Hans röst var kylig, och knivskarp, med en underton av överlägsenhet som fick hennes mage att knyta sig. ‘Jag måste säga att jag är förvånad att se dig här… så avslappnad.’
‘Lord Velaedrion.’ Hennes röst var lugn men iskall när hon mötte hans blick.
‘Jag kan förstå att du är förvånad. Men jag har faktiskt nyss återvänt från ett mycket viktigt politiskt ärende som jag ska presentera inför rådet imorgon.’ ett litet försök att avfärda den bitska högalven, och få fortsätta med kvällen. Detta verkade så klart få motsat effekt.
Högalvens blick vandrade långsamt mellan Tath’nel och Bain, som om de var två lekfulla hundar vid hennes fötter. ‘Det har ju ryktats att du lämnat huvudstaden efter drottning Nearenas begravning, förmodligen för att hantera något brådskande inför det kommande valet av tronföljare. Folk pratar, vet du. Det sprids alltid rykten. Och jag hörde ett särskilt… intressant sådant tidigare idag. Något om att mångas favoritdrottning funnits… badandes. Naken. Tillsammans med två män.’
Hans ord landade hårt, varje stavelse drypande av gift. ‘Jag förstår att du är en kvinna som uppskattar ett visst… sällskap. Men två män, vid din sida – samtidigt – när landet är på randen av kaos? Det är verkligen… ett märkligt sätt att hantera politisk kris.’
Alienna kände hur ilskan blossade upp inom henne. Hon hade just fått en stund av ro, en chans att samla sina tankar, men nu blev hon direkt anklagad för lättja. Velaedrions anklagande ton fick blodet att rusa i hennes ådror, men hon tvingade sig själv att andas djupt och hålla lugnet. Detta var inget ovanligt – högalvernas adel älskade att ifrågasätta hennes handlingar och dra slutsatser som alltid pekade på bristande ansvar eller oförmåga.
Velaedrion skrattade tyst, som om han inte kunde bestämma sig för om han skulle njuta av situationen eller bara förakta den. ‘Medan vi andra kämpar för att hålla riket från att falla i bitar, verkar du ha hittat en… intressant lösning på hur man ska föra politiken framåt.’ Han lutade sig närmare, sänkte rösten, som om han delade en intim hemlighet.
‘Man skulle kunna tro att du inte alls är intresserad av att hitta en make som kan stärka riket, utan snarare letar efter någon… eller några… som kan tillfredsställa mer personliga begär.’
Han lät sina ord sjunka in, ett kallt flin kröp fram på hans tunna läppar. ‘Men vet du vad som verkligen oroar mig? Att du verkar mer intresserad av att roa dig med två män samtidigt än att se till att vårt rike har en framtid. En kvinna i din position borde vara… noggrann med vilka hon väljer att spendera sin tid med. En lämplig make, till exempel. Någon som kan balansera de instabila maktförhållandena. Inte…’ han flackade med blicken mellan Bain och Tath’nel, ‘…några lekpojkar som inte gör annat än att smutsa ner ditt rykte.’ Han gav speciellt Bain en ogillande blick. Men också Tath’nel, som inte direkt hade en högalvs utseende.
Hans blick stannade på Alienna, som om han utmanade henne att säga emot. ‘Riket blöder, och här sitter du och roar dig, medan vi andra försöker rädda det som finns kvar. Det är knappast vad någon skulle kalla ansvarsfullt ledarskap.’
Alienna satt där, omgiven av det vackra, nästan overkliga skenet från de självlysande kristallerna i restaurangen. men trots platsens skönhet var det som om hon själv var den mest strålande gestalten i rummet. Hennes ljusa, nästan överjordiska skönhet var påtaglig. Inte så utsmyckad som de flesta andra där, i sin enkla klänning, utan smycken och juveler förutom sitt långa ljusa hår. Håret som reflekterade ljuset från kristallerna, men det var som om något mörkt vilade över henne, något som inte kunde avlägsnas av det varma skenet omkring henne. Alienna ögon smalnade.
‘Jag har all rätt att själv välja vem jag äter middag med. Men om du är så orolig för rikets framtid, kanske du skulle fokusera mindre på skvaller och mer på att bidra till att lösa våra verkliga problem.’ Hennes ord var vassa, men hon höll fortfarande en mask av artighet. Hon kände sig inte skarp nog för denna typ av munhuggande, speciellt inte efter allt de varit med om de senaste dagarna, och såg lite förlorad ut där ett ögonblick över anklagelserna. Adelsmannens ord som knivar riktade mot henne, som vänt något oskyldigt som ett bad till något syndigt, fick de mjuka linjerna i hennes ansikte, en gång fulla av liv och skratt, att plötsligt verka tyngda av de otaliga förväntningar och krav som vilade på hennes axlar.
Hennes ansikte höll fast vid ett lugn, men i ögonen kunde man se hur varje anklagelse bet sig fast. De verkade glänsa lite mer än vanligt, kanske början till tårar som hon aldrig skulle låta falla inför en man som Velaedrion. Hon hade lärt sig att hålla tillbaka dem – att aldrig visa svaghet inför de som ville se henne falla.
Mötesplatsen, en gång en vacker stad vid den gamla oasen som bar samma namn Kahir Yatara, dold från världen, precis som så mycket annat de hade förlorat med åren. Han hade varit här förr, känt platsens tystnad, dess glömda skönhet. Oasen, nu en gammal ruin som bara gav små ledtrådar om sina forna glansdagar, var en påminnelse om vad som en gång varit – och vad som kunde återtas, om de bara hade styrkan. Men Salim visste också att styrka inte alltid räckte till. Det var därför han väntade. Det var därför han behövde Sera.
Salim lutade sig mot en gammal väggruin, en sliten kartan framför honom på ett bord var nästan oläsbar i det svaga skenet från facklan på väggen. Hans tankar vandrade, som de ofta gjorde dessa dagar. Han var en ledare nu, föruom att han var en i’saj över staden Harthir, en av de få som vågade utmana Akilas galenskap, men ingen roll passade honom mindre. Han hade aldrig bett om detta, aldrig velat föra ett krig mot sin egen familj. Och nu skulle han möta Sera, sin kusin, sitt eget kött och blod, i detta kaos. Han kunde känna hennes närvaro långt innan hon anlände, ett bekant tryck i luften som förde med sig både skuld och hopp.
Denna plats raderades från kartorna och arkiven för många år sedan, på hans initiativ, långt innan det var tal om uppror. Kanske en varnande klocka i hans bakuvud redan då som sagt att ett hemligt tillhåll kunde behövas. En perfekt plats för ett möte ingen borde känna till. Ingen skulle hitta dem här, åtminstone inte än.
Allt har lett oss hit, tänkte han dystert, medan han lutade sig bakåt, fingrarna trummande mot svärdsfästet vid hans sida. Han visste att han inte kunde lita på någon längre – inte ens Sera, om han skulle vara ärlig mot sig själv. Trots deras gemensamma blod, trots alla skratt och glada stunder från deras barndom, hade tiden gjort dem till främlingar. De hade båda blivit formade av en värld som nu var redo att rasa samman runt dem. Men han ville ändå tro på deras barndomsdagar och vänskapen de haft, tro att hon var den person han mindes hon var. Inte på de lögner Akila Tenír spridit om prinsessan. Om hennes förräderi.
Salim nickade långsamt, hans hand fortfarande hårt knuten runt svärdsfästet. Det fanns ingen glädje kvar i detta. Inget mer att vinna. Bara striden framåt.
Och den skulle bli blodig.
Hans ögon smalnade när han hörde det lätta ljudet av fotsteg i sanden, följt av en låg viskning som bara vinden kunde bära.
Sera.
Sera. Hans kusin, nästan som hans syster. En gång den enda människa han hade kunnat lita på, men nu… nu var det något annat i hennes blå ögon han kunde se nästan skimra i kvällens sken.
Hon dök upp som en skugga ur nattens mörker, svept i den tunna sjalen som skyddade henne från öknens kyla. Hennes blå ögon glödde i ljuset från facklorna, men det var en kyla i hennes ansikte, något annat än den Sera han en gång känt.
‘Du kom.’ konstaterade Salim med en hårdhet i rösten han inte riktigt kunde kontrollera. Han reste sig långsamt, mötte hennes blick. Ingen annan hade trott att hon skulle komma, kanske att det var en fälla av drottningen för att finna upprorsmakarna. Men han hade riskerat allt för detta möte.
Han steg fram, facklans sken bakom honom.
Salim var en distinkt och imponerande uppenbarelse, en figur som både speglade hans adliga börd och de mörka tider han levde i. Han var lång och rak i ryggen, med en hållning som talade om både auktoritet och erfarenhet från otaliga strider. Hans ansikte var kantigt, med markerade kindben och en skarp käklinje som ofta spändes när han försökte hålla tillbaka sina känslor. Hans hud, djupt gyllenbrun, bar spår av hans liv i Iselem – hårt, men ståndaktigt.
Det mest iögonfallande hos Salim var hans ögon – liksom Seras mor ögon i bärnsten. De sken ständigt med en intensitet som avslöjade den vrede och beslutsamhet som låg och kokade under ytan. De ögonen, fulla av ett obevekligt fokus, följde varje rörelse och avslöjade att han aldrig riktigt kunde släppa sin vakt.
Hans hår var kolsvart och kortklippt, praktiskt och enkelt, medan hans ansikte var rakat som alltid. Salim klädde sig i enkla, men värdiga kläder, med tydliga inslag av gyllene detaljer, en påminnelse om hans status som i’saj och hans ställning inom Iselems överklass. Trots sin adelstitel undvek han överdrivna utsmyckningar, hans plagg reflekterade istället hans praktiska och stridsvana natur.
Hans händer var grova, ärrade av år av svärdstrid och träning, men varje rörelse han gjorde var med lätthet och precision. Det var uppenbart att hans kropp var byggd för strid, smidig och snabb trots sin storlek. Varje steg var tyst och välberäknat, som om han ständigt befann sig på jakt, alltid beredd att slå till när det behövdes.
Salim hade en slags inre glöd som drev honom framåt, även när hoppet verkade långt borta. Hans kroppsspråk avslöjade en man som bar bördan av ansvar och förlorade drömmar, men som vägrade ge upp.
En stund betraktade han henne, men sedan släppte den hårda ytan och han omfamnade sin kusin.
‘Du kom.’ upprepade han, lättad. Senaste de setts hade varit i en fängelsehåla. En bit bakom honom väntade en annan figur som hållit Salim sällskap.
Arand kunde känna hur pulsen ökade när de närmade sig dalen. Kanske var det stämningen, kanske vad som väntade. Med sin träning tvingade han ner pulsen, höll sitt sinne lugnt och skarpt. Kylan bet genom kläderna, men det var inte kylan som gjorde honom nervös. Det var något annat i luften, en känsla som kröp längs huden som en klibbig, obekväm föraning om vad som väntade. Så som det ofta kändes innan han mötte monster. Kanske var det bara hans professionella instinkter som började vakna till liv.
Hans gula ögon betraktade Bodil och hennes män. De var vana vid att slåss, säkert modiga nog, men det här var annorlunda. Det här handlade inte om att möta någon levande som kunde känna smärta eller blöda på ett slagfält. Det här var döden själv som klättrade upp ur jorden för att slita folk i stycken, utan nåd och utan mänskligt resonemang.
Arand spände käkarna och gick bredvid Maeve, blicken flackade över landskapet som en jägare som väntade på att bytet skulle visa sig. De skulle behöva hålla sina nerver i styr, och Bodils män såg redan skärrade ut, trots deras tidigare skryt.
‘Håll sinnena på spänn,’ mumlade han till Maeve, lutade sig nära hennes öra medan de följde efter Bodil ner i dalen, där den lilla vattenkällan ångade som en ensam fläck av värme i ett hav av snö och is. Hans händer sökte reflexmässigt vapnen vid hans sida, den välbekanta känslan av stålet gav en skenbar trygghet. Bodils försök till teckenspråk gav honom ingen försäkran.
De kom närmare källan, och Arands ögon svepte över området. Vid vattnet kunde man nästan tro att allt var fridfullt. Så inbjudande, så behagligt, men detta var inte stunden för avslappning.
Något rörde sig, och Arands huvud vände sig snabbt. En knappt märkbar förändring i luften, som om dalen själv höll andan.
Plötsligt hördes ett skrapande ljud från djupet av en av grottorna som Bodil pekat ut. Ett ljud som skar genom den iskalla stillheten som en kniv genom kött. Arand stelnade till, och resten av gruppen gjorde detsamma. Tystnaden som följde var nästan värre än ljudet själv. Han hade hoppats på att de skulle få lite tid för förberedelser, men inte denna gång.
Arand hann inte säga något innan marken under deras fötter började darra och skrapa, och plötsligt såg de den – en lång, förvriden gestalt som reste sig ur snön, som om den grävde sig upp ur marken. Skuggorna lekte över dess döda, tomma ögon och förvridna kropp.
‘Helvete! De har sett oss!’ väste Arand och drog sitt svärd med en smidig rörelse. ‘Fram med era vapen!’ beordrade han medan han hastigt tog fram en liten glasflaska från en innerficka, tömde dess innehåll och släppte flaskan i snön. Drycken skulle skärpa hans sinnen inför den kommande striden. ‘Få upp en eld, kvickt!’ ropade han åt ingen speciell men ändå till alla medan han knuffade sig förbi de tafatta krigarna.
Draugen kastade sig mot dem med en hastighet som var oväntad för en död varelse, och Arand tvingades kasta sig åt sidan precis i tid för att undvika dess kloförsedda händer. Att försöka matcha dess råa styrka vore en dålig idé. Han rullade upp på fötterna igen, svärdet blixtrade i facklornas ljus när han högg mot varelsen.
Blodet dånade i hans öron, och allt annat bleknade bort. Det fanns bara han, hans svärd, och Draugen. Snart skulle fler av dess slag säkert komma. Ett missat steg, ett litet misstag, och det skulle vara över.
Arand flinade genom ansträngningen. ‘Kom igen då, din förbannade lik!’ sa han, mest för att hålla varelsens uppmärksamhet på sig och ge de andra tid att få upp elden han hade beordrat.
Arand visste mycket väl vad som krävdes för att döda en draugr, och han hade pratat om det kort under resan hit. Det var inte som att slåss mot en levande människa eller ens ett djur. Draugr var varelser fyllda med hat och livskraft som inte borde existera. Att göra slut på en sådan varelse var en konst i sig. Hans tankar rusade genom stridens hetta, varje strategi, varje svaghet monstret hade.
Eld var alltid pålitlig. Draugr hatade värme. Det var som om deras döda, kalla kött fortfarande mindes smärtan av eld. Om han kunde få den att hålla sig still tillräckligt länge… Kanske ett fackelstick, eller driva den mot en eld som de snart skulle tända. Problemet var att komma dit – Draugen rörde sig för snabbt för att bara kunna svinga en fackla utan att riskera att förlora en arm.
Han undvek ännu ett utfall, manade monstret bort från de andra. Arand flinade mörkt för sig själv. Den gamla klassikern: hugga av huvudet. Men det var inte så enkelt. Draugen var starkare än någon levande, och snabb. Han behövde en exakt träff, rätt vinkel, en ren huggning. Om han bara kunde distrahera den tillräckligt länge… Hugga huvudet av kroppen och bränna både skalle och kropp. Det var den säkra vägen, men jävligt svår att genomföra mitt i en rasande strid.
Arand högg vilt med sitt svärd, försökte hålla Draugen på avstånd. Hans kropp svarade med instinktiva rörelser från åratal av träning – ett slag mot halsen, ett hugg mot benen, försöka få den ur balans. Han visste att han behövde tvinga den till ett misstag, något som kunde öppna för ett dödande hugg.
Draugen rörde sig framåt med ett vrål som verkade komma från något djupt under jorden, som om den kallade på fler. Men Arand höll huvudet kallt. Han väntade på ögonblicket när han kunde svinga sitt svärd mot halsen. Om inte… skulle elden bli deras sista utväg.
Svetten rann nerför hans panna. Svärdet satt tätt i handen.
Brinken verkade lite tveksam, visst han var ju van med att röra sig under marken då så många hem i Brinke var under marken i det kulliga landskapet. Men detta verkade så mycket mer mörkt och otäckt på något vis, trots att de befann sig i ett ökenrike med hur mycket sol och värme som helst. Han såg på de andra, som för att se om de kanske tänkte ta första steget. De forntida symbolerna på pelarna kändes främmande, trots att de var så vackra, nästan hypnotiserande. Han förstod inte ett ord, men försökte ändå att låtsas som att han gjorde det – för Lia och Tussies skull.
‘Jaså, alviska tecken, säger du?’ sa han medan han lät fingrarna lätt vidröra en av pelarna. ‘Ja, jag tycker nog att de ser lite, eh… alviska ut, eller vad säger ni?’ Han kastade ett hastigt öga mot Tussie och Lia, i hopp om att ingen skulle ifrågasätta hans tolkning. Han var ju ingen expert när det kom till alviska skriftspråk. Tussies oro över fällor fick honom att stelna till. Fällor? Tja, varför skulle det inte finnas fällor i en gammal ruin mitt ute i öknen? Faegrim kände en våg av nervositet, men tvingade sig att hålla fast vid sitt vanliga, godmodiga sätt. ‘Fällor? Tja, jag hoppas de inte har brinker i åtanke när de byggde dem! Vi är ju smidiga som rävar, eller hur?’ Han gav ett snabbt flin och sträckte på sig som för att verka lite större än han var.
Med försiktiga steg följde han efter Lia in i den mörka öppningen, och kände hur svalkan från korridoren svepte över honom, en välkommen lättnad efter den stekande solen. Han fnyste åt tanken på mer sand mellan tårna och strök av sig några korn som verkade ha letat sig in i hans stövlar igen. “Om det inte är fällorna som tar oss, så är det väl sanden som kommer göra det!” skrattade han lätt nervöst, men hans blick var redan fokuserad på de dunkelbelysta väggarna.
“Så, vad tror ni? Hittar vi något glittrande, eller blir det bara ännu en hög med sand och damm att vada igenom?” Han försökte låta lättsam, men det var något med den dämpade tystnaden här inne som gav honom kalla kårar. Som om ruinen vakade över dem, dold bakom symbolernas gåtfulla tystnad.
‘Tänk om det finns monster där nere?’ undrade han lite tyst men följde trollet som började röra sig ned. Kanske fanns det något glimmer där nere, han var inte helt säker på att han såg vad Tussie såg.
‘Kanske bäst att jag går först, och ehm… kollar?’ undrade han och sneglade på Tussie, han ville ju inte att hon skulle bli uppäten av någon sandmask eller något annat hemskt.
Faegrim stirrade in i det gapande mörkret, och en knottrig, iskall känsla strök sig längs ryggraden. Var det svetten som kylde honom, eller något annat? Kanske bara det var svalare här då de kommit bort från solens gassande. Något djupare, något som rörde sig där nere, dolt i ruinen? Han visste inte, säkert bara fantasin som spelade spratt. Och han brydde sig egentligen inte om att få veta. Men här var han. Mitt i ökenrikets förbannade hjärta, med sand som kröp överallt, och mörkret framför honom som hotade att svälja dem alla.
‘Jaså, du tänker gå först?’ muttrade han halvt till sig själv, halvt till de andra. Inte för att någon annan verkade ivrig att ta det första steget. Hjärtat slog hårt i hans bröstkorg, men han var en brink, och brinker vek sig inte. Det sa de åtminstone. Även om de aldrig hade varit i den här sortens helvete.
Steg för steg klev han framåt, sanden kletade sig fast runt hans bara fötter, och varje ljud av lätta steg mot sten och sand lät som en hammare mot ett städ i den dödstysta korridoren. Luften blev tjockare, som om ruinen ville hålla fast honom, tränga in i hans lungor. Han försökte andas, men det var som om allt omkring honom sög åt sig hans syre.
‘Monstren… om de finns där nere,’ mumlade han till sig själv, ‘då är det väl lika bra att vi hälsar på dem.’ Han skrattade till, men det lät tomt, hånfullt i mörkret.
Han grävde i sin packning, och tände en fackla. Ljuset fladdrade längs väggarna, avslöjade symboler som kröp fram ur stenarna, som om de vaknade till liv när eldens skuggor dansade över dem. Faegrim vred sig om för att titta på de andra övera xeln.
Han såg på öppningen framöver. ‘Tja, vi kan ju alltid hoppas på att de alviska ruinerna har något mer… vänligt att erbjuda,’sa han, och försökte hålla rösten stadig. Men vad han egentligen ville var att skrika åt dem att vända om. Det här stället… det var som om varje sten ville att de skulle missa sitt sista steg, trilla rakt ner i ett bottenlöst mörker.
Och sedan hörde han det. Ett knarrande, metalliskt ljud som om något stort och gammalt hade rört sig för första gången på århundraden. Han stelnade till, håren på hans nacke reste sig. ‘Vad… i hela…?’
Inget svar, bara ett ännu djupare mörker framför dem, och det vagt ljudande ekot av vad som lät som något stort som andades djupt och långsamt under jorden.
Alienna gav Tath’nel en spydig, men skämtsam, blick över hans kommentar kring hennes mage. Hon rättade till sin klänning lite hon med, och trots att den var enkel fanns det någon utstrålning hos henne som sa att hon var något mer än bara en alvtös. Kanske hennes hållning, eller så kanske magin som till och med de minst magiska kunde känna utstråla från henne.
‘Förlåt mig Bain.’ sa hon sedan lite mer genuint, då hon såg på honom. ‘Jag ger nog inte så bra intryck av mig själv, efter allt du gjort för att riskera dig själv och rädda oss?’ frågade hon med lite dåligt samvete.
‘Och förlåt mig Tath’nel.’
Då Tath’nel bytte samtalsämne nickade hon ivrigt, nyfiken på vad Bain skulle svara medan de gick mot vad som var Dal’elaths kärna. Nyfiket nickade hon över vad han berättade.
‘Ja, du studerade magi!’ påpekade hon, som han hastigt nämnt åt henne då de samtalat genom fängelsets galler. En nyfiken glöd tändes i hennes ögon, då allt med magi och studier kring det fascinerade henne.
‘Hur var det? Skolan, alltså. Jag studerade bara här en kort tid och det är… ja, en anna tidsålder sedan. Knappast undervisar mäster Gilindra än?’ undrade hon tankfullt, då hon tänkte på den alviska kvinnan som styrt skolan då hon varit där. Hon verkade omedveten om blickarna Bain gav henne, för insyltad i sitt prat om magi för att tänka på sådana saker.
‘För mat måste vi ju så klart besöka Lothlindor!’ utbrast hon.
Sällskapet bestående av Alienna, Tath’nel och Bain rörde sig under samtal om magi genom de skuggade stigarna i Dal’elath, alvernas mäktiga huvudstad, där träden reste sig som uråldriga väktare över deras väg. Solens kvällsstrålar silade genom lövverket, och kvällens mjuka bris bar med sig doften av blommande lindar och den dova tonen av fågelsång. Alienna styrde deras väg mot Lothlindor, den mest berömda restaurangen i hela Nela’thaënas, belägen högt upp i ett av stadens äldsta träd. Att få ett bord på Lothlindor var en ära, och bara de mest inflytelserika i Dal’elath kunde hoppas på ett besök utan lång väntetid. Om man inte var drottning Alienna då.
När de nådde trädets fot, stod en gammal alv med silvergrått hår och mörkgrön mantel och väntade på gäster som bokat bord månader på förhand. Han log mjukt och nickade då han såg Alienna, som om han känt henne hela deras liv. Utan ett ord visade han dem till den vindlande trappa som slingrade sig upp längs trädets enorma stam, lite motion för sällskapet denna kväll. De klättrade tyst, medan vinden viskade mellan bladen och ljuset från små lysande kristaller, fästa i trädet, ledde dem på vägen. Ju högre upp de kom, desto djupare blev stillheten, en slags frid som tycktes komma direkt från trädets själ då de kom bort från folkvimlet nere i staden.
När de nådde toppen öppnade sig en glänta av ljus och färger framför dem. Lothlindor var inte bara en restaurang – det var en glänta byggd på en platå bland grenarna, omfamnad av grenarnas lövverk. Blomster slingrade sig runt balkongernas räcken, och där, mitt i det hela, gnistrade ljus från självlysande kristaller som hängde från grenarna som utgjorde ett flätat tak och gav hela platsen en magisk, gyllene sken.
De blev snabbt eskorterade till ett bord på en av de höga terrasserna, där de kunde se ut över Nela’thaënas oändliga skogar som bredde ut sig under dem som ett grönt hav. Kvällshimlen glödde svagt av solens sista glöd, och de kunde ana stjärnorna börja blinka fram i fjärran. Luften var mättad av doften från blommande rankor som klättrade längs trädets bark, blandat med subtila aromer från köket.
Alienna lät sin blick vila över den storslagna vyn, medan menyn som en av servitörerna elegant placerades framför honom.
“Vi börjar med en karaff Eloranthë,” föreslog Alienna mjukt när hon återvände blicken till sällskapet, och Tath’nel nickade. Bärvinet var legendariskt, och ingen måltid i Lothlindor var komplett utan att smaka det. Servitören försvann ljudlöst och lämnade sällskapet med lugnet som omgav dem. Allt kändes på något sätt tidlöst här uppe, som om världen under dem inte längre existerade.
De satt i tystnad ett ögonblick och lät platsen tala till dem. Här, högt uppe i trädkronorna, där naturens krafter och alvernas känsla för skönhet och magi smälte samman, var det som om tiden själv rörde sig långsammare.
‘Jag tänker så här… Att imorgon vid gryningen besöker vi palatset och berättar vad vi sett och hört för rådet.’ sa hon sedan medan de väntade på vinet.
Lite dåligt samvete hade väl Arand, han kunde ju känna Maeves irritation. Men samtidigt var den inte så svår att förstå, planen hade gått åt helvete redan sekunden de hade staden i sikte. Först var han lite stel där han vandrade vid hennes sida. Vid hennes ord nickade han knappt synbart, som för att inte väcka någon större misstanke från de andra. De skulle få tala mer lite senare, men det var bra att höra hennes ord om saken. Kanske de kunde lägga hoppet på hennes familj, bara de kunde överleva en stund till. Lite log han ändå.
‘Våra öden har en tendens att blandas sedan den första gången vi sågs.’ konstaterade han lite torrt, en man som inte trodde på öden. Men vad annat kunde förklara allt de genomlidit? Uppenbarligen tänkte hon samma sak som han, då hon sneglade över axeln för att mäta Bodils sällskap och hotet de utgjorde. Avbrottet kom efter en djävulsk terrängsklättning, något som både han och Maeve verkade klara rätt bra med tanke på deras tid i bergen innan de kommit till Ranheim.
‘Bergspasset?’ undrade Arand och stannade upp för att kisa mot det snötäckta landskapet, nu i något svagare ljus då dagen gått i deras långa dagsutflykt. Vid förklaringen nickade han.
‘Ja, de odöda söker sig ofta till värme.’ förklarade han. ‘Någon instinkt från tiden vid liv, att försöka hålla sig varma. Därför de ofta dras till lägereldar eller byar där lågorna är tydliga.’ förklarade han.
‘Led vägen, ni som känner landskapet, men var på er vakt. Minsta rörelse eller ljud kan dra deras uppmärksamhet, och vi vill inte bli överraskade!’
Ayperos nickade över Isras ord, som om han inte ens noterat vålnaden som stigit in i vagnen och erbjudit sig sina tjänster.
‘Ja… Alverna kan säkert vändas till vårt… mål. Men frågan är om fångenskapen de genomlidit någonsin kan tvättas bort, eller om staden bara borde renas med… ja, eld.’ han ryckte på axlarna, som om han inte hade så mycket tankar över för att döda alla som bodde i Iserion, bara för att få bort staden från världens yta.
‘Något har alltid varit fel med denna stad, ända sedan den grundades. Säkert släkten Belsantes sätt att styra och regera.’ han kunde känna medlidande med alverna, de var ju på ett vis utsatta liksom hans skapelser. Men hans skapelser var inte svaga nog att låta sig fångas på detta vis, förtryckas i generationer.
‘Men det är värt ett försök, vem vet?’ han såg sedan på Izotar som om han precis upptäckt honom, efter Isras fråga. Vålnaden nickade långsamt, onaturligt mekaniskt och svarade med en röst utan känslor.
‘Ja, hon hålls i en kyrka i stadens kärna. Häxan har skapat sitt tillhåll där, och tagit över vakternas sinnen som lyder henne. Utåtsett fungerar kyrkan så gott som vanligt, för att inte väcka misstankar. Men Nenya är där inne, med henne.’ förklarade han. Ayperos såg allvarsam ut, medan han funderade.
‘Jag observerade också en kvinna med långt mörkt hår, en vampyr, vandra in i kyrkan tidigare idag, i sällskap av en lång kvinna av obekant ursprung.’ Ayperos höjde ett ögonbryn över det.
‘Hörde du vem hon var?’ frågade han, och sneglade på Isra, sedan tillbaka.
‘Nej, men den långa kvinnan kallade henne mor. De såg inte ut att vara en del av häxans kult.’
A’eldia fortsatte badda hans ansikte, något som säkert skulle svida.
‘Det där behövs nog sys.’ konstaterade hon över ett sår vid hans ögonbryn, och utan konstigheter plockade hon fram en låda med nål och tråd prydligt organiserad i den.
‘Drick detta.’ sa hon, och stoppade en spritflaska i hans hand.
‘Sitt stilla nu.’ sa hon bestämt därefter, och började sy efter att hon sanerat nålen i varmt vatten, uppenbarligen hade hon gjort detta några gånger förr.
‘Så, som ny!’ sa hon muntert efter en stund, även om han nog var en hel del ifrån det med växande svullnad och snart skulle han nog vara gul och blå i märken från kampen. Allt för att försöka få henne att inte tänka på sättet hennes dolk begravt sig i mannen, känslan av hur den genomborrade kött och skrapade mot ben. Tanken gjorde henne illamående. Bäst att inte tänka på det.
‘Nå, vi överlevde för tillfället.’ sa hon, verkligheten började ju snart komma ikapp och hon nickade över hans ord lite modfälld.
‘Det kan hända att vi inte kan stanna här, om någon såg oss och de börjar leta efter oss – hans gängmedlemmar alltså. Nå, före detta gängmedlemmar.’ hennes blick vandrade över hennes lilla krypin, det var ju hennes lilla hörn av världen. Skulle hon bara lämna det?
‘Nå, man kan inte vara sentimental…’ konstaterade hon, mer som ett svar på sina egna tankar.
Faegrim kunde inte annat än att hålla med, skydd var nog något de behövde. Tanken på att fastna i en storm var inte en behaglig en. Hans blick såg på Tussie, visst hade han ju följt med i stor del på grund av henne, och inte ångrade han väl det, men denna tillvaro var inte en behaglig en! De två kvinnorna verkade ha koll på läget, han var inte så säker att han hade det. Till hans besvikelse fanns ingen öppning väntande på dem bakom dynen, och han höll på att tappa modet innan Lia plötsligt utropade.
‘Va, var då?!’ utbrast han och försökte se, för att instinktivt sträcka fram en hand i ett försök att stadga Lia som tappade balansen.
‘Nå, låt oss se då om damernas skarpa ögon faktiskt har hittat en ingång!’ utbrast han muntert, och plumsade framåt i sanden, sand mellan tårna och överallt kändes det som. ‘
Samma problem hade han väl när det gällde längd som Tussie, men snart stod han och kisade upp mot vad som såg ut att vara pelare som en gång hört till någon gammal civilisation. Språket eller symbolerna vagt synliga och inristade förstod han inte.
‘Så… Vi ska ner… där?’ undrade han, och såg mot öppningen mellan pelarna som inte såg allt för inbjudande ut.