Testar Alienna
Testar Izotar
Tova nickade upp mot honom, och gav honom ett snabbt leende. Inte ett människoleende, något annat som bara ett troll som henne kunde utge. Något övernaturligt, en slags aura, kanske lockande, kanske skrämmande, speciellt i kombination med glimmande gula ögon och en snutta vassare tänder än en människa skulle ha. Kanske hennes sanna väsen var mer tydligt nu i månskenet än det varit i mörkret. Något bekant mänskligt, men också något främmande farligt. Hon sträckte fram en hand och klämde till hans hand lite hårt, om det var stöd för honom eller sig själv var svårt att säga.
“Iväg med dig innan han ser dig.” uppmanade hon och nickade, för att hastigt vända huvudet bakåt, då hon verkade sig höra något. Hon hasade med sina märkliga ting i sin korg. Med snabba händer strödde hon ut några pulver och omkring sig i gläntan, och fyllde några fickor i sin klänning med andra innan hon ställde sig i mitten av gläntan och väntade.
Tystnaden tycktes olidlig under ögonblicken efter att Yazfein gömt sig och hon bara stod där med månskenet skimrande om henne, uppenbart synlig. Hade en människa sett henne där hade de säkert trott det var något övernaturligt på gång, och det var väl därför hon hamnat i denna situation från första början. Det enda som hördes var någon uggla eller räv som gav ifrån sig ekande läten bland träden. Sedan var det som en mörk skepnad fick täckning bland skuggorna och klev fram bland träden. En demon kanske man kunde tro först, men nej det var en människa. En långrest man med ljust hår och ögon som glimmade i natten, troligtvis resultat av magi som gav honom mörkerseende. Då han såg Tova drog han sin långa klinga utan större ceremoni – en van jägare som inte såg någon idé med att prata med sina byten.
Med stadiga och hastiga steg som ökade i tempo rörde han sig mot Tova som stod stilla, trotsig med höjd haka men såg man noga skulle man se att hon andades hastigt i sin trots – uppenbarligen skrämde mannen och den stora risken för döden henne. Hon vore en dåre om det inte gjorde det, och la kanske för mycket tillit på främlingen Yazfein. Men hon höll huvudet kallt nog att ropa ett ord då den vaksamme monsterjägaren kom på rätt ställe, och pulvret hon innan lagt ut flammade till med ett blixtrande sken som fick mannen att svära till och höja en arm för att skydda sina känsliga ögon. Trots sin temporära blindhet fortsatte han framåt vilket fick Tova att släppa sin stolthet och vända sig om för att försöka springa undan.
“Skogens förbannelser på dig!” skrek hon över axeln och då han följde henne skakades mer av hennes pulver till liv av gräset, och mannen verkade bli lite förvirrad en stund – en sinnesdämpande drog om den andades in i stora doser.
“Häxa!” väste mannen ilsket över motståndet men tog upp jakten, närmande sig med farlig hast
Arand i sitt slitna tillstånd kände en rysning gå genom kroppen trots att han inte var så lättpåverkad. Hornen som ljöd, som om ödets klockor slagit och kommit med ett löfte om mer våld. Paniken och kaosen runt dem, man kunde nästan ta tag i den tjocka känslan av tveksamhet, sorg, förlust och ilska som rörde sig genom folksamlingen. De som törstat efter Turins blod som nästan blev matta då det väl var gjort, och de som stått på hans sida antingen av lojalitet eller rädsla som nu behövde förhålla sig till var de stod. Längre bort hördes fortfarande kampen bland de som inte visste vad som skett här, de som ännu inte kände till att Turin gått vidare från denna värld och fortfarande slogs för Svartfåglarna eller för Ulfhednarna. Allt detta som kanske hade varit en stillsam stund verkade hånas av Aslög som med ett obehagligt ljud krossade Turins skalle med sin slägga, och Arand rynkade på näsan något. Inte för att Turin verkade förtjäna någt annat, och hade det funnits någon tvivel om att han varit död så var den nu bortblåst bland alla i närheten.
Arands andetag rosslade något och han tog ett steg åt sidan från Maeve – redo att skydda henne om det behövdes, men han insåg att i denna stund behövde hon stå ensam som Ulfhednarnas kämpe, då den första yxan kastades ned framför hennes fötter. Då hans blick följde efter den odöda kvinnan som bestämt sig för att ta Turins kropp gjorde han nästan en ansats att gå dit, för någonstans djupt inom sig hade han räknat med att det skulle bli han som behövde göra slut på Aslögs odöda tillstånd. Men som det såg ut tog Svartfåglarna hand om saken själva. Kanske Maeve hade rätt, för om Ran varit där hade hon nog inte låtit Rans utvaldes skalle bli krossad till mos. Medan vissa kämpade och flydde, verkade brutaliteten, Maeves ord, kamp och vinst, samt de nu ekande hornen vara tillräckligt flr fler och fler att lägga sina vapen vid Maeves sida. Hade de verkligen kommit ut ur detta med livet i behåll, han och Maeve? Han hade svårt att ta in det. Och Maeve verkade ha lika svårt för det, så som hon plötsligt kraxade och skrattade. Var det detta man talade om då det sades att hämnden var ljuv? I honom fyllde den bara hela hans väsen med en kall rysning av obehag.
“Mmh…” hummade han lågt över Maeves episka förkunnande om Kaldrlands konung. På något vis hade han aldrig riktigt sett Maeve som en prinsessa, saker dem emellan hade varit så avslappnade och värdsliga. Men nu, då hon stod där, blodiga vapen, blod över kroppen, med knäböjande personer och vapenhögen som växte framför henne, sättet hon talade – ja det gick ju inte att neka att hon var något mer än en vanlig person.
Han stod stilla och betraktade Maeve gå fram till Aslög och Turin, gav henne en stund för sig själv att ta farväl av sin fiende och hämnden som ruvat djupt inom henne ända sedan hennes bror blivit mördad. Nästan som om han frusit fast stod han där och tog in allt som skedde, innan han med en enorm kraftansträngning rörde på sina ben och följde Maeve som någon slags spöklig livvakt. Hans gula ögon landade på Aslög och Turin.
“Farväl, Aslög. Vila i frid.” muttrade han för sig själv, för vad nytta gjorde hans ord för de döda?
***
Det hade sagts att en flotta inte skulle kunna inta Ranheim utan stora förluster, med tanke på hur försvaret i fjorden var byggt. Att flottan som Ulfhednarna hade tillgång till inte skulle vara stor nog. Men alla visste att konung Audgisil och drottning Ranghildr inte var kända för att vara fega. De hade alltid haft en talang för tidpunkt, att finnas på rätt ställe vid rätt tillfälle. Skeppen seglade in i fjorden nästan som i en dröm, mot det vita landskapet av vita berg och träd som ramade in det blänkande vattnet, och då solen slog genom molnen fick seglen och flaggorna ett nästan gudalikt skimmer som fick Ulfhednarnas svarta ulvhuvud att sticka ut tydligt, nästan som om huvudet svävade i luften av sig själv.
Långskeppen var prydda med krigarnas färgglada sköldar, symboler för Oden, Freja, för familjers vapen, runor, monstruösa vargkäftar och ormar i regn bågens alla färger. Längst fram i spetsen av flottan skulle Maeve känna igen sina föräldrars skepp – skeppet som en gång seglat in i Hannadon och vunnit dem beröm och ära nog att ta Kaldrlands tron, ett agerande som i det långa loppet lett till denna konflikt en generation senare. Ett makttagande som nu återigen befästs genom Maeves seger, och genom mycket blodspill. Skulle Kaldrland kunna förenas och läkas, så som Audgisil hoppades?
Längst ute på skeppets bog stod han, allvarsam och ståtlig, en galjonsfigur klädd i sin rustning, yxa och svärd i sitt bälte. Trots sin ålder och att hans en gång blonda hår blivit mer islvergrått hade han en imponerande närvaro. Precis som hans fru, Ranghildr, sköldmön med sitt fladdrande röda hår vid hans sida som kom upp vid hans sida. Konungen kunde inte rå att känna en oro. Hade de kommit försent? Völvan hade gett dem ett tecken, och han hade tagit det som en signal på att det var daags att riskera allt eller ingenting. Hans närmaste jarlar hade uppmanat honom att inte göra det, att risken var för stor, att fjorden var för välbevakad och befäst, men då Audgisil gav sin order var det inte många som vägrat följa honom.
Hade Ranheim nu inte varit så distraherat hade de högst antagligen mött ett motstånd väldigt krafrigt, kanske övermäktigt för de några dussin skepp som nu seglade in i fjorden, men Audgisil kände en rysning gå genom sig som inte bara hade med vinden att göra, eller röken som reste sig från Ranheim. Här hade hänt något stort, för trots att de möttes av pilar som borrade sig in i sköldar från vakttornen, eller några stenar och pålar som slungades av krigsmaskiner hade han förväntat sig något helt annat.
Återigen ljöd hornen, de andra skeppen svarade på Audgisils signal och fjorden fylldes av deras hot och löfte om strid. Men var var signalerna som skulle uppmana Ranheims krigare att möta dem? Audgisils blå blick gick från det rykande Ranheim till Ranghildr, och gav henne en uppmuntrande nickning – även i en allvarsam stund som denna hade han ett leende över åt henne. Inga ord behövdes, deras gemenskap var stark nog, och kanske skulle hans närvaro lugna ned Ranghildr som han kände på sig att brann med precis samma stridslust som dears dotter Maeve. Audgisils blick vandrade ut mot Ranheim igen, då de närmade sig, och han trodde se sin dotters ljusa hår lysa i solskenet, och höjde sin yxa i hälsning.
“Kanske det är därför du glömt bort allt?” föreslog Tova neutralt med blicken ut i mörkret, och vände sedan huvudet mot honom. Då hon stod så nära honom som hon gjorde nu skulle han känna doften av diverse örter som verkade ligga om henne som en parfym – fast mer naturligare en del av henne än något damerna i Hannadon sprutade på sig för att göra sig själva mer lockande. Något armavstånd var det inte här, då hon stod så nära så hon praktiskt taget pressades mot hans arm, och talade så lågt så det nästan var svårt att höra vad hon sade.
“Ibland får vi oväntade chanser att bli något… annat, födas på nytt.” spekulerade hon vidare.
“Min var att lämna mitt hem och skapa mitt egna liv.” sa hon hastigt, en diskussion för en annan gång då inte hot ruvade bakom träden. Hon stannade upp och lyssnade, hennes ögon lätt glimmande i mörkret som ett djurs nästan.
“Kom!” väste hon, till sist, som om hon hört en dold signal som bara de tätt kopplade till naturen kunde. Hon tog hans hand och drog med honom, och de kom in i en glänta som kändes väldigt ljus jämfört med mörkret de precis vandrat genom. Tova sjönk ned på knäna och började hasa fram olika örter och flaskor ur sin korg.
“Han kommer hitta mig här, och då överraskar vi honom. Vad tror du?” frågade hon.
Alienna såg på Bain nästan med en slags trötthet i blicken, kanske hade ledarskapet för rebellerna börjat tära på henne och övervunnit elden som brunnit i henne. Eller så var det bara en tillfällig mjukhet då hon spenderade tid med den enda i världen som faktiskt vuxit upp med henne. Hon log på ett vis som hon bara gjorde med Bain, genuint och ofiltrerat, obrydd om hur det såg ut eller hur många tänder leendet visade. Deras leenden verkade smitta av varandra, kanske en slags samförståelse.
“Så, du tycker om henne?” frågade Aenya lekfullt, nästan så som en retsam syster skulle fråga sin bror. En märklig sak, då de sällan pratat så med varandra, hon den allvarliga krigaren medan han varit den unga oansvariga.
“Eller tror du bara hon går att, som du säger, forma, för att hon är godtrogen och naiv?” undrade hon och funderade lite på vad Bain sagt.
“Så, du har lärt känna henne väl nog för att veta att hon är en… ja, person som agerar på känslor? Det låter definitivt som något vi kan vända till vår fördel. Vad tror du? Ska vi avsluta denna kamp en gång för alla? Vi två, tillsammans med en nyckfull högalv?” frågade hon, som om hon fann tanken roande.
Faegrim lät blicken vila på de tre en stund och tog en klunk vin, långsam och eftertänksam, och satte sedan ner bägaren med en dov klang på nattduksbordet intill sängen.
“Vi har pengar nog för att resa några dagar skulle jag tro, men vid behov kanske vi får ta något uppdrag eller jobb för att finansiera vår resa österut. Är ni beredda på det?” frågade Faegrim roat, som om han fann det mer äventyrligt än besvärligt.
“För mig är det ingen brådska.” sa han, som för att bekräfta Tussies ord, kanske skulle han föredra en långsammare resa i hennes sällskap.
Jezeral betraktade skiftaren i tystnad, inte med rädsla men med den sorts vaksamhet som kommer av att ha sett för många varelser förtära sig själva i iver att bevisa sin styrka. Ljuset från hennes glödande runor kastade ett rörligt skimmer över marken, och han lade märke till hur skuggorna kring henne drog sig tätare.
När hon talat färdigt, och darrningen ännu låg kvar i hennes kropp som efter ett oväder som inte riktigt bedarrat, lät han sin blick vila på henne en stund till. Sedan drog han långsamt in ett andetag, som om han vägde orden innan de tilläts passera läpparna.
“Du påminner mig om de som hellre krossar dörren än försöker öppna den. Visst, det är en väg, men sällan den som för dig längst.” Han höjde handen en aning, inte som en varning, men som för att styra den kokande kraften i henne åt sidan snarare än framåt.
“Vi är inte här för att fälla ett odjur, utan för att förstå vad som blivit av en prinsessa som en gång bar ett rike på sina axlar. Om vi möts med eld så försvarar vi oss, men vi är inte de som anländer med våld.”
Han såg mot Llwyd för ett ögonblick, som för att väga hennes tystnad mot sin egen, innan blicken åter vände sig mot Joij. Jezeral vände sig mot platsen där landskapet reste sig i kullar, där askan ännu låg kvar i markens fåror och diset bar doften av gammal eld.
“Låt oss röra oss, och hoppas vi kan avsluta detta innan vi behöver försvara oss mot drakeld. Tar du oss dit?” frågade han och såg på Joij, trots allt kunde hon ju byta skepnad.
Arand stod nästan som förlamad och tittade på vad som skedde – liksom så många andra. Han var ändå en utomstående, men så många där hade vigt hela sina liv till att tro på antingen Ulfhedna eller Svartfåglarna. Nu hade Maeve Ulfhedna snart mosat Svartfåglarnas ledare till små blodiga pölar, och således även deras hopp om ett Kaldrland i hans avbild. Vad som än pågick i Turins huvud i hans sista ögonblick, eller i hans följares då hans dödsögonblick kom, kunde Arand inte gissa. Hans Kaldrländska var inte den bästa, men han kunde svagt urskilja ett gurglande blodigt hot lämna Turins läppar inna Maeve gav honom vad som verkade vara dödsstöten. Runtom stod krigare tätt, med andedräkter som grå strimmor mellan hjälmkanter och bara kinder. De som nyss skrikit sig hesa höll nu tyst. Som om varje mun väntade på samma sista ljud.
Maeve hade gjort det hon kommit för att göra, mot alla odds. Turin Hrafn var inte längre en kung i någons ögon, bara en man som försökte få fram ett sista ord genom strömmar av blod. Arand hörde det som ett vått gurgel, mer hot än något med substans.
Nästan lite handlingsförlamad av vikten i ögonblicket såg han matt på hur Turins följare gick fram för att ta den lealösa kroppen ur Maeves våldsamma grepp.
Det dröjde inte många sekunder innan våldsamheter började utspela sig igen, Turins livlösa kropp flängandes hit och dit då bäraren föll till marken i en blodig hög, vilket gick publiken att börja skifta något ur sin dvala av chock då Aslög klev in i smeten. Vapen höjdes och tänder gnisslade – kampen var uppenbarligen inte slut än, och Arand hasade sig till Maeves sida. Omkring dem började vapen dras och folk från båda sidorna av konflikten hota varandra igen, Turins blodiga kropp nästan bortglömd för en stund – bara begäret av hämnd eller avlslut främst i folks sinnen. En kall kår gick genom Arand då han hörde Maeves rop, för de lät inte som hennes egna, det var som om något maniskt utomjordiskt tagit henne i befattning, och han kunde ju gissa vad det var. Han, om någon, visste att allt inte alltid var som det verkade.
“Maeve, vi måste gå!” kraxade han vid hennes sida.
Samtidigt som han sa det hördes krigshornen ljuda i fjärran, ut i hamnen, långt över vattnet. Först ett horn, sedan flera. Som om gudarna gjorde sin närvaro känd. Tonen rullade in mellan husen och lade sig i bröstet på alla som stod där, ett bryt i tystnaden som uppstått i och med Turin och Maeves kamp. Men Maeve skulle känna igen det, hornet som hennes far Audgisil och hennes mor Ranghildr hade på familjens egna skepp. Kaldrlands konung och drottnning annonserade sin närvaro, och deras flotta svarade med sin närvaro med andra horn som svarade, och lovade blod med ödesdigra toner som vibrerade djupt i bröstet.
“Maeve, låt oss gå!” väste Arand vid hennes sida, osäker på om hon skulle höra vad han sa, spänningen djupt inom honom medan han väntade.
“Jag kan inte förklara det på något annat vis.” sa Tova och gjorde en ogillande snärt med sin svans.
“Det är en onaturlig lukt över honom, som om han bär stulen kraft från en annan värld, som blandas med lukten av stål, järn och silver.” sa hon och ryste till bara av tanken. Hennes blick vandrade fascinerat över leden som försvann, nästan som om den aldrig existerat, och skogen omkring den sjönk ned i mörker med bara det svaga skenet från månen och stjärnorna som silades ned genom löven.
“Upprymd?” undrade Tova, kanske med en blandning av oro och ilska över någon som ville henne ont bara för att hon var som hon var.
“Då kanske jag av en slump hittade rätt person. Om man tror på slumpen, eller ödet.” spekulerade hon medan hon varsamt rörde sig från träd till träd, höll sig bland skuggor och dolde sig bakom tjocka stammar för att ofta stanna upp för att lyssna efter okända ljud – eller ljuden från det som inte hörde hemma i skogarna.
“Så jag antar att du inte minns hur du fått dessa krafter alls?” undrade Tova, en låg viskning då hon stod nära Yazfein en stund senare bakom ett träd där de stått en stund och väntat.
Det gick nästan att känna Maeves vrede och ursinne fastän Arand stod en bit bort. Han om någon visste vad hon kände för detta, trots att hon inte var den som delade så mycket känslor. Trots allt var han en av de få som bevittnat händelseförloppet från början till slut, mött henne av en slump i Karm, slå följe och bevittna henne finna sin mördade bror Kettil i Caras Idhrenin vilket skapat snöbollseffekten som lett till allt detta. Han hade dessutom uppmuntrat henne att avsluta detta, så ett visst ansvar hade han väl för att duellen skedde där framför allas ögon där och då. Trots allt hade han hjälpt henne in dit, inte ensam, men ändå. Vad hade hans forna mästare sagt om han vetat hur djup Arand syltat in sig i detta våldsamma politiska spel?
Han fick lägga all sådan oro åt sidan och bara leva i stunden. Konsekvenserna fick han hantera senare. Att bara bevittna duellen fick hans blod att pumpa, och hans fokus att skärpa till. Blodet som flöt då Turin blev träffad i ansiktet fick många att ge ifrån sig läten, inklusive Arand som muttrade för sig själv, gjorde en knuten näve som om han försökte ge stöd åt Mave. Slaget som träffat Turin var nästan som ett segerrus i Arand, en förhoppning om att detta skulle sluta som de önskat. Som Maeve önskat. Hans blick vandrade trött omkring sig, men med en ny vaksamhet, som om han var bekymrad att någon skulle lägga sig i detta för att hjälpa Turin på traven.
Han blev förvånad då Maeves blick vände sig för ett ögonblick, länge nog för dem att möta varandras blickar. En stund såg han Maeve där, så som han kände henne, men så verkade vreden ta över igen, nästan som en yttre kraft. En fasa fyllde honom, trots att han var van att se blod och elände, var det som om stålet träffade honom på samma vis som om det träffade Maeve. Instinktivt tog han ett steg fram, som för att gå fram för att bistå henne, men någon la en tung hand på hans axel för att stoppa honom som han ilsket sköt åt sidan.
Allt skedde så snabbt, trots sina skador fälldes Turin till marken och hela samlingen tycktes hålla andan. Det var så tyst så man hade hört en loppa skutta, om det inte vore för Maeves ilskna andetag. Sedan blev det bara en kakafoni av oljud, då alla skrek – vissa uppmuntrande och andra i ilska och förfäran då Maeve tog Turins strupe i sina händer. För ett ögonblick kände Arand segerns rus liksom han nyss känt fasan, men något annat tog plats där inom honom. En växande oro över Maeves ord och beteende, som om han kunde känna att något annat – en yttre makt kanske – påverkade henne och verkade genom henne.
Platsen som precis varit fylld av skrik och oljud tystnade då Maeve brutalt slog sitt huvud mot Turins. Om och om igen. Det enda som fyllde platsen plötsligt var det obehalgiga ljudet av kött och ben och det våta ljudet av ben som krossades och blod som flödade. Hela Arands väsen värkte av ovisshet. Skulle han lägga sig i eller inte? Istället stod han som fastnaglad och såg med växande obehag på det brutala skådespelet medan Hrafns krigares moral tycktes sjunka för varje träff Maeve gav Turin – kanske de insåg för varje träff att han trots allt inte var odödlig.
Izra nickade på passliga ställen över Molegs ord, man behövde ju vara hövlig inför en potentiell arbetsgivare – speciellt en med stora ambitioner. Det skulle nog gynna dem på det stora hela, förutsatt att de kom ut ur detta levande. En risk att överväga, men utfallet lät som om det kunde skapa något nytt åt dem. Kanske till och med bara resan dit kunde vara något nytt, något annat än Celeras kamp för överlevnad. Han gav Moleg bara ett självsäkert leende, ett som lovade att han nog skulle kunna övertyga tjuvarna om att det var bättre att vara på Molegs sida och gynnas, än att slåss mot honom och kanske skadas eller dö på kuppen.
Ändå, en viss oro fanns över mörkeralverna och vättarna, även om det kanske var som Moleg sade att de var långt borta nog för att kanske inte blanda sig. Då Moleg dock uppenbart reagerade varsamt över Thaldwins nämnande valde han att vara tyst och observera, dela en menande blick med sin syster. Inte helt övertygad om Yazfeins ord behöll han sig vaksam, men hade sin skepticism för sig själv. Uppdragsgivaren i fråga var tvungen att dra den sista slutsatsen. Så han nickade istället över sin systers välvalda ord.
“Ja.” svarade Izra åt sin systers kvicktänkta fråga.
“Dvärgarna har förlorat så gott som all sin närvaro i bergen, runtomkring Zirthimar. Vad säger ni, herr Moleg, om de plötsligt gör anspråk på tornet om vi med möda och besvär lyckas frita det i ert namn?”
Iztra lyssnade på Molegs berättelse med växande intresse. Om han eventuellt kände någon oro över att möta en grupp härdade och befästa banditer visade han det inte, utan stod som vanligt med självförtroende och ett litet leende på läpparna då han funderade på nästa steg. Han mötte sin systers blick och nickade medhållande till hennes ord.
“Som min syster Vecah säger. Ett blandat pack, men vi ska nog kunna få dem på andra tankar än att hålla sitt torn, då livet blir för surt. Och tjuvar är ett intressant släkte, med rätt motiveing kan de vändas från fiender till allierade, och vi två talar deras språk. Intessant plan, herr Moleg, mycket intressant. Kher Dhurn.” tänkte han högt, och mötte sin systers blick snabbt dör att se hennes reaktion. . Hans blick skiftade och landade på Moleg och mötte hans blick.
“Men ni är inte bekymrade över att fånga oönskat intresse från Dar Zakhar, eller vättarna, herr Moleg?” undrade han, och nickade lite diskre mot Yazfein. Han kunde ju, trots allt, vara en spion för spindeldemonen. Men då mörkeralven i fråga tog till orde verkade han varsam.
Hans muntra uppsyn skiftade något då namnet Leony nämndes, och han rynkade på ögonbrynen”Leony… Leony Thaldwin?” frågade han. Vem annan Leony med det uttalet kunde det handla om? En inblandning med det karmanska kungahuset gjorde honom lite vaksam om vem denna mörkeralv egentligen var.
“Du har arbetat för Karms kungahus?” kunde han inte rå att fråga, rakt på sak. Om man var så nära Karms kungahus, vad gjorde man då här? Men sådana diskussioner hörde till ett annat tillfälle, för då diskussionen om kompensation togs upp lämnade Izras blick Yazfeins och landade på Moleg igen, förväntansfullt och nyfiket.
Tova nickade lite som om hon verkade förstå mer än vad han trodde. Magi för någon som henne var kanske något mer naturligt än vad det var för människor som behövde ord och trollformler för att kontrollera världen. För väsen som henne hade alla sina egna unika förmågor som var lika naturliga som att andas.
“Då så, då har vi väl ingenting att förlora?” frågade hon hoppfullt och reste sig från sittplatsen, hennes varma händer försvann från hans och hon gjorde en gest åt honom att följa, men plockade varsamt upp sin krog.
“Han är en otäck man. Gula blänkande ögon, som en katt, men inte ett väsen, nej. En människa, men en icke-människa. Något… oheligt, onaturligt. En vars enda uppgift är att döda det som är annorlunda människorna.” förklarade hon och rörde sig bland ris. rötter och snår.
“Byborna i närheten betalar honom för att döda mig. Jag har sett hans svärd och de är långa och snabba, otäcka ting.” sa hon och gjorde en grimas som visade lite vassare tänder än vanligt folk skulle ha.
Liksom sin syster blev Iztra genast lite mer vaksam med mörkeralvens närvaro. Inte för att Caras Idhrenin var helt främmande för mörkeralver, det fanns många i staden som varit befriade från demonen Lloths influens och i många generationer. Men man kunde ju alltid veta riktigt säker vilken typ av mökeralv det var man hade att göras med. Ibland kunde det vara spioner från den mörka världen under jorden med.
Vid kartan som visades såg han lite frågande och dels road ut på samma gång. Men mer nyfiken över vad mannen hade att säga.
“Jag ser frihet.” sa han spontant, kanske med en liten gnutta romantik av äventyr kryddat i orden. “Bara man kom bort från detta hörn av världen.” sa han och gjorde en liten gest mot Celeras. Världen där borta kändes alltid så främmande och lockande, nära men långt borta.
“Ett nytt land åt er själv, säger ni?” fortsatte han och utbytte en blick med sin syster. Kanske detta kunde vara deras biljett ut ur staden?
“Det låter… intressant.” sa han lite vaksamt, medan han väntade på att det skulle komma en lite längre förklaring.
Faegrim höjde ett ögonbryn åt ungdomarnas obeslutsamhet, för att se på Tussie. Han kände sig själv rätt ung, men jämfört med Finn och Kathryn så började han känna sig ovanligt vis.
“Då gör vi så.” bestämde han.
“Jag och Tussie reser till Caras Idhrenin, vill ni följa med och hitta er magiker… eller inte… så är ni välkomna att följa med oss.” sa han och såg på ungdomarna i tur och ordning, som för att se vad de tänkte, kanske skulle beslutet vara lättare då de visste att Faegrims och Tussies steg skulle styra i den riktningen.
Tova rynkade på ögonbrynen då han verkade smätas för stunden, och instinktivt kramade hon hans händer som hon höll lite hårdare, som för att ge honom stöd. Kankse stödet nog att hjälpa henne med hennes dilemma. Varsamt lyssnade på hans förklaring som han verkade nästan tvinga fram ur sig.
“Är det… farligt?” undrade hon, då han beskrev det som om elden inte var helt under hans kontroll, och lyssnade vidare på vad han hade att säga. En stund kände hon sig orolig att han inte skulle kunna hjälpa i alla fall, men bekräftelsen hon fick visades med tydlig lättnad då hennes spända axlar sjönk en aning och hon nickade. Hon nickade ivrigt, hoppfullt.
“Med detta handtag sluter vi ett avtal. Du hjälper mig dräpa jägaren, och jag hjälper dig med ditt minne.” lovade hon, och det var nästan något magiskt i luften, det sades ju att avtal slutna med väsen som henne var bindande på ett sätt som de inte var med vanligt folk.
“Bra, bra… Vi måste agera snabbt!” sa hon och drog en hand genom sitt rufsiga hår och reste sig. “Han var mig på spåren mindre än en halv dag sedan!”
Han vågade knappt tro det, men den fasansfulla staden verkade vara bakom dem. Det verkade bara vara han, och Neila, och den ovissa framtiden. En stund var han tyst, lyssnade efter förföljare, men det enda de kunde höra var någon räv som ropade förvånat över deras ankomst i dess domän.
“Vi rör oss en bit till, men jag vågar inte rida allt för mycket ifall hästen i misstag stiger i någon grop. Vi får stiga ned.” sa han, och klev av hästen.
“Men du, lätt som en fjäder som du är, kan stanna där. Vila, så slår vi snart läger. Hur låter det?” undrade han och log upp mot henne, och la en hand på hennes ben försiktigt.
Det var svårt att riktigt beskriva känslan, då detta var något han haft i tankarna i sina ensamma stunder en lång tid nu. Alltid släpat blicken efter Ylva då han trott att hon inte såg. Och nu var hon där, i hans armar, och verkade ha samma längtan efter honom som han för henne. Han rörde sig allt närmare henne, liksom hon närmare honom, klamrade sina armar och ben om henne för att känna hennes värme, nästan som om han var rädd att förlora henne. Visst hade han haft andra intima stunder i sitt liv, men inte något som denna, något så magiskt där vid elden under stjärnhimmelen, så långt borta från ögon och plikter kan kunde tänkas komma. En ovanlig stund att inte behöva låtsas vara något, eller spela en roll som skulle fylla familjens och alla andras förväntningar.
En liten paus i hettan av smekar och kyssar, då hon mötte hans blick efter att han sagt hennes namn. Det gav honom en stund att verkligen studera hennes blick, och själv le fånigt då hon log mot honom. Något i hennes ögon och ansikte bjöd honom närmare, då han hamnade ovan henne, och utan att tänka på varken snö eller kyla hade hans fingrar börjat dra i knappar och snören, på henne och sig själv, tills varm hud mötte varm hud, hans stadiga muskler mot hennes mjuka skepnad där under tygerna. Hennes begäran fick honom att rysa, liksom känslan av hennes hud mot hans fick honom att darra.
“Ja…” svarade han henne, medan han hasade med höfter och krånglade med händerna tills han blivit fri från plaggens stramande, och utan att tänka på konsekvenser pressade han sig allt närmare tills deras kroppar fann varandra och blev ett.
En stund senare låg Asgeir flåsande och svettig på rygg bredvid henne på fällen med dimmig blick upp i skyn, hans ansträngda kropp ångande i nattens kyla som om han sprungit flera mil – vilket han kanske på ett vis gjort. Hela han var fylld av eufori och behag. Sedan skrattade han, först lite och sedan mer, ett glatt segerskratt över vad de precis upplevt och gjort. Så vände han blicken mot henne, strålande på något vis som han inte varit innan, och flätade samman deras händer.
Om Iztra var förvånad över avslöjandet visade han det inte mer än ett lätt höjt ögonbryn, Bertnor Veno, minsann, tänkte han och gav sin syster en blick. Kanske det fanns något värt besväret att hitta till detta möte i alla fall.
“Så klart, vore vi inte diskreta vore vi inte här.” sa han med ett charmigt leende, som fick hans ansikte att skina upp och visa skrattgropar som var vana att användas.
“Tilltro och ärlighet är bristvara här i Celeras, som vi alla här vet, men det uppskattas och förvånar då det dyker upp.” ansåg han och ställde sig bredvid Vecah då Moleg började plocka fram dryckesdon, ja det verkade bli en liten fredsförhandling och en slurk vin sade man ju inte nej till. Det visste speciellt de som vuxit i fattigdom att man sällan visste när nästa mål eller dryck kunde komma. Lite uppmuntrande såg han på sin syster, om än förvånat då hon började dra ned huvan. Som vanligt hade Vecah de skarpa frågorna och han lät henne ta dem.
“Vecah och Iztra.” bekräftade han på sin systers ord. “En duo utan dess like.” tillade han med en skådespelares självsäkra charm, medan han likt sin syster tog muggen och drack.
“Det finns få saker som vi inte kan göra, få platser vi inte kan ta oss in i, få lås eller dörrar som kan hålla oss utanför, få roller vi inte kan spela för att nå vårt mål. Många talanger för att få jobbet gjort, helt enkelt. Har du inte hört om Dornirsmycket? Det var vi.” sa han med en hemlighetsfull blinkning. Han skulle precis säga mer innan de blev avbrutna av en ny röst. Iztras ögon smalnade lite då han tog in främlingen. En konkurrent till arbetet? Någon som visste hur man rörde sig obemärkt, med tanke på att han lyckats överraska syskonparet då de haft sin uppmärksamhet på deras värd.
“Frågan är väl…” sa han då nykomlingen presenterat sig och vände blicken från nykomlingen till värden.
“Vilka talanger ni söker, herr Veno?”
