Ayperos visade ingen större reaktion på ylandet och skrikandet än tystnad. Kanske det var reaktion nog, för demonen lät sällan sådana saker påverka honom. Men det var något med denna kvinnas omvändelse som var annorlunda. Kanske just för att något annat, något fasansfullt, huserats i henne. Men förvandlingen verkade göra sin verkan, verkade ta henne tillbaka från dödens rand och börja läka skadorna i hennes kropp. Det var som det skulle vara, hon hade visat sig stark nog att bli en av hans skara och han borde känna sig stolt. Men istället kände han sig nästan vaksam. Nenya var mästare nu och ansvarig för denna kvinna, men något sa att det inte skulle vara så lätt som med andra nyblivna vampyrer. Han drog långsam efter andan och nickade sedan, fick anta rollen som den fader han var för sitt folk.
“Du är en av oss nu, Indira.” sa han. “En av blodets välsignade ätt, av skuggfolket. Mitt blod. Res dig nu, som en av oss.” uppmanade han.
“För denna kväll har ni ingått en helig pakt, som mästare och lärling.”
Aenyas gröna ögon betraktade kvinnan, och hon kände sig nästan som ett olydigt barn som vandrade på tår över glas för att inte förarga en förälder med kort stubin. Generalen hade en aura av högmod, och av auktoritet – något hon inte tyckte om hur hon nästan vek under instinktivt. Speciellt så länge som hon varit det högsta hönset nu här bland sina krigare.
“Då är det bestämt.” sa hon lite hest, och harklade sig, kanske med en gnutta nervositet i bröstet över vad detta beslut skulle innebära för hela deras kamp. Det kunde vara en fälla, som skulle döma hela hennes mål till misslyckande, eller så kunde det kanske vara det som fick bägaren att rinna över och hjälpa dem till den seger hon suktade efter. Kanske segern som skulle fylla det hål hon hade inom sig efter allt som skett.
Ändå kunde hon inte rå att tillåta sig själv ett snett leende över hennes reaktion, för tydligen var redan Bain och Camthalion och viskade som skvallerkärringar utanför tältet. Men hon borde säkert ta det som en komplimang, att de kände att de behövde vara där för att skydda och assistera henne.
“De kommer inte skratta länge till.” ansåg hon beslutsamt, med en ton hos någon som hade en plan men inte ännu ville avslöja den. Kanske snart, om det visade sig att generalen höll sitt löfte och faktiskt ämnade förena sig i denna kamp. Hon reste sig och gick mot utgången av tältet, drog undan tygen och stack ut sitt röda huvud för att se på Camthalion och Bain, något frågande.
“Vi har saker att diskutera och förbereda.” sa hon, med en ton som inkluderade Bain och hintade om att hon hade ett uppdrag åt honom. Så ställde hon sig rakryggad framför generalen.
“Vid midnatt då. Vi träffas vid det stora silveträdet som ligger drygt en mil väster om vår nuvarande posiiton. Passar det er?” undrade hon.
Arand visste inte hur lång tid som passerat sedan explosionen. Det kunde varit en minut. Det kunde varit en timme. Världen omkring honom var tyst på ett sätt som bara den den som varit på dödens rand förstå. Ljuden från staden fanns där, som ekon genom en tjock vägg, men hans sinne klarade inte av att förstå dem. Allting skälvde inom honom, ett stormande vakuum där kraften han samlat nu slitit sig loss och lämnat honom ihålig, i feberfrossa.
Snön hade lagt sig över hans axlar, över benen. Näsblodet hade stelnat till en svart skorpa nerför läppen. Någonstans långt borta hörde han fotsteg och någon viskade hans namn, men det var inte förrän en hand rörde vid hans axel som han blinkade till. Lauf, som försäkrade sig att han inte skulle sjunka in i dödens land.
Arands darrande fingrar höjde sig och slöts runt en flaska han haft gömd i innerfickan. Korken flög åt sidan, och drycken brände hela vägen ner i strupen. En tjock, mörk blandning gjord på björnbark, malört och andra ingredienser ingen borde dricka frivilligt. Hjärtat slog till som ett hammarslag i bröstet. Lungorna öppnade sig med ett rosslande andetag.
“Jag måste hjälpa till…” viskade han hest, knappt hörbart. Kanske ironiskt, med tanke på vad han redan gjort.
Lauf sa inget, bara hjälpte honom upp. Benen protesterade först, svaga som vassrör, men Arand satte ena foten framför den andra ändå. Ett steg. Ett till. Blodet och kroppen skrei i protest. I varje led kändes det som eld, men han gick framåt. Förbi spillrorna av muren, över brända plankor och förkolnade och blödande lik.
Staden var en mardröm. Inte för sin brutalitet, utan för sin tystnad. Den sortens tystnad som bara uppstår mitt i skrik, där örat slutar uppfatta enskilda ljud. Kroppar låg som blodiga trasor i gränderna. Män och kvinnor, unga och gamla. Inga uniformer kunde längre skilja vän från fiende, bara ansiktsuttryck stelnade i död: förvåning, smärta, raseri. På vissa ställen hade blodet runnit så fritt att det frusit i skarvarna mellan gatstenarna och bildat mörkröda iskanaler.
En häst låg på sidan med inälvorna utspridda som ett urspillt bylte av kött och hö. En kvinna låg under den, kanske hade hon försökt leda en attack mot fienderna som inkräktat och istället mött en odöd fasa med omänsklig styrka. Arand såg på dem ett ögonblick, sedan vände han blicken bort.
Han ville inte känna detta. Ville inte låta det sjunka in. Att det var han som öppnat hålet. Att det var han som släppt in stormen. Att allas död var hans fel.
Han stålsatte sitt sinne och fokuserade på stegen. På varje meter han tog mot platsen där han anat Maeve försvinna. Han visste inte vad han skulle göra när han kom fram. Skulle han slåss? Knappast. Hans svärd vägde som bly där det hängde vid sidan, och armarna kändes som om de var fyllda med krossat glas. Men han kunde höra hennes röst ropa längre bort, ett utmanande eko som bad konungen stiga fram. Så han rörde sig ditåt, och visste att om stunden skulle komma kräva det skulle han också dö vid hennes sida.
Faegrim verkade ännu mer fascinerad än innan.
“Har du verkligen varit där? Finns det?” undrade han, som om han inte riktigt trodde det. Han hade precis tänkt fråga mer. Han ryckte till något då dörren kom upp med ett ståhej och ungdomarna var där.
“Jasså, där kom ni minsann.” konstaterade han, och hällde upp vin åt alla.
“Vad dröjde sådan tid, hm?” undrade han, lite skämtsamt menande då han gav ett glas åt Finn och sedan åt Kathryn.
“Ofarlig? Jag tvivlar på det.” sa Jezeral och rynkade på ögonbrynen medan han lyssnade på allt som Joij berättade.
“Så prinsessna har hjälp av någon som troligen är en magiker. Nå, det finns inget annat att göra än att försöka avsluta detta.” konstaterade han och såg med en snabb blick på Llwyd.
“Så, vad säger du? Behöver vi förstärkning? Draken vet om att vi kommer.”
Ayperos stod som en skugga och vaktade dem. Ibland gick processen enkelt och smärtfritt, ibland misslyckades den – något som oftast ledde till den potentielle vampyrens död. De verkade befinna sig i det andra kategorin denna kväll, men kanske inte för att Indira inte var kompatibel, eller för att hon var för svag. Nej, det var något annat i spel, kanske den obehagliga värden som använt henne som fortfarande hade avdyningar i hennes puls, i hennes blod. Långsamt rörde han sig närmare, oftast inte den som var delaktig i detta.
“Mörkret i henne hämmar övergången.” mörkret var fel ord, men det bästa han hade i denna mänskliga tunga. Långsamt satte han sig ned på ett knä, tog sina vassa klor och skar ett litet sår i sin egen handled. Med ett grepp om Indiras käkar fick han några droppar att rinna in i hennes mun, blod som nästan tycktes pulsera kraft då de kom från en demon som han.
“Nenya, ta av mig du med. Om hennes blod är kontaminerat av…” han sa inte mer, de kunde båda dra slutsatsen. Hans blod skulle göra henne starkare, och förhoppningsvis hjälpa Indira på vägen i hennes övergång.
Det som sipprade ur Ayperos ådror var mer än blod. Snarare var det en tyngre vätska, mörkare än vinternatten, trögflytande som om själva intet pressats genom ett sår. Varje droppe bar med sig en puls, inte hans hjärtas slag, utan världens första rytm, den som en gång fick mörkret att andas innan solen var tänd i Talanrien.
När de svarta dropparna föll in mellan Indiras läppar glimmade de till som mörk metall, för att i nästa ögonblick mattas till en matt glöd, lika mycket kyla som hetta. Det brände i henne utan att ge värme, kylde henne utan att ge svalka. Den döende kroppen i sitt övergående stadie kände inte igen det, visste inte om den skulle stöta bort eller omfamna det, och så fann sig hennes ådror tvingade in i en ny takt, en främmande puls som slog genom henne som hammarslag mot sten.
I varje droppe fanns en antydan om något uråldrigt, något som funnits före allt liv, en mörk ocean som tycktes sträckas längre än vad ett medvetande kunde. Men det var också vackert, för i samma stund som det trängde in i henne kom en klarhet, en styrka, en viskning om att döden inte längre hade samma makt som den haft på hennes dödliga kropp. Natten hade kommit till henne, genom Nenya och Ayperos, en natt där hon inte längre vara dödlig.
Jezeral gjorde sig inte mödan att svara på alla frågor som ställdes, utan gjorde en gest åt den mest relevanta frågan som hans kollega ställde.
“Ja, hade draken en kompanjon?” undrade han och slöt ögonen, som för att koncentrera sig och känna efter på energierna omkring dem, om han kunde känna något annat som avslöjade en annan närvaro.
“Hmm, ett svagt spår, av någon magisk. Vad mer kan du berätta?” undrade han med blickne på skiftaren.
Faegrim såg lite ställd ut över Tussies reaktion, och såg genast ångerfull över att ha sagt något olämpligt.
“Förlåt mig, jag menade inte att säga något… upprörande…?” ursäktade han i en fråga, då han inte riktigt visste vad relationen mellan henne och denna Bergakung var.
“Osynlig för de som är dåliga på att se i alla fall, jag tränar mig att röra mig osedd och ohörd, så jag kan klara alla faror i denna värld!” sa han stolt.
“Handel säger du? Det låter… intressant?” frågade han, som om han ville höra hennes sida. “Och… Fae?!” utbrast han, hans intresse uppenbart.
Vad som än skett med de obeskrivliga väsen av fasa som Indira släppt lös lämnade för tillfället en skugga av obehag över slottet och platsen, som om den varit med om något fruktansvärt. En fruktan som Saelorians borg för tillfället hade svårt att ruska av sig. Till och med Ayperos verkade lite stelare än vanligt då dörren öppnades och hans tysta steg näsan svävade in i rummet, de mörka ögonen betraktande de två kvinnorna. Kanske inte ens han kunde skaka av sig känslan av mötet med det som tagit boning inuti Indira, kanske han använde sina egna krafter för att försöka hålla dem borta. Men bäst var det nog att försöka att inte befatta sig med sådana ting, vars logik och resonemang var bortom denna plan. Istället stod han där och betraktade pånyttfödelsen av den nya kvinnan i hans flock, medan han stod redo att låna sin styrka åt Nenya om det skulle behövas, något hon säkert skulle känna med hans närvaro i rummet. En helig stund, kunde man kanske kalla det, att bevittna en som föddes in i mörkret.
Det var uppenbart att det skavde sig mellan de två kvinnornas stolthet, men Aenya som hade klarat sig så här långt på envishet och uthållighet kunde inte låta sin personliga stolthet komma ivägen för ett poentiellt lukrativt samarbete. En möjlighet för rebellerna att faktiskt få en tillgång av kunniga och erfarna krigare som kunde göra skillnad för deras mål. Hennes gröna ögon földe noggrant den andra kvinnan och hennes eldiga temperament, hur hon slog i bordet, hennes målmedvetenhet. Den inre bitterheten. Ja, hon kunde nog se en del av sig själv reflekteras i den andra kvinnan, och undrade om det var så där andra såg henne? Så som hon nu såg Sercenasse.
“Högalver?” frågade hon, människorna kunde lade hon ingen tanke på, det var vad de förtjänade. Om det var som generalen avslöjade att hon mördat högalver och hon var den misstänkte så var det inte konstigt att armén börjat snoka omkring allt mer de senaste tiderna. Att bli anklagad för något hon inte gjort smakade beskt, men så var ju hela samhället ruttet i hennes ögon.
“Vid midnatt. Jag förbereder våra magiker.” konstaterade hon, en simpel nickning. Hennes magiker, och hennes krigare, ifall detta var ett försök att komma åt upproret från insidan.
“Och drottning Alienna?” frågade hon, då generalen tagit upp det vid första mötet. “Vad är ditt intresse med henne?”
Att vara rädd på detta vis var ingenting Caspian förr behövt uppleva. Han var ju trots allt en adelsamans son, och inte vilken adel som helst. Visroy av Isilas, den rikaste provinsen i Karm, om man inte räknade med huvudstaden. Visst hade han upplevt sig orättvist behandlad, men att faktiskt stå inför döden på detta vis var ingenting som hörde till hans vokabulär. Hjärtat slog fort, men på något vis var han inte förlamad av rädsla utan snarare beslutsam och på någon slags autopilot. Hans blick sökte sig vaksamt efter gardet på muren då de fått ett läge, och då tiden var inne la han en beskyddande arm om alven han beslutat sig att beskydda. Neila. Han kände hennes beröring ge honom styrka och värme, kanske en förklaring till varför han var där – ett mål att komma bort därifrån.
“Nu, kom, kom. Gå, gå, gå!” hetsade han lågt, och de skyndade sig mot hästen som väntade. Den frustade oroligt men välkomnande åt Caspian, som om den varit bekymrad över hans frånvaro. Hastigt lyfte han upp Neila på hästen och klev upp bakom henne, med armarna om hennes midja. I vanliga fall kanske detta hade kunnat vara en romantisk stund, en liten ritt man och kvinna, med kroppar nära varann, men nu handlade det om liv och död.
“Gå, Dagnli, spring, spring!” väste han åt hästen och klämde till med sina hälar, vilket fick hästen att rusa iväg snabbare än vad var bra utan uppvärmning. Vinden susade om dem, och Caspian såg sig flera gånger oroligt över axeln mot den hotfulla stadens murar som tycktes stirra dem i nacken.
“Neila, jag tror vi klarade det!” sa han, knappt som om han kunde tro det, i hopp om att det inte var för tidigt sagt.
Det verkade som en evighet då han väntade på hennes svar, ett ögonblick som säkert inte varade i mer än några sekunder. Men han kände sig ängslig, rädd för at bli avfärdad, eller kanske utskrattad. Säkert tyckte hon han var fjantig, eller för framfusig? Kunde hon inte bara säga något, eller svara honom? Han hade precis tänkt öppna munnen och mumla någon slags ursäkt, men istället så blev han anfallen av hennes läppar och ord om Hel. Han kände hur det hettade till mer än innan, ett lyckorus som spred sig inom honom då hon pressade sig mot honom och visade sin längtan efter honom. En längtan han gärna besvarade, med djupa kyssar som visade att han tillika längtat efter henne. Deras armar och ben tycktes finna varandra, lägga sig om varandra så de blev ett knyte av lemmar som tycktes tävla om vem som kunde trycka sig närmast den andra. Visst hade han känt åtrå förr, men det kändes djupare och vildare än vanlgit denna kväll i hennes sällskap.
“Ylva…” svarade han henne, då hon viskade hans namn, och öppnade sina blå ögon som varit slutna, hans vingrar vandrande hungrande över hennes höfters och midjas kurvor. För förhäxad av hennes vackra fräknade ansikte var han då för att märka något annat, som elden, som de glödande stenarna. Hon kunde säkert redan känna hans iver och längtan efter henne då han pressade sig mot henne.
“Du är så… vacker…” fick han ur sig, som om han aldrig sett något så vackert förr.
Lloth skratt fyllde salen, ett mjukt klingande ljud som ändå fick pelarna att darra och skuggorna att dra sig tillbaka som rädda djur. Allt var tyst då alla väntade på vad som näst skulle sägas, prästinnorna spända över vad Istilwys hade avslöjat, för de alla visste hur Lloth kände över Ziyaté – hennes högra hand. Men det fanns ingen värld där Lloth inte visste vilka av hennes närmaste tjänare var vid liv och vilka som var döda, så uppenbarelsen tycktes inte chockera henne.
”Ziyaté…” Namnet drogs ut som trådar i nätet, långsamt, prövande.
”Ziyaté, som trodde hon kunde lita på sin närmaste vän.
Ziyaté, som offrade sitt liv för sitt misstag.” sa Lloth, med de röda ögonen studerande Istilwys, och kanske det inte hade varit helt osannolikt att Istilwys fått ett hårt straff där och då för att hon dödat Lloths högra hand.
”Kanske, min dotter, hade hon lyckats dräpa Ayperos en gång för alla, om inte din egen hunger trätt emellan. Så vävs tråd till tråd, så klipps tråd från tråd, och nätet finner nya vägar.” sa hon som om hon såg bort om detta rum, denna plats och denna tid, som om hon såg trådarna i nätet som fögrenade sig, klipptes av och fann nya vägar, ny framtid. Hennes rubinögon lyste, och i dem speglade sig Istilwys egen gestalt.
Hennes hand sträcktes fram, smal och blek, och luften kring Istilwys huvud blev tung, som om tankarna drogs ur henne med osynliga fingrar.
”Jag känner smaken av något mer. Ett stycke stål, en egg vassare än döden. Du säger inte ordet, men du bär det i ditt blod.” Lloths leende blev bredare, men aldrig mildare.
”Istilwys. Dina segrar är mina, din vrede är min. Ditt blod är mitt.” Hon rörde sig närmare, spindelbenens klickande en melodi av hot, samtidigt som hennes gestalt var inbjudande och lockande, och sänkte rösten så att den blev mjukare, nästan öm, fastän varje ord brände.
”Jag kan känna Izotar, här bland oss. Att du inte kunde fånga honom är en besvikelse. Men Izotar är blott en skugga nu, bunden till Ayperos, och Isra som bär det sista som kvarstår av Ziyatés blod bara en barnslig drottning som leker kejsarinna. De har alla sina roller att spela för vad som skall ske… Men krig, Istilwys, det kräver redskap. Rätt redskap för rätt fiende.”
Hon böjde sig fram, så nära att hennes andedräkt kylde Istilwys hud, och hennes hand smekte sakta längs prästinnans käke, lika lätt som silke.
”Så var är den, Istilwys?
Vapnet som Ziyaté stal.
Vapnet ämnat för Ayperos hjärta.
Var är Skärvan?” det var en mjukhet i hennes ord, men hon kunde likväl ha ropat ut orden i den ekande kammaren. Rummet låg i fullständig tystnad, prästinnorna darrade som löv, men Lloths blick var bara fäst vid henne.
Den rödhåriga unga kvinnan verkade vara vig nog att klara av de snabba vändorna, då hon så gott som blev tvingad att agera drakryttare då Tirrin placerade henne på den fjälliga ryggen. Det var inte många vingslag det tog för Tirrin, även om hon inte var världens största drake, att lägga en del avstånd mellan dem och Joij. Kvithera försökte prata med Tirrin, men det var ingen idé där med vindens sus och då Tirrin var på försvaret. Det skulle få vänta tills de landat.
Det dröjde en stund innan de två inkvisitörerna från Tredje ögat kom ikapp Joij, men för Jezeral att spåra Joijs magiska flöde var inga bekymmer, speciellt inte då han sett henne byta skepnad. Och så hade de två så klart sett draken lyfta.
“Du hittade draken.” konstaterade Jezeral rakt på sak då de stannade upp och fick syn på henne.
“Och överlevde. Förvånande. Vad hände?” ville han veta.
Aenya fnös lite över att bli kallad oerfaren, för det var en underdrift. Precis det där högmodet som hon hatade bland högalverna, som uppenbarligen färgat av sig på skogsalverna med som levde i deras skugga – de åtminstone som kom nära nog att stiga i rang.
“Framstående nog att väcka er och rådets uppmärksamhet.” konstaterade hon, trots allt hade hon själv sett vilken mängd villiga krigare som fanns i lägret, och många fler fanns bortom det hon sett.
“Framstående nog att göra mig till en efterlyst brottsling.” men hon tystnade och lät kvinnan fortsätta prata, och höjde ett ögonbryn då hon väntade på att Sercenasse skulle få ur sig vad hon hade på hjärtat.
“Så, du erbjuder att agera som dockspelare och dra i mina trådar i det dolda?” frågade hon, som om hon fann den tanken mindre roande. Men hon hade flera rådgivare, och att finna balansen med för många kockar i köket var alltid en balansfråga.
“Men jag vore en dåre om jag inte tog emot erfarna krigare, men på ett villkor.” sa hon med ett upphöjt finger.
“Endast om de tillåter våra magiker att söka genom deras sinnen för försärka oss om att de inte är spioner. För mycket står på spel, som ni säkert förstår, general. Rådet har många spioner, och vi har fångat flera av dem redan.”
Faegrim gjorde ansats att resa sig ur sängen.
“Om ungdomarna kommer hit igen antar jag vi måste vara hövliga och ha ett glas redo!” sa han, som om den viktigaste dygden i världen var att alltid vara en god värd. Han började leta runt i rummet och hittade snart en vinflaska och några glas. Medan han arbetade på korkens etikett och försegling berättade han kort.
“Äh, jag gjorde några uppdrag som lämpar sig sådana som mig, du vet, kortväxta, svåra att upptäcka, och så har jag ju övat på att vara osynlig!” sa han muntert.
“Jag hjälpte till exempel en rik handelsmans dotter att få tillbaka ett dyrt halsband som hade stulits på gatan av ett gäng gatutjuvar.” berättade han stolt, och ploppade upp flaskan som han sedan hällde ur med ett behagligt gluggande.
“Du då, Tussie? Är Bergakungen fortfarande din… nå, arbetsgivare”?
Den rödhåriga kvinnans blick såg misstänktsamt på främlingen, om livet på gatan i Celeras hade lärt henne något var det att inte lita på folks ord.
“Tirrin… Jag tror vi ska röra oss.” sa hon, för något med sättet denna främling pratade, framförallt om andra, gjorde henne obekväm. Tirrin hade stannat alldeles för länge redan på en plats, men av någon orsak verkade det svårt att få henne att lämna Kaelred helt bakom sig. Kanske var det en drakes självsäkerhet.
Faegrim suckade lätt över hennes påpekande, som om han nog visste det men inte helt ville erkänna att världen var en mörk plats. Men med Tussie i sina armar kände han heller inte att världen var en så mörk plats.
“Det gamla vanliga? Det låter som äventyr tycker jag, och du är här, det är väl också äventyr?” frågade han och skrattade lite för att fundera på vad han gjort.
“Jag har försökt upptäcka världen.” erkände han. “Jag kom inte så långt men, en bit i alla fall.” sa han och höll henne nära sig, som om han var rädd att hon skulle försvinna igen.
Det var något mer avslappnat i spänningen nu då de var ensamma i Aenyas tält. Formaliteten kunde glida undan en stund, maktbalansen likaså. Vad som sades förvånade rebellernas leadre något, men någonstans inom sig kände hon sig inte fövånad. Kanske snarare lättad och nyfiken över att någon inom statens militär fakiskt tänkte som henne, och vågat komma dit för att säga det. Om allt inte var ett försök att lura in henne i en fälla, vilket inte var helt osannolikt, så hon höll sitt garde uppe ännu.
“En av landets mest respekterade generaler, en del av revolutionen…” tänkte hon fundersamt, som om hon funderade vad det betydde för henne, och för dem, och för alverna i helhet. Hon snurrade på sitt glas, och tog en klunk.
“Likt dig gjorde jag det jag trodde var bäst med för vårt folk, förblindad av årtusenden av tradition och politiska spel. Ända tills jag fick ett kallt uppvaknande, och insåg att mina uppoffringar inte betydde något, att de som ger sina liv för vår säkerhet är betydelselösa för våra makthavare. Vi behöver en förändring, och den förändring måste ske nu då vi befinner oss i ett maktvakuum som för första gången på flera århundraden öppnat sig.”
Aenyas gröna ögon studerade henne tankfullt.
“Vi skulle behöva någon som dig, en erfaren ledare.” erkände hon, lite vaksamt över att erkänna en sådan detalj.
“Jag och de erfarna veteraner vid min sida är för få för att styra upp alla som förenat sig till vår kamp.”
Skuggorna i kammaren rörde på sig plötsligt under kvinnornas konversation. Ayperos återvände till rummet, men inte dödlig köttslig gestalt, utan i en närvaro. Som om själva intet blivit levande och tryckte sin panna mot stenens kalla yta och lät en droppe medvetande sippra genom springorna. Ayperos väsen, det som var äldre än Talanrien själv, hade kommit tillbaka in i rummet. Likt en skugga i ögonvrån, en närvaro man kände men inte såg, en skugga som rörde sig där inga flammor fladdrade. Luften tjocknade och började smaka av järn, blod och nattlig jord, kanske likt det Ayperos barn suktade efter. Nästan nyfiket verkade Ayperos medvetande nudda vid det som bodde i Indira, som talade genom henne. En dissonans i luften, som om tre toner spelades samtidigt och skar i öronen.
Ayperos nuddade vid den, den kosmiska hungern som bar tomhetens mönster. Hans närvaro lade sig som is över sprickan som släppt in det utomjordiska, stilla och orubblig, en närvaro som gav Indira chansen att välja vem hon ville lyssna på. Han rörde vid Nenyas sinne, en sval tyngd som lät hennes tankar stå fasta som murar, en påminnelse om att hon kunde behöva sitt mentala försvar som de övat på mot det hon mötte. Nenya skulle känna hur det i hennes bröst lättade på andningen, hur hans kraft gav henne styrka. Men vad hon skulle göra var hennes val, om hon skulle konfrontera detta väsen och Indira, eller inte.
Sedan gled hans mörker över till Indiras sinne. Han lindade sig kring det främmande väsendets grepp i hennes kött, kring sprickorna i hennes själ, och fyllde dem med en annan kyla och värme. Som nattens mörker som skulle bli den rådande harmonin i världen, ett mörker ja, men ett mörker som verkade höra hemma mer i Talanrien än det hon var allierad med.
Ayperos gav henne ett val och en möjlighet. Hon kunde känna hans närvaro som en dörr på glänt. Inte framtvingad, inte med våld. En möjlighet. Om hon bara lät sitt grepp lossna ett ögonblick kanske hon kunde välja mellan det mörkrer han erbjöd, eller det mörker hon redan tjänade. Ayperos sträckte sig inte längre än så, för kampen var Nenyas och Indiras. I deras agerande, och i deras val skulle det avgöras vilket mörker som skulle bli deras – eller så kanske något alldeles nytt skulle uppstå.