Ayperos satt tyst, som en uthuggen staty i dunklet, medan Tipum kom in och annonserade vad han gjort i Iserion. Han lyssnade på Isra, på Nenya, på demonens släpande ord som om varje stavelse vägdes i hans inre. Hans blick var svart som beck men glimmade ibland till. När Tipum slutligen tystnade föll en tung tystnad över rummet. Ayperos drog in luften långsamt genom näsan, som för att smaka på röken och blodlukten i huset innan han talade.
“Bra. Låt oss planera nu, som ledare, inte som sårade älskande som slickar sina sår och läker sina brustna hjärtan.”
Han lät handen glida från Nenyas axel och vilade den mot sitt knä, ryggen rak men tröttheten fortfarande tydlig i de spända senorna över halsen. Rösten var låg men tydlig, en ton man inte kunde avbryta.
“Jag hör dig, Isra. Och du har rätt – att hålla Märehn blir en utgift i blod vi inte behöver nu, och lämnar Me’erisia för öppet. Om vi tar Iserion och Karm kommer Märehn falla av sig självt, svulten på resurser och utan förbindelser. Vi kan isolera dem, vänta ut dem. Så vi låter den hålan ruttna ifred tills vidare, medan de löser sina interna problem… Kanske vi kan elda på dem istället, så de inte har tid med oss?”
Han sneglade kort mot Tipum, inte för att ge honom någon ära men som ett bekräftande av det arbete som lagts ned.
“Alverna här är redo för oss. De är ilskna. Förbittrade. Hungriga på något annat än smuts och förakt. Du har redan sått fröet, demon. Jag och Nenya kan se till att det slår rot. Om vi ger dem en ledare att följa, ett syfte som bränner starkare än deras rädsla. Ett löfte om en rättvis drottning.”
Han lät blicken glida över till Isra igen, och något veknade i ögonen, utan att mildras.
“Du kommer vara den drottningen, en frälsare. Din armé behövs för att krossa motståndet när kaoset väl brutit ut här. Men de kommer behöva en ledare. Någon de kan se i ögonen och veta att segern är värd att dö för. Någon som du.”
Han höjde handen som för att hejda hennes invändning redan innan den kom.
“Jag vill inte separera oss, men din armé behöver sin ledare. Jag vill att du leder din här genom Tharmad. Jag känner den platsen, sedan länge. Där vilar en blodskult i det gamla riket – de dyrkar mig än som en gud. De kan leda dig genom de odödas rike om jag befaller det, och visar mig för dem. Din demon kan följa dig, om du vill. En livvakt som kan hålla dig säker.”
Han såg bort mot Nenya, stilla.
“Under tiden kan jag och Nenya stanna här. Vända dessa alver till vår sak. Få dem att bränna sitt gamla styre till aska ochinvänta drottningen de alltid drömt om. Sedan då det är klat ger vi dem Iserion, men som våra vasaller. När det är gjort, vänder vi oss mot Karm. Du vet att deras vänstra flank fortfarande är öppen efter det vi gjorde i Loradon. Ett sår vi kan riva upp igen.”
Han tystnade en stund, drog tummen över sin läpp i tankfullhet, sedan återtog han ordet – denna gång mjukare, men inget mindre allvarligt.
“Sedan, då vi är klara här, då vill jag att vi använder all din kunskap om Karm, Nenya.” Han lutade sig långsamt tillbaka, och rösten blev åter kall, nästan hård, som om han slog fast en dom.
“Det här är vägen jag ser. Men det finns ingen annan väg än den vi väljer tillsammans.”
Hans blick vilade tung på Isra först, sedan Nenya.
“Så vad tror ni? Och om ni håller med mig, tror ni att era kontaktvägar genom handelsgillet kan hålla Barastar borta från vår flank? Tror du de är villig att lyssna, eller köpa sig fri från att lägga sig i denna kamp?”
Sedan tystnade han igen, stilla som skuggan själv, men allt i honom spänt och närvarande.
Asgeir satt stilla, som för att inte skrämma bort henne med en oförsiktig rörelse. Han hade sett hur hon rodnat, hur hon dragit sig lite undan i orden. Och han kände hur hans eget hjärta slog hårt, hårdare än det gjort på länge. Som om någon jagade honom, fast han inte rörde sig ur fläcken.
Elden sprakade, värmen lindade in dem i ett sken som kändes mer ärligt än allt annat. Han såg på henne medan hon sträckte sig efter flaskan, som för att gömma sig i dess innehåll och samla mod nog att tala. Han såg hur hennes hår föll över kinden och hur hon rättade till det igen. Han hörde varje ord hon trevade fram.
När hon var färdig blev det tyst. En tung, nästan högtidlig tystnad. Han drog efter andan, som om orden han skulle säga vägde mycket.
“Jag förstår vad du menar, Ylva. Att du är en smed som inte söker mer än yrkets stolthet, och ett hem, ett gott liv.” Han nickade lite för sig själv, blicken i lågorna.
“Men låt mig säga som jag tror att det är. Min mor… hon är inte någon som värderar ett vackert ansikte eller fina ord, eller politikens kvinnor. Hon såg nog något i dig som hon kände igen. Styrka. Någon som har händer som kan skapa, forma, hålla fast vid det som är värt något. Någon som kan säga ifrån, som har en egen vilja.”
Han såg på henne igen, ögonen allvarliga men inte hårda.
“Jag tror hon såg sig själv i dig. I hennes ögon vore du en jämlik, en som bidrar. Inte en som måste formas och styras.”
Han suckade lågt.
“Men det var kanske dumt av mig att fråga dig så rakt. Det var inte min mening att kasta dig in i något obekvämt. Jag är ingen gammal jarl som lindar in orden så fint. Särskilt inte efter en dag som denna.”
Han var tyst en stund, såg på hennes händer som höll flaskan, följde hennes rörelser. När han väl talade igen var rösten låg, nästan viskande.
“Men… jag vill att något ska hända. Jag vill inte bara sitta här och låtsas som att jag inte tänkt på det. På dig. På oss.” vågade han säga sedan.
Han svalde. Lyfte handen från hennes skuldra för att dra en hårslinga bakom hennes öra, försiktigt, som om han inte var säker på att han hade rätt att röra vid henne. Sedan lät han handen vila mot hennes kind, varm och sträv av både hans liv som krigare och kylan omkring dem.
“Men jag förstår om du bara vill vara min vän, och det skulle jag värdera högt.” Han teg, men tog inte bort handen.
Maevan stod orörlig när mörkret sprack omkring dem som krossat glas och verklighetens konturer åter föll på plats. Hans svärd var ännu draget, men handen darrade svagt, som om benen mindes trycket av hennes skrik och kraftens tyngd.
Han såg på henne där hon stod på knä, håret klibbigt av svett och tårar på kinderna. Naken, blodig, vacker på ett sätt som nästan gjorde ont att se på. Inte för skönheten i sig, utan för makten den bar. Ett väsen lika mycket eld och vrede som kött och blod.
När hon reste sig följde han henne med blicken som en from tjänare följer sin gudinna. Andra soldater backade undan när hon gick, som om hennes vrede ännu låg kvar i luften som giftig rök. Ingen vågade röra vid henne.
Maevan svalde, stramade till sig och höjde rösten så lugnt han förmådde, fast han kände hjärtat dunka hårt mot revbenen.
“Ärade prästinna Istilwys.”
Han bugade lätt, men inte för djupt – tillräckligt för respekt, inte för underkastelse. Han ville visa sig ståndaktig nog att skydda henne, men vis nog att inte trotsa henne.
“Vi är era att befalla. Ge oss ert ord.”
Hans blick smet ändå över hennes kropp, ögon som inte kunde låta bli att se men som fruktade vad de såg. Något brände i bröstet på honom – åtrå, ja, men också skräck och vördnad. Hon var en av Lloths mäktigaste, och ändå stod hon här, naken och trasig bland spillror av sin egen konst.
Bakom honom viskade soldaterna, några i fruktan, andra med andlös beundran. Ett par vände bort blicken, skamsna för att de sett för mycket, andra stirrade trots sig själva, fångade av hennes blotta närvaro.
Maevan sneglade på mannen som fallit närmast henne, han låg ännu på marken med tom blick, tårar på kinderna. Maevan knep hårt om sitt svärd. Något kallt kröp i honom. Han förstod vad hon kunde göra mot dem om hon så önskade. Vad hon redan gjort.
Han lyfte åter blicken mot henne, rakt, fast ögonen glänste lätt. Rösten darrade inte när han talade:
“Vi är här för att skydda Er, min prästinna. Vi ber om Era order. Vill Ni att vi genomsöker tunnlarna? Att vi för bort Er till tryggare kammare? Att vi jagar lönnmördaren Ni kämpade mot?”
Ett kort andetag. Sedan, något tystare, nästan som en bön som bara hon skulle höra.
“Era skador, någon måste se på dem, försäkra oss om att ni är säker.”
Han stod kvar, rak i ryggen, men knogarna vita kring svärdets fäste. Det fanns ingen rustning i världen som kunde skydda honom från henne. Och ingen plats han hellre hade stått än här, redo att dö om hon så önskade det.
Arand gick där vid Aslögs sida, och gav inte ifrån sig mycket ljud utöver det svaga, regelbundna knarret från snön under kängorna. Hans blick låg kvar ett ögonblick på Bror som vek av, smal och vaksam, innan den åter vände framåt. Han kommenterade inte det potentiella sveket, om Bror skulle bestämma sig för att avslöja dem. Det fanns ändå inget nytt i saken.
De vandrade vidare, och när Aslög talade med den där frosttorra rösten som ibland försökte låta levande, höll han sig lugn, vände bara huvudet svagt åt henne och lät blicken glida över hennes ansikte, över den där märkliga bristen på liv i ögonen. Han nickade åt hennes fråga, som om han godkände att hon ställt frågan. Sedan svarade han lågt, men utan tvekan.
“Vi ska hitta en svaghet i muren att utnyttja.”
Han lät orden hänga kvar ett ögonblick, som om han vägde dem i handen innan han kastade dem vidare.
“Det finns alltid en. En spricka, en grind, en vakt som somnar, en gammal mur som lagt sig till vila och börjat vittra. Vi behöver bara komma nära nog för att hitta den.”
Han såg på henne, allvarsamt, utan rädsla men inte heller med någon falsk kamratskap. Hon var ett vapen, som vilket annat. Vassa eggar, men med viljan att hugga åt alla håll.
“Då vi slår läger ska jag samla det jag har kvar. All den kraft jag kan slita ur benen och blodet mitt. Och öppna ett hål för dig. För er.”
Han gjorde en kort rörelse med handen, nästan som om han markerade dem alla, Aslög, Maeve, Bodil och de andra.
Han talade nu lugnt, men rösten hade den där raspiga tyngden som hos någon som redan bestämt sig. “När jag väl gör det… kanske jag inte har mycket kvar att ge i striden. Det kommer inte vara en vacker sejd. Det kommer bränna det sista ur mig.”
Så vände han blicken kort mot Maeve. Ögonen smala, lite varnande men ändå varma på sitt kärva sätt.
“Så planera därefter. Jag gör min del. Sen kan ni inte räkna med mig, även om jag vill stå på er sida.”
Han lät handen sjunka ner igen vid svärdets kavel. Det hördes ett svagt knäpp när fingrarna slöt sig om det, som om det lilla ljudet i sig var ett löfte.
Sedan tystnade han och fortsatte gå, inte fortare än de andra men inte heller långsammare. Han såg på Maeve, och korrigerade sina steg så han gick vid hennes sida.
“Om jag inte kan följa er in i staden?” frågade han, som om han undrade om hon skulle klara sig.
Jezeral kastade ett öga mot Joij där hon rörde sig, låg mot marken med ett nästan djuriskt lugn, nosande på vinden som om hon letade efter hemligheter ingen annan kunde ana. Skuggorna kring henne verkade nästan lyda henne, dra sig tillbaka och sedan krypa fram igen som otåliga hundar vid jakt.
Han studerade henne utan att dölja sin skepsis.
Hon var ingen vanlig spårare. Och även om Tredje Ögat använt sådana som henne förr, var det alltid samma sak: De var användbara. Tillfälligt. Ofta farliga. Svåra att styra.
Han drog in ett andetag, kände hur luften vibrerade av något han inte tyckte om. Magi, kanske, men inte som en formel, inte som en enkel eld i hans hand. Något äldre. Vildare.
“Du känner något.” sade han till Joij, men rösten bar ingen fråga, bara ett konstaterande.
Han lät blicken glida över henne, på hennes händer, på ögonen som glimmade rött i dunklet, på pälsen som rörde sig i vinden som levande.
“Använd det. Men håll det i schack. Jag vill inte att du släpper lös något här som jag måste binda igen.”
Han sade inget mer. Men när han började gå såg han till att hålla henne i utkanten av sitt synfält. Inte framför sig, inte bakom. Vid sidan. Så att han alltid kunde se henne.
Jezeral drog in ett djupt andetag och lät blicken vila på marken där mossan rivits upp. Han såg det som Llwyd såg, spår som berättade om tyngd och kraft, men han såg dem också som något annat – ett störande tecken, ett slöseri med tid.
Han snörpte på munnen och lät en lätt fnysning bryta tystnaden mellan dem.
“Ja, stort har det varit här. Det syns.” sade han torrt och rörde vid mossan med handsken som om han själv behövde bekräfta det uppenbara.
Han reste sig långsamt och såg mot Joij som redan vädrade efter något han själv inte kunde förnimma. Så vände han sig åter mot Llwyd och höjde ena ögonbrynet, hans röst mjukare men fortfarande kantig.
“Bränd jord, säger du? Är du säker? Du tror draken har varit här?”
Hans blick följde hennes nick mot åsen, lät tankarna vandra för ett ögonblick över kartor han memorerat och rykten han hört vid lägereldar.
“Det är nog troligt. Hon vill väl visa sig stark. Eller skrämma bort de som inte hör hemma här. Eller så har hon skrämt bort andra jägare.”
Han drog manteln tätare kring sig, som om vinden kröp in under skinnet. Sedan svepte han med handen, en bestämd men nästan omärklig gest.
“Vi ska inte stanna här. Det här är inte orsaken till vår närvaror. Vi letar inte efter gamla spår – vi jagar prinsessan. Draken. Allt annat är ett slöseri. En strid vi inte söker.”
Han såg på dem båda, blicken hård men inte hotfull.
“Låt oss röra oss. Jag känner ingenting än. Men om hon byter skepnad, om hon döljer sig med magi, så kommer jag att veta det. Sådan är min gåva.”
Han lät blicken svepa en sista gång över spåren innan han började gå, långsamma steg över den marken, som om han trots allt lyssnade efter något i vindens sus. Mot åsen styrde han sina steg, och såg på de andra två över axeln då han gått förbi dem.
“En drake, Llwyd. Vad tror du? Behöver vi förstärkning? Om det hela inte bara är rykten, så klart.”
Izotar rörde sig inte på länge. Hennes ord föll mot honom som regn på sten. De rann av honom utan att lämna någon värme efter sig.
Hans blick var tom, men i det svarta fanns ett spår av något som liknade vrede – men kallt, gammalt och orörligt, som isen som överlever vårens första vindar. När han talade var rösten låg, nästan hånfull i sin stillhet.
“Jag är ett verktyg.”
Han lät orden klinga ut i grottan.
“Jag är inte fri.”
Ett kort, ljudlöst fnysande undslapp honom. Han sänkte blicken mot henne, som om han vägde henne i tanken och fann henne lätt som damm.
“Du tror detta handlar om dig. Att jag är här för dig? Du är… irrelevant.”
Ett svagt, nästan sorgset ljud följde, som om han skakade på huvudet.
“Allt du tror dig veta, all din makt, dina vävar av lögn och vision – du vill alltid vara världens mittpunkt. Du drömmer om Lloths tron som om den vore skapad för din gestalt.”
Han lutade sig en aning fram, som för att se henne tydligare genom skuggorna.
“Men du är ingenting annat än ett hinder.”
Hans ord var som stenras, hårda, oavvisliga.
“Hot om min familj? Tala du om Isra, om barnet i hennes sköte. Det rör mig inte. Den som var far till henne är död och borta. Det finns inget kvar av honom att såra.”
En stillhet följde, men den var laddad.
Izotar tog ett steg. Stenen under hans fötter sprack lätt, som om mörkret själv drog sig undan för honom. Hans hand föll mot skidan vid hans sida, och klingan lämnade sin vila utan ett ljud, ett svart ljus tycktes slicka dess egg. Grottan fylldes av en andlös tystnad, som om kristallerna högt i valven stelnade i fasa.
Han gick till anfall.
Ett steg, sedan ännu ett – snabbare än någon borde kunna röra sig. Hans slag var inte ursinnigt, utan fruktansvärt väl avvägt, slipat av århundraden av träning och plåga. Svärdet ven i luften med en viskning som kunde ha varit en bön eller en förbannelse.
Men hon var redan borta.
En slöja av luft, en blinkning, och Istilwys gestalt upplöstes i dimma och sken. Illusionerna darrade som väv i vinden, hennes skratt ekade på fel plats. Han vred sig, läste rörelsen, högg – men hennes kropp var redan borta, en förvrängd bild som flämtade ut i mörkret.
Han kände hur magin slog mot honom som en våg av kyla. Hon var överallt och ingenstans. En skugga av hennes hand snuddade hans kind, lika verklig som drömmen om ett liv han förlorat.
Han högg igen – och träffade en pelare. Stenen sprack i ett spindelnät av svarta ådror. Izotars andetag var tungt nu. Inte av utmattning, utan av uppdämd vrede.
“Nog med lekar.” väste han.
Han lät sin viljas mörker svälla i grottan. Skuggorna blev tjocka som kåda, luften seg och tung. Men även där fann hon en väg ut – hennes skratt dansade bort, hennes konturer virvlade likt rök och försvann.
Han stod kvar, ensam bland sina misslyckade hugg, sten och mörker. Svärdet sänktes långsamt.
Hans blick var fortfarande dödens, men något gammalt och trött gled in i den. Izotar andades tungt, men jämnt. Svärdet darrade inte i hans grepp. Ögonen glimmade i dunklet, bleka som skärvor av is i ett källarvalv.
Så föll han på henne igen.
Ett steg, två – omöjligt snabba, som om han upplöstes i skuggorna och föddes på nytt med klingan redan på väg mot hennes strupe. Men hon flöt undan som rök, vrängde verkligheten kring honom, lät honom hugga mot en illusion som vek undan och splittrades som dimma.
Han vred runt i ett dansande språng, högg nedifrån och upp i en båge bred som en halvmåne, och hon snodde runt en pelare, lämnande efter sig endast ett eko av hånfullt skratt.
Hennes magi skimrade i mörkret – förvrängde ljud, ljus, till och med markens hårdhet under hans fötter. Han kände hur världen försökte lura honom, men hans sinne var vasst som klingan.
Izotar följde hennes rörelser. Ögonen var kalla, oförlåtande. När illusionen krackelerade ett handfullt hjärtslag, var han redan där, svärdet snärtande fram och rispande hennes höft, en röd pärla av blod trängde fram innan hon åter drog sig undan med en väldig kraftansträngning.
“Stå still!” väste han. Rösten var lika rå som sten som spricker.
Hon svarade inte, men skratten tystnade. Nu var det allvar.
De rörde sig genom lyan som två skuggor i kamp. Vävarna revs ner, brann kort i blått sken när hennes magi bröt sig loss från trådarna. Gobelänger som föreställt gamla minnen skars sönder under hans svepande hugg.
Hon försökte snärja honom i falska syner – visa honom Isra som barn, visa honom Ziyaté, visa honom sig själv naken och sårbar. Han röt till som ett djur, svepte bort synerna med svärdet som ett bål som bränner bort spindelväv.
Ett hugg ven så nära hennes hals att hon kände kylan från klingan. Ett steg bak, och hon var borta igen, som ett fladdrande ljus som dör.
Men hans fötter var snabba. Han klättrade efter henne upp på en låg pelare, svärdet höjt över huvudet som för att klyva stenen själv. Hon kastade en förvridande trollformel som gjorde att luften blev tung som vatten, men han bröt sig igenom den, långsamt, men obevekligt.
Det kändes som en evighet. Andetagen skar i bröstet. Svärdet var tyngre för varje slag. Även hon såg trött ut – huden glänsande av svett, illusionerna darrande i kanterna som en flämtande låga.
En stund av tystnad då de båda hämtade andan. Då kunde de höra nya ljud.
Först svagt, sedan tydligare. Rop. Facklor som brann till i mörkret utanför. Skrapande steg av soldater på väg nerför spiraltrapporna.
Han hörde hur en av tjänarna skrek.
“Prästinnan! Hon är i fara! Till henne! Skydda henne!”
Izotar stannade, stilla som huggen sten. Svärdet sänktes inte – men han höjde det inte heller. Hans blick vilade på henne över klingans egg.
Hon stod mittemot honom, andades häftigt, blodet från rispan rinnande långsamt längs hennes höft. Hennes ögon var mörka.
“Du har inte vunnit.” sade han lågt. Rösten var en viskning men bar genom hela rummet som ett omen.
Han vred sig i en plötslig, mjuk rörelse och smälte åter in i skuggorna. Illusioner kunde lura ögon och öron – men mörkret själv omnfamnade honom, och han var borta.
När soldaterna väl bröt in i grottan fann de bara henne kvar – naken, blodig, andfådd, men levande. Vävarna låg sönderrivna i färgsprakande ruiner omkring henne.
Av Izotar syntes inte ett spår.
Men hans närvaro hängde kvar som kyla i grottan.
En av de mer kända kaptenerna ur det lokala gardet kom rusandes ned, ståtlig och snabb, klingan i hand, så klart inget i jämförelse med Izotar, men en ståtlig närvaro för det med långt ljust hår fladdrandes som en mantel över mörk rustning.
“Mäktiga prästinna, är ni oskadd?” frågade han, och kunde inte helt låtas bli att hänföras av hennes nakna gestalt. De övriga krigarna spred ut sig mot alla utgångar för att försöka hindra inkräktaren.
Caspian satt kvar en stund med ryggen mot jordväggen, kände hur kylan i marken bet sig in genom kläderna och hur tröttheten drog i honom likt tunga kedjor. Hans blick följde henne där hon rörde sig i mörkret, eller befann sig vid hans sida. Alla dessa alver med urgröpta blickar och stilla rörelser, som djur vana att slå ned blicken för att inte reta upp den som hade makten. Och Neila – som trots allt som slitits ifrån henne bar på en eld han knappt förstod. En styrka han inte kände i sig själv.
Han lyssnade till hennes ord, allvaret i hennes röst. Hon pratade om att få ut hästen, men han hörde något mer. Beslutsamhet. Han kunde nästan se hur hennes ande rätade på ryggen. Det gjorde något med honom. Skämdes nästan över att han inte orkade vara lika klar och stadig just då.
Han drog ett djupt andetag som skar i bröstet men rensade huvudet. När hon talade om att de skulle fortsätta, om att det fanns vägar ut, nickade han långsamt.
“Du får det att låta som om jag gjort något stort.” sa han lågt. Hans röst var hes men stadig. “Som om jag vore någon hjälte i en ballad.” Han fnös svagt, ljudet torrt och utan glädje. “Jag vet inte om jag gjorde något gott där ute, Neila. Kaoset… jag såg barn springa som skrämda råttor, såg människor och alver slåss som djur. Är det verkligen något värt att fira?”
Han tog hennes hand och höll den kvar i sin och lutade huvudet bak mot väggen, blundade ett ögonblick. Andades tungt, lyssnade till ljuden från tunnlarna som lät som om själva staden andades sin sista suck ovanför dem.
“Jag vet att han förtjänade det. Garnisonsmästaren. Men allt det där… all den där vreden jag såg i folks ögon. Den går inte att tygla nu.” Han öppnade ögonen igen, såg på henne i skenet från lågorna som spelade över hennes ansikte. “Tror du verkligen att fler vågar stå upp mot orättvisor efter den här natten? Eller är det bara ännu mer blod som kommer spillas?”
Han drog hennes hand närmare sitt bröst.
“Men jag vill tro på dig.” sa han lågt. “Vi ska ut härifrån.” Han försökte le åt det sista, men det blev mest en skev grimas. Det blev en kort drömlös vila, ett oroligt mörker, tills Neila väckte honom.
När hon reste sig drog han sig också upp. Musklerna värkte. Hela kroppen protesterade, men han höll tyst om det. Såg henne i ögonen, och lade en hand över hennes där den vilade mot hans arm.
“Jag är redo. Jag har vilat klart. Och jag har svurit för mig själv att få ut dig härifrån. Om det så är det sista jag gör.”
Han rörde vid hennes kind, smutsig som den var, med sin lika skitiga tumme och lät fingrarna dröja kvar en stund.
“Nej.” svarade han lågt men med en ny tyngd i rösten. “Nu är det slutvilat.” Han rätade på sig så mycket hans ömma kropp tillät och mötte hennes blick, som om han ville att hon verkligen skulle förstå. “Vi går nu. Jag ska ha min häst. Och vi ska ta oss ut härifrån.”
Han drog efter andan, lät den skälva i bröstet innan han fortsatte, mjukare men lika beslutsamt.
“Först och främst ska jag få ut dig. Därifrån ska vi ta oss bort från den här förbannade staden. Jag ska rapportera om vad jag sett här – om hur alverna behandlas – och tvinga templet att lyssna. Skicka hjälp, göra något… något som kan spela någon roll.”
Hans hand slöt sig om hennes, hårdare nu, som ett löfte han svor med hela sig.
“Och sedan ska vi hitta ett ställe åt dig, Neila. Ett riktigt hem. Där ingen någonsin mer kan peka på dig som slav, eller piska dig till lydnad. Jag vet att det låter som en saga… men det skiter jag i. Jag har bestämt mig.”
De kom ut ur mörkret som födda på nytt – men världen som tog emot dem var knappast något paradis. Luften kändes kvav av rök och damm, och Caspian hostade till när han reste sig ur hålet de kravlat ur. Gränderna var ödsliga, som om själva staden dragit efter andan, väntande på nästa utbrott av våld.
Han såg sig omkring. Stenväggar, sprickor fyllda av mossa, en ensam tunna vält på sidan med något som stank syrligt. Och längre bort, hördes stadens vansinne: rop, dån av springande soldater, gnisslet av vagnshjul i panik.
Men där utanför alvernas slumområde var det nästan stilla. Det slog honom som ett dåligt skämt, här hängde en tvättlina kvar, med kläder som ingen hunnit hämta in när helvetet bröt lös.
Han tog ett steg fram, drog försiktigt ner en sliten filt. Någonstans i bakhuvudet visste han att det var fel att stjäla från folk som redan hade så lite. Men hon behövde den. Han vände sig mot henne och svepte filten över hennes axlar, drog den försiktigt över hennes hår och öron tills hon såg ut som vilken hungrig stadsbo som helst.
“Så där ja,” muttrade han, och såg henne i ögonen, mörka av allt de gått igenom men fortfarande fyllda av något han knappt vågade sätta namn på. “Nu är du bara en frusen själ som alla oss andra.”
Han såg ut mot gränden som fortsatte bort, krokig och dunkel. Hans eget hjärta slog hårt. Inte av rädsla för strid – den hade han redan genomlevt – utan av att inte veta vägen. Han hatade att erkänna det.
“Inte långt kvar, eller hur?” frågade han till sist, lågt, nästan generat, som en pojke som inte ville be om hjälp men måste. Han försökte skämta, men rösten var spänd. “För jag kan nog hitta vägen till helvetet själv, men jag hittar inte ut ur den här jävla staden utan dig.”
Han rättade till svärdet vid höften, som för att försäkra sig om att han fortfarande hade något slags heder kvar, och såg på henne med något som liknade ett skratt men som fastnade i halsen.
“Visa vägen, Neila. Jag följer dig.”
Asgeir satt kvar, tung och stadig, armen vilande om henne för att ge henne värme och stöd. Elden knäppte och kastade flyktiga skuggor över hans ansikte, där blicken låg fast i lågorna som om de kunde ge svar på allt hon sagt.
Han drog in ett djupt andetag, långsamt, som för att samla sig innan han talade.
“Två överhuvuden, säger du.” Han drog på munnen, men leendet var matt, nästan vemodigt. “Ja. Kanske är det så det får bli. Om vi ens har något kvar att styra över när allt detta är färdigt.”
Han teg en stund, fingrarna trummade lätt mot hennes arm, som för att hålla tankarna borta. När han väl fortsatte var rösten dämpad.
“Jag har inte tänkt så långt fram på länge. Sen den dagen vår yngste bror mördades… Efter det har allting varit… en dag i taget.” Han knep ihop munnen och ruskade på huvudet som för att skingra minnet.
“Men du har rätt. Eirik och jag. Vi kan nog bära det tillsammans om vi måste. Han har alltid tänkt för två, men han är inte så bra med folk. Det är jag.”
Han vände sakta blicken mot henne, ögonen lite mjukare nu när han såg hennes röda kinder i eldskenet. Han såg på flaskan hon räckte honom och lät ett snett leende spela över läpparna.
“Spara säger du.” Han höjde flaskan lätt och lät en glimt av sin vanliga spjuveraktighet lysa fram. “Spara, eller är det för att du inte ska bli full, Ylva?”
Han lät orden klinga ut, och det blev stilla en stund innan han böjde sig närmare, så nära att han kände hennes värme tydligare än eldens.
“Fryser? Nej. Hur skulle jag kunna frysa när du sitter här?”
Han teg igen, men höll henne kvar intill sig, tryckte henne lite närmare med armen, som om han behövde förankra sig i henne, som om han behövde hennes stöd, snarare än att han gav henne det.
Han höjde flaskan en sista gång i hennes riktning.
“Men du har rätt. Vi sparar för en kallare natt.”
Sedan tog han en liten klunk, drog in den sträva smaken i munnen som ett löfte till sig själv, och lade flaskan på marken intill dem.
Han suckade lågt, som vinden som viner genom frusna träd.
“Men Ylva…” han sneglade på henne, hans röst mjuknade och ett leende som inte riktigt nådde ögonen drog över hans läppar. “Du är klok som Frigg själv. Sitter här och ordnar mina tankar som om de vore gamla trasor att lappa ihop. Jag tror… du hade gjort dig till en förbannat bra rådgivare.”
Han satt tyst ett slag, blicken i elden som om han letade efter mod där. Till slut skrapade han lite med foten i marken, som en pojke som inte visste hur han skulle säga något rätt. Som tvekade innan orden sades.
“Jag har tänkt på… på det där min mor sa.” Han rensade strupen, rösten blev låg och en smula osäker, ovan vid att väga orden. “Om oss två. Du vet. Jag hörde ju… en del av det hon sa till dig. Och Villi – den förbannade skvallerkärringen – han kunde inte hålla tyst heller.”
Han vred lite på huvudet för att möta hennes blick, försökte läsa henne i skenet från lågorna.
“Tror du… att hon menade allvar? Eller var det bara hennes sätt att retas?”
Han drog efter andan igen och lät tystnaden falla över dem som en filt, men hans arm låg kvar om henne, tyngre nu, mer trygg än han själv kände sig.
Arand såg på Maeve när hon log det där sneda leendet som han börjat tycka om – mer än hennes ilska och vrede, och han besvarade leendet – långsamt, nästan motvilligt, men ärligt och äkta. Det var ett sådant där leende som bara några få hade fått se honom visa på riktigt. Han lät det stanna kvar ett ögonblick, som om han lät henne förstå att han såg henne och var med henne.
Men när orden mellan henne och Bodil gled in på skuld och hämnd, på löften om att skona honom ur deras blodshämnd, vände han bara bort blicken. Muttrade något ohörbart, som om han fnös, och lät deras samtal fortsätta. Vad han kände höll han som vanligt för sig själv – men en som kände honom väl kunde ana att det värmde honom mer än han ville erkänna att Maeve tänkte på honom och hans säkerhet.
När diskussionen vred sig mot Aslög, rätade han lite på ryggen, som för att markera att nu var det något han verkligen tänkte på. Hans röst var låg, men tydlig, och bar en dov allvarlighet.
”Det där drivet hon har… Jag har sett det förut, men inte på det här sättet. De flesta odöda blir… simpla, nästan maniska. Hunger. Värme. Våld. Det enda de förstår är enkel lust eller enkel vrede. Som ett skadat djur som glömt all nyans i livet.”
Han följde Aslög med blicken där hon vandrade på sin patetiskt raka patrull. Det ryckte till lite i hans käkben när han tänkte.
”Men hon tänker fortfarande. Planerar. Håller vakt. Frågan är om det är en förbannelse eller nåt jag inte förstått av er magi här i Kaldrland. Något som driver henne utan att släppa taget om hennes gamla jag helt. Och det är fan mig farligare än en vanlig draugr eller odöd. För hon minns fortfarande varför hon vill döda.”
Han rynkade ögonbrynen ännu djupare. En kort tystnad föll medan han lät orden eka ut. Sedan ryckte han på axlarna när Bodil lovade göra sitt bästa för att hjälpa dem båda.
”Tja. Jag behöver inte dina löften, Bodil.” Han sa det torrt men utan gift. Det var mest som om han la korten på bordet. ”Jag är här för att jaga monster, och hjälpa min vän. Och just nu verkar alla jävlar i Kaldrland ha krigets monster i sig.”
Snön kramade under sulorna, dimman låg som en gammal yllefilt över världen, och andedräkten hängde i luften framför dem.
När han närmade sig Aslög och hon stannade upp, lyfte han blicken. Hennes fråga fick honom att höja ögonbrynen, en aning hånfullt men också nästan sorgset. Han drog ett djupt andetag av den bitande morgonluften innan han svarade:
”Vilostunden är över, Aslög.” Hans röst var stadig men inte hård, som man talar till någon man försöker få att förstå en enkel sak.
”Vi marscherar så långt vi kan innan vi behöver vila igen. Turin väntar.”
Han drog svärdsremmen tätare över axeln och fortsatte sedan lugnt förbi henne, men höll henne inom synfältet.
“En sista vila för att samla våra krafter, sen gissar jag att vi får ge allt vi har.” han såg på sällskapet, ett brokigt sådant, som på något vis hittat ett gemensamt mål bland allt kaos. Målet om att få slut på detta krig genom att avsluta Turins liv.
“Är du redo för en sista kamp, Aslög?” frågade han.
Han stod stilla medan hennes ord rann ut som gift lindat i honng, sakta men ofrånkomligt. Hon talade om frihet, om val, som om dessa saker ännu hade någon makt över honom. Men Izotar rörde inte en min. Luften tycktes bli kallare omkring honom, som om det var själva mörkret i grottan som andades i hans ställe.
När han till sist svarade var rösten låg och jämn, som ett vattenflöde i underjorden — gammalt och stilla, men ostoppbart.
”Frihet.”
Han smakade på ordet som på en rutten frukt. Ett hån, en relik från ett liv han inte längre mindes som sitt.
”Vad skulle jag med den? Friheten är bara en börda för den som saknar vilja att bära den. Den viljan tog de ifrån mig. Ayperos. Isra. Min egen dotter.”
Ett ljudlöst steg förde honom närmare, men det var inte hotfullt. Bara oundvikligt, som tidens gång. Hans blick var tom som en gammal grav.
”Du förstår inte, Istilwys. Hur kan du? Vad du än inbillar dig är jag inte längre den du kände. Inte sonen som höll sin mors hand. Inte fadern som såg sin dotter födas. Inte den man som kunde hata dig för vad du gjort, för ditt svek och förräderi.”
Hans röst sjönk ännu lägre.
”Jag är ett verktyg. De gjorde mig till det, slipade mig tills allt annat föll bort. Vad jag vill ha är skärvan. Vad jag är ämnad till är att ta den, vad det än kostar.”
Han såg på henne som döden själv ser på de levande — inte vredgat, inte lidelsefullt, bara kallt med visshet om att allt förr eller senare böjs för dess vilja.
”Lloth skrämmer mig inte.” chockerande ord ur en mörkeralvs mun. “Skulle hennes vrede vakna, så välsignar jag den. Låt henne komma. Låt henne bränna din värld för att fördriva mig, låt henne se ditt svek, låt henne se att du har skärvan och inte gett henne den – jag bryr mig inte. Du vet det, i ditt hjärta – antingen vinner jag, eller så tar Lloth dig. Förr eller senare kommer du tala. Alla gör det. När hotet är stort nog. När smärtan är djup nog. När det inte längre finns något annat att hålla fast vid än ett hopp om en morgondag. Och ditt liv är det enda du värderar, det enda du någonsin brytt dig om.”
Han lät tystnaden lägga sig en stund.
”Jag har ingen brådska. Jag kan vänta, som stenen väntar på regnet. Jag kan skära ut sanningen ur dina löften och lögner, förgöra din stolthet bit för bit om det behövs.”
Han böjde något på huvudet, som i en hånfull hälsning.
”Så fortsätt väva dina drömmar. Du har sett vad som kommer ske.”
Ayperos satt tyst en stund efter att Nenya försökt tala men tystnat. Han kände hennes oro i luften, som rök från en pyrande glöd, och genom deras mentala band sköljde hennes självtvivel över honom som kallt vatten. Ändå sa han inget om det. Han försökte inte mildra eller förklara. Världen hade brunnit nog omkring dem redan.
Istället lät han handen vila på hennes axel, tyngden där varken hård eller alltför varsam, hans hand med de kloliknande naglarna som efter striden var något spruckna och förstörda, inte så perfekta som de brukade vara. Hans beröring en påminnelse om att han såg henne, att hon var verklig, kvar där med dem.
Så vände han blicken från henne och lät den glida över till Isra, hans blick svart men stilla, som en bottenlös brunn. Rösten då han talade var dämpad men var fylld av ett järnfast lugn.
“Nu finns ingen mening i att älta mer om vad som hänt. Vårt förflutna har redan ätit nog av oss, flagnat på det djupa band vi tre delar.”
Han rätade lite på ryggen, som för att skaka av sig den trötthet som klibbade vid honom som sot. Blicken skärptes, rösten blev tydligare.
“Vi måste tala om vad vi gör härnäst. Vad vår plan är, och ska bli.”
Han lät orden sjunka in i en stund av tystnad. Hans hand drog sig tillbaka från Nenya, och han stödde sig mot knäet när han lutade sig framåt.
“Vi är i Iserion. En stad som spottar på sina alver, som låter dem leva i slummen och hukar för ett korrupt råd, en regim som ruttnat i flera år. Dessa alver är förbittrade, redo att höra löften om rättvisa. Jag ser i dem en möjlighet och en chans för oss att befästa vår makt.”
Hans ögon mörknade när han talade vidare, men något i rösten bar en märklig värme, den övertygande sorten han kunde ha då han ville – inte av mildhet, utan en röst fylld av övertygelse.
“Vi behöver inte storma murarna som erövrare. Vi kan få stadens hjärta att öppna sig självt för oss. Om vi uppviglar alverna, om vi ställer oss som deras frälsare och allierade i en värld som glömt dem, kan vi låta dem störta sina förtryckare. De kommer riva ned regimen och makten från insidan, och vi ger dem vårt skydd – och vår makt. Om vi visar dem vägen, och påminner dem om att de är starka.”
Han strök långsamt sin ena hand över sin skarpa haka, tänkte ett ögonblick, fortsatte sedan.
“Samtidigt kan vi ge order till din armé, Isra. De väntar på ord från sin drottning i Me’erisia. Jag vill att de landstiger norr om Tharmad, marscherar genom de dödas rike. Ingen väntar en styrka från det hållet. De kan falla in från norr och slå mot Iserion när staden redan är i kaos.”
Hans blick växlade mellan Isra och Nenya. Det låg ingen mjukhet i den, men inte heller hot. Bara en rå, kall uppriktighet.
“Iserion blir vår utpost på kontinenten. Därifrån kan vi pressa Karm, skärma dem från landsvägen, blockera deras vägar västerut. Nenya…”
Han lät hennes namn hänga kvar ett slag i luften, sedan fortsatte han, något mjukare:
“…du känner Karm bättre än någon annan i detta rum. Du vet vilka vampyrsläkter som kan vinnas och vilka som måste krossas. Vilka adelshus i Karm som kan tänka sig förråda sin konung för att inte bli förintade. Vi behöver dig.”
Sedan blev hans röst tystare igen, som när eld dämpas till glöd.
“Så jag frågar er nu, er båda. Är ni redo att blicka framåt? Att lämna det som brann bakom oss och se på nästa steg? Kan vi enas om detta mål, trots allt vi varit med om?”
Han lät tystnaden breda ut sig, frågan hängandes i luften. En fråga som spred sig över rummet, över dem alla. De svarta ögonen la sig på Isra.
“Isra, är din armé stark nog att delas i två, en del för att marschera genom Tharmad, och en för att belägra Märehn?”
Ayperos lät blicken vila tungt på Isra en lång stund efter att hon slutat tala. Elden i honom hade falnat till glöd, men det var en glöd som ännu brände – envis, oberäknelig. Så drog han ett djupt andetag, som om han samlade kraft bara för att tala.
“Jag förstår att du är arg.” sade han lågt, mörkt. “Jag skulle ha varit detsamma om våra roller bytts. Jag ser det i dig, känner det i ditt blod, ditt sinne. Ilskan som bränner likt en låga som inte vill slockna. Att uppoffringen var för stor, och jag håller med, delvis.”
Han strök en hand över ansiktet, tröttheten djupt inristad i de skuggor som föll över hans anletsdrag. Hans röst var stadig men sliten.
“Men du dömer henne som om hon vore fri i sinnet. Som om hon gjort ett kallt, beräknande val. Det är fel. Du vet inte vad Athanishka var kapabel till. Hennes styrka låg inte i svärdets hugg eller magins elementära kraft. Hon förstörde inte murar med eld – hon bröt ned sinnen. Med sin makt böjde tankar och viljor. Gjorde sina fiender till sina redskap, till mina allierade. Det var därför jag höll henne nära en gång, varför hon var ovärderlig i mina fälttåg då världen nästan blev min. Kungar och drottningar kapitulerade inte på grund av våra arméer, utan öppnade sina portar då hon uppmanade dem, fick dem att själv välja att göra det.”
Han sneglade mot Nenya, som låg där blek och svettig, orolig i sin oroliga tillvaro.
“Hon använde allt det på Nenya. Vände hennes sinne, slet bort allt vi betydde för henne. Förstärkte Nenyas avundsjuka på den relation du och jag delar. Det barn du och jag väntar. Gjorde henne till ett vapen mot oss. Jag vet inte än om skadan är permanent.”
Han slöt ögonen för en sekund, som om tyngden i bröstet blev för stor. När han öppnade dem igen var de svarta, men nu mer stilla än kalla.
“Jag vet att det var dumt att hoppa efter henne. Att kasta mig in i häxans fälla. Jag visste det i samma ögonblick som jag föll. Men jag kunde inte lämna henne där. Hon räddade mig från mörkret en gång, hon är min svaghet. Hur kunde jag inte försöka rädda henne från sitt eget öde?”
Han drog ett skälvande andetag och förde händerna samman, knäppte dem hårt som för att hålla ihop allt som hotade att spricka.
“Jag är inte stolt över det. Men jag är tacksam för dig, Isra. För att du höll lågorna borta. För att du räddade oss båda, när mitt förstånd sviktade, det var inte en konsekvens jag tänkte på i stunden… vårt barns livskraft.”
Han höjde blicken mot henne igen, blicken nu som en spegel av deras delade trötthet, men också av deras delade ansvar.
“Genom vårt band… känner jag henne fortfarande. Även nu. Hon förbannar sig själv för att hon lever. För att hon inte dog som häxan gjorde. Hon tror att världen varit bättre utan henne. Att hon är min svaghet, ett hot mot oss. Att allt vore starkare om hon bara försvann.”
Han lät dessa ord hänga i luften ett ögonblick innan han fortsatte, rösten nu hårdare, men inte ovänlig.
“Det är därför jag tror att det finns hopp. Ingen som hatar sig själv så för sina val, är förlorad till häxan helt. Om vi kan befria henne från det Athanishka planterat i hennes sinne, kan vi få tillbaka den Nenya vi kände. Och vi behöver henne. Vi behöver hennes kunskap om Karm, hennes insyn i vampyrråden som ännu inte valt sida. Ingen utom en Saelorian kommer kunna tala till dem med sådan auktoritet, för mig avkskyr de och om inte Nenya kan övertyga dem kan vi bara utplåna dem.”
Han såg på Isra, länge, trött men orubblig.
“Jag ber dig inte att förlåta henne nu. Men jag ber dig att inte ge upp kring henne. Inte ännu, inte innan vi vet om vi kan få tillbaka henne eller inte.”
Ayperos lät orden sjunka undan i rummets tystnad, tyngda som sten i vatten. Därefter vände han sig om utan att säga mer, och ignorerade fullkomligt Tipum. Istället tog han ett stycke av brödet, bröt det i mindre delar och räckte Isra hennes del med en gest som, trots allt, var mild. Sedan tog han bägaren med vin, vägde den i handen och drack, långsamt men med ett märkligt behov, inte för smaken eller värmen den gav, utan av det stilla, nästan ceremoniella lugn som drycken gav i strupen.
Han åt i tystnad, delade sedan bröd och vin med Isra utan ett ord till övers för den mindre demonen. Hans blick var tom och mörk, men inte hatisk – snarare utmattad. Då han fått lite energi lade han sina händer på Isras mage, och gav både henne och barnet av sin kraft.
När natten föll låg de kvar i samma rum. Ayperos satt först länge vid Nenyas sida, höll hennes hand som om han ville hålla henne kvar i världen med ren vilja, vilket han säkert gjorde med de krafter han hade. Men till slut blev också han tvungen att kapitulera för kroppens krav. Han sjönk ned på golvet och lät huvudet falla tungt mot sin arm. Inte ens han kunde stå emot sömnen när den till sist kom, ryckig och fylld av drömmar som var mer som ett slag.
Rummet fylldes av ljudet av oregelbundna andetag, mardrömmar som fick Ayperos att muttra på främmande språk i sömnen. Ute hördes lågorna från templet fortfarande dåna, men långsammare, tröttare – som om även elden själv började mattas.
Tipum kom åter före gryningen, kastade ett bylte på bordet utan att säga mycket. I det fanns det Ayperos behövde mest – blod, färskt, luktande av liv. Han grep det utan tack eller blick och släckte sin törst med ljud som fick rummet att kännas kallt och tyst efteråt. Kraften rann sakta tillbaka i hans lemmar, ögonen fick sin skärpa åter.
Med ny kraft, om än inte full, lade han sina händer över Isra och över Nenya. Kylan från natten byttes mot en dov, tung värme som spred sig från hans fingrar, ut i deras ådror. En kraftöverföring utan ceremonier, men med allt det fokus han kunde samla. Inget slösades, men det var tillräckligt för tillfället.
När gryningen kom skymtade ett nytt ljus genom de spruckna fönsterglasen. Röken från templet låg ännu tjock över staden men lågorna hade tystnat. Det luktade aska och död.
Ayperos satt redan vaken då Nenya började röra på sig. Först ett svagt ryck, sedan ett svagt, nästan fånigt litet ljud. Hennes ögon slog långsamt upp, matt glansiga men levande.
Han satt där stilla och såg på henne, mörka ögon som inte blinkade. En utandning som lät som ett sus genom rummet.
“God morgon.” sade han till sist, med en röst hes av nattens kyla. Han strök henne över pannan, medan hans blick vändes mot Isra. De hade överlevt natten. Kanske kunde de överleva nästa dag också.
Jezeral steg genom dörren sist av de tre. Som alltid. Inte på grund av tvekan, inte av rädsla, utan för att någon måste vara den som vaktar ryggen när dörrar mellan världar stängs med mer vilja än logik. Ibland kunde oönskade väsen följa då man färdades i skugglandet.
Bakom honom gled dörren igen med ett ljud som påminde om en viskning i trä, då han vigt landade på marken. Han stod stilla ett ögonblick. Lät ögonen vänja sig vid ljuset. Lät marken kännas under stövlarna – den sög lite, mjuk och fuktig av nattregn, men varmt som det så ofta var i denna del av världen. Doften var klar och tung: barr, jord, något sött i fjärran som kunde vara blomster.
Joij hade redan gått före, och där hon gick rörde sig landskapet som om det inte var säkert på att det ville ha henne där. Llwyd landade med ett muttrande, borstade damm från sin mantel, såg ut som om hon redan förbannade brinken tillbaka till den spricka han krupit ur. Jezeral nickade åt henne, som en tyst bekräftelse – de hade kommit igenom oskadda.
“Jag har väl alltid sagt att han är totalt opålitlig.” konstaterade Jezeral som svar til Llwyd.
Han gick fram, stannade intill henne, lät blicken svepa över den omgivande skogen. Den låg tät. Tyst. Inga fåglar, inga insekter. Bara vinden som rörde lövverket som om den letade efter något.
“Vi är inte långt från Kaelred.” sade han. “Men vi är inte nära heller. Det här är den sortens plats man inte ritar på kartor. Så, direkt mot vårt mål, i norra delen av landet, eller via staden först?”
Han böjde sig ned, drog fingrarna över mossan. Fuktig. Avbruten. Någon eller något hade passerat nyligen.
“Om vi har tur är hon inte här. Om vi har otur är hon det.” sade han torrt, och såg mot Joij, som nu stod längre fram, kanske redan spårande med blicken, kanske bara luktande efter magin i luften.
Han drog manteln tätare omkring sig, som om kylan plötsligt kommit honom närmare. Det skulle bli en vacker morgon, gissade han tyst för sig själv. En vacker morgon för att möta dem på deras farliga uppdrag.
Ayperos kropp skrek efter vila, men sinnet var som en storm – en tyst, roterande tyngd som vägrade stillna. Den svarta avgrundsblicken, skarp men glansig av utmattning, vändes mot Isra när hon talade.
“Oroa mig?” svarade han till sist, lågmält men tydligt.
“Jag oroar mig för din hälsa, och det vi väntar på.”
Hans blick dröjde kvar vid henne, och något dovt mörker drog genom hans anletsdrag, som ett minne han inte lyckades skaka av sig. När hon nämnde maten rörde hans läppar sig som om han tänkte säga något mer, men så föll han till tystnad. Han slog ned blicken en kort stund, som om han vägde orden i sitt inre innan de fick lämna honom.
“Mat har aldrig varit det som återfört kraften i mig, men denna gång måste jag nog ta mig till sådan näring. Kampen var svårare än jag förutsett.” sade han slutligen, med en lätt nickning. Det fanns ett slags ömhet i rösten, dold under den trötta röken och ekot av striden.
Han sjönk ytterligare ned på stolen, lät armbågarna vila mot knäna och händerna mötas under hakan. Mörkret under ögonen var djupare än sotens spår, men ändå glimmade det till i blicken när han talade igen – en röst fylld av viljestyrka.
“Vi har överlevt eld och mörker, och häxans omättade hat. Tänk att hon offrade sig själv och sitt egna liv, bara för hämnd och hopp om min död… Att se oss lida genom Nenya.” sade han, tankfull, och lät blicken vandra över Isra, sedan Nenya, och till sist mot Tipum där han stod vid bordet med de dammiga krukorna och det bittra vinet.
En tyst stund föll mellan dem.
Så vände han sig åter mot Isra, rakt, och hans röst var nu låg men genomträngande, som om varje stavelse ristades in i sten. Rösten raspig av eldens hetta och soten de andats in.
“Vi måste veta hur det är med barnet. Om det ännu finns liv där. Jag kände dig genom lågorna, kände dess kraft och vår länk brinna klar – men sedan… blev det tystare. Svagare.”
Han såg på henne, länge. Inte som den demon han var, inte som den varelse andra fruktade – men som något mildare han bara var vid hennes och Nenyas sida. En härskare som vacklade. En fader, kanske. Inte ännu, men kanske han kunde lära sig. Han slöt ögonen och drog ett andetag, lät sitt sinne vidga sig en liten bit.
“Jag kan känna konflikt i dig, en storm i ditt sinne, Isra. Du får inte bära detta ensam, Isra. Vad du än känner, vad du än fruktar, din besvikelse och din ilska, din tvivel. Vi måste gå genom detta tillsammans.”
Han höll hennes blick fast med sin egen, trött men brinnande. Där fanns inget krav i orden, ingen befallning. Bara en uppmaning, av den sort som sällan lämnade Ayperos läppar. Kanske hade detta nära möte med döden fått honom i en speciell sinnesstämning.
“Mat, och vin, Tipum. Jag måste få tillbaka min styrka.” detta snarare än befallning.
Arand lyssnade medan de två samtalade och kom fram till en stridsplan, lätt som en plätt, som om de diskuterade vad de skulle äta till middag. Kanske till och med snabbare än gifta pars groll om vad som skulle ätas vid bordet. Men han var för trött för att komma med bättre förslag själv. Han lät Bodils ord sjunka in, medan han tyst sköt undan en snöklump från manteln med baksidan av handen.
”Gullveig, säger du?” Han höjde ett ögonbryn, halvt road, då han inte ännu var så insatt i Kaldrländarnas sagor och gudar. Det fanns allt för många av dem.
”Jag vet inte om jag ska vara förolämpad eller smickrad, min uppvisning skulle de flesta magiker finna amatörmässig och rå, utan finess.”
Men tonen mjuknade när han såg på henne, och tog sig en riktig titt. Det låg ingen ilska i rösten, bara trötthet. Slagen sådan, slipad av många år av att inte ha en fast punkt i livet – ständigt på resande fot, ständigt med svärdet i handen. Kanske skulle han stupa i detta galna äventyr, och egentligen sörjde han inte det faktumet så mycket. Men det fanns även ett litet hopp, om en annan framtid med, och han såg på Maeve som om han beslöt sig på basen av hennes blick.
”Jag kan försöka. Magin… den ligger tunt nu. Tunt om mig, som en dröm man inte riktigt kommer ihåg. Men kanske kan jag spräcka något om vi kommer nära nog. Ett fäste, en grind, ett svagt parti i muren. Det kräver rätt ögonblick, men jag är ingen magiker, inte på det sättet ni föreställer er.” Han gjorde en paus, sneglade upp mot Aslögs gestalt i fjärran – en skuggfigur mot gryningens bleka dimridå.
”Men ni har rätt, i kaoset hon troligtvis skulle skapa har vi vår chans. Med tanke på de odödas seghet igår, kan vi bara föreställa oss hur svårt det blir att stoppa henne.”
Han lutade sig fram en aning, blicken mörk men klar.
”Så planen är att vi henne genom muren. Men det blir ingen smygmanöver. Det blir ljudligt, blodigt och förmodligen väldigt, väldigt kort.”
Så såg han på Bodil igen, längre nu. Mer som någon som prövade hur hårt beslutsamheten satt.
”Det finns inte utrymme för tvivel. Gör vi detta finns det ingen återvändo. Om Turin faller, ja då får vi hoppas att ni är snabbare och handlingskraftigare än deras vrede. Eller att Turins död gör dem modfällda.”
Han vände sig mot Maeve till sist, drog handen genom det ljusa håret. Ett svagt leende, snett och trött. ”Men det är väl ändå som man säger – det krävs en viss sorts galenskap för att störta ett kungarike.”
Beslutsamt slängde han svärdet över axeln och drog åt remmarna på packningen med rörelser som var både vana och avslöjande. Vana, därför att han levt större delen av sitt liv i rörelse. Avslöjande, därför att det inte fanns någon tvekan kvar i kroppen om vad som krävdes. Våld, som så ofta tycktes vara lösningen på problem.
Han kastade en sista blick mot de två kvinnorna vid elden, ögonen något mörkare än nyss, men med ett nytt skärpa i blicken.
”Ni kan prata vidare om planer, murar och flyktvägar. Jag tänker inte stå här och vänta på att frysa ihäl.”
Sedan vände han sig om, och började gå. Mot Aslög. Mot Ranheim.
Stegen var inte forcerade, inte dramatiska, men snarare tunga av vetskapen om vad som väntade – men också bestämda. Som om han nu, äntligen, slutat vänta på ödet och i stället fattat ett beslut. Precis som då Maeve och han beslutat att resa till Ranheim.
Asgeir tog emot pluntan igen och höll kvar blicken i hennes lite längre än han egentligen vågade. Hennes ord värmde, djupare än han först ville erkänna. Så såg han ju inte sig själv, trots allt, och han hade skuggan från sin far att föröska växa ur.
Han skrattade till, ett lågt rullande ljud .
’Jaså? Du känner avund till och med mot mig? Då måste världen verkligen vara på väg att gå under.’
Han tog en klunk, vred lite på flaskan i handen och såg ner på den, som om svaret kunde gömma sig i metallen eller drycken.
’Folk lyssnar på mig ibland, visst.’ Han flinade lite snett, men det höll inte riktigt hela vägen.
’Men att leda ett folk? Att vara den där som vet vad som ska göras, som tänker rätt, säger rätt, är rätt på alla vis… Det känns mer som något min bror föddes till, mannen med en plan. Jag bara gör utan att tänka. Eller så övertänker jag.’ erkände han, förvånansvärt ärlig kanske i stunden.
Han rynkade pannan lätt, skakade på huvudet och såg sedan tillbaka på henne. Hennes närhet brände nästan mer än elden, men på ett sätt som inte gick att fly undan. Och han ville inte fly undan heller.
’Men… det betyder mycket, det du säger. Det… hjälper, på något vis.’ Han log bredare, nu med lite mer självdistans. Asgeir tystnade, sneglade ner på hennes röda hår och ansikte. Som i en tacksamhetsgest kramade han henne om armen lite, och suckade lågt, nöjd över deras stillsamhet i naturen, i den sprakande eldens sken, och i spänningen som ändå fanns i luften.
“Fryser du?” undrade han lågt, som att inte störa nattens tystnad som lagt sig om dem.
Hade Izotar varit en levande man, hade han kanske stannat upp i beundran. Kanske låtit blicken dröja vid linjerna i hennes kropp, vid hårets bleka kaskad, vid hur ljuset från kristallerna spelade över hennes hud. Hon var vacker, farligt vacker, som ett svärd i viloläge, redo att blixtra till.
Men Izotar var inte längre en vanligt levande mörkeralv.
Han såg på henne som döden ser på livet: utan begär, utan undran, bara i stillhet. Ingen värme i blicken, ingen darrning i röst eller kropp. Han stod där med samma obevekliga närvaro som ett gravkummel på en övergiven hed. Den Izotar hon någon gång känt fanns inte längre.
Lika kallt, lika oförlåtande som när vinter ser höstens sista löv falla betraktade han henne.
I ett ögonblick där tiden tycktes tveka, möttes deras blickar, eller så verkade det i alla fall. Hon stod där i sin nakenhet, inte blott som kropp, utan som själ, som väsen, som makt.
Izotar förblev orörlig, ännu innesluten i mörkret, som om skuggorna själva bar honom med vördnad. När han talade var hans röst en viskning i vinden, ett eko som tycktes komma från grottans väggar snarare än från honom.
”Det var aldrig ditt hem som var ogenomtränglig, Istilwys. Det var din själ. Men nu ser jag sprickorna.”
Ett svagt andetag, och sedan fortsatte han, lågmält men bärande en uråldrig tyngd.
”Livet har lämnat mig. Vad du ser är det som blev kvar… efter att Ayperos tog mitt liv.”
Han tog ett steg fram. Inte mer än så. Tillräckligt för att hans kontur skulle skiljas från pelarens skugga, en gestalt som liksom darrade i sin existens, gränslös och onaturlig.
”Och nu tillhör jag honom. Och henne.” han syftade så klart på Isra.
”Det är inte hämnd jag vill. Du har rätt. Ziyaté är död, bortom denna värld. Vad jag söker är det du stal.”
Tystnad föll.
“Ge den till mig.”
Arand gäspade som om han just vaknat i en mjuk säng och inte i ett iskallt landskap.
“Mm. Precis som hemma i Karm…” mumlade han torrt och drog manteln tätare över axlarna. “Fast hemma brukade man åtminstone få kaffe innan man blev nedhuggen av sina fiender.”
Arand lyfte blicken när Bodil satte sig bredvid dem, och såg på henne lite skeptiskt – inte hotfullt, men med samma trötta misstänksamhet han brukade reservera för folk som sa att de ”bara ville prata.” Han var inte mannen med många ord.
Han lyssnade tyst. Det var hans vana. Folk som talade mycket sa ofta mer än de menade. När Bodil nämnde Frejdal och byarna, och lät den diskussionen vila mellan Maeve och Bodil. Det var inte hans sak att lägga sig i.
Han kastade ett öga på Aslög, fortfarande som en rastlös skugga i rörelse, och fortsatte efter en kort paus, rösten lugnare nu, nästan resonerande.
”Vad gäller Aslög…” föll han in.
“Vi vet inte vad som håller henne vid liv. Det kan vara hämnd. En förbannelse, eller något värre… Nekromanti. Eller så är det bara att döden, av alla vidriga ting i världen, inte vill ha henne längre. Vem vet? Men sådana som henne kan inte resoneras med som vanliga dödliga.”
Han rätade upp sig och drog manteln tätare om sig. Trött, men närvarande. Ögonen växlade mellan Bodil och Maeve, vaksamma.
”Men hon verkar lyssna på dig, Maeve. Så? Dags att sätta målet, kanske?”
Han rätade upp sig, borstade snön från knäna och såg mot henne igen, en skugga av den gamle Arand i blicken, lite mer energisk nu.
“Sen får du visa mig den där berömda Kaldrländska sommaren du pratar om. Jag börjar misstänka att den bara är en myt för att lura hit resenärer.”
Han såg sig omkring som om han glömt varför han ens befann sig där, innan blicken föll på Rushla.
“Kaelred, sade du? Mmmh. Mmmhmm. En svår dörr, den gillar inte att samarbeta. För mycket attityd i den, för lite förnuft. Men!” Han lyfte pekfingret som om han höll i en osynlig fjäder. “Det kan gå, absolut. Bara inte… exakt. Inte raka vägen.”
När Joij talade lade han plötsligt huvudet på sned och kisade mot henne, som om han kunde höra hur hon tänkte.
“Du. Du luktar som arkiverad magi blandat med råa instinkter. Har du bitit mig förut?” frågade han plötsligt, nästan glatt, som om det vore ett erbjudande snarare än en anklagelse.
Han sniffade i luften, vände sig sedan med en snurr på klacken, och började gå genom värdshuset.
“Följ efter om ni vill till Kaelred!” ropade han över axeln.
Jezeral betraktade brinken med den typ av blick som oftast förbehölls fältkartor över ogästvänlig terräng. När Zevuprin snubblade fram i sin egen värld var det svårt att avgöra om det han sa var genialt eller bara tokigt.
“Han är galen…” muttrade han tyst till Llwyd.
Men han följde ändå. Som alltid. För trots den virriga uppenbarelsen så brukade de komma fram.
Han sneglade på Joij som nästintill slickade luften som ett rovdjur kring ett bytesdjur som luktade alltför gott för att ignoreras. Hon påminde honom om något han sett en gång i gränslandet mellan denna värld och den andra.
“Jag hatar det här värdshuset.” mumlade han.
Zevuprin gick med studsande steg genom värdshuset som om golvet själv bar honom vidare. Han vinkade åt en blomkruka, mumlade något till ett ljusfat och snärtade med fingrarna i luften som om han dirigerade osynliga fåglar. När han stannade framför en dörr längst bort i en korridor som inte borde ha funnits där, såg han sig omkring med en plötslig rynka mellan ögonbrynen.
“Nej, inte den. Den leder till ett bröllop i Tervall. Det var pinsamt sist…” sade han för sig själv och drog i dörrhandtaget, som skrek till som en ostämd fiol. Inget hände.
Han blinkade långsamt.
Sedan tog han fram ett pyttelitet förstoringsglas ur ärmen, blåste på det, höll det upp mot dörren och nickade allvarligt.
“Aha. Jodå. Den här går till Kaelred. Tillräckligt nära i alla fall, och till och med i rätt tidslinje.”
Han snurrade på det runda dörrhandtaget tre gånger åt vänster, en gång åt höger, nynnade på en melodi och sparkade till nederkanten av dörren med hälen. Ett lågt klick hördes. Sedan gled dörren upp på glänt, och en vindpust bar med sig doften av hav och vamra kullar.
Zevuprin log, nöjd som ett barn med ett välfungerande snöre.
“Utanför Kaelreds stad några kilometer skulle jag tro. Vildmark. Ensamt. Halvfarligt. Lagom inspirerande.”
Han vände sig till sällskapet, borstade av ärmarna och såg på dem med ett uttryck som liknade öm förvirring. Han vände sig som för att gå, men stannade med en suck, som om han mindes något tråkigt men nödvändigt.
“Fakturan skickas till Tredje Ögat, naturligtvis. Lagringsavgift, portalöppning, verklighetsjustering och reseadministration. Allt enligt brukligt. Ingen panik. Allt på er allt ökande skuld.”
Sedan bugade han, djupt, med ett svajande leende och tillade:
“Lycka till, ni glada våghalsar. Försök att inte spränga något jag inte kan sätta ihop igen.”
Hans krafter hade tömts, hans kropp var skör, men han nickade åt Isras svar. Något bra i detta, förutom att häxan var död, var att Isra klarat sig relativt oskadd genom detta. Han kände vreden stiga, kall och farlig, som ett eko från slaget de nyss bekämpat. Då Tipum gjorde som han bad tog han ett steg åt sidan och ställde sig bredvid Isra, väntande i en tystnad som kändes som en evighet.
När Tipum hade gjort sitt med Nenya, steg Ayperos fram igen. Han lade sin hand på Nenyas panna, och kände mer livstecken där nu än innan, kände hur hennes andetag stabiliserats. Ett svagt liv, men ett liv som kunde växa sig starkare. Hans blick fastnade på Nenya, som just då öppnade ögonen, flämtande, svag men medveten. Deras blickar möttes i ett ögonblick av stillhet, som om allt annat tystnade.
Då Nenya gav tecken på att hon var medveten om deras närvaro gav han henne en nickning.
“Vi är här. Vila nu.” sa han, en befallning men något lugnande också på samma gång. En hastig nickning åt Tipum, mer kunde han inte ge åt den andra demonen. Han såg på Nenya igen.
“Häxan är död, du är fri från hennes kraft.” de var alla fria från henne, även om efterdyningarna säkert skulle leva kvar ett tag efter detta.
Isra. Han vände sig mot henne och såg på henne där hon stod kvar i rummets svaga sken, med blod på händerna och röken från templet fortfarande i sitt hår. Hon såg trött ut, men levande. Oförnekligt levande. Och stark.
“Jag såg hur du stod i lågorna, kände dig använda kraften för att hålla lågorna borta från oss.”
Hans svarta ögon mötte hennes blick, såg in i henne, som bara han kunde. Där fanns något mer bakom hennes blick, en storm av blandade känslor. Han lyfte upp Nenya för att lägga henne på något bekvämare än bordet, men inte i det andra rummet som demonen bett honom göra. Just nu skulle han inte släppa varken Isra eller Nenya ur sin åsyn. Han rynkade på ögonbrynen något över Tipum som börjat slamra med bröd och spruckna skålar som om världen inte just höll på att rasa samman utanför.
Ayperos, alltid stolt och ståtlig var allt annat än det nu. Men han rörde Isra över kinden, och gav henne en svag kyss, något mer än ord som visade att han var både tacksam för vad hon gjort, och tacksam för att de alla var där nu.
Sedan tog han ett steg tillbaka, ett andetag djupt nog att fylla hela rummet, som om han lade locket på allt det som kokade inom honom.
“Vi behöver stanna här åtminstone över natten.” sa han och sjönk ned i en stol, trött och sliten nog att sjunka genom golvet. Varför kunde kroppen inte vara mer uthållig än detta? De hade ju bara dräpt ett dussintals motståndare och stridit genom eld och lågor, tänkte han lite ironiskt, vilket säkert Isra skulle känna i deras mentala band.
“Och vårt barn?” frågade han med de få krafter han hade kvar, och såg på Isra, tanken som han så ofta drogs till.