Aenya verkade nästan lika förvånad som Bain över att väktaren låtit dem passera. Bara så där, utan invändningar, utan frågor, utan att kalla på rådets soldater. Vad betydde det egentligen?
Stödde Eärmelindo deras sak, eller menade han vad han sagt om en gemensam morgon och en bro mellan skogsalver och högalver? Kunde hon och Bain verkligen bli den bron? Hon, med allt det hat som ännu brann inom henne?
Hon avskydde den känslan. Elden som åt sig genom henne, som närde henne och förtärde henne på samma gång. Ändå hade den blivit något mildare sedan Bain återvänt till hennes liv. Inte släckts, men kanske hade han lärt henne att värme inte alltid behövde bränna.
“Barn av eld…” upprepade hon och såg på honom med ett snett leende. “Var det en välsignelse, tror du? Eller bara ett dåligt skämt om vårt röda hår?”
Orden var lättsamma, men blicken sökte sig ändå tillbaka mot bron bakom dem. Väktaren stod inte längre i deras väg och hans blick verkade heller inte genomborra dem i ryggen. Åt hans ord nickade hon.
“Bra. Låt oss försöka möta så få som möjligt innan vi når Alienna.”
Aenya drog upp den skogsgröna huvan över håret och dolde så mycket hon kunde av dess kopparröda glöd. Hon kände igen stigarna, träden, valven av levande grenar från de åren då hon tjänat som gränsvakt. En gång hade Dal’elath varit en plats hon rört sig genom utan eftertanke, trygg i att hon tjänade dess folk och lagar. Nu kändes allt som minnen från en svunnen tid.
Kanske hade tiden här stått still, och det nu var hon som blivit annorlunda.
Hjärtat slog hårdare än hon ville erkänna. Hon var inte rädd för strid, inte längre. Men tanken på alla blickar, alla viskningar och ansikten som kanske kände igen henne väckte en annan sorts fruktan. En som inte gick att möta med båge eller klinga.
Då Bain tog hennes hand slöt hon fingrarna om hans. Hårt till en början, nästan som om hon höll sig fast vid honom för att inte dras tillbaka över bron. För några månader sedan hade hon ryggat undan från samma beröring. Händer hade betytt smärta, grepp och tortyr. Nu hade hon börjat minnas att beröring också kunde vara mildhet och till och med kärlek. Fanns sådant längre för henne?
Hon lät sig dras med mellan de väldiga träden och betraktade honom från sidan.
“Du verkar ivrig.” konstaterade hon när han pekade ut byggnader och platser med en entusiasm han inte ens försökte dölja.
Hon lyssnade medan han berättade om biblioteket, maten och badet. Vid den sista detaljen höjde hon långsamt ett ögonbryn.
“Nakna, som småbarn?” upprepade hon, som om hon inte kunde tro det.
Ett skratt bröt sig ur henne innan hon hann hindra det. Ett riktigt skratt, om än kort, och hon såg på honom med den där retsamma glimten som nästan tillhört en annan tid. En tid då de var små.
“Du är kääär i prinsessan”, sjöng hon lågt och drog ut på ordet med skadeglädje. “Det hörs ju på dig. Drottningen är inte någon stel gammal tant, nej minsann.”
Hon gav hans hand en liten knyck och lutade sig närmare, som om hon anförtrodde honom något mycket allvarligt.
“Har du redan börjat planera bröllopet, eller tänkte du först låta henne veta om saken?”
Meren hade stått tyst och lyssnat till det som sades, utan att lägga sig i alltför tidigt. Det var uppenbart att ökenalven var av det mer reflekterande slaget, en sådan som inte talade om hon inte ansåg att orden behövdes. Hon lät de olika strategierna läggas fram innan hon till sist höjde handen för att be om ordet. När hon fick det tog hon ett lugnt andetag innan hon talade.
”Hur vi än väljer att gå till väga kommer vi knappast kunna närma oss huvudstaden obemärkt.” sade hon och lät blicken vila över kartan.
”Vi kan möjligen avleda uppmärksamheten med en del av trupperna, så som generalen föreslår. Men det är fortfarande en stor risk att ta, prinsessan Sera.”
Hon såg mot Sera, allvarsam men inte anklagande.
”Även om det finns ett missnöje mot Akila Tenír kommer många fortfarande tjäna henne av rädsla för de straff som annars kan vänta dem. De kan också frukta era verkliga avsikter. Frukta att ni kommer för att skövla och bränna, snarare än för att befria dem.”
Meren lät tystnaden vila några ögonblick innan hon fortsatte.
”Att närma sig staden med så liten förstärkning ser jag som oklokt.”
Hennes blick vandrade frågande mellan Dastan och Sera.
”Kan vi verkligen förlita oss på att tron på Sharah är starkare än rädslan för denna här? Akila Tenír har med sannolikhet lagt all sin kraft på att sprida onda ord om er och sprida fruktan.”
Faegrim såg på de båda händerna som slöts om varandra och det fanns något milt i hans leende över att betrakta de två oerfarna finna något djupare i varann. Finns fråga hade varit försiktig, nästan rädd, men ändå fanns där ett beslut som skulle ta dem vidare.
“Mot främmande länder, ja…” svarade han. “Men inte ensamma.”
Han höjde sitt glas mot dem, som för att besegla saken.
“Och skulle något gå riktigt illa kommer Tussie rädda oss ur knipan. Hon är trots allt den erfarna handelskvinnan bland oss.”
Leendet han gav henne var lurigt, men vänligt.
Värdshuset, med sina rökiga takbjälkar, urdruckna stop och alltför tunna väggar, blev snart ännu en plats som de lämnade bakom sig. Nästa morgon rörde de sig innan vägarna kring värdshuset fylldes av kärror, tiggare och handelsmän. Därefter följde dagar av resande, av regn som trängde genom mantlarna, billiga drycker och måltider som oftare bestod av hårt bröd då det var knapert med pengar i sällskapet. De tog sig österut i den takt vägarna tillät, ibland tillsammans med andra resande och ibland med kråkornas rop som sällskap.
Den karmanska landsvägen låg ännu mörk efter nattens regn. Vagnshjul och hovar hade malt jorden till långa fåror, fyllda av vatten som blänkte i förmiddagssolen. På båda sidor bredde odlade fält ut sig mellan låga stenmurar och dungar av björk och ek. Här och där syntes taken från någon gård, med tunna rökpelare som steg ur skorstenarna och löstes upp i den bleka himlen.
Faegrim gick ett stycke framför de andra, inte så långt att han förlorade dem ur sikte men tillräckligt för att kunna granska vägen då han tagit på sig rollen som ansvarig. Det hade blivit hans plats i sällskapet utan att någon egentligen bestämt det. Han sökte efter faror i dikena, skogsbrynen och höjderna medan han gick, och då och då försvann han nästan ur deras blick.
Han återvände nu från vägkanten med en fuktig lövkvist fastnad i håret och pekade framåt.
“Vägen är fri. Inga rövare, inga soldater och inga monster.” han gav ungdomarna ett litet finurligt leende, som om han försökte skrämma dem lite.
“Åtminstone inte än. Det sägs att varulvar och vampyrer bor i dessa trakter, om man tror på sådant.”
Framåt eftermiddagen började landskapet höja sig. De följde en lång sluttning där vägen slingrade sig mellan vindpinade träd, och när de nådde krönet stannade Faegrim.
Långt bort låg Nírsjön som ett fält av blekt silver under himlen. Ännu kunde de inte urskilja mycket mer än dess väldiga utsträckning och en mörk skugga där den stora ön reste sig ur vattnet. Någonstans där bortom låg Caras Idhrenin, De vises stad, med sina bibliotek, sina mästare och all den kunskap som människor med större förstånd än Faegrim samlat genom tidsåldrarna.
Han lade händerna på höfterna och betraktade synen med kisande ögon. Sjön som var stor som ett hav. Den glittrande huvudstaden som såg ut som en liten miniatyr på detta avstånd, ön i mitten med torn där trollkarlarna bodde.
“Se där.” sade han, nästan lite nadlöst över synen som uppenbarade sig.
Målet hade blivit verkligare nu när sjön låg framför dem. Det betydde också att de snart skulle behöva bestämma vad de egentligen tänkte göra när de väl kom fram. Vem de skulle söka, vilka frågor som skulle ställas och hur många magiker Finn skulle hinna kalla dumma innan de blev utkastade.
Faegrim vände sig mot de andra och log.
“Se, målet är i sikte!”
Meren betraktade de två med varierande ansiktsuttryck, något allvarsamt då de talade om drottning Akila, och något uppmuntrande då Sera var så blyg och försiktig med att dela med sig om sig själv. En nickning av ömsesidig respekt över Dastans inbjudan till vänskapen.
“Ni säljer er själv alldeles för billigt, ers höghet, det lilla jag hört om ert liv verkar väldigt händelserikt. Och tufft. Sådant som formar en och förändrar en. Till och med under öknen har ordet nått mig om hur ni blev besatt av en demon, era magiska förmågor avslöjade. Att ni förlorade er far, och att ni därefter blev sliten från er sörjande mor för att tvingas studera magi.” det fanns något varmt i hennes ton, men också melankoliskt, som om hon förstod den börda Sera måste bära på sina axlar. Hon mötte Dastans blick med något roat i tonen över hans något nästan uppgivna och samtidigt roade vis över tjuvgillet.
“Kanske det inte är så konstigt då, att en ung prinsessa finner distraktion genom att göra något som annars vore förbjudet för en kvinna av hög börd. Men en tjuv, minsann? Det låter som något som min dotter hade velat göra.” sa hon med ett lågt fnysande skratt.
Meren noterade att Sera var lite frånvarande, men gjorde ingen sak av det. En naturlig nervositet inför en svår och viktig kamp, speciellt för en så ung som henne. Hon avundades inte bördan som lagts på den unga prinsessan, hon själv åtminstone hade åren nog för att hålla huvudet relativt kallt trots pressen.
“Jag ser att ni är en analytisk man, Dastan, som snabbt förstår den delikata frågan jag står inför. Att alliera sig med de som de flesta av mitt folk ser som fiender. Jag må erkänna att mitt folk har många goda sidor, men långa liv, ånga minnen och långa agg kan vara ett hinder för att finna nya vägar.” hon log på ett vis som kunde tolkas som hemlighetsfullt, då han talade om att stå sida vid sida.
“Vi måste besluta oss för att det går väl.” resonerade hon. “För den framtid jag ser, om fler av våra folk kan sitta tillsammans som vi gör nu.” ett behagligt skratt lämnade henne då hon tog in deras jargong, något som bara kom med många års relation som de verkade dela, innan hon tystnade och lyssnade på Dastan berätta om sig själv.
“En man som snabbt steg i rang.” konstaterade hon. “Med rang kommer ansvaret att bestämma vem som ska leva och dö, det är få som klarar av den bördan.” hon avundades inte hans beslut, och visste själv hur det kunde tära på ens själ.
“Till sist lever man för sitt folk, för sina plikter. För annars hade allt varit förgäves och meningslöst, inte sant? Det enda som är mer värdefullt är att ha egna barn att ta hand om, eller om inte det…” hon gjorde en liten gest mellan dem, som för att peka på relationen som han lyfte fram, för att sedan tystna igen och låta berättelsen fortsätta då stämningen blev något mer allvarsam. En allvarsam rynka dök upp i hennes släta ansikte mellan ögonbrynen då hon lyssnade på berättelsen och magin som löpt amok i kärlekens och förlustens namn. Hon förblev tyst, för att ge utrymme åt Sera att svara på denna delikata och personliga berättelse, det enda hon tillade var med en mildhet i tonen och kanske en liten tårögd glans i ögonen.
“Tack för att du delade med dig, Dastan, och lät en främlinge se en del av dem du är under ytan.” hon böjde huvudet med en handgest framför ansiktet i respekt och heder.
Alven var nästan onaturligt lugn i situationen då hon lyssnade på Seras ord och därefter Dastans.
“En flyende prinsessa som återvänder för att skapa rättvisa kan vara det som folket behöver för att våga ställa sig mot en tyrann.” resonerade hon, och nickade lite över pratet om vänskap innan hennes blick landade på Dastan, en blick som såg bortom orden och in i själen och analyserade allt som sades, hur det sades och den sanna meningen bakom dem. Men hon verkade se något genuint i Dastans ord, och gav honom ett litet leende som verkade få kvällens mörker att bli lite ljusare.
“Då talar vi som vänner, kanske för första gången mellan våra folk efter århundraden av tystnad. Strategierna kan vänta några timmar tills morgonen. Med lugnare sinnen och större tillit till varandra kommer vi fatta bättre beslut.” resonerade hon och nickade åt deras gemensamma minnen.
“Århundraden av fruktan är en svår sak att övervinna, men efter i natt ska jag se till att de som är lojala till mig kan stå sida vid sida med era soldater.” frågan fick henne att ge ifrån sig ett litet leende.
“Ja, vem är Meren? Hur kan jag sammanfatta ett liv för er som inte känner vår kultur och våra liv ute i sanden, på ett språk jag inte behärskar som mitt eget?”
Meren lät blicken vandra ut över lågorna, som om svaret fanns där någonstans bland gnistorna som sprakade mot nattens mörker. Ett tag sade hon ingenting utan övervägde sina ord i stilla tysthet.
“Först och främst är jag en anarindi, en av sandens döttrar. Formad av ett folk som lärde sig att överleva genom att vara tystare än vinden, inget mer än en spökberättelse för våra grannar, för er. Mitt hem, Thir Rilma, tros vara en död stad, en förbannelse, en plats där röster ekar tomt om glömda tider begravda i sanden. Men för mig är det hem, fylld av liv – ett liv ni inte ens kan föreställa er innan ni besöker det, och kanske en dag efter detta kan jag introducera er till vår kultur och våra seder.” sa hon och höjde blicken som om hon såg det framför sig. Hon strök långsamt fingrarna över kanten på sin bägare och såg sedan mot dem igen med gyllenbruna ögon som verkade äldre än hennes ungdomliga ansikte.
“Förutom att vara en av sandens folk är jag är mor till Teríë. Min dotter har ett hjärta som springer före hennes förstånd, impulsiv och glad, som en ökenvind.” Det fanns värme i orden, trots den trötta suck som följde, och hennes blick la sig på Sera.
“Hon påminner mig lite om er, prinsessan Sera. Jag är också Thak’irs livspartner, vårt folks ledare, något som går djupare än människors äktenskap. Vi har gått genom livet sida vid sida längre än många riken stått och fallit.”
Elden knäppte till, och Meren tystnade ett ögonblick innan hon fortsatte.
“Mitt ansvar ligger inte bara hos min familj, utan hela folket som gemenskap. Som matriark bär jag ansvar för att bevara vårt folks minnen så nästa generation ska veta vad vi genomgått, och hur våra liv såg ut innan vi gömde oss under sanden. Vi gömde oss för att världen gång på gång visade oss vad den gör med det den inte förstår. De flesta yngre raser kommer med hunger i blicken, ibland efter land, ibland efter guld, och ofta tar det vad de önskar med våld.”
Hon såg på dem med ett allvar i blicken och en stilla skärpa som gjorde att orden inte gick att vifta bort.
“Och ändå sitter jag här trots många protester från de äldste och från råden, vid samma eld som ni, även mot min partners önskan. För jag tror att om vi låter rädslan styra kommer vi aldrig finna en väg framåt, utan måste förbli begravda tills vi tynar bort. Det är dags för vårt folk att komma ovan ytan igen.” Ett svagt, nästan trött leende återvände.
“Så vem är Meren? Jag är inte en drottning i samma mening som ni önskar bli, Sera Tenír, även om vissa tycks tro att alla med ansvar måste bära krona. Jag är en ledare och en mor som vet att ett enda felsteg och fel tillit kan avslöja ett folk som överlevt genom tystnad, och nu riskerar vårt folks framtid och lägger den i era händer.”
Sedan såg hon upp igen, och hennes leende blev svagare men sannare.
“För jag vågar fortfarande hoppas när andra predikar vaksamhet.” hon lät orden ringa ut i sanden och gjorde en liten gest åt dem, som om hon uppmanade dem att berätta sina egna berättelser, eller ställa frågor om de så önskade.
Erbjudandet verkade inte falla jägaren i smaken, han gav bara en grimas i frustration över mörkeralven som kommit i hans väg och lagt sig mellan honomo ch hans byte. Vaksamt såg han på Yazfein, övervägde sin motståndare, övervägde trollet. Även om han var beslutsma på sitt mål tänkte han inte offra sitt liv för en kamp han inte kunde vinna. Något verkade skifta i hans hållning då han övervägde mannens magiska uppvisning med svärdet.
“Ta du trollet och låt henne mörda dig om natten då du vänder ryggen till.” fnös han.
“Och du, jag kommer aldrig sluta jaga dig.” spottade han åt trollet, innan han backade mot skogsranden och in i skuggorna.
Tova hade backat tillräckligt för att pressa sin rygg mot ett träd, en liten figur som stirrade efter jägaren med sina stora gula ögon, en blick som förväntade sig att han skulle komma tillbaka när som helst. Hennes läppar darrade lite, men hon svalde och hittade någon slags styrka.
“Tack… För att du skyddade mig.” sa hon, inte helt det resultat hon önskat, men bättre än döden.
Vad Maeve än hade tänkt såga hade Arand inte förväntat sig det skämtsamma hon kom med. Kanske ett bevis på att hon fortfarande fanns där under den hårda ytan och de hårda månader som passerat. Han skrattade, kunde inte hindra det, Arand den allvarlige vars mask bröts för ett ögonblick.
“Vindruvor och vin? Har ni barbarer ens sådant här?” frågade han retsamt. “Här trodde jag det var brännvin och kött som var på menyn, kanske lite öl om man har tur.” sa han med en viss munterhet i blicken. En viss tyngd på hjärtat la sig, kanske över hoppet att allt skulle bli bra igen. Än vågade han inte helt tro det, än var han för mör, och hennes ord bekräftade det.
“Ser jag så jävlig ut?” undrade han.
“Nå, jag känner mig ganska sliten, måste jag erkänna. Men jag längtar efter att komma bort från denna plats, jag har fått nog av den.” erkände han med en gest över staden som de varit i en lång stund nu genom fångenskap och krig.
“När är du frisk nog att resa, tro?” undrade han. Frågan var kanske tvärtom, när skulle han vara redo, fragil som han var med magins kraft som tagit musten ur honom?
Aenya som alltid verkade så rakryggad och säker på sin sak, säker på sitt mål och sin tro hade plötsligt en skugga av osäkerhet över sig. Något hon aldrig kunde visa i lägret förutom i de ensamma stunderna i sitt tält, om ens då. Nu då hennes gröna ögon höjde sig mot Bain som närmade sig fanns det något sårbart där, men kanske var hans ord tillräckliga för att ge henne tillbaka en gnutta av hennes styrka och hon nickade, svalde ned klumpen som formats i halsen och tårarna som envist gränsade att svämma över skålens rand.
Först verkade hon inte riktigt kunna ta emot de goda orden, på samma vis som det kunde vara svårt att ta emot en komplimang. Hennes annars säkra blick flackade undan, snett ned mot marken medan hon lyssnade på hans ord. Hon nickade då och då, och svalde sina tårar innan hon höjde en något glansig blick upp mot honom.
“När blev du så vis, din dummer?” frågade hon med ett snett leende och gav honom en dunk på axeln med sin näve, något som för en skämtsam soldat inte skulle vara något, för taniga Bain säkert ett blåmärke.
“Låt oss röra oss.” höll hon med och började traska, med lite nytt hopp i hjärtat efter Bains ord.
En stund senare närmade sig den vackra bron, som en plats frusen i tid där det alltid var vackert med vattnets flödande och brusande. Väktaren syntes inte till först, men på något vis verkade han bara stå där då Bain och Aenya kommit halvvägs över bron. Närvaron var påträngande, inte på ett obehagligt vis, men intensiv som ett ljus, då den uråldriga och magiska närvaron var stark nog till och med för en utan magiska förmågor att känna. Han verkade inte förvånad då han talade.
”Åter har ni kommit,” sade Eärmelindo, och hans röst var låg men bar som klang ur det förgångna.
”Bain och Aenya, syskon av samma låga, och du, Aenya, med håret brinnande likt morgonrodnad över fallna riken. Er ankomst har varit sedd i fjärran, men icke utan oro. Ty när elden stiger in i huvudstaden, rör sig även det som länge legat stilla. En kvist i en myrstack väcker mindre bestörtning än era steg skall göra bland råd och makt. Säg mig då: är ni redo att möta det som nu vaknar? Ty era val och era ord skall icke endast väga över era egna liv, utan över alvernas öde.”
Hans blick, blå och skarp som vintersolen vilade på dem. Det ljusa håret föll kring hans ansikte som ett tecken ur den gamla ordningen, allt det Aenya hade kämpat emot: högalvernas styre, deras arv, deras makt. Ändå stod Eärmelindo där med lugn och värme.
”Ni fruktar att jag skall neka er inträde,” sade han. ”Och det är sant, om jag följde rådets vilja, skulle portarna vara stängda för dig, Aenya Nairfindë. Men en tidsvåg kan icke hejdas av murar, ej heller av gamla alvers fruktan. Den kan fördröjas i dag, ja, men icke för evigt. Nu stundar den tid då vårt folk måste vända blicken mot en gemensam morgon, eller också mötas i strid och resa sig ur askan, om askan är det pris som krävs.”
Han teg ett ögonblick, och i hans ansikte låg något som kunde vara sorg, eller minnet av sorger äldre än deras minnen. Kanske hade den gamla alven sett detta förr.
”Må vishet vaka över era handlingar. Gå i Erethils ljus, barn av eld.”
Orden var en varning och en välsignelse i samma andetag, färgade av en melankoli som tycktes höra till själva stenen under deras fötter. Sedan steg Eärmelindo åt sidan och lät dem passera.
Aenyas blick mötte Eärmelindo, innan hon såg bort och gick rakryggad förbi med Bain på sin sida. Då de väl var över såg hon på sin bror, som för att bekräfta att de verkligen kommit över till andra sidan.
Gharf gjorde en liten gest mot sin hustru som för att bekräfta hennes ord. Neyir satt något spänd och stilla medan han väntade på vad Vesíva eller Isra skulle säga, och kanske kände han mer av Isras blixtrande blick än vad hövdingaparet gjorde. Gharf som alltid varit en enkel man som gick rakt på sak nickade som om saken var avklarad.
“Då har vi ett samförstånd, och Barastar kommer givetvis bistå er.” förkunnade han, som om tanken på att Tharmad rensat var en tanke som fyllde honom med själafrid. Neyir såg lite vaksamt på sin hustru, som om han förväntade att hon kanske skulle ingripa innan hövdingaparet sa något som skulle få allting att gå i kras.
Arands ögon betraktade henne lite oroligt då hon gav ifrån sig sina läten och grimaser. Sällan såg man Maeve i ett sådant skört tillstånd, även om hon hanterade det bättre än de flesta. Trots sin slitenhet log han liksom henne, då hon smittade honom med sitt leende och ord om semester.
“Frostheim? Kanske utan att de döda hemsöker oss denna gång?” undrade han förhoppningsfullt.
“Då blir det mer en arbetsresa, och det skulle jag gärna undvika.” erkände han. Hennes mjuka ord och andetagen som nuddade honom, nästan viskande, fick en liten varm rysning att gå genom honom och han nickade, blicken på hennes läppar och sedan hennes ögon.
“Det låter som en utmärkt plan. Frostheim… sedan får vi se. Någonstans fint och fridfullt. Jag har hört att Brinke ska vara trevligt.” man kunde ju i alla fall låtsas om att de skulle hinna göra sådant, innan det var dags att ta utt demonkampen igen. Han kramade hennes hand lite med sin.
“Kan jag göra något för dig?” undrade han, och nickade mot hennes bandage.
De hade så klart fått en ungefärlig rapport om saken via Vesíva och Neyir, men Gharf var en simpel man som föredrog att höra saker direkt från källan. Så han nickade tankfullt då drottningen annonserade sina planer.
“Så många genom Tharmad kommer väcka de döda.” varnade han.
“Är ni redo för det? För det är inte en fiende ni kan trötta ut, de kommer aldrig ge upp i sina försök att nå er.” sa Gharf och lutade sig tillbaka, och krafsade sig lite tankfullt under hakan.
“Men i respekt för våra avtal kommer vi göra vårt bästa att vägleda er genom de farliga länderna, och försöka undvika en sådan konfrontation. Det vore tråkigt om er armé var utmattad av en kamp mot de odöda innan de ens nått sitt mål.” han tog en klunk av sin dryck.
“Men sedan då? Säg att ni når ert mål. Iserion blir ert och grannländerna accepterar detta. Betyder det att ni är villig att diskutera en rensning av Tharmad i utbyte mot vår hjälp?”
Den mörkt klädde mörkhåriga mannen gjorde en menande gest över adelsdamen då hon kom fram, en liten bugning som för att introducera henne. Kanske han var hennes eskort eller livvakt.
“Min ärade dam, jag försökte precis få dessa herrar att förklara situationen.” började han förklara då hon dök upp. Han sträckte på nacken och hakan då soldaterna vågade ifrågasätta.
“Vem detta är?! Ni menar att ni inte känner igen Furstinnan Nenya från det ärade huset Saelorian?!” utbrast han, uppenbarligen förolämpad.
“Och jag kan garantera er, att varje sekund nu uppehåller hennes högvördighet här är en sekund era arbetsgivare kommer dra av era löner! Hon är väntad av furstinnan själv!” sa han och flängde med ett väldekorerat dokument med stämplar och vaxsigill i deras ansikten.
Vad som än skulle hända till näst verkade inte följa den vanliga ordningen. Dokumenten som skulle inspekteras blev så gott som ignorerade då det plötsligt brakade till, ett spratt högst antagligen orkestrerat av “spionen”.
Kaptenen skulle knappast komma upp på fötterna i första taget utan hjälp med tanke på tyngden som höll ned honom och fötterna som var fastbundna. De två andra som rusade stoppades tvärt av den mörkhåriges händer som verkade förvånansvärt starka i kontrast till mannens slanka yttre.
“Se så, nu lugnar vi oss. Hörde ni inte vad som sades? Allt är ett missförstånd.” sa han, och det var något silkeslent i luften då orden sades och de stannade trögt i sina rörelser, som om de inte gick att säga emot, som om de som hörde vad som sades gärna ville höra mer. De verkade genast lugna sig, och tveka mellan kaptenens order och mannens silkeslena ord.
“Denna individ är furstinnans förtrupp, som ni förstår är det väldigt farliga tider och sådana individer som furstinnan behöver alltid vara ett steg före och se att vägen inte är fylld av faror och potentiella banditer. Ni har visat er kompetens genom att identifiera henne som spion, för det kan man väl säga att hon är, furstinnans ögon och öron. Låt oss passera nu, för vi har brådskande ärenden till era arbetsgivare.” sa han och stoppade ett mynt i vardera hand, snabbt och skickligt som en trollkarl på en cirkus.
Om Ebbes irritation fyllde rummet som ett åskmoln verkade den ljushåriga mannen inte märka av det. Han hade ett sådant där irriterande ansikte som var svårt att inte tycka om. Skarpa käkar, ett stiligt och smittsamt leende, en inre glöd i de ljusa ögonen. Något som sade att det inte fanns några onda intentioner i något av vad han gjorde – eller åtminstone gav leendet intrycket det. Ett sådant leende som fick folk att sänka sin garde.
De där nästan glimrande ögonen föll på Ebbe då hans röst kom ut, och värdshusvärden såg lite nervöst mellan de två männen som om han gissade att nu kunde en värddhuskamp ske, och han var ju rädd för att möblemanget skulle få sig en törn. I dessa tider hade få råd med oväntade kostnader, även om förstörda stolar och bord hörde till vardagen. Mannen klappade värdshusvärden bara på axeln.
“Jag tar dagens och lite öl, gärna något vilt om ni har på menyn.” sa han, och mannen nickade för att återgå till sina sysslor, snabbt servera Ebbe och sedan ta itu med främlingens beställning.
Lugnt vandrade den ljushårige fram till Ebbes bord, och log muntert.
“En silkesservett vore skonsamt för näsan, kan jag gissa. Jag märker att jag trampat på dagsordningen här inne, ni får ursäkta mig min herre, detta värdshus är mig nytt och jag har inte full förståelse för hierarkin här inne.” han stod nu intill Ebbes bord.
“Men jag märker att ni är en man av integritet. Vad sägs om att jag bjuder herren på husets bästa dryck, eller kanske den starkaste om han föredrar?” undrade han och slog sig ned på stolen mittemot.
Medan andra kanske undvikit Ebbes buttra uppsyn verkade den helt glida förbi mannen.
Det kändes som att komma tillbaka till en annan tid för Aenya. Dal’elath yttre gränser såg orörd ut, som om det inte åldrats en dag sedan hon sist besökte staden för några år sedan. Den största förändringen var kanske snarare inom henne, och den fick henne att se på platsen med andra ögon. Tryggheten och skönheten som staden en gång utstrålat kändes kall och tom. Det hade varit tydligt under resan dit att hon var vildmarkskvinnan i familjen, då hon rörde sig smidigt som ett rådjur bland rötter och snår i sin gröna mantel som inte tycktes fastna eller orsaka besvär, och om kryp och knått besvärade henne sade hon inget. Hon väcktes lite ur sin tvekan inför att återförenas med huvudstaden av sin brors ord, och vände blicken mot honom.
“Min entré?” frågade hon, som om hon i ärlighetens namn inte tänkt på den. Men resan i tystnad hade nog i stor del berott på att hon funderat på exakt detta.
“Jag är väl mer orolig om löftet om asyl gäller, eller om de kommer vända sig mot mig och fängsla mig. Men som drottning Aliennas gäst måste jag väl förlita mig på att de inte kan lägga handskarna på mig utan att skapa en diplomatisk mardröm.” hon betraktade Bain och log lite snett, som om hon gissade vad han gjorde då han envisats med att kämpa med packningen genom skog och terräng. Det värmde på ett konstigt vis att veta att hon hade en familjemedlem som försökte göra sitt bästa för hennes skull.
“I ärlighetens namn skulle jag föredra om vi slank in i staden tyst först. Tror du att du kan sköta snacket vid bron?” undrade hon och nickade fram mot den vackra dekorerade bro som väntade dem över floden.
“Håll det kort och formellt, säg att drottning Aliennas gäst är här och ska eskorteras till hennes boning, så får jag bara hoppas att väktaren släpper in mig i staden.” hon kände sig på riktigt nervös över det.
“Tänk om han bara ser mörker i mitt hjärta?” funderade hon, nästan för sig själv.
Neyir hade gärnat velat sjunka ned under jorden med tanke på hur hans far var. Men i detta sammanhang var det bara att hålla god min och ge sin far en menande blick som för att förstärka sin hustrus ord.
Gharf hade fortfarnde bägaren höjd i en skål, som blev hängande lite i luften innan de andra skålat med honom.
“Tharmad och Snötopparna.” konstaterade han, saker gick raskt fram här och hans hand sänktes något.
“Barastar är redo att bistå Me’erisia så klart. Men våra pass och vägar är sköra och farliga. Hur många hade drottningen ämnat resa genom våra länder? Ni kommer behöva guider och hjälp, om de ovana ska klara sig fram levande.”
Gharf gav Renne en hastig blick, innan han såg på drottning Isra.
“Och vad är det egentligen som drottning Isra ämnar ge sig in i, undrar vi då? För om vi öppnar våra vägar dras vi in i er expedition, vare sig vi är aktiva eller passiva i förfarandet.”
Om Gharf kände av att han gått för långt eller brutit mot någon etikett visade han det inte. Men han tystnade lite då Renn tog till orda, det brukade ju vara ett tecken på att han skulle vara tyst en stund. Så han stoppade sitt prat och lyssnade på vad drottningen hade att säga. Hans skarpa blick vandrade över drottningen då hon kom vandrandes, elegant trots att hon uppenbarligen var havande.
“Mat och vin är alltid en god grund för samtal, vi tackar.” svarade Gharf rullande mörka ton, med en gest av tacksamhet över den väldiga bröstkorgen. Hans steg ekade då han dunsade efter drottningen med Renn vid sin sida, Neyir och Vesíva nästan tysta som möss i jämförelse då de följde.
“Detta är vad jag kallar fest!” sa Gharf muntert då han såg dukningen och allt som erbjöds, och då de väl satt till bords var han inte sen att utöva en skål med bägaren i högsta hugg.
“Skål för drottning Isra, och för vänskapen mellan Me’erisia och Barastar!” detta brukade vara ett tecken på att han snart säkert skulle börja berätta om krigshistorierna från då de kom till Me’erisias undsättning, om ingen skulle stoppa honom och hålla samtalet på det akut politiska.
Iserion var sällan en munter plats, och heller inte den enorma Järnporten som kändes oproportionerligt mäktig och dyster. Men sällan hade Iserion som stad varit så dyster som den var nu efter att Athals tempel förstörts och inte var mer än en rykande askhög. Moralen i staden var låg, och det arbetades ständigt för att gräva fram religiösa klenoder och rädda det som kunde räddas. Trots att det redan var flera dagar sedan pyrde fortfarande eldens rök ur högen och kunde ses väl från Järnporten, och ryktena i staden var som eldlågorna själva då de gick genom staden. Det viskades om kultister, demoner, häxor – andra talade om Athals vrede och missnöje, något som prästerskapet jobbade hårt med att försöka tysta.
Förutom detta gjordes stämningen knappast muntrare av det vanliga, den uppenbara skillnaden mellan människor och alver och nu om någonsin nyttjade man arbetskraften i den alviska slummen som fick samla och forsla bort skräp från tempeltorget i led bevakade av soldater.
Det låg något annat över staden med, kanske en subtil ton och stämning som sade att det faktiskt fanns något där. En närvaro som inte hörde hemma där. Kanske det var just den som lockat till sig Echine, denna subtila underton som antagligen resonerade med hennes undermedvetna som myrkling. Demonblodet.
Stämningen var som sagt spänd, och gjorde vakterna mindre muntra än vanligt vad gällde resenärer som kom och gick. En bit bakom Echine harklade sig en röst lätt, inte rossligt och obehagligt utan med någon slags mjukhet i sig. En figur klädd i mörka resekläder, med mantel, stövlar, tunika och hela helherten i mörka toner, liksom lika mörkt hår som för att lägga pricken på i:et. Den enda kontrasten var den ljusa hyn som nästan tycktes bländade i havet av mörker som omgav honom. Ögonen var ljusblå och betraktade vakterna frågande.
“Är porten stängd eller varför stannade flödet?” undrade en silkeslen röst som nästan var som en smekning.
“Vi skulle gärna betala tullen och resa, om herrskapet inte motsäger sig?” främlingen gled fram till Echines sida, som för att se vad problemet var. Där Echine varit kortare en vakten var denna främling snarare huvudet längre än vakten, högrest och slank.
Arand gjorde en gest åt henne då hon reste sig.
“Du behöver inte…” började han och tog ett steg fram för att hindra henne. Men det var så klart redan försent innan den envisa kvinnan kommit upp och lagt armarna om henne. Kanske var det allt som krävdes för att köra luften ur honom, den enkla mänskliga kontakten och omfamningen. Tills denna stund kändes det nästan som om han gått på lånad energi, tills han kunnat försäkra sig om att Maeve var säker. En liten pust lämnade hans läppar som om omfamningen kastade luften ur honom, även om den inte varit så tung då de båda var ganksa svaga i den stunden.
“Vi klarade det då?” frågade han, nästan som om han behövde en bekräftelse på det. För det kändes som om han varit i ett ständigt drömtillstånd sedan han använt sin magi. Han reflekterade lite trött över hennes ord.
“Det var väl tur, att din bärsärk inte tog över helt.” sa han med sin torra humor, och hennes skratt smittade av sig för att få honom att le lite. Vågade han slappna av och känna lite trygghet han med, kanske?
“Sätt dig nu innan du trillar och slår ihjäl dig. Det vore väl för tragiskt om du lyckades med att besegra fienden och sedan bryta nacken för du är för svag att stå upp?” undrade han och satte sig ned med en duns tillsammans med henne på sängkanten som knarrade under deras vikt.
“Hur jag mår?” undrade han. “Aldrig bättre.” ljög han torrt och skakade på huvudet.
“Nej, för att vara ärlig, så var nog mitt försök bortom mina gränser…” erkände han lite trött.
“Jag känner dess effekt på mig än, som om jag inte ätit eller sovit på en månad.” han höll upp sina händer framför sig som kändes som om de saknade all styrka, men såg nästan förvånat om än något trött på henne då hon la sin hand på hans kind och fick honom att se på henne. Det som inte hade ändrats var hans gula ögon, även om de var något trötta såg de på henne som de brukade göra, med någon slags värme som inte fanns över för många andra.
“Jag tror vi båda förtjänar lite semester, eller vad tror du?” undrade han, rösten inte mycket mer än ett dovt mullrande då han talade lågmält.
“Handelskvinna då. Vi kan vara din eskort!” sa Faegrim muntert, som om det inte var svårare än så.
“Jag har mina dolkar och min charm.” sa han retsamt och gjorde en gest mot ungdomarna.
“Så, vi reser österut imorgon så löser vi allt det praktiska på vägen. Varför oroa sig, då det kommer en morgondag?” undrade han glatt.
“Trollkarlarna i den magiska staden kan säkert hjälpa oss reda ut allt detta, och du har säkert något fint du kan köpa och sälja där. Jag har hört de har fantastiska hantverkare där!”