Arand hade inte förväntat sig att bli uppmärksammad, hemma ignorerade de flesta sådana som han. Hans blick gick åt höger och vänster för att se efter passerande vagnar, innan han korsade vägen och kom till deras sida. Lite buttert hummade han något i hälsning.
‘Allt väl, Maeve?’ frågade han rakt på sak, inte speciellt taktiskt då han inte visste huruvida man kunde lita på kvinnan hon talade med. Men han hade han oroat sig mer än han ville erkänna över henne, och ville ha ett svar.
‘Och vem är du?’ undrade han med blicken på personen vid Maeves sida. Han gick fram som han brukade, som att skära smör med en yxa.
Caspian log lite roat åt Galeas och hans stolthet, trots allt var han ju van. Ändå kanske den yngre broderns tunga blivit lite vassare med åren, ja rent av hade han plötsligt blivit vuxen och kanske mer intelligent än Caspian. Inte för han skulle erkänna det högt. Även om hans leende kanske blev lite mer ansträngt ju längre Galeas körde på med sin utläggning om alla hans och systerns brister. Han skakade lite på huvudet åt Galeas utläggning, och drack till synes opåverkad ur sin kopp. Ett litet ögonbryn höjdes åt Alias uppvisning med kniven, och skakade på huvudet lite roat, mer roat åt hennes så kallade förbannelse.
‘Sådana män är inte värdiga dig ändå, kära syster. Lika bra.’ ansåg han, kanske inte speciellt paladinaktigt. Ändå studerade hans blå ögon systern noggrant, hur hon drog sin sjal närmare sig, som om hon försökte dölja något från dem.
Medan Galeas fortsatte prata lyssnade han halvt, medan hans blick fortsatte studera systern, hennes små gester och rörelser, kanske medan en misstanke började gro. Han viftade lite med handen, irriterat som om en fluga kommit i hans ögon då det kom tal om att han borde göra upp med sin far.
‘Stormästare, jag? Nu får du väl ge dig.’ fnös han, i nuläget kunde han nog inte se sig som sådan, så kuvad han var i orden, så illa omtyckt han var där det verkade vara en merit att komma från samhällets smutsigaste och fattigaste skikt, snarare än tvärtom. Ändå hajade han till lite då Galeas kom till slutet, till pratet om att separera från den Karmanska unionen. Han såg sig omkring, som om han nästan förväntade att någon skulle lyssna på dem, innan han såg på Galeas lite menande med allvarsam blick.
‘Du talar om förräderi, senast sådant prat hördes i Karm blev det ett inbördeskrig som varade i flera år, med Thaldwin som kompromisskung. Du kan väl inte mena att du vill dra upp gamla sår igen?’ han lutade sig tillbaka.
‘Visst, vi kanske är starkare än de flesta efter Loradon, men…’ sa han och såg fundersam ut, inte det bekvämaste samtalet. Men återigen var han inte den vassaste strategen, så han kunde nog gott luta sig på sin brors tankegång där.
‘Men du tänker att det är möjligt? Att vi kan bli självständiga som Iserion? Hur?’ undrade han lite kritiskt, inte så han förväntade sig att brodern skulle ha ett vettigt svar.
Med en blick på sin syster, reste han sig och till synes gick för att fylla på kaffe i sin kopp, medan han istället kvickt som en orm tog tag i hennes sjal och drog undan den. Hans blick var först förvånad över vad han såg, de märken som fanns på hennes kropp, innan hans blick mörknade.
‘Och vad i alla demoners namn är detta då?’ frågade han sammanbitet. ‘Har någon jävel lagt sin hand på dig?’ frågade han ilsket.
Sarethna skakade på huvudet över pratet om prästerna. De var onda i hennes ögon, en farsot hon inte tålde och gärna skulle slita i stycken – även om de inte hade rört hennes dotter, vilket de så klart gjort.
‘En lång färd, för att försöka hitta Nenya. Men… Vi måste göra det. Vad gör man inte för familjen, hm?’ frågade hon och tänkte på allt det onda hon och hennes bror gått igenom då de var yngre. Det verkade som om farliga äventyr höll på att bli en del av vardagen igen, kanske fanns det till och med en glimt av äventyrlighet och spänning i hennes blå blick.
‘Visst, men jag är mer nyfiken på vad du hittat på under dina resor, då du inte längre är min lilla flicka utan en vuxen kvinna.’ konstaterade Sarethna, med en ovanlig mildhet i blicken, då hon så ofta var hård. Sarethna hade snart ordnat det hon lovat, hästar och välfyllda sadelväskor, och så var de två i sadel och började sin färd i nordvästlig riktning. Lång skulle den nog vara, men det fanns en liten förhoppning där att de kanske skulle kunna reparera en del av det som förstörts mellan dem. De hade ridit koncentrerat under ett halvt dygn innan Sarethna pratade, då hästarna behövde lite vila.
‘Så, vill du berätta vad du gjorde efter att vi separerade?’ undrade hon, lite prövande.
Medan Nasidir och hans vänner var upptagna med Bains magiska trick, något otäcka läten som hördes i bakgrunden, hade drottningen inne i cellen rest sig för att lite varsamt röra sig närmare Bain. Kanske lite trevande över vad det var som lät i bakgrunden. Då Nasidir pinats länge nog och tagit sig lite längre bort i sin vånda hade Alienna glidit fram för att hjälpa honom, och hålla honom upptagen medan Bain gjorde sitt.
‘Vad… hände?’ frågade hon, lite trevande. Inte för att hon egentligen fruktade dem, men kanske mer över tanken att andra skadats på grund av henne. Men hon skakade på huvudet, inte kanske så man tackade någon som kommit till ens undsättning. En liten pik det på hennes stolthet, hon som oftast kunde klara sig själv om hon inte var så maktlös hon nu var utan sin magi. Det fanns något mjukt och varmt i hennes ansikte, trött och ledsamt också, men varmt över att han tänkt på henne. En oväntad vänlighet, här bland de som hatade henne så.
‘Oroa dig inte för mig, deras ord var vassa men inte mycket mer än så. I deras ögon representerar jag väl allt som är fult och ont i denna värld.’ hon hade långsamt glidit närmare rötterna, så även hon nästan nuddade rötterna.
‘Men jag är glad över att slippa höra på det, onda ord i stor mängd gör att man till sist börjar tro på dem själv.’ hon suckade, lite skakad kanske ändå, mer än hon ville erkänna.
‘Och du? De behandlade inte dig med speciell vänlighet heller.’ konstaterade hon, trots allt hade hon hört och sett en del av det.
‘Förlåt för att jag frågar så mycket som du kanske inte kan svara på, men har du hört något om min vän? Tathnel? Han fördes till en annan cell, säkert här i närheten. Jag hoppas inget har hänt honom, då han kom med för att försöka skydda mig.’
Ayperos kunde inte rå att le ett finurligt leende och vända blicken mot henne över hennes uppenbara förvirring.
‘Ja, vårt barn måste ha ett namn, inte sant?’ undrade han, och det fanns något väldigt mänskligt plötsligt i deras relation. Han var gammal, han var en demon, men det blivande fadersskapet kanske också gjorde honom lite mindre övernaturlig och lite mer jordnära.
‘Ska det vara något fantastiskt namn som gått i din släkt, kanske? Eller något urgammalt från min sida av släkten? Ja, om man nu kan kalla de släkt. Rivaler vore väl mer passande.’ fnös han, då han tänkte på de demoner han varit sida vid sida med i äldre dagar.
‘Ayperos den andre?’ frågade han retsamt, ett torrt skämt, och funderade lite sedan.
‘Men att du är med barn nu betyder också att vi måste öka på din träning. Att du måste kunna försvara dig från exempelvis magiker som vill dig illa, som vill komma åt ditt sinne och ändra dina tankar. Om någonsin är du en större måltavla nu än du varit. Så vad sägs? Lite vila, och imorgon ska jag lära dig ännu mer om den magi som finns inom dig. Som säkerligen ökar nu, med ett barn som vårt växande inom dig. En halvdemon, som troligtvis gör dig mäktigare än du någonsin varit.’ sa han med en tankfull glimt i ögonen, för att sedan igen se ut över Hannadons vackra fasader som färgades av ljuset.
‘Med lite kamouflage, kanske vi till och med kan ta och njuta lite av staden som snart ska bli vår, medan vi söker rätt på rykten om Nenya. Vad säger du?’ undrade han, och sträckte fram en inbjudande hand åt henne.
Caspian fnös lite roat åt broderns kommentar, kanske en tradition de två hade – att munhuggas och ge pikar vid varje möjliga tillfälle. Nå, så var det väl syskon emellan och speciellt bröder. Medan de säkert kunde hur vuxna som helst i offentliga sammanhang, nå Caspian kanske alltid var en gnutta självisk och barnslig, så var de ändå som ungtuppar privat på något vis. Men kanske det ändå låg något i det Galeas sa, denna tillvaro som något mellanting mellan paladin och adelsman var inte så optimal för Caspians humör, även om han försökte maskera det.
‘Några dagar av frihet.’ fnös han, och lät lite bittrare än han ämnat, och åt upp det sista av den stulna frukosten. Men ändå väcktes en liten finurlig glimt i hans blå ögon över förslaget om fäktning.
‘Visst, jag ska nog kunna klå dig, om det är stryk du vill ha.’ retades han överlägset, kanske skulle det vara bra att låtsas som om livet var som förr en stund. Doften av kaffe gav honom en familjär känsla av att vara hemma, något han knappt insett att han saknade. Och så klart ville Galeas disktuera allvarsam politik.
‘Nå, vill man se världen ur det perspektivet har du väl rätt. En riktig soppa, Loradon alltså.’ sa han med en liten suck där han satt.
‘Du vet, paladinorden har knappt gjort något annat sedan slaget än att försöka hantera de otyg som infekterat det som är kvar av staden. Den sista tiden är kommen, pratar vissa av de mer fanatiska om. Struntprat, säger jag, men det börjar vara tröttsamt att bada i ett hav av tänder och klor som vill slita ut ens ögon varje sekund. Vad hände med monsterjägarna i Tar Ashkaran, hm? Detta är ett jobb för dem, och inte för oss.’ klagade han, och visade upp sin arm där några röda märken av klor som rivit honom fortfarande syntes.
Då deras syster klev in hötte man med den rödmärkta armen lite i hennes riktning, som för att demonstrera sin otur för henne med, innan han drog ned skjortärmen igen med en ilsken gest. Han var ändå glad över att se henne, en positiv kraft i deras syskonskara, och även om hon var den äldsta kände han alltid ett behov av att ta hand om henne.
‘Där kommer hon, familjens pärla.’ sa han retsamt, men varmt. ‘Men Astors släktnamn vet jag inte så mycket om.’ fnös han lite retsamt. Han hade varit så upptagen med sitt, så han hade inte hört om den senaste friaren än.
‘Hur går det med frierierna då?’ undrade han, även om ingen man skulle duga i hans ögon fick han väl finna sig i att deras syster en dag var tvungen att gifta sig.
‘Någon värdig i blicken än?’ frågade han medan han sträckte sig efter en kaffekopp, och tog in doften, vilket undermedvetet fick honom att humma lite nöjt. Över Galeas pikar gällande hans paladinskap himlade han med ögonen.
‘Du vet mycket väl att det inte var mitt val att ha något fördömt magiblod, alvernas arv kunde jag gott leva utan om jag slapp paladinorden, det kan jag säga utan dåligt samvete.’ fnös han.
‘Och stormästaren är en konstant pina, bara för att jag inte är någon bonde som upphöjts till paladinskap, så är vårt familjenamn plötsligt något ovärdigt i deras ögon. Vi får väl se, om jag kanske kan bli befriad från fanskapet eller inte.’ men där såg inte lagen speciellt nådig ut, även om deras far trodde sig kunna navigera runt det. Men även om han lyckades skulle det nog fläcka Caspians ära livet ut, vilket också var något att undvika till all kostnad.
‘Men nu orkar jag inte diskutera om dammig paladinpolitik. Vad har hänt sedan sist jag var hemma?’ ville han veta, och såg mellan de två syskonen.
Kanske till broderns förvåning så visade det sig vara hans äldre bror, Caspian, som stod utanför och nu kom promenerandes in i Galeas frukostritual, som om saker varit som de varit många år sedan. Så klart var det inte så, eftersom han tjänstgjorde i Paladinorden och sällan var hemma, och tydligen hade han anlänt denna natt eftersom detta var första mötet de hade på en lång stund. Han hade gjort sig av med kläderna och rustningen med som hänvisade till paladinorden, trots allt avskydde deras far den efter att den tagit ifrån honom Caspian och alla stora planer han haft för den äldsta sonen. Nu mer vardagligt klädd, i kläderna som så vackert väntat i hans kammare som ständigt städades och hölls piffad av personalen, som om Caspian skulle anläna hem när som helst, allt det där med paladiner och religiösa förpliktelser bortglömda. Mannen i sig själv såg rätt ung ut, någonting mellan tjugo och trettio, med långt mörkbrunt hår som var fäst i en hästsvans.
Trots att han inte låtsades om det hungrade han då han såg frukostserveringen, sådan lyx fick man minsann inte i paladinordens frukostsal.
‘God morgon, bror.’ sa han med en finurlig glimt i ögonen, som om han fann det lite roande att dyka upp på detta vis, oväntad, medan han tog en av de färdigt marmeladströdda croissant och tog en tugga, lite slappt och nonchalant, innan han lika slappt och nonchalant sjönk ned i en av fåtöljerna där för att se sig omkring.
‘Här ser allt ut som vanligt, och du likaså. Lite skarpare käke sedan sist, kanske. Har du spenderat mycket tid på att öva svärdskonst, hm?’ frågade han retsamt, medan han strök en hand under sin egna skarpa käke.
‘Och allvarlig med, är du inte glad över att se mig, Gileas?’ frågade han retsamt mellan tuggorna. Så klart kunde han väl gissa att Loradon lagt sina spår på den yngre brodern, förargligt nog hade Paladinordens stormästare hållit dem borta från fronten – kanske klok nog att inse att konungen inte visste vad han beordrade Karms samlade armé in i. Fördelen med att vara autonom, kanske, och inte behöva lyda under kronan utan under trons överhuvud istället. Caspian hade så klart kokat över att inte få vara med och slåss för sitt land och sina fränder, men kanske var det just på grund av stormästarens insikt som han fortfarande levde. Istället hade de fått försöka lappa ihop det som fanns kvar av de överlevande, inte direkt trevliga minnen det heller, och kanske inte så värdigt i Caspians ögon, att bli någon slags sjukskötare snarare än en riddare.
Vad Aenya tänkte och tyckte höll hon så klart för sig själv, där hon bevakade från en plats där hon var väldold. Ändå kunde hon inte rå att rynka på ögonbrynen över knuffen Bain fick, en ilska över att se sin bror behandlad så. Men på samma gång så var han tvungen att lära sig försvara sig själv, en knuff och hårda ord skulle vara det minsta av hans bekymmer ifall de hamnade i strid med regimens trupper.
Nasidir hade något farligt i ögonen nu, ilskan som fanns hos så många rebeller som förlorat så mycket under Iserions attacker mot gränssamhällena några år tillbaka. Ilska de gärna fick utlopp för vid passliga tillfällen. Bain var en ganska bra måltavla nu, då han gjorde sig uppkäftig.
‘Jasså, kvick tunga, hm?’ frågade Nasidir som sträckte sig efter Bain då han stapplade bakåt. Han hade precis tänkt höja sina nävar för att ge Bain ett kok stryk han inte skulle glömma i första laget, men att plötsligt ha brinnande kläder gav honom andra funderingar.
‘Lloth!’ svor han något panikartat medan han började klappa och snurra runt för att få ordning på de nenvisa elden som inte riktigt verkade ge sig så lätt som en vanlig låga. De primala instinkterna om överlevnad tog över och Nasidir sprang omkring och började rulla sig på marken för att försöka få kål på lågan som inte verkade ge sig, med något skräckslagna ljud som kom ur hans läppar.
Aenya stack ut sitt röda huvud som hastigast för att ge Bain en liten nickning, medan hon höll ett öga på Nasidir. Han kunde få lida lite över sin dumhet, men skulle det behövas skulle hon gå in och hjälpa honom.
Inne i cellen så långt bort från gallret som möjligt satt Alienna, med armarna om sina knän som var pressade mot bröstet, och verkade ignorera allt som skedde. Men då Bain plötsligt dök upp framför rotgallret vände hon blicken långsamt mot honom, en liten ynklig ljus figur i mörkret där inne. Lite frågande rynkade hon på ögonbrynen, med något ledsna ögon.
‘Bain?’ undrade hon, inte som om hon förväntat att han skulle komma tillbaka. ‘Var är de andra?’
Caspian hummade lite över det.
‘Så, om du håller huvudet lågt och inte gör väsen om dig, menar du att du lämnas ifred?’ undrade han och funderade lite på det. Tanken att lämna henne gjorde honom orolig, men det kanske var det bästa sättet för honom att förbereda sig och sedan stifta utmaningen han planerade. Han såg redan utmaningen framför sig, allt han behövde göra för att kunna vinna denna kamp, hur han skulle kunna rädda henne ur misären här och de kanske ha ett liv tillsammans. En barnslig fantasi, men just nu hade den slagit rot. Men då hon sedan pratade om en annan lösning stannade han upp i sitt lilla vankande och funderande, för att se på henne förväntansfullt.
‘Vad… menar du?’ frågade han lite osäkert över hennes antydan, för att ta hennes lediga hand med sin, lite förvirrad och med en byggande känsla av oro över vad hon skulle säga eller föreslå.
Detta komplicerade saker betydligt. Men det fanns också möjligheter som kunde gynna dem. Om de kunde rädda Nenya innan Ayperos, för hon antog att Ayperos fortfarande var involverad.
‘Intressant. Kanske en fiendes fiende kan bli vår vän, och vi rädda Nenya.’ sa hon, mer för sig själv, innan hon skakade på huvudet. Något mer en kvinna redo att agera än att fundera och planera allt för mycket. Lite hetsigt som vanligt manade hon sin dotter framåt i hennes långsamma prat med en handgest.
‘Okej, okej, jag förstår vad du säger. Så, mot Iserion, på basen av en känsla du har? Fantastiskt. Låt oss inte försöka förklara det åt min käre far eller bror. Kanske bäst att vi två reser själva, för att slippa den diskussionen.’ vid hennes prat om hur kär Nenya var skrattade hon lite.
‘Håller den lilla skiten kär? Nå, kanske en gång, men hon har gjort oss mycket ont med i sin lilla allians med Ayperos. Men om de nu två är separerade kanske vi kan bryta det bandet.’ Sarethna gick fram och klappade sin dotter på axeln.
‘Nu ska du bara fokusera på att vara navigatör, medan jag ordnar proviant och hästar åt oss, så ska du och jag spendera kvalitativ mor- och-dotter-tid på vägarna tillsammans, med målet att hitta Nenya. Vad sägs om det, hm?’ frågade hon, trots allt var situationen något bisarr.
Ayperos höjde ett ögonbryn, en nyans av ett leende i hans mungipor över hennes skratt.
‘Vad är det som är så lustigt nu?’ kunde han inte undgå att fråga. Det hade ju bara varit en vanlig fråga, ändå trots sin demoniskhet, sitt långa liv, kände han sig förvånansvärt spänd över det samtal de hade nu. Kanske gick det inte att komma ifrån denna rädsla som alla blivnade föräldrar känner, även om man var en som han.
‘Ah.’ konstaterade han simpelt åt hennes förklaring. ‘Ni kvinnor har en tendens att överkomplicera saker, vet du? Du och Nenya, tillsammans. Ni kompletterar varandra men… är ändå som olja och vatten ibland.’ frågade han lite finurligt. Men det var sant, Nenya kunde vara svår – trots allt var hennes explosionsartade humör en orsak till att hon ramlat in i fiendens händer. Han skakade bort tanken och fokuserade istället på Isras ord.
‘Jag kan känna det med, nu då jag är medveten om det.’ konstaterade han, och gav hennes mage, sedan hennes ansikte en blick. Ja vad skulle man säga åt sådana saker?
‘Stark som sin mor, och sin far.’ fortsatte han hennes ord, då hon ledde hans hand till hennes mage, något förväntansfullt där i hans röst och blick då han sa det.
‘Vår arvinge.’ avslutade han, tankfullt, och såg lite drömlikt ut i intet medan han smakade på ordet. Så här långt hade han aldrig kommit förr, kändes det som, då det kom till de planer han så länge stiftat.
‘Så, har du funderat på namn redan?’ undrade han med de mörka ögonen fästa i hennes, nästan lustigt hur två som de kunde prata om så värdsliga saker.
Arand i sin tur hade fått spendera största delen av kvällen i sällskap med den odräglige muskelmannen Vargas innan han låsts in i något skrymsle. Vid gryningen hade han släppts ut, fått en kort audiens med någon i staden som kunde avgöra om han skulle få gå fritt eller inte. Tydligen hade Arand en väldigt bra dag då det kom till att övertyga och blanda sanningar med lögner, eftersom byråkraten accepterade hans ord om att han bara var där som en monsterjägare som sökte efter arbete, och snart vandrade han omkring själv i staden för att se om han kunde nosa upp något om vad som hände med Maeve. Det var ju inte så svårt, i detta skede hade väl alla i den lilla staden hört om fiendeprinsessans ankomst. Mycket riktigt fick han syn på henne i sällskap med någon kvinna som han inte hade någon aning om vem det var, men ett ögonblick åtminstone lyckades han fånga Maeves blick och ge henne en nickning, där han stod med en mantel tätt virad om sig. Trots att huvan i stort drag dröjde hans ljusa hår gick det inte att missta de skarpa gula ögonen, och ett höjt ögonbryn som en fråga om det var säkert att närma sig eller inte.
Nasidir såg lite stöddigt på Bain då han kom och irriterade där med sin närvaro.
‘Stick och brinn.’ fnös han och vände uppmärksamheten mot fängelset istället, uppenbarligen såg han inte Bain som något hot. Men då Bain inte verkade ha någon avsikt att ge sig av var han väl tvungen att göra något åt saken. Så lite slött knuffade han sig från fängelsets galler bestående av rötter för att vända sin uppmärksamhet helt mot Bain, ett något illmarigt leende på läpparna.
‘En viktig fånge? Javisst, alla högalver tror väl sig vara viktiga. Vad är ditt problem, är du någon sympatisör eller?’ undrade han och gav Bain en liten knuff på axeln då han kom närmare. Han fortsatte le, lite bredare över Bains tuffa uppsyn, medan han lite slappt tuggade på lite bark han haft i käften och sedan spottade på marken framför Bains fötter.
‘Jasså, du vill vi ska gå? Men vi har inte fått några order om att gå. Så, jag antar du måste tvinga oss.’ sa han och gjorde en gest över sina två vänner. Han hade väl förväntat sig något typ av gensvar från sina kompanjoner, och rynkade på ögonbrynen för att se över axeln mot dem. Talt förbryllad över att se de två säcka ihop i någon form av sorgsna varelser som snyftade, inte alls likt dem.
‘Hallå, vad är problemet med er nu då?’ fnös han och försökte dra upp en av dem utan något gensvar. En stund verkade situationen ta hela Nasidirs uppmärksamhet, innan han långsamt vände blicken mot Bain, som om en misstanke grodde inom honom.
‘Du.‘ konstaterade han och knuffade till Bain, hårt denna gång, över bröstkorgen.
‘Håll dig utanför våra sinnen, din jävla magiker!’ utbrast han med sammanbitna tänder, och gjorde sats att ta tag i Bain igen.
Sarethna fnös lite roat åt sin dotters reaktion, och la armarna i kors.
‘Okej, fröken smart, upplys mig då.’ sa hon med en handgest, då hela scenariot verkade så uppenbart i Ambrosinas ögon. Så hade det alltid varit, och det var många gånger detta hade frustrerat Sarethna. Vid hennes förklaring höjde hon ett ögonbryn, som om hennes förklaring inte gav så mycket klarhet. Men hon tänkte efter. Kusinen, älskaren, och hon kände en svag misstanke gnaga i henne som inte antydde något gott.
‘Vad, menar du att Nenya var involverad i detta?’ frågade hon och såg hårdare ut i ansiktet nu. Om Nenya var involverad betydde de att de hade större problem än en krater och ett förstört värdshus, inte en uppmuntrande tanke då man tänkte på vem som troligtvis hade makten att utföra denna förstörelse. Som vanligt talade Ambrosina i gåtor, hur denna flicka var hennes dotter hade hon alltid haft lite svårt att förstå då de var så olika, men hon kunde ändå inte undgå att känna sin moderliga koppling till sitt barn. Och så bekräftade hon så klart hennes misstankar.
‘Ayperos…’ väste hon, med förakt i rösten. Men det fick henne att skaka på huvudet.
‘Kan du spåra Nenya, Ambrosina, är det så?’ undrade hon, lite skarpt, men det verkade finnas något tidspressande i hennes röst, som om svaret var väldigt viktigt.
Aenya verkade inte medveten om sina tankar, och vad hon kände inombords delade hon med få eller bara med sig själv. Efter vad hon upplevt var hon inte som hon varit, det var klart och säkert klarast av allt för Bain som känt henne som en glad och sprallig ungdom, som smittade av sin glädje på alla i sin omgivning. Av det fanns det inte mycket kvar, men hon gjorde sitt bästa för hans skull. Dessutom var hennes blick nu fokuserad på scenen framför dem, och hennes ögonbryn var rynkade. Även om hon inte var den största älskaren av högalver så uppskattade hon inte det hon såg framför sig, ett hårt grepp om sitt knä där hon satt på huk på ena benet avslöjade att hon nog skulle kunna springa fram och sätta stopp för det.
Men istället vände hon sin blick mot Bain, lite förväntansfullt, lite uppmanande. Kanske lite hoppfullt. Hon hade haft sina dunster med den bortskämda ynglingen, här fanns en chans för honom att visa sitt värde. Hon hoppades bara han hade stake nog. Och det var nästan med förvåning som hon såg att han började röra sig. Hennes hjärta bultade, för hans skull, nästan som om hon kände hans nervositet.
‘Så klart inte.’ sa hon viskande över hans begäran, kanske visade hon en pytte liten obekvämhet, en liten impuls att rygga undan hans beröring, innan hon gav honom en liten uppmuntrande klapp.
Vid fängelset stod Nasidir och hans två hejdukar och slängde fula ord och förolämpningar i riktning mot drottningen som så klart var någonstans där inne, det hade ju Bain sett innan. Det hördes inget trotsigt svar inifrån heller, vilket verkade egga Nasidir och de andra till att fortsätta mer med vulgära förslag och nedvärderande ord.
‘Vad vill du nu?’ frågade han lite slappt mellan harangen, och sneglade på Bain som hastigast som om han inte såg något hot där.
‘Vi har vakttjänst här tills kvällen. Iväg med dig nu.’ sa han med en nonchalant handviftning. Kanske hade han varit för upptagen för att märka av mörkret hos Bain, då han viftade med sin hand och återgick.
‘Hördu , din pojkvän är tillbaka.’ sa han lite släpande in i fängelset.
Aenya såg hur kugghjulen verkade rulla i hans huvud, och hon höjde ett ögonbryn lite frågande. Kanske inte allt för tålmodigt medan hon väntade på hans svar. Då han äntligen verkade tänkt igenom sakerna och ställde sin fråga såg hon lite tankfull ut.
‘Ja, om du ska vara någon slags… dubbelagent… vore det väl mest logiskt. Du kan väl sälja in en berättelse om att du tröttnat på att vara rebell eller något i den stilen?’ frågade hon, och klappade honom på armen lätt.
‘Jag är säker på att du klarar det, och om någon tvivlat på dina förmågor och lojaliteter kommer du hyllas efter detta.’ sa hon och såg på honom menande, ja kanske kunde även Bain vinna sin systers respekt. Klart det fanns något vemodigt i att han skulle behöva ta på sig en sådan risk, men hon hade tillit till honom.
‘Låt oss se vad som sker vid fängelset, utan att dra till oss uppmärksamhet, hm?’ frågade hon menande.
‘Så kan vi göra upp en plan, då vi har sett om drottningen faktiskt behöver hjälp eller inte. Efter de magiska trick du visade är jag säker på att du kan hantera dig själv.’ sa hon lite uppmuntrande, och tog tag i honom så de kunde röra sig igen, nu lite mer varsamt och tyst. Aenya med hela livet bakom sig i vildmarken rörde sig så gott som ljudlöst, Bain kanske skulle få använda magi för att dämpa sina steg om han hade tänkt på det.
De kom till sist smygandes bland träden, och Aenya blickade varsamt bland stammarna för att se vad som pågick. De kunde höra höga röster, och Aenyas blick var hård då hon tog in scenen.
‘Nå, för tillfället verkar de nöja sig med att försöka provocera henne verbalt.’ sa Aenya lågmält då hon gled tillbaka bakom stammen till sin brors sida.
‘Så? Vad tror du Bain? Ska du gå och försöka vinna drottningens respekt?’
Asgeir fick väl lov att hålla med Ylva där.
‘Visst, du har väl rätt som vanligt, men även i en pressad situation som i en sköldmur kan gott humör rädda dagen!’ sa han envist, kanske mest för att reta henne.
‘Och en smed som vet var alla vapens svaghet finns, och kan reparera rustningar och vapen efter att striden är över?’ tillade han. ‘Det är oersättligt!’ Han kunde inte riktigt släppa sitt lilla leende då han såg Ylva sedan försvinna iväg med Villi, ja det var ju något med kvinnan som var svårt att motstå. Samtidigt var saker, som alltid, komplicerade då man hade den bakgrund han hade, vilket gjorde att han kanske var försiktigare än han borde vara då han pratade med henne.
Villi gav Ylva en menande blick.
‘Ser jag ut som om jag vet något om hästar?’ fnös han. ‘Jag behöver ditt stilråd, så klart! Om man inte vet vad som är bra, så kan man åtminstone tänka på stil, inte sant?’ frågade han finurligt. ‘Du vet, vilken av hästarna som matchar mina ögon bäst, eller något sådant.’
Asgeir som pratade med Eirik nickade.
‘Jag tror han kan vara av användning.’ sa han med en lättsam självsäkerhet.
‘Om mor litar på honom så kan väl vi göra det med, tror du inte?’ undrade han. ‘Men du har så klart rätt, vi får hålla ett öga honom. Men låt nu inte dig själv bilda gråa hårstrån över all oro, hm?’ frågade han och klappade Eirik på axeln.
Villi var så klart bra att konversera då det kom till småpratet, svarade på frågorna utan att svara på dem och verkade trevlig och lättsam på alla vis.
‘Åh, verkligen?’ frågade han över Aunbräckes berättelse, även om han egentligen inte var så intresserad av Asgeirs ungdom, men Ylva kanske var.
‘Låter som om han var lika galen då som ha när nu!’ skrockade Villi. ‘Säkert ett släktdrag, hans mor är likadan.’ konstaterade han vetande. Vid frågan skrattade han.
‘Jaga, jag? Ser jag ut som en vildmarksman?’ frågade han finurligt. ‘Inte riktigt min styrka, får jag erkänna. Lite för bekväm av mig, kanske. Jag är nog mer som du, helst håller jag mig borta från knivar och smärta.’ vid frågan skakade han på huvudet.
‘Vad jag föredrar? Tur att jag har en rådgivare här!’ sa han och klappade på Ylvas rygg, och himlade lite med ögonen åt henne som för att visa sina ögon så hon kunde välja den snyggaste hästen åt honom.
Ayperos närvaro i hennes sinne var som ett mörkt hav, lugnande för att de kände varandra, men hisnande kanske då man började känna på djupet av de många år han levt vilket ruvade där i utkanten av deras kontakt. Något i hans närvaro verkade tveka en stund, kanske kände han skillnaden där i henne. Att det fanns något mer än det två där mellan deras kontakt, hur litet det än var. Men för tillfället tyglade han sig, och fokuserade på deras mål för stunden.
‘Nå, du är starkare än din bror. Trots allt, är det du som är här och inte han.’ sa Ayperos lugnt, med en full tillit på att hon skulle klara det. Kanske också en liten förväntan där. Så klart, det gapande hålet i deras trio skrek i tomheten, men Ayperos länkade sina krafter med henne för att hjälpa henne att fokusera och nå sina egna krafter. Allt verkade tystna då de inte längre kände av stadens invånare, utan sträckte sina sinnen längre bort. Kanske var det så, att de inte kunde nå honom. Men efter hennes ord var det en närvaro som mötte dem. En mörk sådan, en som de hade skapat, som svarade på kallet och vände sin uppmärksamhet mot dem. Ayperos suckade lågt då de släppte anslutningen.
‘Han är på väg.’ konstaterade Ayperos, och såg på henne med en gnutta stolthet i de mörka ögonen.
‘Bra, snart behöver du inte mig för att sträcka ut med ditt sinne. Fokus och vilja är vad som behövs, du hittade det till sist.’ sedan blev han tyst, försjunken i sina tankar över vad han känt då de anslutit sig med varandra. Han ledde henne till en av sofforna där i lägenheten, och satte sig ned med henne bredvid sig.
‘Isra, jag känner att det är något du vill berätta. Men ändå inte.’ sa han till sist, och såg på henne med en intensiv men förvånansvärt tålmodig blick.
Aenya mötte hans blick fortfarande med en viss intensiv skärpa i sig, nästan lite utmanande. Men kanske mjuknade hon lite, då hon såg sin lillebror påverkad så av hennes humör. Trots allt verkade det som om den fruktade ledaren för upproret hade en svag punkt då det kom till Bain. Kanske något hon inte förväntat sig själv heller. Men i slutändan var hon den enda hon hade när det kom till familj. Hon verkade ha något i tankarna efter vad han sa, funderade lite medan hon fortfarande mötte hans blick.
‘Och vakterna var beredda att trakassera henne lät det som på dig.’ muttrade hon, tanken gjorde henne illamående – ja hon skulle nog få ta och läxa upp dem rejält senare.
‘Men det verkar som om vi har en intressant möjlighet här, Bain. Du räddar prinsessan från tölparna, vinner hennes förtroende de kommande dagarna, ja kanske du till och med fritar henne till sist utan att någon vet om det. På det viset kommer du få reda på vad högalverna planerar till näst. Hm? Kan du göra det?’ frågade hon, och la en hand, förvånansvärt ömt, på hans kind.
‘Vi är blinda just nu, och jag behöver något som kan visa oss vägen. Detta kan vara det vi behöver.’ hon talade mildare nu, men det var tydligt att hon hade en förhoppning på honom.
Aenyas snabba steg var otåliga, och visade ingen nåd för hans känslor eller oro över hur hon reagerat. Just då kände hon bara ilska, märkligt hur hon så lätt blev arg nuförtiden utan att själv märka av det. Kanske var hon bara alltid arg, med några lugna stunder emellan. Inte svårt att tända eld på den elden.
‘Förlåt?’ fräste hon åt hans försök att förklara sig medan de rörde sig samma väg som han kommit, över rötter och genom snår.
‘Visst, det ska jag väl försöka tro på.’ fnös hon över hans bortförklaringar, för att sedan stanna upp så plötsligt så han säkert nästan skulle snubbla in i henne, men något han sagt hade fått henne att reagera och hon ställde sig ansikte mot ansikte med honom. De intensiva gröna ögonen låste sig i hans.
‘Nå, fick du ens reda på något som vi kan ha nytta av?’ frågade hon skarpt, med undertonen som så klart frågade om han hade fått reda på något som var nyttigt för upprorets mål. Kanske fanns det ändå någon logik i det han sa.
‘Någon att lita på, säger du? Tror du att du kan vinna hennes tillit, menar du?’ undrade hon lite vaksamt, som om hon inte var helt övertygad än.