Erbjudandet verkade inte falla jägaren i smaken, han gav bara en grimas i frustration över mörkeralven som kommit i hans väg och lagt sig mellan honomo ch hans byte. Vaksamt såg han på Yazfein, övervägde sin motståndare, övervägde trollet. Även om han var beslutsma på sitt mål tänkte han inte offra sitt liv för en kamp han inte kunde vinna. Något verkade skifta i hans hållning då han övervägde mannens magiska uppvisning med svärdet.
“Ta du trollet och låt henne mörda dig om natten då du vänder ryggen till.” fnös han.
“Och du, jag kommer aldrig sluta jaga dig.” spottade han åt trollet, innan han backade mot skogsranden och in i skuggorna.
Tova hade backat tillräckligt för att pressa sin rygg mot ett träd, en liten figur som stirrade efter jägaren med sina stora gula ögon, en blick som förväntade sig att han skulle komma tillbaka när som helst. Hennes läppar darrade lite, men hon svalde och hittade någon slags styrka.
“Tack… För att du skyddade mig.” sa hon, inte helt det resultat hon önskat, men bättre än döden.
Vad Maeve än hade tänkt såga hade Arand inte förväntat sig det skämtsamma hon kom med. Kanske ett bevis på att hon fortfarande fanns där under den hårda ytan och de hårda månader som passerat. Han skrattade, kunde inte hindra det, Arand den allvarlige vars mask bröts för ett ögonblick.
“Vindruvor och vin? Har ni barbarer ens sådant här?” frågade han retsamt. “Här trodde jag det var brännvin och kött som var på menyn, kanske lite öl om man har tur.” sa han med en viss munterhet i blicken. En viss tyngd på hjärtat la sig, kanske över hoppet att allt skulle bli bra igen. Än vågade han inte helt tro det, än var han för mör, och hennes ord bekräftade det.
“Ser jag så jävlig ut?” undrade han.
“Nå, jag känner mig ganska sliten, måste jag erkänna. Men jag längtar efter att komma bort från denna plats, jag har fått nog av den.” erkände han med en gest över staden som de varit i en lång stund nu genom fångenskap och krig.
“När är du frisk nog att resa, tro?” undrade han. Frågan var kanske tvärtom, när skulle han vara redo, fragil som han var med magins kraft som tagit musten ur honom?
Aenya som alltid verkade så rakryggad och säker på sin sak, säker på sitt mål och sin tro hade plötsligt en skugga av osäkerhet över sig. Något hon aldrig kunde visa i lägret förutom i de ensamma stunderna i sitt tält, om ens då. Nu då hennes gröna ögon höjde sig mot Bain som närmade sig fanns det något sårbart där, men kanske var hans ord tillräckliga för att ge henne tillbaka en gnutta av hennes styrka och hon nickade, svalde ned klumpen som formats i halsen och tårarna som envist gränsade att svämma över skålens rand.
Först verkade hon inte riktigt kunna ta emot de goda orden, på samma vis som det kunde vara svårt att ta emot en komplimang. Hennes annars säkra blick flackade undan, snett ned mot marken medan hon lyssnade på hans ord. Hon nickade då och då, och svalde sina tårar innan hon höjde en något glansig blick upp mot honom.
“När blev du så vis, din dummer?” frågade hon med ett snett leende och gav honom en dunk på axeln med sin näve, något som för en skämtsam soldat inte skulle vara något, för taniga Bain säkert ett blåmärke.
“Låt oss röra oss.” höll hon med och började traska, med lite nytt hopp i hjärtat efter Bains ord.
En stund senare närmade sig den vackra bron, som en plats frusen i tid där det alltid var vackert med vattnets flödande och brusande. Väktaren syntes inte till först, men på något vis verkade han bara stå där då Bain och Aenya kommit halvvägs över bron. Närvaron var påträngande, inte på ett obehagligt vis, men intensiv som ett ljus, då den uråldriga och magiska närvaron var stark nog till och med för en utan magiska förmågor att känna. Han verkade inte förvånad då han talade.
”Åter har ni kommit,” sade Eärmelindo, och hans röst var låg men bar som klang ur det förgångna.
”Bain och Aenya, syskon av samma låga, och du, Aenya, med håret brinnande likt morgonrodnad över fallna riken. Er ankomst har varit sedd i fjärran, men icke utan oro. Ty när elden stiger in i huvudstaden, rör sig även det som länge legat stilla. En kvist i en myrstack väcker mindre bestörtning än era steg skall göra bland råd och makt. Säg mig då: är ni redo att möta det som nu vaknar? Ty era val och era ord skall icke endast väga över era egna liv, utan över alvernas öde.”
Hans blick, blå och skarp som vintersolen vilade på dem. Det ljusa håret föll kring hans ansikte som ett tecken ur den gamla ordningen, allt det Aenya hade kämpat emot: högalvernas styre, deras arv, deras makt. Ändå stod Eärmelindo där med lugn och värme.
”Ni fruktar att jag skall neka er inträde,” sade han. ”Och det är sant, om jag följde rådets vilja, skulle portarna vara stängda för dig, Aenya Nairfindë. Men en tidsvåg kan icke hejdas av murar, ej heller av gamla alvers fruktan. Den kan fördröjas i dag, ja, men icke för evigt. Nu stundar den tid då vårt folk måste vända blicken mot en gemensam morgon, eller också mötas i strid och resa sig ur askan, om askan är det pris som krävs.”
Han teg ett ögonblick, och i hans ansikte låg något som kunde vara sorg, eller minnet av sorger äldre än deras minnen. Kanske hade den gamla alven sett detta förr.
”Må vishet vaka över era handlingar. Gå i Erethils ljus, barn av eld.”
Orden var en varning och en välsignelse i samma andetag, färgade av en melankoli som tycktes höra till själva stenen under deras fötter. Sedan steg Eärmelindo åt sidan och lät dem passera.
Aenyas blick mötte Eärmelindo, innan hon såg bort och gick rakryggad förbi med Bain på sin sida. Då de väl var över såg hon på sin bror, som för att bekräfta att de verkligen kommit över till andra sidan.
Gharf gjorde en liten gest mot sin hustru som för att bekräfta hennes ord. Neyir satt något spänd och stilla medan han väntade på vad Vesíva eller Isra skulle säga, och kanske kände han mer av Isras blixtrande blick än vad hövdingaparet gjorde. Gharf som alltid varit en enkel man som gick rakt på sak nickade som om saken var avklarad.
“Då har vi ett samförstånd, och Barastar kommer givetvis bistå er.” förkunnade han, som om tanken på att Tharmad rensat var en tanke som fyllde honom med själafrid. Neyir såg lite vaksamt på sin hustru, som om han förväntade att hon kanske skulle ingripa innan hövdingaparet sa något som skulle få allting att gå i kras.
Arands ögon betraktade henne lite oroligt då hon gav ifrån sig sina läten och grimaser. Sällan såg man Maeve i ett sådant skört tillstånd, även om hon hanterade det bättre än de flesta. Trots sin slitenhet log han liksom henne, då hon smittade honom med sitt leende och ord om semester.
“Frostheim? Kanske utan att de döda hemsöker oss denna gång?” undrade han förhoppningsfullt.
“Då blir det mer en arbetsresa, och det skulle jag gärna undvika.” erkände han. Hennes mjuka ord och andetagen som nuddade honom, nästan viskande, fick en liten varm rysning att gå genom honom och han nickade, blicken på hennes läppar och sedan hennes ögon.
“Det låter som en utmärkt plan. Frostheim… sedan får vi se. Någonstans fint och fridfullt. Jag har hört att Brinke ska vara trevligt.” man kunde ju i alla fall låtsas om att de skulle hinna göra sådant, innan det var dags att ta utt demonkampen igen. Han kramade hennes hand lite med sin.
“Kan jag göra något för dig?” undrade han, och nickade mot hennes bandage.
De hade så klart fått en ungefärlig rapport om saken via Vesíva och Neyir, men Gharf var en simpel man som föredrog att höra saker direkt från källan. Så han nickade tankfullt då drottningen annonserade sina planer.
“Så många genom Tharmad kommer väcka de döda.” varnade han.
“Är ni redo för det? För det är inte en fiende ni kan trötta ut, de kommer aldrig ge upp i sina försök att nå er.” sa Gharf och lutade sig tillbaka, och krafsade sig lite tankfullt under hakan.
“Men i respekt för våra avtal kommer vi göra vårt bästa att vägleda er genom de farliga länderna, och försöka undvika en sådan konfrontation. Det vore tråkigt om er armé var utmattad av en kamp mot de odöda innan de ens nått sitt mål.” han tog en klunk av sin dryck.
“Men sedan då? Säg att ni når ert mål. Iserion blir ert och grannländerna accepterar detta. Betyder det att ni är villig att diskutera en rensning av Tharmad i utbyte mot vår hjälp?”
Den mörkt klädde mörkhåriga mannen gjorde en menande gest över adelsdamen då hon kom fram, en liten bugning som för att introducera henne. Kanske han var hennes eskort eller livvakt.
“Min ärade dam, jag försökte precis få dessa herrar att förklara situationen.” började han förklara då hon dök upp. Han sträckte på nacken och hakan då soldaterna vågade ifrågasätta.
“Vem detta är?! Ni menar att ni inte känner igen Furstinnan Nenya från det ärade huset Saelorian?!” utbrast han, uppenbarligen förolämpad.
“Och jag kan garantera er, att varje sekund nu uppehåller hennes högvördighet här är en sekund era arbetsgivare kommer dra av era löner! Hon är väntad av furstinnan själv!” sa han och flängde med ett väldekorerat dokument med stämplar och vaxsigill i deras ansikten.
Vad som än skulle hända till näst verkade inte följa den vanliga ordningen. Dokumenten som skulle inspekteras blev så gott som ignorerade då det plötsligt brakade till, ett spratt högst antagligen orkestrerat av “spionen”.
Kaptenen skulle knappast komma upp på fötterna i första taget utan hjälp med tanke på tyngden som höll ned honom och fötterna som var fastbundna. De två andra som rusade stoppades tvärt av den mörkhåriges händer som verkade förvånansvärt starka i kontrast till mannens slanka yttre.
“Se så, nu lugnar vi oss. Hörde ni inte vad som sades? Allt är ett missförstånd.” sa han, och det var något silkeslent i luften då orden sades och de stannade trögt i sina rörelser, som om de inte gick att säga emot, som om de som hörde vad som sades gärna ville höra mer. De verkade genast lugna sig, och tveka mellan kaptenens order och mannens silkeslena ord.
“Denna individ är furstinnans förtrupp, som ni förstår är det väldigt farliga tider och sådana individer som furstinnan behöver alltid vara ett steg före och se att vägen inte är fylld av faror och potentiella banditer. Ni har visat er kompetens genom att identifiera henne som spion, för det kan man väl säga att hon är, furstinnans ögon och öron. Låt oss passera nu, för vi har brådskande ärenden till era arbetsgivare.” sa han och stoppade ett mynt i vardera hand, snabbt och skickligt som en trollkarl på en cirkus.
Om Ebbes irritation fyllde rummet som ett åskmoln verkade den ljushåriga mannen inte märka av det. Han hade ett sådant där irriterande ansikte som var svårt att inte tycka om. Skarpa käkar, ett stiligt och smittsamt leende, en inre glöd i de ljusa ögonen. Något som sade att det inte fanns några onda intentioner i något av vad han gjorde – eller åtminstone gav leendet intrycket det. Ett sådant leende som fick folk att sänka sin garde.
De där nästan glimrande ögonen föll på Ebbe då hans röst kom ut, och värdshusvärden såg lite nervöst mellan de två männen som om han gissade att nu kunde en värddhuskamp ske, och han var ju rädd för att möblemanget skulle få sig en törn. I dessa tider hade få råd med oväntade kostnader, även om förstörda stolar och bord hörde till vardagen. Mannen klappade värdshusvärden bara på axeln.
“Jag tar dagens och lite öl, gärna något vilt om ni har på menyn.” sa han, och mannen nickade för att återgå till sina sysslor, snabbt servera Ebbe och sedan ta itu med främlingens beställning.
Lugnt vandrade den ljushårige fram till Ebbes bord, och log muntert.
“En silkesservett vore skonsamt för näsan, kan jag gissa. Jag märker att jag trampat på dagsordningen här inne, ni får ursäkta mig min herre, detta värdshus är mig nytt och jag har inte full förståelse för hierarkin här inne.” han stod nu intill Ebbes bord.
“Men jag märker att ni är en man av integritet. Vad sägs om att jag bjuder herren på husets bästa dryck, eller kanske den starkaste om han föredrar?” undrade han och slog sig ned på stolen mittemot.
Medan andra kanske undvikit Ebbes buttra uppsyn verkade den helt glida förbi mannen.
Det kändes som att komma tillbaka till en annan tid för Aenya. Dal’elath yttre gränser såg orörd ut, som om det inte åldrats en dag sedan hon sist besökte staden för några år sedan. Den största förändringen var kanske snarare inom henne, och den fick henne att se på platsen med andra ögon. Tryggheten och skönheten som staden en gång utstrålat kändes kall och tom. Det hade varit tydligt under resan dit att hon var vildmarkskvinnan i familjen, då hon rörde sig smidigt som ett rådjur bland rötter och snår i sin gröna mantel som inte tycktes fastna eller orsaka besvär, och om kryp och knått besvärade henne sade hon inget. Hon väcktes lite ur sin tvekan inför att återförenas med huvudstaden av sin brors ord, och vände blicken mot honom.
“Min entré?” frågade hon, som om hon i ärlighetens namn inte tänkt på den. Men resan i tystnad hade nog i stor del berott på att hon funderat på exakt detta.
“Jag är väl mer orolig om löftet om asyl gäller, eller om de kommer vända sig mot mig och fängsla mig. Men som drottning Aliennas gäst måste jag väl förlita mig på att de inte kan lägga handskarna på mig utan att skapa en diplomatisk mardröm.” hon betraktade Bain och log lite snett, som om hon gissade vad han gjorde då han envisats med att kämpa med packningen genom skog och terräng. Det värmde på ett konstigt vis att veta att hon hade en familjemedlem som försökte göra sitt bästa för hennes skull.
“I ärlighetens namn skulle jag föredra om vi slank in i staden tyst först. Tror du att du kan sköta snacket vid bron?” undrade hon och nickade fram mot den vackra dekorerade bro som väntade dem över floden.
“Håll det kort och formellt, säg att drottning Aliennas gäst är här och ska eskorteras till hennes boning, så får jag bara hoppas att väktaren släpper in mig i staden.” hon kände sig på riktigt nervös över det.
“Tänk om han bara ser mörker i mitt hjärta?” funderade hon, nästan för sig själv.
Neyir hade gärnat velat sjunka ned under jorden med tanke på hur hans far var. Men i detta sammanhang var det bara att hålla god min och ge sin far en menande blick som för att förstärka sin hustrus ord.
Gharf hade fortfarnde bägaren höjd i en skål, som blev hängande lite i luften innan de andra skålat med honom.
“Tharmad och Snötopparna.” konstaterade han, saker gick raskt fram här och hans hand sänktes något.
“Barastar är redo att bistå Me’erisia så klart. Men våra pass och vägar är sköra och farliga. Hur många hade drottningen ämnat resa genom våra länder? Ni kommer behöva guider och hjälp, om de ovana ska klara sig fram levande.”
Gharf gav Renne en hastig blick, innan han såg på drottning Isra.
“Och vad är det egentligen som drottning Isra ämnar ge sig in i, undrar vi då? För om vi öppnar våra vägar dras vi in i er expedition, vare sig vi är aktiva eller passiva i förfarandet.”
Om Gharf kände av att han gått för långt eller brutit mot någon etikett visade han det inte. Men han tystnade lite då Renn tog till orda, det brukade ju vara ett tecken på att han skulle vara tyst en stund. Så han stoppade sitt prat och lyssnade på vad drottningen hade att säga. Hans skarpa blick vandrade över drottningen då hon kom vandrandes, elegant trots att hon uppenbarligen var havande.
“Mat och vin är alltid en god grund för samtal, vi tackar.” svarade Gharf rullande mörka ton, med en gest av tacksamhet över den väldiga bröstkorgen. Hans steg ekade då han dunsade efter drottningen med Renn vid sin sida, Neyir och Vesíva nästan tysta som möss i jämförelse då de följde.
“Detta är vad jag kallar fest!” sa Gharf muntert då han såg dukningen och allt som erbjöds, och då de väl satt till bords var han inte sen att utöva en skål med bägaren i högsta hugg.
“Skål för drottning Isra, och för vänskapen mellan Me’erisia och Barastar!” detta brukade vara ett tecken på att han snart säkert skulle börja berätta om krigshistorierna från då de kom till Me’erisias undsättning, om ingen skulle stoppa honom och hålla samtalet på det akut politiska.
Iserion var sällan en munter plats, och heller inte den enorma Järnporten som kändes oproportionerligt mäktig och dyster. Men sällan hade Iserion som stad varit så dyster som den var nu efter att Athals tempel förstörts och inte var mer än en rykande askhög. Moralen i staden var låg, och det arbetades ständigt för att gräva fram religiösa klenoder och rädda det som kunde räddas. Trots att det redan var flera dagar sedan pyrde fortfarande eldens rök ur högen och kunde ses väl från Järnporten, och ryktena i staden var som eldlågorna själva då de gick genom staden. Det viskades om kultister, demoner, häxor – andra talade om Athals vrede och missnöje, något som prästerskapet jobbade hårt med att försöka tysta.
Förutom detta gjordes stämningen knappast muntrare av det vanliga, den uppenbara skillnaden mellan människor och alver och nu om någonsin nyttjade man arbetskraften i den alviska slummen som fick samla och forsla bort skräp från tempeltorget i led bevakade av soldater.
Det låg något annat över staden med, kanske en subtil ton och stämning som sade att det faktiskt fanns något där. En närvaro som inte hörde hemma där. Kanske det var just den som lockat till sig Echine, denna subtila underton som antagligen resonerade med hennes undermedvetna som myrkling. Demonblodet.
Stämningen var som sagt spänd, och gjorde vakterna mindre muntra än vanligt vad gällde resenärer som kom och gick. En bit bakom Echine harklade sig en röst lätt, inte rossligt och obehagligt utan med någon slags mjukhet i sig. En figur klädd i mörka resekläder, med mantel, stövlar, tunika och hela helherten i mörka toner, liksom lika mörkt hår som för att lägga pricken på i:et. Den enda kontrasten var den ljusa hyn som nästan tycktes bländade i havet av mörker som omgav honom. Ögonen var ljusblå och betraktade vakterna frågande.
“Är porten stängd eller varför stannade flödet?” undrade en silkeslen röst som nästan var som en smekning.
“Vi skulle gärna betala tullen och resa, om herrskapet inte motsäger sig?” främlingen gled fram till Echines sida, som för att se vad problemet var. Där Echine varit kortare en vakten var denna främling snarare huvudet längre än vakten, högrest och slank.
Arand gjorde en gest åt henne då hon reste sig.
“Du behöver inte…” började han och tog ett steg fram för att hindra henne. Men det var så klart redan försent innan den envisa kvinnan kommit upp och lagt armarna om henne. Kanske var det allt som krävdes för att köra luften ur honom, den enkla mänskliga kontakten och omfamningen. Tills denna stund kändes det nästan som om han gått på lånad energi, tills han kunnat försäkra sig om att Maeve var säker. En liten pust lämnade hans läppar som om omfamningen kastade luften ur honom, även om den inte varit så tung då de båda var ganksa svaga i den stunden.
“Vi klarade det då?” frågade han, nästan som om han behövde en bekräftelse på det. För det kändes som om han varit i ett ständigt drömtillstånd sedan han använt sin magi. Han reflekterade lite trött över hennes ord.
“Det var väl tur, att din bärsärk inte tog över helt.” sa han med sin torra humor, och hennes skratt smittade av sig för att få honom att le lite. Vågade han slappna av och känna lite trygghet han med, kanske?
“Sätt dig nu innan du trillar och slår ihjäl dig. Det vore väl för tragiskt om du lyckades med att besegra fienden och sedan bryta nacken för du är för svag att stå upp?” undrade han och satte sig ned med en duns tillsammans med henne på sängkanten som knarrade under deras vikt.
“Hur jag mår?” undrade han. “Aldrig bättre.” ljög han torrt och skakade på huvudet.
“Nej, för att vara ärlig, så var nog mitt försök bortom mina gränser…” erkände han lite trött.
“Jag känner dess effekt på mig än, som om jag inte ätit eller sovit på en månad.” han höll upp sina händer framför sig som kändes som om de saknade all styrka, men såg nästan förvånat om än något trött på henne då hon la sin hand på hans kind och fick honom att se på henne. Det som inte hade ändrats var hans gula ögon, även om de var något trötta såg de på henne som de brukade göra, med någon slags värme som inte fanns över för många andra.
“Jag tror vi båda förtjänar lite semester, eller vad tror du?” undrade han, rösten inte mycket mer än ett dovt mullrande då han talade lågmält.
“Handelskvinna då. Vi kan vara din eskort!” sa Faegrim muntert, som om det inte var svårare än så.
“Jag har mina dolkar och min charm.” sa han retsamt och gjorde en gest mot ungdomarna.
“Så, vi reser österut imorgon så löser vi allt det praktiska på vägen. Varför oroa sig, då det kommer en morgondag?” undrade han glatt.
“Trollkarlarna i den magiska staden kan säkert hjälpa oss reda ut allt detta, och du har säkert något fint du kan köpa och sälja där. Jag har hört de har fantastiska hantverkare där!”
Tova gav ifrån sig ett högt “uff” då vinden kastade om hennes hår, stark nog att flytta henne och ge henne den puffen hon behövde för att rulla bort från dolken som kom farandes. Hennes sinne hade inte ännu inte riktigt kommit ikapp med hur nära döden hon varit då dolken slog i marken med ett dovt läte av dolk som grävde sig in i jord där den tidigare sökt kött. Hon skrek till, inte riktigt med någon tanke eller mening då hon kastade det första hon hittade i sina många fickor mot jägaren, en flaska som sprack och utsöndrade en stank illa nog att få jägaren att haja till för ett ögonblick.
“Jävlar…!” väste han, kanske delvis över Yazfein, och delvis över det envisa trollet. Denna jakt hade blivit oväntat komplicerad. Hans tänder bets samman i smärta över Yazfeins klinga. Det var uppenbart att han blödde på sättet han tappade sin tidigare stridposering, med en grimas mot Yazfein.
“Så, hur mycket ska du ha för henne?” frågade han mellan djupa andetag, klingan i hand men något mer sänkt än inann.
“Hon är värd en god belöning på hundra silvermynt. Det är mycket pengar.” sa han.
“För jag lovar dig, om du forsätter denna strid tar jag med dig till graven vare sig jag lever eller dör.”
Liksom Renn verkade inte Gharf så bekymrad över deras sons varningar. De hade klarat av kris efter kris i sina dagar, och på något vis verkade det alltid som om saker och ting var desamma.
“Kanske är det en ny drottning på tronen, men Me’erisia och Barastar är sig båda lika.” ansåg han på sitt enkla vis.
“Men en sak kan man vara säker på, krig finns det alltid gott om i världen.” Neyir delade en blick med Vesíva, som om han kanske började ångra denna träff men det var försent att backa ur nu.
Inne i tronsalen föll Gharfs blick nyfiket på allt omkring sig. Kanske inte som en ledare borde göra, med huvudet rakt och blicken rakt på ledaren de skulle möta. Istället vandrade hans blick hit och dit, och tog nyfiket in alla detaljer så som ett barn skulle göra – förundrad över allt han såg. Jo visst hade han ju varit där många år sedan, men det imponerade honom lika mycket nu som då med alla detaljer och all konst som omgav dem, hantverka som tycktes för fantastisk för att levandes händer var skaparna.
Men lagom tills att de var på respektabelt avstånd från tronen stannade han och gav Isra ett nästan familjärt leende. En bugning med en hand över den breda bröstkorgen, till synes opåverkad av stämningen som ruvade där inne. Vad än Neyir och Vesíva tänkt säga var Gharf snabb med tungan, men kanske Renn skulle styra upp det vid behov.
“Tack, drottning.” sa han och ögnade henne på ett vis som säkert skulle anses oartigt av de flesta.
“Jag måste då säga det, ni påminner mig om er mor. Lika elegant och överjordisk. Att vara här inne i detta rum och i er närvaro är som att gå tillbaka i tiden till åren då vi stred sida vid sida med de som var lojala er familj.” sa han och log muntert, innan han såg lite mer allvarsam ut.
“Budet om hennes bortgång var en mörk dag, även för oss, och det är inte förrän nu som jag personligen kan beklaga sorgen, från både mig och från Renns sida.” sa han med en gest mot sin andra hälft. Han skulle säkert fortsätta pladdra med sin mörka röst som verkade fylla salen, om ingen av ungdomarna eller Renn tog över.
Audgisil nickade hastigt åt Maeve och gav Ranghildr en blick, en liten nickning som uppmanade henne att komma med honom. De lämnade rummet Maeve låg i en stund, och på vägen mötte Audgisils blick strängt Arands. Men monsterjägaren fick ändå en uppmuntrande nickning och en klapp på axeln, innan Audgisil och Ranghildr gick ut för att ta lite frisk luft från den rökiga stugan. Det var fortfarande som en myrstack i staden runtomkring dem, och han såg lite tankfull ut.
“Så, vad tror dom Maeves vän?” undrade han och såg på Ranghildr, ett svagt leende på läpparna.
“Märkligt, inte sant, att vara tillbaka här?” sa han, kanske ytliga ämnen, som för att inte tala om det verkliga som troligen låg i båda deras sinnen. Dödandet av Turin. Hämnden Maeve utfärdat för deras döde son.
Arand var inte den som brukade vara nervös inför att möta eller träffa folk. Men av någon orsak kändes det väldigt känsligt att vandra in här. Kanske det var hans vänskap med Maeve som gjorde att han ville visa ett gott intryck. Så han, som sällan brukade visa sådan hövlighet, böjde huvudet respektfyllt och artigt både för Audgisil och Ranghildr då de passerade varandra, innan han steg in till Maeve.
Han såg förjävlig ut, det var inte svårt att se – speciellt inte för Maeve som sett honom i väder och vind. Det såg ut som om han åldrats tio år, som om han magrats och hans hud tycktes mer spänd om hans ben. Men kanske det inte var så konstigt, trots allt hade han använt farligt mycket magi och det tärde på honom. Men kanske den ändå tagit lite mer ur honom än både han och Maeve förväntat sig. Inte helt olikt hur Maeves krafter fått ta en rejäl törn efter kampen och skadorna hon fått utstå. En stund stod han tyst utan att riktigt veta vad han skulle säga.
“Maeve… hur mår du?” fick han ur sig till sist, efter en lite spänd tystnad, och såg på henne, som om han försökte finna några livshotande skador och tecken på henne.
Bara några dagar senare efter en inbjudan man inte tackade nej till kom ett skepp med Barastars och Handelsgillet Bläck över Me’erisias gränser. Eskorterad av rikets flotta tog de den märkliga färden genom malströmmen ned till staden på havets botten med sin skyddande hinna runt sig, och Barastars ledare kunde bara skaka på huvudet. Precis på samma vis som då han kommit dit så många år innan för att hjälpa Isras mor ta tronen från hennes syster.
“Det känns som att vara ung igen.” ansåg Gharf med sin mörka basstämma, en imponerande man trots sina äldre år då han var bredaxlad och högrest, mer högrest även än de flesta barastarer, som i sin tur ofta var minst huvudet längre än människor från riken som Karm och Iserion. Hans familj var med honom, hans hustru, hans son, deras barnbarn, medan deras andra son fick hålla ögat på Barastar medan de genomförde denna diplomatiska visit.
Neyir gav sin far en menande blick.
“Håll tungan i styr, far, det är andra tider i Me’erisia nu än då du var här sist. Man vet inte vem man kan förolämpa och vilka konsekvenser det kan leda till. De är känsligare än oss, och talar med silkestungor. Så låt Vesíva och mig ta hand om majoriteten av pratet, är du snäll?” Gharf fnös åt det, en man som föredrog att tala rakt och ärligt snarare än att linda ord i bomull och falska budskap.
Väl i hamn eskorterades de snart genom den färgglada staden med sina kristallyktor och korallstensbyggnader mot palatset, och drog till sig en hel del blickar. Även om Me’erisia var mer kopplat till omvärlden nu än det varit några generationer sedan var en delegation från Barastar för de flesta något totalt främmande och exotiskt.
I palatset eskorterades de genom vackra korridorer, förbi mängder av dekorerade soldater, tills en härald annonserade hövding Gharf, Renn, deras son och sonson, samt Vesíva innan de skulle gå in i tronsalen och möta drottningen vid hennes fagra tron. Gharf log självsäkert, som om inget av detta påverkade honom, och blinkade med ett öga mot Vesíva och Neyir.
“Visa hur man talar till Me’erisias drottning då, ungdomar, men jag kände hennes mor. Kan ni säga detsamma?” Så öppnades dörrarna och sällskapet tilläts komma in och närma sig drottningens tron.
Meren lyssnade tålmodigt och stilla på ordne och förklaringarna, och i hennes blick var det tydligt att hon vägde vad som sades. Vägde ordens sanning, värde, vikt, vägde hur dessa två människor resonerade och talade. Till sist nickade hon, som om hon hörde vad hon behövt höra, och kommit fram till att andemeningen var sann bakom budskapet, snarare än falskhet som för att stilla hennes oro i ett försök att inte få henne att backa ur kampen.
“Ni talar som en av våra äldre. Av någon anledning hade jag inte förväntat mig det.” konstaterade hon, och böjde huvudet med en hand över bröstkorgen – en gest i respekt och tacksamet, liten men nästan omänskligt smidig, en liten rörelse som visade att även om de var lika var de också helt olika folkslag.
“Jag måste tro på att det vi gör, att de uppoffringar vi snart spiller i blod, leder till en bättre framtid. En framtid där våra folk kan leva i harmoni.” hon drog efter andan lätt.
“Men jag vet också att vi kommer prestera bättre om vi lär känna varandra lite mer, bortom denna fasad av artighet och titlar. Så, ska vi ta dessa timmar och prata som vänner?” undrade hon och såg mellan de två.
“Eller föredrar prinsessan och generalen bli lämnade ifred?”
Audgisil såg lugnare ut än han kände sig. En oro gnagde inom honom att utmaningarna varit för stora för Maeve, att Valhall skulle komma och hämta henne nu efter hennes bragder. Men för Ranghildrs skull och framförallt för Maeves skull höll han sig lugn. Han hade försvunnit en stund för att styra upp uppstädandet av staden och organiserandet av deras ockupation. Men han märkte snabbt att befälkädjan hade fungerat som förväntat och saker tog sin egna fart. Så mycket död, så mycket blod, reflekterade han, så många liv förlorade för en dispyt som han och Ranghildr satt i rörelse så många år sedan. Kunde detta vara slutet, eller skulle detta våld bara leda till mer våld? Vad hade Kettil, den lugna och sansade pojken, sagt om allt detta?
Sådana tankar kunde gnaga en för alltid, och då han såg att hans närvaro inte gjorde mer hade han återvänt till sin familj. Gardet släppte givetvis förbi honom.
“Ah, här doftar det gott!” konstaterade han då han steg in genom dörren, munter som vanligt, på sitt smittsamma vis. Han stack in huvudet i rummet där Maeve och Ranghildr var.
“Hur mår vår kämpe? Jag hittade lite färskt vatten.” sa han och höll upp en vattensäck som skvalpade i hans hand.
“Och… nå, jag hittade din vän med. Utlänningen, Arand. Vill du träffa honom?” frågade han, och såg även lite frågande på sin hustru, om han skulle tillåta honom som matgäst.