Eirik suckade. Det var så kallt att vintrarna hemma i Frostheim kändes som vår i jämförelse. Men det var inte kylan som tyngde honom. Visst var den jobbig, speciellt när han skulle försöka spana. Dimman gjorde allt dessutom så mycket värre. Den la sig som ett tunt vått lager på allt, hästhår, yterkläder, verktyg. Inget kom undan, togs det ut i luften blev det fuktigt. Eldarna användes flitigt för att hålla både kläder och hästar så torra som möjligt och många av männen gjorde upp stora lågor för att bli så torra som möjligt.
Nej, kylan skulle de klara av. Det fanns tillräckligt med virke längs vägen även för tillbakaresan och dimman skulle heller inte vara för evigt. Mer oroväckande var tanken på ifall deras resa skulle visa sig vara för intet. Relationerna till jättarna var varmare än de varit på länge, men det garanterade inget samarbete.
“Det har gått så bra det kunnat, inga planer kan förutsäga det här landet.” Antingen log gudarna mot dem eller så var de redan bortglömda. Eirik hade inte förvånats över det senare, reste man till landet gudarna glömde kunde man knappast förvänta sig deras gunst. Han hejdade sig i den tanken. Undra om jättarna såg på saken så. “Vi går inte längre på kartor, de säger oss ändå inget användbart. För tillfället behöver vi egentligen bara följa kusten till bergen.” Egentligen hade det varit snabbare att segla över Idrisbukten, men Eirik hoppades att jättarna skulle uppskatta hästar mer än skepp. Dessutom skulle det varit ännu blötare och ännu kallare på en båt. “Har du stött på jättar förut Asgeir?”
“Hammar och slag,” Skrattade Aunbräcke till. “Tror inte jag någonsin träffat någon man som hästar avskyr så. Man skulle kunna tro att du är en varg i människoskepnad.” Att den inte är kräsen hade definitivt blivit viktigast, utöver att hästen skulle behöva klara av resan. Aunbräcke såg inte emot att få höra om hur hans häst kollapsat halvvägs på resan. Att hela följet vägrade ge ut någon information om vart de var på väg gjorde det hela mycket svårare. Den där Villi verkade knappt intresserad av hästarna, vilket nog gjorde hästarna mindre intresserade av honom. Irriterande nog var Torsten faktiskt hjälpsam för en gångs skull, för det mesta. Ett par gånger avrådde han Villi från en häst som Aunbräcke hoppades på att de skulle välja. När de väl hittade en häst åt Villi var Aunbräcke nästan glad att det var över, trots att de hade gått för ett lågryggat och enkelsinnat sto som antagligen inte skulle dra hem någon ära.
Innan bröderna gick iväg till stallet vitade Eirik till männen att vara redo när de kom tillbaka. De hade ett uppdrag och det lönte sig knappast att stanna på Aunbräckes gård i onödan. Väl inne i stallet såg hela följet lite trötta ut. Torsten gav Eirik en lite menande blick som berättade att att hitta en häst inte riktigt varit så enkelt som det låtit. Aunbrcäke höll dock på att leda ut en häst medan en dräng kom med sadel och betsel. Medan drängarna sadlade stoet tog Eirik Aunbräcke i hand och tackade honom. “Ja vad säger du Asgeir?” Vände Eirik till sin bror. “Var det något mer vi behövde få gjort?”
Det var inte mycket att göra åt nu. Det var dock skönt att vara stilla en stund. De hade varit i rörelse hela förmiddagen, och skulle fortsätta i minst samma takt framöver. Runtomkring dem sträckte ryttare på benen, satte sig i gräset eller lutade sig mot sina hästar. Eftersom de fått order om att inte vandra iväg fanns det inte mycket att göra, vissa pratade lågmält med varandra, andra kollade rustningar och hjälmar. Det var nog skönt med lite andningsutrymme, men många ville av snabbt. Aunbräcke hade en förmåga att få sina gäster att dröja kvar längre än de tänkt och en ineffektiv första dig var aldrig ett gott tecken. Planeringen i sig gick snabbt. Inga större nyheter hade kommit fram, skatan var tillbaka men det förändrade knappt deras planer. “Då så,” Sträckte Eirik på sig. “Ska vi se om de hittat en häst till vår nya följeslagare?”
Inne i stallet höll Aunbräcke följet igång. “Usch, föredrar att lämna fällor för kräken. Brukar funka lika bra.” När Ylva pekade på hästen ryckte Aunbräcke på axlarna. “Visst,” och gav tecken åt en dräng att ta ut den. “Kuster är en flitig liten häst, bara lite dålig på att orka med vårt väder. Hon är för det mesta en Donhäst men två generationer tillbaka har hon nån typ av Barastar stam, antagligen varför hon inte tycker om vädret här.” Med det sista skrattade Aunbräcke till lite men lät hästen ledas ut. “Jag skulle snarare rekomendera den här” Aunbräcke klappade manken på en häst som stod i en mindre box med bara två andra hästar. “Gjedig. Han är en mix mellan våra inhemska nordliga varmblod och en Mahadwenisk Calabre. Snabb som vinden och orkar långa sträckor.” Han pladdrade på passionerat och tittade först tillbaka på de andra när han var klar. “Jag vet ju knappt vad ni letar efter, förutom att ni ska resa. Gjedig är ett bra val oavsett, men jag kanske har bättre. Vad är viktigast? Ork? Styrka? Snabbhet? Att den inte är kräsen?”
“Ärligt, jag vet inte.” Eirik svarade Asgeir fundersamt medan han gav tyglarna till någon som skulle kontrollera alla remmar och se över packningen. “Han kanske inte är i kuv med Turin, men han är oberäknelig. Han är trevlig och kan säkert vara till hjälp,” Eirik blickade bara lite snabbt runt omkring dem för att se vilka som var inom hörhåll, så la han till mycket tystare. “men han verkar gå med sina egna regler. Han har inget som binder honom till vårt uppdrag och jag tror det är bra att komma ihåg det.” Någon satte upp ett bord vid dem och la upp en karta. Innan de skulle prata planer vände han sig snabbt till Asgeir. “Vad tycker du själv?”
Aunbräcke, tillsammans med ett litet följe, ledde trion längsmed en av de stenbelaggda vägarna på gården. På ett välkomnande sätt samtalade han med trion, berättade om husen de gick förbi, introducerade människor och frågade frågor. Hur hade deras resa varit hittills? Vart var de på väg? Ville de ha något att dricka? Eller rättare sagt samtalade han med med Ylva och Villi. Torsten drogs så klart in i konversationen då och då, om det var en allmän fråga eller något som Ylva eller Villi inte helt kunde ge svar på, men Aunbräcke föredrog att vända sig till de nya ansiktena.
“Visste ni att när jag var yngre jagade jag och Asgeir ibland björn med bara yxor?” Skrockade han lite. “Efter bara några gånger blev han trött på det och skulle velat försöka med bara kniv men då blev det för mycket för mig, inte ens i min ungdom var jag storsint nog att försöka det men han överlevde så kanske han hade rätt. Hade det inte varit något? att som en fetnande köpman som jag kunna säga att jag jagat björn med bara kniv? Du måste säkert ha några fina jaktberättelser själv?” Med det sista vände han sig mot Villi.
Det tog inte lång tid för dem att komma till en avlång och ståtlig byggnad med ett tak som nästan nådde marken men lämnade ett litet glapp där man kunde urskilja en bit fin stenvägg längs med marken. Inte bara var Aunbräcke rik nog att ha ett stall, han var rik nog att ha ett stall finare än många människors hem. Bakom dörrarna visade sig ett förvånansvärt trångt virrvarr av hästar i olika typer av bås och människor som tog hand om dem. Dock väjde folk ur vägen för Aunbräcke och hans följe.
“Då så, vilken typ av häst föredrar du? Nu under vintern är de flesta arbetshästar inomhus men om du letar efter något bättre har vi det längre upp. Dock finns det några hästar jag inte kan lova bort, jag skulle väl inte vara en bra värd om jag gav bort mina gästers hästar,” Det sista sa han med ett litet skratt innan han började visa en häst efter en annan till synes på slumpen.
Efter att ha hoppat ner vinkade Eirik till en av hans män, som började rida i förväg för att skaffa en häst. Antagligen skulle han inte hinna mer än leta fram ett par hästar och förhandla sig till möjliga priser innan gården var i synhåll för dem, men de skulle i alla fall inte behöva stanna för det. I samma veva slängde han ett öga på Evert, en äldre krigare, som redan börjat instruera de andra. Det var lugnande för Eirik att veta att han hade ett antal vältränade krigare som till en stor del visste vad de skulle göra även utan specifika instruktioner. Inte alla, men tillräckligt många för att få det mesta att fungera.
“Vi gör mer än bara super, slåss och festar,” sa Eirik med ett litet leende. “Vi sjunger och dansar också,” Men han kunde inte mer än skratta åt piken om Kaldrlänskt ego, det fanns de som var lite väl bräckliga där. “Nu under vintern finns det mindre att göra. Kanske jaga, tälja, prata och ligga. Under sommaren skulle allt du sa nästan räknas som en sak. men oroa dig inte, saker kommer allt hända här.”
De fortsatte vidare. Ibland avbröts deras konversation av nyheter, eller beslut som behövde tas. Det mesta verkade Torsten skicka till Asgeir, men Eirik behövde också vara uppdaterad. Dock kom det aldrig för viktiga nyheter, inget som inte vem som helst i följet kunde veta. Eirik själv fortsatte vara på sin vakt, uppmärksam på vad Villi frågade om, vad han sa själv, försiktig, men mannen var riktigt trevlig att prata med. Snart var de dock vid Aunbräckes gård och blev mötta av mannen som hade ridit i förväg och gårdens herre själv.
“Välkomna mina herrar. Som jag förstått det vill ni köpa en häst, men vill ni stanna längre finns jag såklart till ert förfogande.” Gunder Aunbräke själv var en lång och ståtlig man. Han hade alltid varit trogen Frostheims tron, men det var nog mest för att hans stora gård, trotts dess rikedom, aldrig skulle kunna mäta sig med staden. Det var bättre att bedriva handel än att bli nedbränd. På många sätt liknade han jarlarna, även om han inte hade den formella titeln eller den militära makten som många av dem hade. Dock var han betydligt rikare än hälften av dem.
“Du har vår tacksamhet, men vi är bara på förbi vägen. Vi hinner tyvärr inte gästa dig idag, men vi får se på tillbakavägen.” Skrattade Eirik till, glatt men inte hjärtligt. De tog i hand och hälsade. “Dock skulle jag gärna lätta dina stallar om det går bra,” Han vände sig till Villi. “Det här är Villi, en stark krigare, duktig spejare, snabb jagare och kunnig man. Tror ni att ni kan hitta en häst som passar? Jag har lite ärenden jag måste ta hand om.” Samtidigt vinkade Torsten till att följa med dem.
“Trevligt att träffas,” Hälsade Gunder och satte av mot stallet. “Vi hittar nog något, nu när hästarna inte är ute på åkern så här vintertid”
Efter att de gått satte Eirik av mot Asgeir.
“Ska vi skaffa dig en häst?” Frågade Eirik utan att [acknowledge] kommentaren om ålder. “Det är inte långt tills vi rider förbi Aunbräckes gård, det vore en liten sak att att skicka någon i förväg eller plocka upp en häst i förbifarten.” Han hade inget att bevisa, och det var trots allt något lite försäkrade i att Villi inte bara strök medhårs. Skulle en fiende riskera att sabotera sin position på ett så löjligt sätt? “Dock är det bara värt det om du vill ha en häst. Med någon annan hade jag redan skickat någon, men med dig vill jag ha din åsikt innan jag gör det.” Han sneglade på Villi med ett litet leende.
Tors hammare! Efter att stressen lagt sig, märkte han att han tyckte om mannen. Kanske var det direktheten, kanske att det var skönt att ha med någon mer med magiska krafter, kanske att Eirik själv egentligen velat vara mer fri. Oavsett var det roligt. Eirik hoppade ner från hästen för att kunna prata lite mer naturligt.
“Så, varför följa med? Du är inte obligerad att uppfylla våra behov.”
Det kunde gått… annorlunda? Eirik visste inte riktigt om han skulle vara glad eller besviken, men han släppte iväg skatan som seglade iväg västerut. “Hur mycket har du berättat för henne om resan?”
De red vidare. Situationen med Villi verkade i alla fall för tillfället lugn. Eirik hade inte väntat sig en så stark reaktion från Ylva, men kanske han borde. Villi var trots allt hennes vän, och ingen uppskattade att dras in i vad för tillfället liknade en konspiration mot en vän. Det hade nog aldrig varit en fara trots allt, men… Turin var slug,
Efter att ha pratat med Asgeir övervägde Eirik att sätta någon för att hålla koll på Ylva, bara för att se vad hon sa till Villi när de pratar, men det var att ta i. Den som höll koll på Villi kunde göra det. Med det var det dags att prata med mannen själv. Med en vink till Asgeir föll han bak i ledet till Villi och Torsten.
“Jag antar att ni är klara med rapporten?” Sa han lugnt när han kom upp bredvid dem.
“Ja,” Svarade Torsten muntert och gav en kort summering. “Det verkar ha skett ett kommunikationsfel och Villi var ämnad att följa med. Han kommer med största sannolikhet inte vara en börda för våra provisioner, utan snarare kompletterar vårt följe.”
Eirik nickade. Han hade inte förväntat sig att Torsten presenterat Villis sida så partiskt, men det kanske var lika bra. “Tack Torsten, du kan ge mig detaljerna senare.” Med det vände Eirik sig till Villi. “Informerade ingen dig om när vi skulle iväg?”
“Jag kan försäkra dig om att jag skulle vara misstänksam på vem som helst som plötsligt dök upp och ville slå sig med vårt följe. Men vad säger du Asgeir?” Var det rimligt att vara så misstänksam? Eirik blickade bak i ledet där han i periferin såg Torsten verka genuint komma överens med mannen. Är jag den enda som misstänker något? Ja. Men så hade det varit gång på gång, och det hade hållit dem säkra. Men hade inte Asgeir klarat sig väl på sin resa? Far var tillbaka hel och vid god hälsa. Och trots att mor blivit tillfångatagen hade hon inte lyckats fly?
Eirik nickade till Asgeirs ord. “Det är som ni säger, Villi har inte get oss skäl att misstro honom. Jag har bara en känsla av att något är fel.” Kanske var han bara paranoid. Med en gäll visslning började en skata cirkulera ner till där de red, och Eirik började skriva något på en lapp. “Jag föreslår en mellanlösning. Vi fortsätter som nu, håller ett öga på Villi, men tar honom vid hans ord. Jag skickar krax här med bud till mor, och kanske kan hon stärka Villis historia.” Han kliade fågeln lite lätt under hakan. “Gör hon det kan vi anta att allt är som det ska, men motsäger hon kan vi anta att något står fel till.” Eirik var nästan på väg att skicka iväg fågeln men hejdade sig, utåt sett skulle detta ändå vara Asgeirs expedition. Han pausade och gav de båda en möjlighet att invända, men vad skulle de invända mot? Att skicka en fågel till Sätet? Att låta Villi följa med?
Eirik gav dem båda en kort nick. “Tills vi vet mer kan det vara bra att inte ge honom viktig information om resan. Adgeir,” Han lutade sig närmare brodern. “Det hade varit bra ifall du inte försökte prata med honom, han är slug och vi vill inte att du ska ge mer information än du planerat. Ylva,” Eirik vände sig till smeden. “Jag vet inte hur mycket Asgeir berättat om resan, men det vore bra om du kan hålla dig från att söka upp honom. Kommer han och pratar med dig är det naturligaste förstås att du svarar och så, men var uppmärksam på ifall han börjar fråga om resan. Nämner han något om typ särbehandling eller så kan du säga att jag blev lite butter av att han stapla in sent. Några tankar?” Om ingen av dem hade några invändningar kunde han släppa skatan och låta den flyga mot Frostheim.
“Om mor skickat honom,” Ekade Eirik broderns ord, med lite mer tyngd på ‘om’. Han kunde inte skaka av tanken på att Villi var den perfekta spionen, eller i vade fall den perfekta spionens position. Att på sneda vägar anhänga sig till följet, att då undvika omfattande granskning och specifika ansvar, gav friheten en spion skulle behöva för att sabotera resan och komma undan. Och vem vore inte bättre för det än den evigt enigmatiska och oförutsägbara Villi? Det var helt möjligt att Mor bet honom följa med, men att han sedan försovit sig. En perfekt täckmantel.
“Jag vill bara se till att vi inte missar något,” la han till medan han såg Ylva närma sig. Samtidigt slängde han en blick mot Villis håll. Hans uppmärksamhet verkade upptagen av Torsten, men likaså verkade Torstens uppmärksamhet vara fullt på Villi. Eirik ville lita på Villi, men det var något i mannen som påminde honom om han själv. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad, förutom att de båda kunde använda magi var de på många sätt väldigt olika, men något kändes bekant. Något han inte gillade. Varför skulle…
Eiriks tankegång avbröts av att Ylva äntligen nådde fram till dem så han vände sig till henne. “Är det han säger sant? Bad du honom följa med?”
Villis plötsliga ankomst var… en oförväntad rynka i situationen. Nykomlingen var tveklöst användbar, men frågan var bara för vem. En skicklig magiker som plötsligt ansluter sig till följet… Eirik sneglade på hans packning och klädsel. Hade han planerat att springa bredvid hästarna? Av vad han hört var det inte en omöjlig tanke, men det var också en prima täckmantel för någon som inte planerat att resa långt.
Eirik tog ögonkontakt med en av sina informanter. “Rapportera till Torsten,” Sa han lite halv irriterat. “Jag och Asgeir måste se över ett ärende. En av oss kommer skicka efter dig när det är klart.” Torsten, en kort och spinkig man med en snabb och glad mun, nickade och klev av sin häst för att lättare kunna prata med någon utan häst. Han skulle hålla Villi upptagen i alla fall en stund, eller i alla fall hålla koll på honom. Om de hade tur skulle Torsten lyckas få ut något vettigt ur vilden, oavsett skulle de lära sig något. Torsten red i följets ända, Asgeir i täten. Att kunna urskilja ett enstaka samtal över det skramlet skulle vara onaturligt, magiskt så att säga…
“Jag gillar inte det här,” Sa Eirik tyst till Asgeir när de fått fart på gruppen och Villi var tillräckligt långt borta. “Visste du?” Hade Asgeir velat “glömma” vilden? Inte skulle väl Asgeir Ulfhedna bete sig så barnsligt? Han gav sin bror en stund att svara för att sedan vinka över Ylva, hon var skyldig dem en liten förklaring nu när mor var någon kilometer för långt borta för att ge sin sida av det hela.
“Förlita dig inte på mina ögon broder. Jag kommer behöva uträtta ärenden under vår vandring, och speja för mer än bara vår resa. Det är nog bra om du ger order till gruppen härdanefter” Även om Asgeirs ord tydligt var ämnade som beröm bildade de ändå en tyngd inom Eirik. Broderns sätt att prata, att vara, var så mycket mer lättsamt än hans. Han visste att Asgeir var klipsk, och ifall Asgeir var dumdristig skulle han varit död för längesen, men ibland kunde brodern kännas lite nonchalant. Lite väl nonchalant. Utan några klagomål välkomnade Eirik ett byte av ämne.
“Det är inte säkert att jättarna vet vad som egentligen händer. De vet att vi dödar varandra, men inte alls säkert att många ens bryr sig om det. Ännu mindre om vem som vinner. De har föga anledning. Även om de går på samma kalla ö som oss skulle de lika gärna kunna leva i en helt annan värld. Var inte förvånad om en och annan inte ens känner till ditt namn.”
De red ett tag och pratade om vad som kunde vänta dem åt det hållet, men snart gick konversationen över i prat om provisioner, vatten, vilken väg de borde ta och vilka deras alternativ var. Efter ett tag lutade Eirik sig in till Asgeir lite för att viska ytterligare. “Mina informanter mot öster har tunnats ut. Turin kommer säkert försöka något, men jag vet inte vad. Vi måste vara beredda.”
De närmade sig Ylvas smedja. Eirik såg på medan Asgeir dirigerade upprustningen. Själv hade han inte velat ha något nytt vapen, det hade också varit en gåva och han hade många minnen med den. Han var dock tacksam över att Ylva erbjudit att reparera de skador och det slit som kommit med åren. Eirik oljade, slipade och reparerade böjningar som man borde, men handtaget var redan slitet, eggen biten här och var, och inget som Eirik kunde göra kunde jämföras med en professionell. Det var nära på magiskt hur Ylva lyckats få bladet kännas nästan nytt men ändå bekant. Hon var skicklig… Eirik kunde inte sätta fingret på det, men det var som om det var något hon inte sa. Han kastade en blick i Asgeirs riktning, men broderns uppmärksamhet var på annat. Han såg tillbaka till Ylva, som nu verkade hon över vad det än varit.
Eirik såg runt på de andra, de män som de hade med sig, Ylvas bröder. Kanske hade han inbillat sig. Plötsligt, under bara ett ögonblick, som om det var mellan blinkningar, var det som om en tunn skugga sträckt sig över området. Sedan var allt som vanligt, solen sken, hästarna gnäggade, en flock fiskmåsar flaxade i fjärran. En obekväm känsla kröp uppför Eiriks rygg. Medan han nonchalant såg över alla de som var samlade spårade han en runa över manken på sin häst. Innan han var genom hela runan visste han svaret. Någon av dem var rörd av magi. Någon av dem skulle bedra sällskapet.
Eirik kvävde en svordom. Han hade underskattat Turin. Hade en spion blivit vald? Hade någon av de valda sålt dem? Var någon förhäxad? “Asgeir,” Den lugna rösten som kom ut överensstämde inte med vad han kände inombords. Deras resa hade inte ens börjat, och de kunde redan vara i fara.
Eirik hade nog förväntat sig bli irriterad på ett så ramblande svar som Ylva gav, med tanke på hur trött han kände sig, men det var något lite lustigt över det hela så han lät henne spinna på. Det kanske var lite elakt, hon hade trots allt varit i slagsmål med mor, men samtidigt var det… lugnande? Kanske det var det att hennes ansikte var så mörbultat. Han hade varit lite orolig för vad som skulle hända om det gick rykten om att man kunde säga vad man ville om far och mor utan konsekvenser, men om hennes blåmärken och röda ansikte gick att se i det här mörkret skulle de nog även på dagen få folk att tänka en gång extra ifall de ville försöka underminera Sätet. Inte för att Eirik ville se Ylva lida, snarare kändes det som en lättnad att slippa allt skådespeleri. Att försöka få både mor och Ylva att köra något offentligt uppspel skulle varit svårt, men tanken av att se Ylva offentligt och lite ceremoniellt be om ursäkt fick honom honom att flinade till inombords.
Eiriks tankekedja bröts när Ylva skrattade till nervöst. Hade han råkat skratta till? Hans blick skiftade till Asgeir, för att få någon typ av konfirmation eller dömande, men broderns uppmärksamhet verkade också på annat håll. Han verkade något stelare än tidigare, hade det hunnit bli så pass mycket kallare?
Det var en pinsam situation att rakt av helt ha missat vad och vem de pratade om, vilket så klart inte hjälptes av att Asgeir tydligen såg det som ett möjligt problem. I ett mer vaket tillstånd, kanske inte precis efter att han varit och spanat hela eftermiddagen och behövt skifta till sig kattögon för att hitta hem igen, skulle Eirik nog kunnat luckra ut en bättre bild av det hela, men ikväll orkade han bara inte. De båda verkade ha koll, så varför inte låta dem ta hand om det. “Vi kommer behöva dig inför resan, så om det är något så säg bara till.”
Eirik hade inte förväntat sig att någon skulle varit ute i mörkret och kylan så pass sent. Han var själv endast där för att spaningsrundan tagit mer tid än beräknat, i slutändan hade dock inget av vikt visat sig. Först övervägde Eirik att bara rätt ut undvika dem, de kunde trots allt vara ett par som letade efter lite tid för sig själva, men när Eirik kände igen deras röster kändes det osannolikt, de verkade dessutom ta av i samma riktning som han. Han kände sig inte manad att stanna ute i mörkret och vänta på att de strosade iväg, och inte heller att ta en omväg för att undvika dem.
Trots det kände han ett motstånd inför att ropa ut till dem. Han och Asgeir hade knappt hunnit prata efter kampen, bara snabbt gå över planer inför resan, och nu med Ylvas… utbrott? Han hade inte själv varit där, och han hade inte heller riktigt lyckats få en bild av vad som hänt. Det hade dock börjat gå ett rykte, Eirik bara hoppades att den inte skulle växa. Han suckade inombords. Det kändes som att det fanns för mycket uppe i luften som kunde komma och bita dem senare, men just denna fråga kunde nog vänta till senare.
“Säga om vad till någon?” Han hade hört allt sen Ylva jämfört mor och far med lamm, en underlig anknytning tyckte Eirik, men han kände att det var bäst att låta Ylva få en chans att ändra samtalsämne. Att hon tyckte att han fuskat stack mer än han förväntat sig, men det skulle inte hjälpa att bli defensiv. Asgeir hade vetat vad han sagt ja till, och vad vad Eirik kunde valt att göra istället.
Urholkad. Det var nog det bästa sättet att beskriva hur Eirik kände sig när han kravlade upp. Det hade varit ett misstag att skifta runt hit och dit och han kunde känna hur hans reserver höll på att ta slut. Det var nu eller aldrig “Tredje gången gillt?” Tänkte han lite i farten. Han hade nu glömt bort allt runt omkring dem, Sätet, åskådarna, mor. Han hade till och med helt missat att en helt annan match hunnit både börja och sluta bredvid dem. Framför honom var kampen, och Asgeir.
Utan att ge en förvarning, utan att riktigt ta satts, språngade Eirik avståndet mellan de båda bröderna. Innan Asgeir han få upp ett ordentligt försvar var Eirik redan till attack. Ett förhastat slag träffade Asgeir käke, men hade inte tillräckligt med styrka för att vara mer än en distraktion. Ett missade, men höll brodern på avstånd. Ett träffade magen, men just då ryckte Eiriks arm till och slaget tappade sin riktning tillräckligt att Asgeir bara skakade av sig den med en grymtning.
“Redo att ge upp?” Eirik önskade att han lät piggare än han kände sig, men oavsett visste han Asgeirs svar redan innan det kom. Eirik tog ett djupt andetag och, nästan som, flög framåt. Innan publiken hann reagera hade han ett stadigt tag om Asgeirs ena axel och motsatta ben. Problemet var bara att Asgeir fått tag i honom också. Eirik försökte lyfta, men Asgeir hade ett bra grepp och höll emot. Sedan kände Eirik hur brodern drog. Det var inte alltför svårt att sätta emot, var Asgeir tröttare än han verkade? Eirik försökte rycka till, men utan resultat. Asgeir försökte välta omkull honom, han stod kvar. Fram och tillbaka gick de, båda med spända muskler och tillräckligt med envishet för en flock med tjurar.
Hejandet och tjoandet från publiken hade avtagit något, efter att dödläget börjat dra sig. En genan tystnad började falla över skaran, med några tafatta uppmuntringar… och allt fler viskningar. Det hade slutat vara underhållande, men kampen var inte över. Förr eller senare var en av dem tvungen att förlora… förr eller senare. Då, plötsligt hojtade någon i publiken till. Något hade ändrats. En våg av förväntan sköljde över åskådarna när de äntligen såg Asgeirs fötter förlora kontakten med marken. Stämningen bytte som från natt till dag. Genast var ett sorl av skrik, gratulationer och hejanden. En och annan svordom kunde även urskiljas, av de som kanske nu såg sig förlora sina vad på Asgeir, eller bara önskat hans vinst av andra skäl. Stämningen höjdes ytterligare av ett segervrål från Eirik.
Det svartnade för Eiriks ögon redan innan hans segerrika utrop plötsligt fick sitt slut. Han hade varit alltför oförsiktig med sina reserver, och de gjorde sig abrupt kända genom att ta slut. I loppet av ett ögonblick gick Eirik från en segrande kämpe, till omedveten om… något överhuvutaget. En kollektiv flämtning sköljde genom folkmassan när Eirik dunsade till marken, med Asgeir delvis bredvid delvis på honom. Det var som om tid själv höll andan under en tusendel av ett ögonblick, tills Asgeir med ett stön sakta drog sig upp. Kampen hade en vinnare.
Tacklingen gick… som den gick. Eirik och Asgeir rullade runt i snön en stund, där båda försökte få tag på den andra. De kravlade runt en stund, tills Asgeir fick sin arm runt Eiriks hals. “Inte igen,” Tänkte Eirik när han kände armen börja dra till, men Asgeir hade fått ett ordentligt grepp. Den här gången räckte inte styrka. Eirik måttade några armbågar i Asgeir sida, men utan mycket framsteg, brodern bara grymtade till och kramade ännu hårdare. Mer skulle behövas.
Asgeir hade ett ordentligt grepp runt Eiriks hals så det var omöjligt att få in en han in emellan. Smärta sken genom Eiriks ena armen så starkt att hans syn blev ostadig. Ironin i att nästan ha svimmat från smärtan istället för strypningen skulle inte dana på honom förens långt senare. I tillfället var det snarare instinktivt som Eirik tryckte igenom vad som nu var en tentakel. Att hålla så många skiftningar uppe samtidigt var tömmande, så så fort Eirik fått sin “hand” på plats lät han skiftningen återgå. Under en tusendels sekund lättade trycket något, Asgeir måste ha märkt att något var fel. Sedan kände Eirik hur strypgreppet på något sätt blev ännu hårdare. Inte mycket mer och han skulle tuppa av. Utifrån såg det nästan hopplöst ut för honom, som att han var fast i en position där han inte kunde göra mer än sprattla och klösa Asgeirs arm, men i verkligheten var det Asgeir som inte kunde göra något åt Eiriks arm.
Med ett stadigt grepp började Eirik dra i broderns arm. Nästan direkt kunde han andas lättare, men det var inte över; Asgeir hade fortfarande övertaget. Broderns styrka var stor, men vad kunde den göra mot magi? När Eirik fick in sin andra hand var kampen så gott som över. Eirik slet sig loss, och i förbifarten skallade Asgeir med bakhuvudet. Plötsligt fick Eirik en uppenbarelse, ifall de nu kravlade upp skulle de vara tillbaka till att dansa runt varandra, fast med Eirik mycket tröttare efter att ha skiftat än en gång. Det var riskabelt, men vad hade han valt att inte riskera hittills? Så fort Eiriks hals var ur Asgeirs grepp, istället för att resa sig, smällde han sin kropp ner mot brodern igen. Han hörde en plågad flämtning och rullade av innan Asgeir han ta tag i honom.
Nuon Aht Saar Lemkein en Sür jak Kaun stred längs tältarna på lägrets östra sida. Han var en lång och ståtlig man. Det var redan sent, Lemkein hade velat bli klar tidigare, men i krig gick saker sällan som man ville.
“Furst Kaun,” En av soldaterna gjorde salut. Lemkein var egentligen inte en furste… ännu. Officiellt höll hans far Vanhein fortfarande positionen och makten men det var länge sedan någon under hus Kaun hade sett till den mannen för besluten, speciellt efter att han nästan blivit förgiftad av Ianmenors lakejer. Den gamle mannen hade överlevt, men var inte mycket till sängliggande och i smärtor.
“Inte så gammal,” Fick Lemkein påminna sig. Hans far var knappt över 40, men levde som han redan hade ena benet i graven. Lemkein suckade, tankarna kring maktövertaget fick honom alltid på sämre humör. Han ökade farten och började gå igenom morgondagens plan igen i huvudet. Det tog inte lång tid innan han var vid det stora tältet. Lemkein tog av sig hjälmen. Han var en ståtlig man, trots cirklarna under ögonen. Lång, behaglig att se på, allt som en adlig förväntades. Till och med det lilla ärret bredvid ena ögonbrynet ingav en rik och välvårdad utstrålning.
När Lemkein klev in avfärdade han bort alla bugningar och bockningar. Ibland lät han dem ta hans hjälm, men ikväll skulle det gå snabbt. Han spanade insidan av tältet. Hittills hade det bara varit några få sammandrabbningar, några spejare som haft dålig tur, något bakhåll, några utryckningar. De flesta bäddar var tomma, och bland de som var befolkade verkade de flesta sova. Som vanligt gick han runt tältet, hälsade på alla som gjorde salut, stannade stundom för att utbyta några ord. Dessa var män och kvinnor som var under hans ansvar, de hade skadat sig på grund av hans order, snart skulle det här tältet inte räcka för att ta hand om dem.
Eirik försökte sitt bästa för att parera Asgeirs attacker, med måttligt resultat, medan han hade själv svårare att träffa rätt. Han fick först en spark i sidan som han egentligen borde försökt ta fast, sedan smekte en knoge honom över ögonbrynet med samma mildhet som en gets hovar. Han fick till och med en näve rakt i magen. En vanlig dag skulle det ha drivit luften ur honom, men i Eiriks nuvarande sinnesstämning, eller kanske egentligen fysiska tillstånd, kunde han skaka av sig slaget med ren viljestyrka, och onaturliga krafter.
Det var dumt av Eirik att ha försatt sig i situationen där han nästan blev besegrad redan när kampen knappt börjat, han var ingen hetlevrad yngling med fantasier om att besegra sin storebror. Men han hade inte tid på sin sida. Asgeir var seg och om han ville kunde han orka längre än Eirik, även om Eirik inte skulle använt magi. Med Asgeirs smidighet och skicklighet fanns det inte mycket utrymme till annat än att gå till rak attack. Asgeir var ändå bra på att läsa av flintar och vända dem till sin fördel, lika bra att tvinga honom till att anpassa sig.
Asgeir missade att parkera en av Eiriks slag, som landade över örat. All sunt förnuft skulle tala för att Eirik tog tillfället i akt, använda den korta stund det tog för en erfaren kämp som Asgeir att återhämta sig. Ett nytt slag från andra sidan, kanske mot en annan kroppsdel. Redan innan kontakten mellan Eiriks hand och Asgeirs huvud var över kunde Eirik se det framför sig. Ännu en tung näve flygande genom luften. Men Asgeir skulle vara beredd på det, och vart skulle de vara då? Tillbaka i slag och sparkar som bara sakta men säkert tröttade ut dem. Utan att tänka vidare tog Eirik snabbt satts och tacklade sin bror utan att bry sig om vilka, förhoppningsvis förhastade, motattacker Asgeir skulle kasta ut. Om han gjorde rätt skulle hans nu onaturliga tyngd slå luften ur Asgeir.
Genast var Eirik i rörelse. Han gjorde ett halvhjärtat försök att ta tag i Asgeirs arm men brodern slank mellan fingrarna och backade. Sin måltid till trots var det Eirik som antagligen skulle tröttna snarast av de båda bröderna. Eirik kände inte för att ranta runt i en ring med Asgeir under hela kampen, men för att undvika det skulle han behöva få tag på brodern. Eller kanske det fanns ett annat sätt.
Med några snabba steg följde Eirik efter Asgeir. De utbytte några knuffar, ingen redo att göra ett ordentligt utfall än. De cirkulerade varandra, Asgeir något mer defensiv än Eirik förväntat. Inte mindre irriterande för det, men Asgeirs förhoppningar om Eiriks hetsighet var lite för höga. Plötsligt såg Eirik en öppning i Asgeirs försvar och gjorde ett utfall, men det var en flint. Innan Eirik han backa hade brodern fått tag på honom, ett ordentligt grepp. Under en tusendels av ett ögonblick stod de där, Eirik klumpigt hukad i Asgeirs grepp, publiken delad mellan jubel för Asgeir och en besvikelse över ifall kompen redan var över. Redan innan Asgeir rörde sig var Eirik beredd. Smärtan i benen blossade upp en stund. När Asgeir ryckte till för att sätta ner honom i snön, lät Eirik sig inte rubbas, Asgeir försökte igen, men med samma resultat.
“Alla knep?” Skrockade Eirik på sin broders förvåning. Innan brodern han återhämta sig tryckte Eirik upp med sina ben, med hela sin kropp. En kort stund kände han hur Eirik försökte samla sin styrka och balansera sin tyngd för att trycka ner honom, men det var lönlöst. Eirik kände hur Asgeir släppte och tog några steg tillbaka, antagligen för att inte bli upp plockad. “Kom igen då. Visa vad du går för, bror.” Det sista sa Eirik med ett snett leende.
Efter att ha hälsat Odenstjärna och hans bepansrade följe välkomna, innan Eirik och Asgeir på nytt han inta sina platser, sökte Eiriks blick igenom skaran som var samlad. Även om en många av dem nu tittade på honom var de på sätt och vis alla upptagna med sitt egna. Några höll på att slå vad om utfallet, några viskade sinsemellan, några bara tittade i väntan på att något skulle hända. Ur folkmassan urskilde han dock ett par ögon som aktivt sökte hans. Det kändes bra att Eirik inte var den enda försiktiga själen i Frostheim, även om Odenstjärna inte var svartfågel var han långt ifrån en en av deras. Eirik gjorde en sned nickning, och ögonen försvann in i folkmassan. Vad Odenstjärna än planerat skulle Frostheim vara förberedd.
Eiriks tankar avbröts av Asgeirs ord. Ett ögonblick såg han på sin bror med höjda ögonbryn, under vilken Asgeir kunde ha ändrat sig gällande magin. Det fanns inte en chans att Asgeir skulle göra det, men det kändes rätt att ge honom chansen. Eirik var nästan i gång med att skifta till en björn, men hejdade sig. Även om Asgeir gått med på det skulle det knappast vara en ordentlig kamp. Kanske hade det passat under andra förhållanden, men under midvinterblotet? med alla åskådarna… Det var inte vinsten han ville ha.
Med ett väldigt skutt gjorde Eirik en kullerbytta i luften, redan en förvånande prestation för någon som druckit så pass. En del spridda hurranden hördes bland åskådarna, men de flesta ville bara komma till kampen. Det hade varit tillräckligt med dröjsmål och distraktioner. Det de flesta missade var vad som hände under hoppet. När Eirik landade var han… annorlunda. Inte anmärkningsvärt, i alla fall inte så att det märktes i förbifarten. Någon som känt Eirik hela hans liv kunde på avstånd ha missat skillnaden, eller snarare skillnaderna.
Eirik var en man som lätt flöt in i bakgrunden. Även för en vän hade det varit förlåtligt att till och från glömma detaljer i Eiriks utseende. Hur hårig hade han varit innan han hoppade? Mindre än han var när han landade? Hade hans särk inte suttit lite bättre innan? Eller hade alla bara anklagat att en son till Ulfhedna skulle klä sig bra? Klart att han var tjockskallig… men bokstavligt så?
Eirik ruskade på sig lite. Den värsta smärtan som kom med att skifta sig var över, men han kände fortfarande hur kroppen sved. Antagligen var det för att han bara skiftat delvis… Han hade hoppats alkoholen skulle domna bort den värken, men han hade inte tid att tänka på det nu. Även om han precis ätit skulle han nog snart börja känna sig trött, ännu något som förvärrades av en delvis skiftning.
“Jag borde bara gått full björn,” Tänkte han när han steg fram.
Det var nog alkoholen, men just nu kände Eirik för spektakel. Med stora steg gick han ut med skaran. Nästan obemärkt klev han ur sina skor, och fortsatte barfota genom snön. I en grandiös gest skakade han av sig rocken, som sjönk ner i snön och avslöjade en grov, grå, ärmlös särk med matchande byxor. Med armarna upp i luften vrålade han, och fick genast gensvar i publiken. Det var just den här typens av skådespeleri han oftast avskydde, men nu… det var som om det värmde hans blod. Var han äntligen…? Men även genom alkoholen kände han av sin magi, bortom fingertopparna men inom räckhåll. Asgeir hade inte magi, få i publiken hade det… hur många skulle välkomna det så öppet? Medvetet ignorerade Eirik alla tankar om “bortbyting”.
“Endast styrka?” Eirik höjde ett ögonbryn år sin broder. Asgeir var större, starkare, antagligen snabbare och han hade inte varit uppe halva natten på jakt efter svartfåglar. Vid det här laget var det omöjligt att veta vem av bröderna druckit mer. Med två ord och en gest erbjöd Eirik att upp sin enda fasta fördel. Visserligen var det en något orättvis fördel. Han skulle få hoppas på att en full Asgeir skulle underskatta honom. Med i princip vem som helst förutom brodern skulle han kunnat räkna med att överraska med sin styrka, fart eller rena färdighet, men om det var någon som inte lät sig luras var det Asgeir.
Det plötsliga uppenbarelsen av en fullt utrustad styrka dämpade sammankomsten något. Under ett kort ögonblick sträckte Eirik efter sin magi, övertygad om att det var ett anfall han och hans spioner missat under natten, men när han kände igen Odenstjärna kunde han slappna av. Eller i alla fall slappna av så mycket som en man som lovat slåss med Asgeir kunde göra. I tysthet spårade han en runa uppför sitt lår.
“Var välkomna!” Det var konstigt. Under så många månar hade han hatat att ta emot gäster, ta hand om politiska relationer och representera familjen, men nu kände han att han nästan välkomnade allt det. När han äntligen hade Mor och Asgeir här var det ändå han som steg fram. Vilken annan dag hade han låtit dem ta tag i det, och bara klivit fram ifall ingen annan gjort det, men idag gick de fram tillsammans.
