Blicken var lite tom över Isras ord. Så klart skull hon vetat bättre och det här var säkert ännu ett misstag och felsteg från henne. Egentligen hade hon hoppats på att det skulle vara hennes sista andetag. Fast det visade sig inte vara så. Längtan till döden var större än någonsin nu. Vad hade hon kvar att förlora?

Orden som Isra hade yttrat in…[Read more]

Drömmarna är ju de ända som de inte kan ta ifrån oss. Han hörde mannens svar och skakade på huvudet åt det för att dra handen igenom sitt stripiga hår och le ett tandlöst leende som inte nådde upp till ögonen.

“Drömmar, verklighet… Vem vet vad som är vad i slutändan?” svarade han, rätt kvick i sin tunga även om den fortfarande var raspig och oa…[Read more]

Att kalla det ett brev var kanske en överdrift. Det var ett sönderrivet papper som Ranghildr i all hast hade skrivit. Egentligen hade hon inte tänkt lämna ett brev. För om hon var kort och konsist till tal, var brev ännu värre. Hur skulle hon ens kunnat formulera de känslor som hade stormat inuti henne de senaste timmarna. Texten var skriven…[Read more]

“Bra… Du verkar ha öron åtminstone.” kommenterade Ziyaté och såg på honom med ett litet nöjt leende. För hon kunde se att han tänkte efter mer och hur blick följde hennes rörelser och hon smackade lite med sina läppar.

“Så, vad är det du borde hålla dina ögon på?” frågade hon och tog ett par steg bort från honom samtidigt som hon kände på sitt…[Read more]

Det var som om hennes hjärta slog ett litet extra slag när hon hörde att Isra ville ha kvar henne. En liten stund till… Åtminstone var det en kort önskan att få vara del av en familj. Även om det var en löjlig tanke. En som hon alltid hade sett ner på sig själv för att ha. Hon hade en liten lättnad över att demonen skulle lämna dem.

Orden s…[Read more]

Ännu en dag, ännu en möjlighet. Hur många dagar han hade försökt övertala sig själv om att det ens var en möjlighet hade han tappat räkningen och för varje dag som gick kändes det snarare som en dröm och en önskan. Det var en ouppnålig en. För vem hade kommit levande härifrån? Nej, förutom döden hade ingen kommit undan fängelset. En suck…[Read more]

Förstås hade det varit en dum idé att yttra sina tankar högt. Fast å andra sidan kände han en liknande ilska som han kunde se stråla ut genom hennes ögon. Det medvetna sättet som hon inte använde de rätta sättet att tilltala honom… Så klart irriterande men på något fann han det också rätt roande och nästan skönt.

“Vad min plan är?” frågade…[Read more]

Som en reaktion till att han lättade trycket på hennes punkterade lunga drog hon efter andan – även om hon snart svor över sin egen dumhet. Hon visste bättre än så. Hon grimaserade över smärtan, men gav inte ifrån sig något mer ljud än det djupa andetaget som var lite mer rosslande.

Ziyatés blick var lite tom. Som om hon inte ville lyssna på ha…[Read more]

Rösten var på något sätt nästan… lockande och hon kände hur hon rös lite över den. Fast hon gjorde ingen annan reaktion än det. Lät sin blick, som var genomträngande nu, trots hennes skador. Vandrade emellan Isra och denna nya man… som förmodligen var en demon.

Hon försökte att räta på sig något, men smärtat i bröstet skar igenom henne igen…[Read more]

Ett litet tag hade hon somnat till där, i hörnet. Lite mer blod hade hon hostat upp och sjunkit ner lite. Hennes ögon öppnades inte ens när hon hörde stegen till Isra och Ayperos. Inte förrän hon kände den vassa nageln under hennes haka. Ännu en smärta. Även fast hon inte ville visa det för denna främling. Det var något liknande, men ändå… in…[Read more]

Det var inte svårt att höra ilskan i hennes röst och se att hon inte var lika bekväm över situationen som hon hade varit förra gången. Kungen strök sin ena tumme över sitt pekfinger för att fortfarande hålla blicken på henne. Allvarlig, fast det fanns ett irriterande lugn där.  Han hade ett litet höjt ögonbryn över hennes sätt att tilltala hono…[Read more]

Blicken, som förra gången de hade möts hade varit nyfiken och nästan beundrande, var nu istället hårda och allvarliga. Hans ögon var lite röda och mörkt under ögonen vittnade om att han inte hade sovit gott de senaste dagarna.

“Katarina” hälsade han simpelt och nickade åt henne för att göra en gest mot en av fåtöljerna i salen. Trots allt skul…[Read more]

Att han genast gick till attack var dåraktigt. Däremot inte särskilt förvånande, en suck undslapp mörkeralvinnan och parerade det enkelt. När hans träsvärd mötte hennes svärd skulle han känna hur det stack till i smärta i hans handleder innan träsvärdet föll en bit ifrån honom på marken.

Ziyaté höll sin fot över träsvärdet, hårt nog så att han in…[Read more]

“Låt honom inte in i landet. Det kan bli den död.” sa hon hastigt, orden bara föll ur henne, som om det var något som hon hade velat säga länge. Som om det var en av orsakerna hon var där. Alla andra ord… kändes meningslösa. Hon hade trots allt levt ett långt liv att ta slut på det skulle nästan vara skönt.

Självfallet lyssnade hon på hennes…[Read more]

Järnsmaken i munnen var bekant, fast ändå hade hon aldrig funnit den behaglig. Hon spottade ut blodet på golvet, det hade blivit lite för mycket för att hon skulle ignorera det. Och hon var trots allt redan smutsig, så vad spelade ännu lite smuts för roll?

Åt hennes ord med Izotar smalnade hennes ögon. Så klart. Vad hade hon trott? …[Read more]

Han skakade på sitt huvud.

“Nej… jag vill inte vara med!” utbrast han ilsket för att skaka bort Corrins arm på sin för att ta ett par steg bortåt. Det här var dåraktigt. Ingen som var klok eller ens hade ett uns vett skulle gå med på det här och han vände sig om för att försöka ta sig därifrån.

Zator flinade lite åt hennes rodnad, han kunde nog se den. Även om hon försökte att dölja den kunde han se den. Även om det enbart var hastigt och han klämde i hennes kinder lite retsamt för att skrocka åt hennes ord. Det var förstås inte sanna.

Vem som helst kunde se att hon var en vacker ung kvinna och med status. Förr eller senare skulle även…[Read more]

“Tvärtom…” väste hon fram och slöt ögonen av smärtan som verkade sticka till inom henne vid varje andetag. Hon svalde och försökte att hämta andan lite innan hon talade igen.

“Jag ville aldrig att någon skulle få tag i er… Hellre att jag offrade mig själv för er två… än att…” försökte hon förklara, samtidigt som det kändes hopplöst…[Read more]

Adrenalinet hade slutat att dunka i hennes huvud och striden som hon hade haft i skogen kändes avlägsen. Verkligheten verkade komma ikapp med henne, snabbare än vad hon själv hade tänkt. Fast trots det visade hon inte sin rädsla, ensamhet eller sorg öppet. Att komma tillbaka till Frostheim… det kändes så avlägset. Speciellet med tanke på att Ej…[Read more]