Ziyaté var tyst ett tag. Att det skulle kunna vara jobbigt och påträngande var ingenting som hon tänkte på. Tvärtom, hon fann den ofta allt för välkomnande. Att kunna tänka efter och placera rätt ord.

“Att komma bort ifrån Lloths mörka grepp – det är svårt. Kanske det finns en minimal chans och jag är villig att försöka. Men först och främst…[Read more]

Stövelmask.

Ljusälskare.

Förrädare. 

Orden var först som viskningar som kom ifrån olika håll. Olika röster, sedan verkade de allt högre som om de var över allt. Förolämpningar om henne. Hur skulle du ens kunna vara nära vår härskarinna? 

Från tidiga barnsben hade hon fått höra dessa glåpord. Allt för att hennes far hade valt att stå emot…[Read more]

“Snart. Några dagar efter att mina barn kommer tillbaka” svarade Ranghildr, fast förstås var det svårt att säga om de kom tillbaka. Även om tanken var för svår och sorgsen att hon inte ens ville lägga en sekund på den.

Hon suckade tungt och korsade sina armar. Inte riktigt säker på vad hon ville säga med det hela. Fast nu hade hon redan tagit…[Read more]

När hennes dotter inte riktigt kommenterade hennes första historia, suckade hon lite tungt. Kanske hade hon hoppats på att fördröja det andra ett tag, men hon ryckte lite på axlarna.

“Mobiliserat jarlarna och våra allierad för att gemensamt ta Svartfåglarna. Fast det har varit tungt och svårt, för taktiken de använder att slå snabbt och försvinn…[Read more]

Det var inte svårt att uppfatta Istilwys pik mot henne och för att vara ärlig gnagde en irritation och ilska inom henne och blicken som hon gav Rune speglade denna. Hon hade förstås inte helt fel, men hon hade inget annat än de senaste månaderna visat sin lojalitet igen för deras härskarinna.

“Inte för att vara oartig, för ert land. Inget intr…[Read more]

Ett litet roat leende fanns på Vésivas läppar över hans kommentar – och hon fann inte att hon hade hjärta nog att säga som det var att det egentligen var till för män. Men vem vet, kanske det skulle finnas någon civilsation som hade det för män också.

“Eh… Jo du placerar den ena efter den andra. Så här!” sa hon och gjorde en gest ned mot sina…[Read more]

Min drottning. Orden lugnade hennes ilska som puttrade under ytan och för ett kort ögonblick kändes det som om allting skulle lösa sig. Snarare. Det fanns inget annat alternativ än detta. Annars skulle huvuden rulla, minst sagt.

Blicken var fortfarande smal när hon mötte Djans blick, trots allt hade han inte varit här när något sådant här skedde…[Read more]

Ett litet oväntat skratt kom ifrån Ranghildrs läppar när hon pratade om att hon inte var samma person och att hon var så ivrig att lämna samtalämnet som hon så plötsligt tagit upp. För att vara ärlig var hon själv inte särskilt ivrig för att gå vidare – trots allt betydde det att hon själv var tvungen att berätta.

“Tiden förändrar alla,…[Read more]

Tystnaden som föll efter allt Maeve berättat, var mer talande än något ord som Ranghildr kunde yttra. Det fanns en spänning i luften, av alla ilska, sorg och emellan allt kunde inte Ranghildr annat än att klandra sig själv. Vart var hon i allt dessa älende?  I Frostheim, tillsammans med sin make, i relativ trygghet. 

Det fanns skuld i hennes ög…[Read more]

Det var inte svårt att se att Ranghildr hade svårt att hejda både sin ilska eller gråt, för det var som om det vällde upp inom henne. Fast hon försökte att inte visa det för Maeve, inte mer än att hålla hårdare om sitt kjoltyg och önska stilla att hennes son inte befann sig i Hels mörka salar.

“Kettil… är inte en som använde sig av våld. Om du…[Read more]

När hon berättade om mordförsöket på henne själv, kunde hon se hur en blixt av ilska dök upp i de isblåa ögonen. Ranghildr kramade om sitt egna kjolstyg så hårt, som för att hindra känslan att vilja slå med näven i väggen eller rusa ut i natten efter idioterna.

Försiktigt nickade hon åt hennes ord, lite uppmuntrande. Även om hon kände vart det…[Read more]

Milt strök hon handen över Maeves hår, medan hon funderade över hennes ord. Förstås var hon inte helt säker på vad hon ville veta, och att fråga om sin yngstes son död. Det var inget som hon med lätthet gjorde, även om det tyngde hennes hjärta som en sten.

“Från början, Maeve.” svarade hon till slut, som om det skulle vara det mest uppenbara att…[Read more]

Lite fundersamt betraktade Ranghildr sin dotter och hennes bestämda blick. Hon hörde de många frågor, som en begär som någon hade fyllt upp allt för mycket i och till sist rann över. Hon nickade långsamt, som om hon funderade lite över det som hon sa.

“Vid gudarna svär jag att berätta det som du vill veta, men innan vi går in på dina frågor d…[Read more]

Lite förvånat såg Ranghildr ner mot Maeve för att rynka lite oroligt på sina ögonbryn. Trots allt var det inte svårt att se att hennes dotter verkade ha något allvarligt att lätta sitt hjärta om. Så hon justerade sin klänning och nickade lite uppmuntrande mot Maeve.

“Du vet att jag föredrar att sitta i tystnad” retades hon, för att sedan lägga e…[Read more]

Retandes var skönt. Som en kort återblick till hur det hade varit innan det här kriget. Hon kunde inte rå för att skratta ett varmt bubblande skratt, för hon fann det härligt. Lite som om hon var osäker på om det här inte var en dröm.

Som för att vara säker på att det inte var en dröm strök hon milt sin dotter hår för att sedan knuffa henne mot…[Read more]

Ranghildr. Rösten var bekant, men det kändes nästan som i en dröm. Det var allt för länge sedan rösten till hennes närmsta vän hade fyllt hennes öron. För ett ögonblick vandrade minnena tillbaka till barndomen när de talade om äventyr, ära och framtiden. Fast vem skulle kunna förbereda dem till detta mötet?

De isblåa ögonen vandrade mot Freggi…[Read more]

“Få information och förhoppningsvis sticka mitt spjut i honom.” sa hon och det fanns ett mörker där i Ranghildrs ögon. Både sorg och ilska för att han förmodligen hade sänt hennes yngsta son till Hel. Harfn skulle själv inte få njuta av Odens eller Frejas salar. Nej, hon skulle nog se till att Hels klor höll honom på plats.

Ett snett leende, ett…[Read more]

“Måste det ena, utesluta det andra?” frågade hon, med ett liknande leende som Maeve hade. Ett som inte nådde till ögonen, men det såg inte allt för påklistrat ut åtminstone. Fast sedan kunde hon inte rå för att skrocka lite för sig själv för att sedan humma till.

“Vet du? Jag tror bestämt att dina kvicka svar är något du ärvt från far din. Li…[Read more]

Ranghildr la en hand på kinden där som Asgeir hade kysst henne som hastigt och skrockade lite över hans ord. Hon lät blicken lite disträ följa Maeve när hon så ilsket marscherade ut. Ett senare tillfälle skulle hon nog få tag på henne. Men inte nu. Nu var hon tvungen att vara kvar i den här festen som hennes make så storslaget lovat.

Lite…[Read more]