Förstås kunde hon det knepet – det var inte första gången han hade gjort det mot henne och hon flinade lite kaxigt mot honom för att snurra runt spjutet så att hon slog till honom med skaftet på spjutet. Trots allt ville hon inte skada honom. Inte allt för mycket i alla fall. 

Fast hon hade väl varit lite för kaxig för att snart hade Biorn lyckat…[Read more]

Vad?  Hans ord fick henne att rynka på ögonbrynet och hon kunde inte rå för att ge ifrån sig ett litet bubblande skratt. Det var inte första gången som Biorn hade fångat henne men denna gången hade hon ett spjut i sin hand som han riktade mot Biorn.

“Åh – försök inte! Jag vet faktiskt hur man svingar det här!” påpekade hon och mötte Biorns b…[Read more]

Ett litet ögonblickt tycktes nästan Ranghildr skamsen över hans ord. Hon visste förstås att det var så för det hade Ejvald prentat in i hennes huvud. Fast hon kunde inte rå för att le lite över hans blick. Hon föredrog den, tiofaldts till den blicken han hade gett henne när han sa att hon var en skeppsråtta på hans skepp.

“Kanske du lika gärna sk…[Read more]

Instämmande nickade hon till hans ord om hedern. Det var dåraktigt, helt enkelt. Så dumt att hon inte ens bemödade sig att se på dem. Lite irriterat sträckte hon sig efter smycket – trots allt hade hon funnit det och det var hennes. Inte hans.

“Jag är inte så ung! Eller jobbig för den delen!” utbrast hon och såg på honom, med en liten road blick.

Stegen där utanför verkade bli högre – fast samtidigt var det som om Ranghildr inte hörde dem. Hon var fokuserad på en dammråtta i ett av hörnen i rummet, som om det skulle vara den mest intressanta saken att se på.

“Jag hade föredragit om det enbart var familjen” sa hon tyst, lite för ärligt och rak på sak. Till och med för att vara henne. Vem v…[Read more]

Över hans fråga ryckte hon lite lätt på axeln – för att vara ärlig visste hon inte riktigt varför de gjorde det och hon hade inte riktigt intresse av det heller. Dåraktigt var det.

“Sed? Skammen efter att ha överlevt?” föreslog hon och fnös lite åt hans antydan för att gräva i sin ficka och kasta smycket åt honom. Ett litet flin växte sig på h…[Read more]

Ropandet efter henne fick Ranghildr att som hastigast låta handen vandra mot fickan som hon precis hade slinkit ner ett smycke i. Hade någon sätt att…? Nej. Rösten tillhörde Ejvald och han var en bit bort. Hon kunde se hans leende och hon skakade nätt på huvudet när hon rörde sig till honom.

“Vad gormar du efter?” frågade hon med ett höjt ög…[Read more]

“Åh, du vet hur de är. Oskiljaktiga sedan de drog sitt första andetag.” sa hon och skakade lite nätt på huvudet åt tvillingarna. Det hade varit en glad överraskning att få två söner, istället för en. Men samtidigt var det nästan läskigt på samma sätt. Fullt upp hade hon haft det i alla fall. Även om de inte var lika aktiva och högljudda som Ma…[Read more]

Hans ord fick hennes egna isblåa att bli mer allvarliga och hon korsade sina armar bestämt för att skaka på huvudet åt det hans ord. Förstås såg hon och hörde allvaret i hans röst. Men hon hade redan bestämt sig.

“Det är ingenting att diskutera, Eirik. Jag är värdefull nog att de kanske håller mig vid liv. Jag är inte säker på att de skulle gör…[Read more]

Hon kunde inte rå för att ge ifrån sig en suck, för egentligen hade hon hoppats på att han inte skulle berätta för sin tvillingbror. Fast å andra sidan var hon medveten om att de var oskiljaktiga som de hade varit enda sedan de var små.

Hon nickade lite lätt och såg på honom med ett varmt leende och såg hur vattnet rann ner för hans kläder och vi…[Read more]

Förstås skulle hon ha tårar i ögonen. Det i sig var inte så märkligt kanske, men Ziyaté hade aldrig varit bra på att trösta. Det var den där svagheten som de mörkeralverna avskydde och försöke att förtränga. Lite obekvämt harklade hon sig, men klappade henne lite enkelt på ena axeln för att se på henne lite manande.

“Död och sorg, du har hunnit…[Read more]

Att hon inte hade lagt märke till sin son i mörkret oroade henne något. Hade hon blivit så oförsiktig? Eller snarare, mindre observant. Försiktig var väl inte ett ord som någon skulle använda för att beskriva henne. Fast att han hört hennes ord gjorde henne mer illa till mods Trots allt hade hon inte tänkt att han skulle höra hennes viskande.

D…[Read more]

Orden som han sa, kändes inte riktigt som en försäkran. Fast trots allt, vad hade hon att förlora? Ingenting. Inte längre. Det fanns inte många andra sätt att vinna kriget nu. Inte vad hon kunde se och hon var trött på att vänta.

“Det här är inte en tjänst jag ber om, det här var en förfrågan.” sa hon, med nästan ett vasst leende innan hon v…[Read more]

Lite tveksam såg hon på Hulta och kunde inte rå för att le lite åt hennes ord om hennes egna framtid. Lätt skakade hon på huvudet åt orden, det fanns inte riktigt någon sanning i dem. Att en drottning skulle kunna göra vad hon ville var en lögn.

“Drottningar är inte fria – långt ifrån. Allt för många regler och alla åsikter som ska höras och fö…[Read more]

“Men, förutom att hota enbart mig… hotade han annat från ditt folk. I ditt namn.” sa hon och skakade nätt på huvudet åt det hela, för att sedan vända blicken mot Isra. Det var som om det var något som lyste upp där. Kanske en tanke, ett hopp.

Ett tag var hon tyst, som om hon inte helt var säker på hur hon skulle fortsätta. Eller rättare sag…[Read more]

Ziyaté var tyst ett tag. Att det skulle kunna vara jobbigt och påträngande var ingenting som hon tänkte på. Tvärtom, hon fann den ofta allt för välkomnande. Att kunna tänka efter och placera rätt ord.

“Att komma bort ifrån Lloths mörka grepp – det är svårt. Kanske det finns en minimal chans och jag är villig att försöka. Men först och främst…[Read more]

Stövelmask.

Ljusälskare.

Förrädare. 

Orden var först som viskningar som kom ifrån olika håll. Olika röster, sedan verkade de allt högre som om de var över allt. Förolämpningar om henne. Hur skulle du ens kunna vara nära vår härskarinna? 

Från tidiga barnsben hade hon fått höra dessa glåpord. Allt för att hennes far hade valt att stå emot…[Read more]

“Snart. Några dagar efter att mina barn kommer tillbaka” svarade Ranghildr, fast förstås var det svårt att säga om de kom tillbaka. Även om tanken var för svår och sorgsen att hon inte ens ville lägga en sekund på den.

Hon suckade tungt och korsade sina armar. Inte riktigt säker på vad hon ville säga med det hela. Fast nu hade hon redan tagit…[Read more]

När hennes dotter inte riktigt kommenterade hennes första historia, suckade hon lite tungt. Kanske hade hon hoppats på att fördröja det andra ett tag, men hon ryckte lite på axlarna.

“Mobiliserat jarlarna och våra allierad för att gemensamt ta Svartfåglarna. Fast det har varit tungt och svårt, för taktiken de använder att slå snabbt och försvinn…[Read more]