Först var Tristian tyst, som om han helt hade glömt att han blev tilltalade. Han drack en klunk av vinet innan han nickade – lite för ivrigt för att vara den äldre kungen som han var.

“Rosenträdgården…” svarade han, som om han inte riktigt var säker på vad hon talade om innan han erbjöd henne hans arm som stöd medan han nickade mot den större…[Read more]

“Sjösjuka?” frågade Vinga, lite som om hon tänkte lite för högt och rynkade något på sina ögonbryn. Hon var inte helt säker på den frågan – för hon hade inte varit på havet så många gånger. Hon föredrog att hålla sina fötter på fast mark. Det hade en tendens att skumpa mindre.

Fast hon kunde inte rå för att vara lite nyfiken över det hela och såg…[Read more]

Vésiva kunde inte annat än att nicka åt vad Luka sa. Det var skumt. Även om ordet kanske inte var den bästa matchningen för situationen. Kanske man rent utsagt kunde kalla den absurd? Hon skrattade lite lätt åt det hela för att sedan klappa honom på benet igen.

Han var naken. Förstås skulle  hon tänkt på det innan men inte hade hon tänkt på det.…[Read more]

Som om hon tillfälligt hade glömt att hennes make var fångatagen. Egentligen ville hon be drottningen om all hjälp hon kunde få. Att arrestera Wreax, kanske till och med låta honom lida. Fast å andra kändes det som om det skulle kunna starta en katastrof. Och varför skulle drottningen bry sig?

“Jag vet inte… Min drottning” sa hon till slut, li…[Read more]

Elegant och enkelt svingade sig mörkeralven av hästen. Borstade av sin mörka klädnad för att sedan se på Eirik som blivit presenterad av Asgeir. Det var många och raka frågor. Allt för många för hennes egna smak men hon såg på dem båda.

“Har ni pojkar en karta?” frågade hon, för även om de själva skulle se sig som män visste Ziyaté bättre. Och…[Read more]

Hans ord fick Ranghildrs ögon att smalna lite. För mycket prat och antagande. Dessutom hade hon en gnagande känsla av att det var något fel med honom. Något mörkare. För att vara säker på att de var de revbenen – eller kanske för att få honom att lida lite till – tryckte hon lite hårdare in i revbenet. Det fanns förstås inte mycket att göra åt d…[Read more]

Förstås var det väntat att alla inte skulle ta hennes ankomst med glädje eller acceptera henne. Hon var van. Ensamheten hade följt henne hela livet. Glåporden likaså. Förstås visste hon bättre. Avundsjuka, ilska…

“Det är ett löfte.” svarade Ziyaté och lade en hand över sin skuldra samtidigt som hon böjde sig fram lite grann. Den rubinröda ögon…[Read more]

“Människor är som flugor. Irriterande ljud i öronen och de lever så kort tid. Och den tiden slösar de flesta bort. Är det inte tragiskt?” sa Ziyaté med ett snett leende på läpparna samtidigt som hon slog en fluga på sin kind och slängde bort restarna av dess stackars liv.

Ett skratt kom ifrån hennes läppar, fast det lät mer som en kraxande fåge…[Read more]

Orden fick henne att andas ut något. Det var som en sten hade lyft från hennes hjärta. Hon nickade, nästan lite ivrigt. För att sedan lugna sig och ta ett tugga av ett grönt äpple. Syran var uppfriskande och verkade ge henne lite mer energi.

“Ni har mitt ord, min drottning” sa Vésiva och böjde huvudet igen i respekt för att sedan se upp på Isra i…[Read more]

En förbannelse?! Bara tanken fick honom att frysa till is. Vad hade de nu gett sig in i. Kanske han kunde ta sig tillbaka till Celeras själv. Fast tanken att vandra ensam om nätterna gjorde honom illa till mods. Han skakade på huvudet och tog ett steg tillbaka. Nästan som om han var rädd för att röra Salim, som om han hade förbannelsen på sig.

“Magi är inte min expertis. Men om ett föremål som skyddats av en förbannelse…” började hon och leendet blev lite mer exalterad. Hon kunde se pengavärdet i det och bara det fick henne lite mer exalterad över det hela.

“Då, betalar det bra!” utbrast hon sedan, som om hon hade glömt att det i sådana fall var dem som förbannelsen skulle fokusera s…[Read more]

Ett tag var hon tyst, som om hon lät hans ord sjunka in i henne. Hans påstående fick henne att le dock och hon stannade med sin hand halvägs igenom för att hålla dem båda i sin famn.

“Jag…” började hon men tystnade igen, hon kunde känna hur de flesta andra av männen lyssnade på deras konversation och hon kände sig lite illa till mods innan…[Read more]

Det var många frågor. Sera kunde inte rå för att ett stort leende sprack upp i hennes ansikte. Lite lättad. Äntligen någon som inte tog ton och började ropa åt henne. Säga att det var ett misstag. Men för att vara ärlig var det en av de få ställena som höll hennes rastlöshet borta och fick henne att känna sig välkommen. Nästan som en familj.

“J…[Read more]

“Giftas? Gift är onödigt. Åtminstone om det är för dig själv.” sa Rushla, lite oförstående över det hela. Varför skulle man ens vilja skada sig själv med vilje? Förstås hade hon gjort det, men inte för att någon annan vill det. Ett simpelt misstag. När musklerna agerade snabbare än pannbenet.

Hon ruskade på huvudet – och nästan sin hela kropp när…[Read more]

Att vara svag var någonting som mörkeralven alltid sett ner på. Det som fått henne att grimasera med avsmak på de varelser ovan jord. Fast det verkade inte finnas något annat sätt att… En suck lämnade mörkeralvens läppar. Hon var tvungen att agera snabbt om hon inte skulle tappa allt de hon kämpat för.

“För all smärta och död. Speciellt mitt…[Read more]

Ett snett leende dök upp i mörkeralvens ansikte över den ena kvinnans kommentar. Fel fråga. På ett sätt hade hon rätt, men å andra sidan var namn mäktiga om någon var dum nog att avslöja dem. Kvinnans fråga var mer specifik och hatet i hennes ögon var självklart. Hon kunde inte rå för att skrocka, ett mörkt skratt som snarare lät som ett kraxan…[Read more]

Att vilja var väl en överdrift. Fast å andra sidan hade hon väl redan gett honom hans löfte. Audgisils avbrott var inte hans fel. Även om det var ett skönt avbrott. Hon suckade lite, som om det var en uppoffring för att ställa sig upp och röra sig mot mannen igen.

Hon hade fortfarande mjödet i ena handen och det smakade gott – det kunde hon…[Read more]

Kinderna blev röda på Finn när han kände Cathyrns läppar som hastigast trycka sig emot ena kinden. Han lade lite förvirrat handen på kinden och vände blicken mot sin vän.

“Va… vad var det!?” utbrast han, pafft. Som om han inte riktigt tyckte om känslan. Den där varma känslan som spred sig inuti honom och hur det nästan pirrade till i hela hans…[Read more]

Att Hulta skulle ha vuxit upp bland galenskap hade Sera svårt att förstå, men samtidigt fann hon det inte alls förvånade. Trots allt hade hon stått ut med hennes galenskaper – och det var väl många? Åtminstone det som mästarna sa.

Hennes löfte fick Sera att le. Det kändes genuint och hon klämde hennes händer lite uppskattande för att skratta si…[Read more]