Tystnaden som föll efter allt Maeve berättat, var mer talande än något ord som Ranghildr kunde yttra. Det fanns en spänning i luften, av alla ilska, sorg och emellan allt kunde inte Ranghildr annat än att klandra sig själv. Vart var hon i allt dessa älende?  I Frostheim, tillsammans med sin make, i relativ trygghet. 

Det fanns skuld i hennes ög…[Read more]

Det var inte svårt att se att Ranghildr hade svårt att hejda både sin ilska eller gråt, för det var som om det vällde upp inom henne. Fast hon försökte att inte visa det för Maeve, inte mer än att hålla hårdare om sitt kjoltyg och önska stilla att hennes son inte befann sig i Hels mörka salar.

“Kettil… är inte en som använde sig av våld. Om du…[Read more]

När hon berättade om mordförsöket på henne själv, kunde hon se hur en blixt av ilska dök upp i de isblåa ögonen. Ranghildr kramade om sitt egna kjolstyg så hårt, som för att hindra känslan att vilja slå med näven i väggen eller rusa ut i natten efter idioterna.

Försiktigt nickade hon åt hennes ord, lite uppmuntrande. Även om hon kände vart det…[Read more]

Milt strök hon handen över Maeves hår, medan hon funderade över hennes ord. Förstås var hon inte helt säker på vad hon ville veta, och att fråga om sin yngstes son död. Det var inget som hon med lätthet gjorde, även om det tyngde hennes hjärta som en sten.

“Från början, Maeve.” svarade hon till slut, som om det skulle vara det mest uppenbara att…[Read more]

Lite fundersamt betraktade Ranghildr sin dotter och hennes bestämda blick. Hon hörde de många frågor, som en begär som någon hade fyllt upp allt för mycket i och till sist rann över. Hon nickade långsamt, som om hon funderade lite över det som hon sa.

“Vid gudarna svär jag att berätta det som du vill veta, men innan vi går in på dina frågor d…[Read more]

Lite förvånat såg Ranghildr ner mot Maeve för att rynka lite oroligt på sina ögonbryn. Trots allt var det inte svårt att se att hennes dotter verkade ha något allvarligt att lätta sitt hjärta om. Så hon justerade sin klänning och nickade lite uppmuntrande mot Maeve.

“Du vet att jag föredrar att sitta i tystnad” retades hon, för att sedan lägga e…[Read more]

Retandes var skönt. Som en kort återblick till hur det hade varit innan det här kriget. Hon kunde inte rå för att skratta ett varmt bubblande skratt, för hon fann det härligt. Lite som om hon var osäker på om det här inte var en dröm.

Som för att vara säker på att det inte var en dröm strök hon milt sin dotter hår för att sedan knuffa henne mot…[Read more]

Ranghildr. Rösten var bekant, men det kändes nästan som i en dröm. Det var allt för länge sedan rösten till hennes närmsta vän hade fyllt hennes öron. För ett ögonblick vandrade minnena tillbaka till barndomen när de talade om äventyr, ära och framtiden. Fast vem skulle kunna förbereda dem till detta mötet?

De isblåa ögonen vandrade mot Freggi…[Read more]

“Få information och förhoppningsvis sticka mitt spjut i honom.” sa hon och det fanns ett mörker där i Ranghildrs ögon. Både sorg och ilska för att han förmodligen hade sänt hennes yngsta son till Hel. Harfn skulle själv inte få njuta av Odens eller Frejas salar. Nej, hon skulle nog se till att Hels klor höll honom på plats.

Ett snett leende, ett…[Read more]

“Måste det ena, utesluta det andra?” frågade hon, med ett liknande leende som Maeve hade. Ett som inte nådde till ögonen, men det såg inte allt för påklistrat ut åtminstone. Fast sedan kunde hon inte rå för att skrocka lite för sig själv för att sedan humma till.

“Vet du? Jag tror bestämt att dina kvicka svar är något du ärvt från far din. Li…[Read more]

Ranghildr la en hand på kinden där som Asgeir hade kysst henne som hastigt och skrockade lite över hans ord. Hon lät blicken lite disträ följa Maeve när hon så ilsket marscherade ut. Ett senare tillfälle skulle hon nog få tag på henne. Men inte nu. Nu var hon tvungen att vara kvar i den här festen som hennes make så storslaget lovat.

Lite…[Read more]

“Audgisil?” frågade hon lite retsamt, hon visste förstås redan att de var alldelles för lika i vissa saker. Ibland önskade Ranghildr att Maeve hade fått mer av sin make. Trots allt var det inte alltid lätt att vara lika tempramentsfull som henne.

Åt hennes ord om världen nickade hon lätt samtidigt som hon strök hennes hår. Det var förstås en…[Read more]

Som svar på hennes spelade upprördhet kunde Ranghildr inte rå för att ge henne ännu ett skratt för att klappa henne på axeln för att avsluta en till fläta och sedan vände hon Maeves ansikte och höll i hennes haka för att inspektera ansiktet med ett snett leende.

“Några nog, men det är väl bara vishet som syns?” frågade Ranghildr och gjorde en g…[Read more]

“Regn tar också bort rynkor” konstaterade hon lite roat och skakade på huvudet åt det hela. Det kändes märkligt och som om det hela var en dröm. Alldelles för länge sedan som hon hade varit ensam med sin dotter och talat om något annat än kriget.

Hon sträckte på sig.  Hela hennes kropp var öm efter de långa två åren, mer än hon ens erkände till…[Read more]

Ett litet tag verkade det som om Ranghildr ångrade att hon hade sagt något. Hon stod kvar i korridoren och såg på hur facklan flickrade till då och då innan hon drog ett djupt andetag och steg in i rummet. Distinkt gick dörren igen för att lämna en tystnad i rummet.

“Jag föreställer mig döden så mycket att det känns mer som ett minne. När ko…[Read more]

“Omöjligt! Då skulle jag ju sagt att du växt!” utbrast Ranghildr med ett litet leende och ruskade om Maeve. Det var inte tanken att vara hårdhänt, men Ranghildr hade aldrig varit sådär fin i kanterna för att vara allt för mild. Fast det skadade förstås inte Maeve.

Orden kunde dock inte hindra henne från att ge ifrån sig ett bubblande skratt och h…[Read more]

Ranghildr nickade lite till hennes ord, även om hon inte riktigt tycktes lyssna på dem när blicken var disträ och verkade fastna på fönstret. En lång stund var hon tyst för att fortsätta fläta med ett svagt leende på läpparna. Mest av vana att försöka muntra upp sina barn.

“Tiden kommer när den kommer.” hummade hon, mest för sig själv som om de…[Read more]

Ett litet leende växte på Ranghildrs läppar och hon följde efter Maeve till sängen för att sätta sig på kanten bredvid sin dotter för att börja fläta fler mindre flätor som Maeve hade bett om. Hon humade lite lätt medan hon flätade.

“Harfn kommer skrika i hallar till Hel när jag är klar med honom.” sa Ranghildr, säker på sin sak. Hur många gå…[Read more]

“Sluta ljuga tösen min, jag känner dig allt för väl” sa hon tyst och såg lite oroligt på henne för att skaka på huvudet åt det hela. Förhoppningsvis hade hon rätt och hon klappade henne lätt på axeln för att nicka mot en spegel där i rummet.

“Vad tycker du? Vill du ha lite fler flätor?” frågade hon lite eftertänksamt samtidigt som hon ordnade u…[Read more]