Blicken till Vésiva var mörk. Hon hade aldrig tyckt om att spilla blod. Bara tanken på blod gjorde henne illamående. Med darrande fingrar drog hon fram ett litet pergament papper. Samma som hon hade gett till sin drottning innan. Koordinaterna till vart förrädaren senast sågs till. Hon svalde tyst.

“Koordinaterna till vart hon senast sågs.…[Read more]

Färdas genom skuggorna. Tanken gav henne en rysning, hon hade fått uppleva det en annan gång under deras gemensamma träning. Magen vreds nästan ut och in, men varför spilla tid? Lloths lycka – eller hennes egna. Det var förstås inget val. Det var en självklarhet att Lloth lycka var valet, för det skulle bli hennes lycka.

Lite mer bestämt ni…[Read more]

Det dröjde inte allt för länge förrän de nådde upp till Sätet. Hon log lite lätt för sig själv, innan hon släppte ner främlingen vid sin sida – nästan som en säck potatis och inte alls graciöst. Sedan satte hon ner korgen och slängde de andra jaktbyterna där i med.

“Ta korgen till förrådet och se till att få fram lite mjöd. Om inte något starka…[Read more]

Sättet hon talade på hade alltid förvirrat Ziyaté något, samtidigt som det också roade henne. Det lät som nonsens men mörkeralvinnan visste bättre och log svagt över det hela. Ett löfte om stordåd och lycka, det var aldrig fel. Vägen dit skulle förstås ha många törnar, men i slutet var det en ros.

“Mörkrets trygghet finns i skuggorna, min vä…[Read more]

Nog för han var tanig, men han var tyngre än vad hon trodde. Inte för att Ranghildr skulle erkänna det och knuffade honom en gång på axeln så han hoppade lite fram och tillbaka för att få ett bättre grepp om honom.

“Hem, eller till Sätet om man ska vara ordagrann” sa hon med ett litet leende och såg framför sig taken hade börjat synas allt me…[Read more]

Lite förvånad över att hon var där tidigt, kunde hon inte rå för att ge ifrån sig ett nästan kraxande skratt och höjde på ena ögonbrynet samtidigt som hon godtog hennes hjälp att dras upp. Nästan som ett handslag, hennes hand var lite hårdare kring Istilwys, nästan som i en utmaning mot henne.

“Leve Lloth, all seger är hennes förstjänst.” in…[Read more]

“Förståeligt. I ensamhet brukar man behöva göra saker ensam.” sa hon med ett höjt ögonbryn. För hade han inte sagt att han hade rest ensam? Hon var lite fundersam över hur han hade fått de brutna revbenen och det gnagde lite över hur långsamt han rörde sig.

Han var tanig trots allt, han skulle nog inte känna allt för mycket mer än de hararna som…[Read more]

Ett bubblande skratt kom ifrån Sera. Nog lade hon märke till Hultas oro eller dåliga samvete men vägrade lite att ta in det. Hon hade aldrig tvingat henne att göra något och dessutom. Vad var det för fel att ha lite roligt?

“Och vem skulle tro dem? Varför skulle en kronprinsessa behöva sno pengar ifrån någon” sa hon med ett litet leende och…[Read more]

Finn vred på sig lite obekvämt. Att ljuga var inget han tyckte om – som de andra så klart visste om. Han skakade på huvudet så att hans lockar piskade omkring honom.

“Att ljuga är fel – och varför ska du behöva ljuga!” utbrast han, lite bittert för att sedan fnysa och nicka åt trollkarlen. Han var lite obekväm i hans sällskap.

“Nå, sväng höfter…[Read more]

“Två dagar sedan. Det var en av de goda nyheterna jag hade tänkt berätta för Er. Därför skyndade jag mig hem och kom fram en dag tidigare än väntat.” sa hon och böjde på huvudet hon kunde känna sin drottnings bubblande vrede som simrade under ytan. Det var sanningen förstås, men det var svårt att få det att inte låta för… lägligt.

Hon hö…[Read more]

“Vart har du ont? Vi kan säkert ordna något emot den skadan.” sa hon, fortfarande kastade en blick omkring honom för att skratta lätt åt hans andra fråga.

“Även under krig behövs mat. Och det är bättre att plocka nu – när de inte har barikerat in oss – än att svälta när de har.” påpekade hon och vid hennes bälte hängde ett par stycken fåglar och kaniner.

På något sätt blev hon lite mer fundersam över mannen på sättet han talade om hennes dotter. Inte skulle väl de…  Åtminstone skulle inte Maeve låta sig utnyttjas. Det visste hon om henne. Men tänk om hon hade tagit hem en fiende? Den dagen, den sorgen.

“Har du ont?” frågade hon och nickade åt mannen. För nog var hon observant nog att hon kun…[Read more]

“Hon är i Kaldrland.” sa hon simpelt, efter ännu en klunk av alkoholen. Ett kort ögonblick höll hon ut pluntan mot drottningen men kom fram till att det var en dum idé. Trots allt var det många som hade klagat på hennes smakläkar när det kom till sprit. Lite ursäktande log hon innan hon stoppade in pluntan inne i sin väst igen.

Sam…[Read more]

Att resa ensam var någonting som Ranghildr kunde känna som en uppfriskande vindputs. Vara ensam i sina egna tankar, men på senare tid hade hon nästan föredragit att vara i någon annans sällskap. Någon som skulle kunna distrahera hennes mörka och gnagande känslor om att något mer hade gått fel med hennes ynglingar.

“Vilken tur att det finns ljus…[Read more]

“För all del Yazefin, det är inte ett ämne att ha här.” sa hon och såg sig omkring lite vaksamt. Vem visste vem som skulle lyssna här. Nej, det var ett ämne att ha i lugn och ro i deras salar. Eller, mer Audgisil än henne. Hon fann sådant ganska tråkigt, men det skulle finnas mjöd där och det skulle genast göra det lite bättre.

Hon kastade en bl…[Read more]

Nöjt nickade Ranghildr åt hans ord. Mindre av Hrafns män var alltid ett gott tecken och kanske det var en välsignelse för männen också att slippa Midgård. Hon såg nästan lite längtansfullt ut över trädens täta grenar med ett snett leende för att sedan fundera lite på hans fråga.

Det var ännu en sån där fråga som hon fann löjlig. Varför skull…[Read more]

Magin skymtade hon som hastigast, men hon gjorde ingen gest eller min som om hon hade sett det. Det var bra att veta om. Den tanige mannen hade magi, så därför var han väredefull för Sandor. Ett litet leende fanns på hennes läppar och hon skakade på huvudet åt det hela.

“Nej. Ännu är Frostheim orörd. Hrafns män, om man kan kalla möss män, dy…[Read more]

Förvirrad och förvånad över hur drottningen reagerade, tystnade hon först och lät blicken vara kvar på drottningens hand. Mjuk men samtidigt hårt. Det var inget mer hon ville göra än att skrika åt drottningen slå sina händer i bordet och ge sig av. Litade drottningen inte på henne längre? Trots uppdraget… trots hennes lojalitet. Fast trots det…[Read more]