• Som vanligt kastades skeptiska blickar mot den kvinnliga orken som strosade på gatan. Även om hon försökt med ett leende, tycktes hennes tänder vara för groteska för barnen som drogs undan av sin mor och ombedd att hålla för ögonen. Oförskämt! Trots allt var Rushla en magnifik ork, ett praktexemplar om hon skulle säga det själv. Skarpa drag m…[Read more]

  • Min Nenya. Orden fick henne att rysa och brista ut i ett leende som fick hennes vassa huggtänder att synas. Ett otäckt leende, men ett drömmande. Halvt som halvt lyssnade hon på vad scenen som hade skett framför henne. Närvaron i sig fick henne lite ofokuserad. Fast å andra sidan var det intressant och nästan lite roande hur Davant svarade hennes…[Read more]

  • Värden kastade en blick bakåt på sina nycklar – och där det förut var ett flertals som hade hängt och skramlat i vinden – fanns nu enbart en. Han tog tag i den och slängde ner den i disken så att det blev en distinkt smäll och sköt den mot Vésiva. Lite irriterad över värdens agerande tog hon upp några guldmynt och lade de på disken.

    “Låt…[Read more]

  •  

    Scenen framför henne var otäck. Ben, duken och den röda tjocka vätskan som hon kunde tro var blod. Sättet hon hade… smakat… på hennes tår gjorde henne förvirrad. Och det som först kunde se ut som en mild gest ändrades snart till något groteskt. Hon höll sin sjal ännu hårdare, så att hennes knogar vitnade. Orden som yttrades sedan försvann i e…[Read more]

  • Hans försiktighet roade Nenya igen och hon strök sin söndriga och smutsiga klänning med sina händer. Tanken på hur hon stank och såg ut, stack i hennes näsa. Hon hade kunnat göra det här på ett annat sätt. Använda våld. Slippa att sänka sig till en sådan nivå. Ett ögonblick hade hon visat en svag sida av sig själv och bara tanken på det fick…[Read more]

  • Det var som om de lägre vampyrerna ryggade undan och slutade attackera den kvinnliga ledaren. Ett ögonblick stod de tysta och iakttog scenen framför dem. Blinkade ett par gånger, som om de inte helt förstod vad som egentligen skedde, innan de kastade sig på någon annan. De var patetiska. Fast inte kunde hon klandra dem. Blodet gjorde nästan…[Read more]

  • Hade det hon gjort verkligen varit rätt? För tanken att bjuda in sin make till en middag med Isra kändes fel. Som om hon var ett barn som gömde undan något som hon hade gjort sönder. Det var inte allt för sällan det hade skett. Vanligtvis kunde hon dela allt med sin make, men det var något inom henne som sa att det inte skulle vara en bra idé. Han…[Read more]

  • Den korta tystnaden som uppstod efter att hon sagt sin hastiga kommentar, var inte allt för bekväm. Det var faktiskt som om denna kvinna lyssnade på vad hon hade sagt. Vad an detta? Det var något nytt. Vanligtvis var det ingen som vågade fråga sådana saker och orden som kom ur främlingens mun gjorde henne lite obekväm. Det var knappast som om h…[Read more]

  • Sättet som uppmärksamheten vände till henne, skrämde den unga flickan. Knappt fyllt tolv år. Hon höll ett stadigt grepp om sin sjal och backade inte undan. Även om kvinnan framför henne var lite för nära… och luktade märkligt. Sött och mörkt på samma gång. Det var nästan som det fick henne att må illa.

    “Jag… Jag är Zamira” sa hon, med en rö…[Read more]

  • Hovarnas slog mot sanden fyllde hennes ögon och en hel del sand virvlade upp i hennes ena öga och skavde. Fast det var de minsta hon behövde oroa sig över nu. Det var sällan hon kände rädsla. Döden var något hon var allt för välkänt med. Det var inte ett slut, det var en början. Åtminstone för de flesta. Inte hon. Trots det verkade mannen, samla…[Read more]

  • Det sista var inte något som Vésiva hade tänkt på. Hon kastade en orolig blick omkring sig. Ett värdshus som förr var väldigt fullt med folk, tycktes vara nästan tomt nu. Det bådade sällan gott.  I för sig var regn alltid något välkomnat för värdhus och dryck. Affärer brukade blomma i regn.

    “Äsch! Vad som sker, sker!” utbrast hon, lite mindre…[Read more]

  • Ursäkter slingrade sig ur Davants mun som en orm. Ord på ord. Kanske det fanns någon sanning i dem som han spottade ur sig. En osäkerhet som inte klädde mannen. Hade hon missbedömt honom? De elektriskt blåa ögonen betraktade mannen framför sig med ett svagt leende och huvudet på snedden. Det långa mörka håret kittlade hennes ena arm. Tyst satt ho…[Read more]

  • Smällen av dörren fick den unga kvinnan att rycka till. Hon skämdes först att hon var där och hoppades innerligt att hon inte hade hört hennes förbannelse. Sedan hörde hon hennes ord och det förvirrade henne. Lite förvånat ställde hon sig åt sidan och det var ett litet krig inom henne om hon skulle se vad främligen höll på med. Kanske var hon…[Read more]

  • Zaria lät Obsidiah tala och processa det som hon hade sagt. Även om det var två enkla ord. Var det ord som vägde mycket. Speciellt inte ett ämne som brukade diskuteras vid första mötet mellan två främlingar. Det var inte svårt att se hur han inte helt kunde tro på det hon hade sagt. Trots hennes tatueringar som vittnade om mörkmagi. Fast å andr…[Read more]

  • Den äldre kvinnan hade kvar blicken på trädet ett litet tag, som om inte hade hört inbjudan för att sedan sänka huvudet i en artig gest. En middag? Hade hon hört rätt? Det var i och för sig oartigt att fråga om hon menade det. Fast å andra sidan var det oartigt att dyka upp oinbjuden. Nå, hellre den senare risken.

    “Ni är oerhört givmild, min…[Read more]

  • Hettan  i Iselem var olidlig. Den hade tryckt i flera månader nu, och trots att den lilla hamnstaden med liknande namn som rikets gud Sharahaasa, tycktes havsvindarna ha dött. Regnet likaså. Den spruckna marken tycktes ryka av hettan, och de flesta höll sig inomhus i sina hem gjorda av soltorkad lera. Det var inte den enda katastrof som drabbat…[Read more]

  • Allt ljud omkring. Vrål, klingande stål och förfärade skrik. Allt som blandades till en enda röra. Trots det var hennes far röst som en klinga som klöv igenom allt. Vreden var uppenbar, eller det var snarare en sorg som hördes i hans röst. Trots att den inte bröt av utan var kristallklar. Rösten fick henne att rysa. Nog för att hon hade tänkt…[Read more]

  • Det var inte förrän Isra hade svarat på hennes ord som hon insåg vad hon hade sagt. Tanken fick henne att rysa. Död? Hade hon villigt sagt att hon gav upp allt för Isra? Frågan var om det var en sanning eller ej. I stunden som hon sagt det verkade det självklart och trots hennes tvivel nu. Var det en del av henne som nästan skulle känna sig hedra…[Read more]

  • Den första kommentaren fick henne att le och rycka lätt på axlarna. Allt för många gånger hade hon funnit sig själv i en omvänd situation. Att någon kände till henne men hon inte kände någon. En situation hon allt för ofta befann sig i och inte var bekväm i. Det fanns ju medel för det så klart. Ett litet leende dök upp på hennes läppar och hon la…[Read more]

  • Den korta tystnaden fylldes av knastrande från kaktusen som långsamt förstördes i främlingens mun. Själv fann hon inte längre någon glädje i mat. Självklart var det en nödvändighet för att hålla sig vid liv, men inget mer. Maten tycktes svälla i munnen, eller smaka jord. Hon borrade ner sina händer i sanden. Kylan var något hon välkomnande. All…[Read more]

  • Load More

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.