Det kändes helt klart bättre att ligga på mage, och hon kunde begrava ansiktet i den våta tygbit som hennes mor placerat där. Det svalkade bra och hon suckade nästan lite nöjt över att få försvinna in i det svala mörkret.

”Åh, de är hos Hel”, kraxade hon och skrattade sen, ett inte helt normalt skratt, det var nästan nervöst och det tystnade l…[Read more]

Jo, det hade varit dåraktigt, men hon hade inte kunnat återvända hem med något annat, hon kunde inte vara sämre än sina två äldre bröder, och hon hade ju lyckats. Berömmet hon fick från sin far fick henne att le svagt innan hon blev räckt vattnet, då drack hon girigt till dess att hon nästan mådde illa och sjönk tillbaka ned på fällarna för att…[Read more]

Det kändes tryggt att vila i sin mors armar, som hon gjort när hon var barn, men varje rörelse gjorde ont och hon räknade sekunderna till dess att Ragnhildr lade ned henne på en hög med pälsar som placerats intill eldstaden. Värmen var nästan för intensiv för hennes nedkylda kropp och hon skalv där hon låg på sidan. Hon kunde höra sin far säga n…[Read more]

Feberfrossan som drog genom hennes kropp gjorde det svårt för henne att riktigt uppfatta vad det var som hände. Hon hade sett röken från långhuset och någonstans i det vita hade något annat dykt upp, en bekant form som snart nog fick ett bekant ansikte. Hennes mor. Ett litet leende spred sig som hastigast över hennes läppar.…[Read more]

Hon sneglade på Yazfein när han slutligen tog till orda, och hon kände honom tillräckligt väl vid det här laget för att förstå det han inte sade och se hur hans tankar började spinna på någon slags plan. Hon själv kunde inte riktigt se något i det hela. Det som prästinnan sagt lät löjligt, otroligt, och kanske till och med omöjligt. Ena al…[Read more]

Nå, hon hade ju inte kommit dit enbart för att tala om sitt uppdrag, och dessutom var ingenting fast beslutat ännu, hon visste inte mer än det Sandor och Leony sagt under mötet, men sen när hade hon varit den som inväntade ett definitiv? Nej, hon hade låtit tanken dra med henne bort till ett scenario som var alldeles för bra för att tacka nej…[Read more]

Mörka hörn… Nå, det kanske passade de båda, men hon var inte den som drog slutsatser utan att först känna sina gäster, och nej, hon trodde nog inte att mörkret passade hennes far. Inte längre i alla fall.

Lutandes mot dörrkarmen betraktade hon honom när han lade av sig sina vapen. Han var verkligen lik Zator, i alla fall som han varit innan…[Read more]

Så var det kanske också, hon ansåg sig själv inte vara en ledare, utan en regent, en drottning, och om det gjorde henne till en tyrann så var det väl vad hon var. Hon visste förstås inte att det var vad han tänkte, men hon kunde nog ana, såg hans ögon smalna vid hennes ord, men han sade inget om det, precis som hon föredrog det.

”Kans…[Read more]

Han verkade ha svårt att kalla sig själv för det han verkligen var, och kanske var det inte så underligt trots allt, han hade knappast varit en far för henne, men det hade ju heller inte hennes moders andra man varit. Han som för tillfället satt inspärrad i en av de djupaste hålor hon kunnat hitta och ännu hade Fëani inte gjort en ansats til…[Read more]

Nå, den delen av historien kände hon till, även om det inte var så hon hade planerat att styra. Nej, det hon behövde för att behålla sin plats var skicklighet, skicklighet och kunskapen om hur man på bästa sätt gjorde sig av med sina fiender. Hon hade förstås Tipum, men hans hjälp skulle kanske inte alltid finnas där, och om någon smög sig in i…[Read more]

Han hade rätt, förstås, men det var svårt att förlika sig med tanken på att fly med svansen mellan benen. Hon hade aldrig varit, eller nå, i det skick hon var i nu, hade hon aldrig varit rädd för konfrontationer, men Manfred hade rätt i att hon vanligen slog till när korten låg till hennes fördel, inte på det här viset. Frågan var bara om de någo…[Read more]

Hans ord om hur Lloth korrumperade hjärtan fick henne att knyta handen hårt kring Ziyatés dolk, tillräckligt för att dra blod, små röda droppar som föll till golvet vid hennes fötter.

”Det vet jag”, sade hon bistert, men hon verkade återhämta sig tämligen fort och insåg då hur hårt hon höll dolken. Hon lät greppet lossa en aning innan hon lade…[Read more]

Hon betraktade honom där han stod med ryggen mot henne, en uppenbarelse som var bekant trots att hon inte känt honom under sin uppväxt. Kanske var det för att han påminde henne om Zator? Nej, bara till utseendet i sådana fall.

När han vände sig om mot henne så fångade hon upp hans blick, och det hon såg däri, tillsammans med vad han sade, f…[Read more]

Han hade sagt för mycket, men det visade hon inte honom. Istället nickade hon bara och bugade sig för honom som brukligt var.

”Jag tackar er, vi skall ge oss av så snart vi bara kan”, sade hon med ett mjukt leende menat att lätta hans hjärta och få honom att känna sig mer säker på att inget av det han sagt skulle kunna försätta honom i trubbel…[Read more]

Det var väl egentligen inte så underligt, ingen av dem hade sett honom anlända till palatset och ingen hade heller hört något om att deras härskarinna skulle ha bjudit in honom. Ingen av männen verkade dock känna igen honom, de var alla utbytta och även om någon gammal vakt skulle finnas kvar att minnas mörkeralven från Thalias tid så skulle han t…[Read more]

Hon hade varit tvungen att täcka för sina ögon med ena armen för att inte bländas av det starka ljuset, och när hon sänkte den igen så var det Lloths blick som mötte hennes. Det var som eld, och för en kort sekund undrade Isra om hon hade gjort fel, om hon valt fel, men en enda blick mot Izotar där han låg på golvet påminde henne om hennes mor oc…[Read more]

Mörkret som omvälvde dem var inte otrevligt, men när spindeldemonen uppenbarade sig så kunde Isra inte hjälpa att hon rynkade på näsan i avsmak. Lloth. Tänk om hon bara hade låtit bli hennes mor, om hon hade låtit Thalia vara ifred, då kanske saker hade varit annorlunda, men nu var det som en vägg stod mellan henne och demonen och det enda som sk…[Read more]

Hon skakade på huvudet åt hans ord, det var inte alls vad hon menat, men Ziyatés ord hade väl dragit med henne ned i illusionen av att hon trodde sig odödlig och oövervinnerlig. Hon visste att det var den direkta motsatsen, men det var samtidigt dumt att visa det utåt, att se svag ut inför sitt folk var inget som någon härskare borde tillåta s…[Read more]

Det var oartigt, hon visste det, att tala på ett språk som inte alla i sällskapet förstod, men det var uppenbart att denna vakt inte behärskade handelsspråket särskilt väl och det här var information som hon desperat behövde, som hon desperat ville ha.  Hon fick be om ursäkt till Manfred senare.

”Har hon setts i närheten? Vi har mycket tillhör…[Read more]