Kiel såg från alven till hunden, men han kunde inte lämna fängelset ännu. Samtidigt som han knappt kunde tro deras otroliga tur fanns det ännu en sak han var tvungen att göra. Men skulle det leda till mer bekymmer? Kanske vakterna fortfarande skulle sova om de kom tillbaka senare.

‘Jag måste ha min luta.’ sa han bestämt, och vände sig om i den…[Read more]

Hade det hon gjort verkligen varit rätt? För tanken att bjuda in sin make till en middag med Isra kändes fel. Som om hon var ett barn som gömde undan något som hon hade gjort sönder. Det var inte allt för sällan det hade skett. Vanligtvis kunde hon dela allt med sin make, men det var något inom henne som sa att det inte skulle vara en bra idé. Han…[Read more]

Den korta tystnaden som uppstod efter att hon sagt sin hastiga kommentar, var inte allt för bekväm. Det var faktiskt som om denna kvinna lyssnade på vad hon hade sagt. Vad an detta? Det var något nytt. Vanligtvis var det ingen som vågade fråga sådana saker och orden som kom ur främlingens mun gjorde henne lite obekväm. Det var knappast som om h…[Read more]

Kiel verkade först inte lyssna på alven bakom sig, trots allt var hans enda mål att nå nycklarna – och således nå sin eventuella frihet. För kom han ut cellen var han övertygad om att han på något vis skulle klara sig ut, även om det troligtvis var en dåres hopp. Men hans ord fick honom att stanna upp och ifrågasätta.

‘Vad har vi att förlora?’…[Read more]

Sättet som uppmärksamheten vände till henne, skrämde den unga flickan. Knappt fyllt tolv år. Hon höll ett stadigt grepp om sin sjal och backade inte undan. Även om kvinnan framför henne var lite för nära… och luktade märkligt. Sött och mörkt på samma gång. Det var nästan som det fick henne att må illa.

“Jag… Jag är Zamira” sa hon, med en rö…[Read more]

Hovarnas slog mot sanden fyllde hennes ögon och en hel del sand virvlade upp i hennes ena öga och skavde. Fast det var de minsta hon behövde oroa sig över nu. Det var sällan hon kände rädsla. Döden var något hon var allt för välkänt med. Det var inte ett slut, det var en början. Åtminstone för de flesta. Inte hon. Trots det verkade mannen, samla…[Read more]

Det sista var inte något som Vésiva hade tänkt på. Hon kastade en orolig blick omkring sig. Ett värdshus som förr var väldigt fullt med folk, tycktes vara nästan tomt nu. Det bådade sällan gott.  I för sig var regn alltid något välkomnat för värdhus och dryck. Affärer brukade blomma i regn.

“Äsch! Vad som sker, sker!” utbrast hon, lite mindre…[Read more]

Ursäkter slingrade sig ur Davants mun som en orm. Ord på ord. Kanske det fanns någon sanning i dem som han spottade ur sig. En osäkerhet som inte klädde mannen. Hade hon missbedömt honom? De elektriskt blåa ögonen betraktade mannen framför sig med ett svagt leende och huvudet på snedden. Det långa mörka håret kittlade hennes ena arm. Tyst satt ho…[Read more]

Ayperos betraktade händelserna framför porten. Uppenbarligen hade han uppskattat dessa människors behov av att offra sig själv för det allmännas bästa – eller kanske det bara var stridshetsen som pressade dem framåt? Han såg hur Nenya närmade sig den Kaldrländska ledaren samlade sina krigare, samtidigt som han betraktade mannen som ledde kava…[Read more]

Smällen av dörren fick den unga kvinnan att rycka till. Hon skämdes först att hon var där och hoppades innerligt att hon inte hade hört hennes förbannelse. Sedan hörde hon hennes ord och det förvirrade henne. Lite förvånat ställde hon sig åt sidan och det var ett litet krig inom henne om hon skulle se vad främligen höll på med. Kanske var hon…[Read more]

Zaria lät Obsidiah tala och processa det som hon hade sagt. Även om det var två enkla ord. Var det ord som vägde mycket. Speciellt inte ett ämne som brukade diskuteras vid första mötet mellan två främlingar. Det var inte svårt att se hur han inte helt kunde tro på det hon hade sagt. Trots hennes tatueringar som vittnade om mörkmagi. Fast å andr…[Read more]

Den äldre kvinnan hade kvar blicken på trädet ett litet tag, som om inte hade hört inbjudan för att sedan sänka huvudet i en artig gest. En middag? Hade hon hört rätt? Det var i och för sig oartigt att fråga om hon menade det. Fast å andra sidan var det oartigt att dyka upp oinbjuden. Nå, hellre den senare risken.

“Ni är oerhört givmild, min…[Read more]

Allt ljud omkring. Vrål, klingande stål och förfärade skrik. Allt som blandades till en enda röra. Trots det var hennes far röst som en klinga som klöv igenom allt. Vreden var uppenbar, eller det var snarare en sorg som hördes i hans röst. Trots att den inte bröt av utan var kristallklar. Rösten fick henne att rysa. Nog för att hon hade tänkt…[Read more]

Det var inte förrän Isra hade svarat på hennes ord som hon insåg vad hon hade sagt. Tanken fick henne att rysa. Död? Hade hon villigt sagt att hon gav upp allt för Isra? Frågan var om det var en sanning eller ej. I stunden som hon sagt det verkade det självklart och trots hennes tvivel nu. Var det en del av henne som nästan skulle känna sig hedra…[Read more]

Den första kommentaren fick henne att le och rycka lätt på axlarna. Allt för många gånger hade hon funnit sig själv i en omvänd situation. Att någon kände till henne men hon inte kände någon. En situation hon allt för ofta befann sig i och inte var bekväm i. Det fanns ju medel för det så klart. Ett litet leende dök upp på hennes läppar och hon la…[Read more]

Den korta tystnaden fylldes av knastrande från kaktusen som långsamt förstördes i främlingens mun. Själv fann hon inte längre någon glädje i mat. Självklart var det en nödvändighet för att hålla sig vid liv, men inget mer. Maten tycktes svälla i munnen, eller smaka jord. Hon borrade ner sina händer i sanden. Kylan var något hon välkomnande. All…[Read more]

Kiel som stod lutad mot det kalla gallret hade blicken tomt på någon ospecifik fläck på det mörka stenbelagda golvet i korridoren utanför. För en stund försvann hans cellkamrat och allt annat omkring honom medan han funderade på hur han skulle komma ut ur detta. Eller var det dags att bara acceptera sitt öde? Trots allt hade han lurat döden all…[Read more]

Obsidiah. Namnet sa henne inte mycket. Inte för att det var något hon utgick ifrån att hon hade kunnat det. Det var få som hon kände till och ännu färre som visste vem hon var. Åtminstone gav det henne något att tilltala honom med förutom främling. Namn i sig var mäktiga ting. I fel händer kunde de få katastrofala följder. Fast mannen framför…[Read more]

En enkel handgest för att få bort artigheterna och etiketten. Alltid var det så mycket ni, er och vissa verkade tro att hon var adel. Nog kanske det kom med de pengarna som Bläck hade dragit in för hennes far och henne själv. Men egentligen hade hon ingen fin härkomst, hennes förfäder hade alltid  varit trogna soldater. Inte ens högt uppsatta,…[Read more]