Det torra skrattet förvirrade henne. Inte mer än vad han talade om sedan. Ett torn? Vad var det för torn? Hon hade i för sig hört om torn i sig, långa byggnader som människor använde till strid eller att fängsla saker i… prinsessor till exempel. Men mannen framför honom kunde inte vara en prinsessa? Hon synade honom uppifrån och ner med en fun…[Read more]

‘Visa dig för mig…’ sa völvan, hennes gröna ögon intensivare än förr. Det låg makt i hennes ord, som gick djupare än vanliga ord och kanske till och med djupare än magi.
‘Visa mig, Oden, vad du genom ditt kärl i denna flicka gjort. Visa mig vad din vilja är.’ völvans medvetande rörde vid Maeves, och de verkade båda försvinna ut ur deras kroppar,…[Read more]

Det var rätt beslut. Det var rätt. Det var rätt beslut. Ranghildr kunde inte tvivla nu, det var redan gjort. Inget i det skulle ändras. Gerda hade trots allt redan sagt att Maeve var ämnad till mer än Draumrheim. Om det stillade hennes oro, eller skapade mer, var hon inte säker på. Tänk om det bådade värre situationer?

När Gerda bad hennes dott…[Read more]

Aines sätt att tilltala Caspian fick honom att stanna upp ett ögonblick. De senaste åren vid Paladinorden hade han så gott som behandlats som en jämlike utan sina gamla titlar. Det fyllde honom med någon slags nostalgi och självvikt som han samtidigt visste att han var tvungen att avfärda i denna roll. Men då igen borde han kanske inte ha presente…[Read more]

Alven betraktade Luka med de intensiva isblå ögonen, och tog ett steg närmare. Hans kläder rörde sig med hans mjuka rörelser nästan som rinnande vatten.

‘Se in i mina ögon, Luka.’ sa han stillsamt och då Luka gjorde som han bad sträckte alven ut med sitt sinne mot Lukas. Deras medvetanden rörde vid varandra och Eärmelindos främmande, uråldriga oc…[Read more]

Audgisil såg på Ranghildr, och sedan Gerda, innan han med en suck reste sig. Han visste själv det var bäst att stiga åt sidan, så han inte skulle bli frustrerad på völvan då hon uttalade sina spådomar. Inget var hugget i sten, det visste han. Men Gerda var familj, och han var tvungen att respektera Ranghildrs önskan att blanda in henne.

Ge…[Read more]

Tanken att denne Luka försökt att passa in i en värld av människorna, fick henne att le lite. Hur skulle han kunna göra det? Trots allt måste det vara svårt med de benen. Fast å andra sidan var det sorgligt att människorna tänkte att de var deras värld. Efter en lång resa genom Talanrien insåg Vinga att så inte var fallet. Själviska människor. Tan…[Read more]

Eldstadens värme brände i Ranghildrs kinder och näsa. Hon var fortfarande spänd över Maeves hälsa, men när hon såg att hon fortfarande var vid liv lugnades hennes hjärta något. Det skulle bli bra. Det måste bli bra. Till och med Gerda hade sagt att hon var utvald av Oden, innan hon ens hade uttalat sin oro. Hon hade inte ens berättat vad som had…[Read more]

Lite upprymd över att det skulle bli ett intressant äventyr slog hon sina händer mot varandra ett par gånger. Innan hon rynkade sina ögonbryn. Vad skulle hon göra med hästen? Alla varorna? Neyir och framför allt Atlen skulle inte vara särskilt glad om de försvann men att dra allt det dit? Var det värt det? Eller skulle hon hitta på någon lögn?…[Read more]

En distinkt smäll ekade genom salen när de tunga trädörrarna slogs igen och i salen verkade det inte vara någon mer än de två. Inte långt därefter trängde sig en mörk rök in genom dörrkarmen och gav rummet en obehaglig kyla som fick de flesta att rysa till. Från röken reste sig en stor mörk skepnad, det var som om kroppen i sig var byggd av svart…[Read more]

‘Du måste lita på Oden.’ sa Audgisil stillsamt men säkert. För åtminstone han tvekade inte på gudarnas plan.
‘Det var gudarna som ledde oss hit, och de har visat sig stå på vår sida, min dotter. Din förmåga kommer att användas mot de som vill oss – eller gudarna – ont.’ sa han.
‘Men detta innebär att vi måste försöka träna dig.’ han tänkte tillb…[Read more]

Det var sällan, om ens aldrig, som Ranghildr bad någon om något men idag lade hon sin stolthet åt sidan och en lättnads suck lämnade hennes läppar – som darrade något av kölden – när hon lovade att följa med henne hem. Vanligtvis var hon inte heller en känslosam människa men hon lade sina armar omkring Gerda i en hastig kram, som för att visa sin…[Read more]

Hennes ord fyllde Audgisil både med stolthet och ilska, och han knöt sina nävar något med bilden fokuserad i elden innan han tvingade sig själv att slappna av. Det var svårt att inse hur en sådan sak kunde avväpna en så stor man som han själv, en man som sett så mycket krig och våld. Men sådant agerande som hans dotter beskrev, som hon blivit u…[Read more]

Nästan besviket lät hon sina händer omfamna muggen som Gerda hade hållit fram till henne. Den nästan brände hennes fingrar som var så stela av frosten och kylen. Försiktigt blåste hon på drycken för att kyla den något. Fast det verkade inte hjälpa någonting när hon sippade på den och brände läpparna och strupen. Det gav henne lite värme och lu…[Read more]

Mellan två träd i gläntan stod en figur klädd i en vit lång skrud i flera lager av tyg som hängde från hans axlar som ett vattenfall. Det långa gyllenblonda håret hängde likaså fritt över hans axlar och rygg. Figuren var stolt och fager, något man sällan kunde säga om män bland människorna. Men i den fagra skönheten som verkade tidlös fanns även…[Read more]

Audgisil väntade tills helarna var klara med att sköta om Maeve, och då de lämnat salen vände han blicken till Maeve. Han hade hört hennes ord, och även om det var något han redan gissat sig till ville han – något bävande – höra vad hon hade att säga.
‘Lämna oss, pojkar.’ bad han tvillingarna, och snart var de ensamma där vid den sprakande eld…[Read more]

Ranghildrs näve stannade i luften, enbart några få centimeter ifrån Gerdas ansikte. Långsamt sänkte hon näven men rörde sig inte från sin plats. Stampade lite på stället. Även om kastrullen kändes lockande, hade de inte tid med sådant nu. Hon drog sin kappa närmare sig, även om hennes fingrar nästan var stelfrusna. Hon svalde lätt, kvinnan fr…[Read more]

Audgisil fortsatte stryka sin dotters hår långsamt och log milt.
‘Du är för stark för att låta något så enkelt som sömn hindra dig. Jag är här och vakar över dig.’ Han stannade som han lovat, och en stund senare kom två helare till deras hallar. Med Audgisils hjälp började de lägga salva på såren vilket skulle minska svullnaden och förhoppningsv…[Read more]

Att hon stannade en kort sekund längre, gjorde att hon tvekade. Speciellt när hon hörde Maeves morrande. Lämna sin dotter när hon mådde dåligt, var inget hon hade lust med. Det sved i hjärtat, men det var rätt. Innerst inne trodde Ranghildr det och vad skulle hon inte göra för hennes lilla flicka? Ett hårt tag om pälsen kring hennes axlar…[Read more]

Audgisil rynkade på sina ögonbryn och undrade vart Ranghildr var på väg nu. Han skulle inte låta völvorna ta deras dotter till Draumrheim, eller något annat. Maeve hade ett annat öde, något större.
‘Inte Gerda, nej, men så länge ordet inte sprids vore det bäst tills vidare.’ sa han lite strängt, och undrade varför Ranghildr skulle tala med völva…[Read more]