Tanken att denne Luka försökt att passa in i en värld av människorna, fick henne att le lite. Hur skulle han kunna göra det? Trots allt måste det vara svårt med de benen. Fast å andra sidan var det sorgligt att människorna tänkte att de var deras värld. Efter en lång resa genom Talanrien insåg Vinga att så inte var fallet. Själviska människor. Tan…[Read more]

Eldstadens värme brände i Ranghildrs kinder och näsa. Hon var fortfarande spänd över Maeves hälsa, men när hon såg att hon fortfarande var vid liv lugnades hennes hjärta något. Det skulle bli bra. Det måste bli bra. Till och med Gerda hade sagt att hon var utvald av Oden, innan hon ens hade uttalat sin oro. Hon hade inte ens berättat vad som had…[Read more]

Lite upprymd över att det skulle bli ett intressant äventyr slog hon sina händer mot varandra ett par gånger. Innan hon rynkade sina ögonbryn. Vad skulle hon göra med hästen? Alla varorna? Neyir och framför allt Atlen skulle inte vara särskilt glad om de försvann men att dra allt det dit? Var det värt det? Eller skulle hon hitta på någon lögn?…[Read more]

En distinkt smäll ekade genom salen när de tunga trädörrarna slogs igen och i salen verkade det inte vara någon mer än de två. Inte långt därefter trängde sig en mörk rök in genom dörrkarmen och gav rummet en obehaglig kyla som fick de flesta att rysa till. Från röken reste sig en stor mörk skepnad, det var som om kroppen i sig var byggd av svart…[Read more]

‘Du måste lita på Oden.’ sa Audgisil stillsamt men säkert. För åtminstone han tvekade inte på gudarnas plan.
‘Det var gudarna som ledde oss hit, och de har visat sig stå på vår sida, min dotter. Din förmåga kommer att användas mot de som vill oss – eller gudarna – ont.’ sa han.
‘Men detta innebär att vi måste försöka träna dig.’ han tänkte tillb…[Read more]

Det var sällan, om ens aldrig, som Ranghildr bad någon om något men idag lade hon sin stolthet åt sidan och en lättnads suck lämnade hennes läppar – som darrade något av kölden – när hon lovade att följa med henne hem. Vanligtvis var hon inte heller en känslosam människa men hon lade sina armar omkring Gerda i en hastig kram, som för att visa sin…[Read more]

Hennes ord fyllde Audgisil både med stolthet och ilska, och han knöt sina nävar något med bilden fokuserad i elden innan han tvingade sig själv att slappna av. Det var svårt att inse hur en sådan sak kunde avväpna en så stor man som han själv, en man som sett så mycket krig och våld. Men sådant agerande som hans dotter beskrev, som hon blivit u…[Read more]

Nästan besviket lät hon sina händer omfamna muggen som Gerda hade hållit fram till henne. Den nästan brände hennes fingrar som var så stela av frosten och kylen. Försiktigt blåste hon på drycken för att kyla den något. Fast det verkade inte hjälpa någonting när hon sippade på den och brände läpparna och strupen. Det gav henne lite värme och lu…[Read more]

Mellan två träd i gläntan stod en figur klädd i en vit lång skrud i flera lager av tyg som hängde från hans axlar som ett vattenfall. Det långa gyllenblonda håret hängde likaså fritt över hans axlar och rygg. Figuren var stolt och fager, något man sällan kunde säga om män bland människorna. Men i den fagra skönheten som verkade tidlös fanns även…[Read more]

Audgisil väntade tills helarna var klara med att sköta om Maeve, och då de lämnat salen vände han blicken till Maeve. Han hade hört hennes ord, och även om det var något han redan gissat sig till ville han – något bävande – höra vad hon hade att säga.
‘Lämna oss, pojkar.’ bad han tvillingarna, och snart var de ensamma där vid den sprakande eld…[Read more]

Ranghildrs näve stannade i luften, enbart några få centimeter ifrån Gerdas ansikte. Långsamt sänkte hon näven men rörde sig inte från sin plats. Stampade lite på stället. Även om kastrullen kändes lockande, hade de inte tid med sådant nu. Hon drog sin kappa närmare sig, även om hennes fingrar nästan var stelfrusna. Hon svalde lätt, kvinnan fr…[Read more]

Audgisil fortsatte stryka sin dotters hår långsamt och log milt.
‘Du är för stark för att låta något så enkelt som sömn hindra dig. Jag är här och vakar över dig.’ Han stannade som han lovat, och en stund senare kom två helare till deras hallar. Med Audgisils hjälp började de lägga salva på såren vilket skulle minska svullnaden och förhoppningsv…[Read more]

Att hon stannade en kort sekund längre, gjorde att hon tvekade. Speciellt när hon hörde Maeves morrande. Lämna sin dotter när hon mådde dåligt, var inget hon hade lust med. Det sved i hjärtat, men det var rätt. Innerst inne trodde Ranghildr det och vad skulle hon inte göra för hennes lilla flicka? Ett hårt tag om pälsen kring hennes axlar…[Read more]

Audgisil rynkade på sina ögonbryn och undrade vart Ranghildr var på väg nu. Han skulle inte låta völvorna ta deras dotter till Draumrheim, eller något annat. Maeve hade ett annat öde, något större.
‘Inte Gerda, nej, men så länge ordet inte sprids vore det bäst tills vidare.’ sa han lite strängt, och undrade varför Ranghildr skulle tala med völva…[Read more]

Orden som lämnade Audgisil varsvåra att ta in. Bärsärk? Det hade enbart varit som en berättelse för henne, något som hon och hennes make hade talat om när hon blivit gravid. Inte hade hon tänkt att det faktiskt skulle bli sanning. Sanningen var mer mörk än vad Audgisil hade målat upp för henne. Även fast hon förstod äran, kunde hon inget än annat…[Read more]

En gång var vi inte odjur. Åtminstone inte hennes förfäder. Hon kunde förstå att han kände sig obekväm, samtidigt som hon inte riktigt kunde skaka sig av känslan att det var något märkligt med deras möte. Något som om inte kunde sätta fingret på. Något hon inte tyckte om. Alls. En suck lämnade hennes läppar och hon lämnade det dystra ämnet om dr…[Read more]

Vinglaset vilade tungt i hennes utsträcka hand, där hon satt tillbakalutad och det fanns en elegans även i hennes mer avslappnad tillställning. Hon drog en hand genom sitt svarta hår och de många guldarmbanden gav till ett behagligt klirrande ljud som tycktes eka i salen som fortfarande var tom. Eller så tom som den var när man var drottni…[Read more]

En stund senare öppnades dörren in till Silverkitteln och paladinen de väntade på steg in. Som i så gott som alla offentliga sammanhang bar han sin rustning med förgyllda detaljer längs med kanterna och en vit tabard med Athals emblem i gyllene tråd. Paladinen själv hade långt mörkbrunt hår som var uppsatt i en hästsvans och skarpa men stiliga…[Read more]

Audgisil mötte Maeves blick, och det han såg fyllde honom inte med fruktan utan snarare med någon slags vördnad. Det var samma vördnad som han känt då Oden kommit i hans drömmar och visat honom vägen. Långsamt drog han efter andan.

‘Oden har redan tagit henne.’ sa han stilla. ‘Hon är en bärsärk, såsom vårt släktnamn… En äkta Ulfhedna.’ sa ha…[Read more]