Ett förvånansvärt flickaktigt fnitter kom ifrån Ranghildr, ett som hon vanligtvis enbart hade för Audgisil när han sa sina dumheter – eller kanske sin familj. Hon kunde också se varför Asgeir var betuttad i denna kvinna. Fast det var inte svårt att se, om man kände pojken. Kinderna fick en vacker rödklädd rodnad när hon insåg hennes fnitter…[Read more]

Isras ord fick henne att skratta hjärtligt och om man såg noga fanns det kanske till och med en liten rodnad där på hennes kinder. Det var sällan, om nästan aldrig, som Isra talade om deras relation på det sättet och på något konstigt vis blev hon nästan lite varm av det. Fast för att inte låtsas om det, himlade hon med ögonen. Till middagen hade…[Read more]

Ayperos verkade nöjd över att de hade kommit till någon slags slutsats över situationen, och att resan troligtvis inte verkade vara gjord i onödan. De två damernas jargong fick honom att le lite, och han la en arm om dem båda och höll dem nära sig.
‘Så intellektuella som ni båda är hittar vi nog en bra användning, det råder ingen tvekan. Åh, d…[Read more]

Audgisil verkade inte överdrivet förvånad över Ranghildrs tänder som flög hit och dit, men samtidigt var det kanske något han gärna undvek. Och framförallt verkade han inte skylla på Ylva, han visste nog att det bara fanns en person att skylla på för kaoset, och det var Ranghildr. En förmåga hans kära dotter ärvt av henne med. Kvinnorna i han…[Read more]

Leoric satt kvar, kanske lite mer spänd och rastlös än förr, medan han väntade på att de han antog var Sera och en kompanjon skulle komma. Samtidigt försökte han vara avslappnad, de skulle ju inte dra till sig onödig uppmärksamhet heller. Adelsmannen sneglade sig omkring i värdshuset, som för att se om någon där inne hade reagerat på honom, ell…[Read more]

Lite nervöst tuggade Sera på sin underläpp. Kanske det hela var idiotier? Tänk om Leoric inte dök upp… Tänk om han dök upp med ett garde som tog henne. Eller tänk om de båda herrarna skulle börja bråka över henne. Det hade inte varit första gången något sådant hände. Men samtidigt var hon väl inte den hon en gång var. Eller? 

Inte s…[Read more]

Åt Audgisil prat om vilken kvinna Ylva ville bli, och att kriga mindre fnös Ranghildr något. Ett ämne de diskuterat sedan han satt sin fot på hennes första skepp. Där deras syn gick något isär. Även om hon skulle göra allt för att få tillbaka Kettil i liv och Maeve oskadad. Kunde hon inte rå för att finna något tycke om adrenalinet som pumpade vid…[Read more]

‘Vid gudarna…’ fnös han åt Ranghildr och hennes tand, nå han hade sett äckligare saker i sina dagar, mycket äckligare. Men det var en annan sak att se någon dåres tänder bli utslagna och sin hustrus tänder flyga ur munnen i en blodig pöl.
‘Ja, ja, du är värst av dem alla, Ranghildr.’ fnös han och skakade återigen på huvudet lite, för att bli li…[Read more]

Lite förvånat och skeptisk såg hon på tanden för att sedan rycka på axlarna och göra som Ylva sa. Däremot verkade den inte fastna riktigt och hon spottade snart ut den igen för att skrocka till något. Det fanns inte direkt något att göra efter att saken var gjord. För att sedan se mot Ylva med ett finurligt leende.

“Långt ifrån det värsta jag har…[Read more]

Audgisil höjde ett ögonbryn åt Ylvas våldsamma försvar och nekelser, för att se på sin hustru lite menande.
‘Tror du hon ljuger?’ frågade han, med ett snett leende på läpparna. Trots allt kunde det ju vara så att hon var deras sons älskarinna och väntade deras barn, men inte vågade säga något. Men om så var fallet hade nog inte Ranghildr slagit…[Read more]

Ett roat skratt lämnade Ranghildr och hon höll upp händerna lite oskyldigt över Ylvas ord för att sedan skaka på huvudet åt det hela.

“Ylva, vi retas med dig. Vi skulle aldrig lägga något sådant krav på någon. Gården är din, men jag tror bestämt att i sådana fall får du ordna vapen till gardet och min familj. Låter det rättvist?” påpeka…[Read more]

Asgeirs skarpa ögon gick från den ena kvinnan till den andra, och en stund lyckades han hålla sin allvarsamma uppsyn någorlunda, men det var svårt då han såg hur mycket de skadat varandra. Han höjde en hand lite desarmerande, och tillät ett litet leende.
‘Jag heter Audgisil, mig veterligen, och inte kung.’ sa han lite skämtsam…[Read more]

Så klart hon inte visste vad hon skulle säga. Det roade drottningen något och hon hade ett svagt leende som snarare blev till ett drömmande leende när hon fick syn på Audgisil i öppningen. Hjärtat slog några extra slag, som det alltid hade gjort när han kommit hem ifrån räderna. Det var nästan som om hon väntade på att de fyra barnen skulle s…[Read more]

Det knackade plötsligt på dörren med ett stadigt handtag och avbröt den fyllekonversation som pågick där inne. Den knarriga dörren öppnades och en figur stod där som för Ranghildr var väldigt bekant. Väldigt nostalgiskt säkert, med Audgisil som återvände hem – förutom att han var äldre och i finare kläder än han varit då de bodde i detta lilla…[Read more]

Ranghildr lyssnade på hennes ord, fortfarande med ett litet leende och skakade på huvudet lite klagandes över hennes ord. För att sträcka sig efter flaskan och ta sig en klunk till. Smärtan kom tillbaka när hon rörde på huvudet på det sättet. Hon drog ett rasslande andetag och gav Ylva flaskan igen, hon skulle trots allt kunna tro att hon behövd…[Read more]

Ranghildr stelnade till, som om hon inte hade tänkt på den gården. Det tog lite i att ge bort den. Trots allt betydde den mycket för henne. Gamla minnen, mestadels goda. Hon suckade tungt för att sträcka sin hand mot spriten som hon tog en klunk av och ännu en klunk innan hon skickade tillbaka den till Ylva.

“Den gården är inte hans att ge bort.…[Read more]

“För att vara ärlig är jag lite irriterad på dem. Det var ingen orsak att skada dig så, slag visst. Men stryptag?” påpekade hon och spottade ut lite mer blod, samtidigt som hon fnös ilsket över det. Järnsmaken var hon nästan som en vana nu. Hon hade dolt det länge för alla, även sin egna familj. Blodet hon hostat upp i veckor nu. Men det fanns in…[Read more]

Drottningen låg kvar, nästan alldeles för länge. Ett tag funderade hon på att det kanske hade varit lika bra att inte resa sig upp. Det var som om hon hade sett Kettil där ett kort tag och kanske skulle Ylva som låg så nära henne hör hur hon desperat viskade den yngsta sonens namn. Allt bultade och gjorde ont. En känsla som inte blivit bättre med…[Read more]

Drottningens kropp värkte. Faktum var väl att båda hennes söner hade gett henne en käftsmäll om de såg vad hon gjorde nu. För att inte tala om sin make. Den sista striden hade tagit hårt på henne, skadorna var fortfarande kvar och någonstans i bakhuvudet var hon rädd för att de var permanenta. Hon tog emot skinnet ifrån en av vakterna och…[Read more]

Leoric satt där fortfarande spänt och stampade lite nervöst med foten under bordet i rask takt, tyckte inte om att sitta där själv. Visst han var en man som kunde försvara sig själv, men han hade lämnat sin rustning och allt annat då han kom hit för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet. Nå, svärdet hade han så klart och det gav honom lite…[Read more]