För att vara ärlig hade hon alltid föredragit de mindre rummen i palatset än de stora och pompösa. Hon hade alltid känt sig så liten i dem, även som en vuxen. Hon kunde förstås inte undgå att se den missnöjda ansiktsutrycket vilket gjorde henne lite illa till mods.

Som etiketten var böjde hon sig ner och placerade ett vänligt leende på läpparna.…[Read more]

Ett litet grymtande skratt lämnade Ranghildrs läppar när hon hörde sin makes ord. Precis som henne, och många kaldrländare var han rak på sak och det var inte svårt att se att de båda hade påverkat varandra i den saken med.

“Du låter som mig med de vassa orden” påverkade RAnghildr lite retsamt och kärleksfullt till sin make innan hon blickade mot…[Read more]

Förstås kunde hon se en glimt av hans tankar om henne. Grotesk, omänsklig…. äcklig. Fast hans genoristet fick henne att stanna upp i sitt tänkande och det verkade som om hon hade tappat bort förmågan att tala för ett kort ögonblick för att sedan nätt skaka på huvudet och ta ännu en tugga av ormen. Snart fanns bara huvudet och ett ben kvar som…[Read more]

Audgisil gav sin hustru ett trött leende, trots allt var det mycket på deras bord och det började synas på hans annars alerta ansikte. Han hällde mjöd i Ranghildrs glas. Ett trött leende fanns även där på hans läppar över främlingens ord.
‘Jag som trodde ni Karmaner bara dyrkade den allsmäktiga Athal.’ skrockade hand.
‘Men du kanske är någon anna…[Read more]

Ayperos nickade, hans blick fortfarande fäst i henne, men det var en nickning som höll med – förvånansvärt beslutsam och slutgiltig.
‘Ja, låt oss börja då. Ett steg i taget.’ sa han med ett leende som visade hans vassa tänder. Ett leende som skulle uppfattas obehaglig av många, men kände man honom lite skulle man kanske veta att det leendet in…[Read more]

Arand avslöjade inget i sitt ansikte då hans gula ögon studerade mörkeralven framför sig.
‘För jag gärna vill veta vilka risker jag tar genom att resa i ditt sällskap.’ sa han simpelt.
‘Om du är en fiende, eller en vän, till den nya regimen, kan det påverka vad du drar till dig för ögon. Kalla mig paranoid, men jag föredrar att veta hur stor risk…[Read more]

Ithia rynkade på sina nätta ögonbryn lite över Djans benämning som om han varit en barnvakt. Som om det var något han inte hade tyckt om. Vad hon mindes hade de haft en nära vänskaplig relation, och det hade inte sett forcerat ut i Caras Idhrenin. Hade hon haft fel, eller vad hade ändrats i Djans inställning i sådana fall?

Hon lyssnade på vaggvis…[Read more]

Felaern höjde ett ögonbryn över att inte få ett svar. Vilken märklig och ohövlig kvinna detta var. Bara för att de var på två sidor av en konflikt var man ju tvungen att upprätta artighet och respekt? Men de kanske inte hade sådant tankesätt bland människorna. När han tänkte efter var de nog säkert bara barbarer, utan hyfs. Annars hade de ju inte…[Read more]

Lite torra grenar hade varit en fin idé, hon nickade lätt och satte ner sin packning vid sina fötter. Den var förstås tung och även om den innehöll en del guld och värdesaker föredrog hon nästan att lämna den här bland halvingarna. Ett vänligt leende fanns på hennes läppar.

“Kan ni hålla ett öga på detta?” frågade Tussie men hon var så säker p…[Read more]

Berättelsen eller hemligheten fick henne att rynka lätt på ögonbrynen. Tänka tillbaka på sina dagar där i djupet under ytan. Det kändes som en evighet sedan. Sedan drog hon fram boken igen och bläddrade i dess oändliga sidor tills hon fick upp porträttet som hon hade skissat av.

Hon granskade dess röda hår och ansiktsdrag för att sedan se upp…[Read more]

Självfallet var det nonsens som Eirik talade om. Att hon inte skulle hinna en sådan sak – tanken var roande och hon kunde inte rå för att skratta åt det hela. Du skulle inte ens lägga märke till mig, pojkvasker. 

Cermonin i sig var ingenting som hon lade sin uppmärksamhet på – varför skulle hon lägga märke till något sådant? Hon skakade nätt på…[Read more]

Försiktigt, lite som ett skyggt djur, satte hon sig en bit ifrån mannen och den lilla flickan. Hon lutade sitt huvud mot höger axel så att flätan sjönk mot andra sidan och kittlade hennes nacke. Stilla för sig själv undrade hon vad hade mannen blivit utsatt för. De flesta som vandrade i öknen hade blivit lämnade av någon eller något. Kärlek, hopp…[Read more]

“Lögner alltihop förstås – Lloth rörde aldrig Antrophelia när Izotar var närvarande. Inte förrän Zator och Isra fann henne och hon gav dem kärlek, visdom… Allt lögner som var som en vacker melodi för de blinda.” sa hon tyst och sedan knäppte hon fast sin bok vid ett bälte.

Orden som den unga kvinnan sa, förvirrade mörkeralvinnan och hon rynkad…[Read more]

Ett litet snett leende dök upp i hennes ansikte, det såg nästan sorgset ut när hon vände sina röda ögon mot henne. Hon strök undan ett par  av de vita hårstrånen och såg på den unga flickan. Hade nog sett någon bild på henne i palatset, väl undangömd i en bok. Men att hon var lik drottning Thalia var inte svårt att se.

“Jag kände den forna d…[Read more]

Ranghildr skickade sin make en mindre nöjd blick när han talade om deras dotter. Tänk om mannen inte visste om det – och nu visste mer än han kan ha gjort innan. Däremot kunde hon inte annat än att nickade åt sin makes ord.

“Vid alla gudar hoppas jag det med.” instämde hon och drack en klunk av mjödet för att hålla det mot Audgisil för att få…[Read more]

Dåraktigt. Inget annat ord skulle beskriva hennes tillfångatagande. Ranghildr var en god krigare, men hon kunde inte låta Turins män tortera den lilla pojken. Inte en droppe blod till. De stora ögonen på pojken som ropade efter henne hemsökte henne ännu. Tänk om hon kunde ha räddat hennes egna pojke på det sättet. 

Kettil hennes yngsta son so…[Read more]

Den strålande drottningen, det sanna ljuset och Sharah. Hade hon spenderat hela sitt liv i Iselem hade hon nog inte ifrågasatt detta. Istället kände hon en växande känsla av obehag för vad hon hörde. Hennes ögon betraktade honom med en växande känsla av oro. Om detta var vad Ethirion velat se visste hon inte vad han skulle göra med information…[Read more]

Lite roat höjde hon på sitt mörka ögonbryn. En sådan ung pojke, utan att veta sin härkomst och det fanns inte riktigt någon respekt för henne. Sharahs utvalde och hans drottning. Utan att ge honom några ord, eller välkomnande tog hon de tio steg som skillde dem emellan.

Försiktigt, nästan moderligt lade hon en hand på hans haka och vände hans a…[Read more]

‘Ord betyder inte mycket under tortyr.’ sa Audgisil eftertänksamt, men viftade bort sådana dystra tankar. Än så länge visste inte Yazfein mer än vad Hrafns spejare kunde lista ut.
‘Struntprat, Sandors rådgivare sover här i gästkammaren i Sätet!’ sa han, det fanns ingen annan möjlighet, vad vore de för värdar om de inte gav honom det bästa de kun…[Read more]