Ett litet, nöjt leende fanns över hennes läppar när hon gick från trädgården där hon haft sitt möte med Vesvía. Det hade gått över förväntan och hon tycktes helt ha vunnit över den andra kvinnan på sin sida. Tipums lilla hesa skratt i hennes öra spädde på känslan av att ha lyckats till den mån att hon inte ens brydde sig om att tillrättavisa ho…[Read more]

Hon famlade i leran efter sina vapen, fann de tyginlindade skaften och tog ett fast grepp om båda yxorna. Lera och blod hade fastnat i hennes hår och kläder, och en liten stril av det ena eller det andra rann långsamt ned för hennes panna innan hon snabbt torkade bort det med baksidan av handen och hindrade det från att leta sig in i hennes ögon.…[Read more]

Aethriatan drog undan sin vrist från Aetas och gjorde en grimas. Hennes blodtörst hade gjort honom svagare, något han inte hade räknat med att bli här i mitten av striden.
‘Aetas, något är fel.’ sa han, lite svagare än innan. Han blickade hastigt på krigarna som stod omkring dem och skyddade dem så gott de kunde från motståndare.  N
‘Ta dig ti…[Read more]

Då de sista ljusstrålarna försvann bakom trädtopparna och slutligen omfamnades av natten tycktes allting bli tyst och stilla. Det var som om allting omkring dem höll andan i väntan på vad som skulle komma. Det snöblandade regnet som tidigare fallit hade slutat falla och hästarna frustade lite nervöst, men inte så högt som de brukade.

E…[Read more]

Kiel såg från alven till hunden, men han kunde inte lämna fängelset ännu. Samtidigt som han knappt kunde tro deras otroliga tur fanns det ännu en sak han var tvungen att göra. Men skulle det leda till mer bekymmer? Kanske vakterna fortfarande skulle sova om de kom tillbaka senare.

‘Jag måste ha min luta.’ sa han bestämt, och vände sig om i den…[Read more]

Kiel verkade först inte lyssna på alven bakom sig, trots allt var hans enda mål att nå nycklarna – och således nå sin eventuella frihet. För kom han ut cellen var han övertygad om att han på något vis skulle klara sig ut, även om det troligtvis var en dåres hopp. Men hans ord fick honom att stanna upp och ifrågasätta.

‘Vad har vi att förlora?’…[Read more]

Tipums lilla, tysta, kraxande skratt fick hennes leende att bli lite mer av ett flin, men hon dolde det inte, för liksom demonen tycktes hon något road av Vesvías förfrågan. Var det för att hon var rädd för att träffa henne ensam igen, eller fanns det en annan anledning till varför hon ställde frågan såsom hon gjorde?

”Er make är också inbjuden…[Read more]

Hon kunde höra någon ropa hennes namn, en varning, men hon hade inte tid att vända sig om för att se efter vem det var som ropade. Fienden var otalig och de pressade ständigt närmre. Hon nedgjorde en bara för att mötas av två nya motståndare och snart nog fick hon också dra sin andra yxa för att hålla fienden på avstånd. De föll som flugor fram…[Read more]

Ayperos betraktade händelserna framför porten. Uppenbarligen hade han uppskattat dessa människors behov av att offra sig själv för det allmännas bästa – eller kanske det bara var stridshetsen som pressade dem framåt? Han såg hur Nenya närmade sig den Kaldrländska ledaren samlade sina krigare, samtidigt som han betraktade mannen som ledde kava…[Read more]

Obsidiah
Hon ler mot honom till svar om liknelsen. Obsidiah kan inte dölja sin förvirring eller osäkerhet kring det. Det hela känns bara konstigt. Eller gör han sig dum på egen bekostnad? Säkert det senare. Oavsett verkar hon inte känna sig manad att berätta och det finns inte mycket han kan göra åt det. Att han nu berättat sin historia kä…[Read more]

Obsidiah
Obsidiah har svårt att slita ögonen från kvinnan en bit ifrån. Det finns så mycket att studera som känns främmande och samtidigt otäckt bekant som att de levt nära i ett tidigare liv. Kanske är det mörkret och hans egen ensamhet som drar fram tankarna men det är också något sorgligt över hennes gestalt som gör att han försöka hitta e…[Read more]

Corindra
Stämningsmusik: Olafur Arnald – Land of Nod

Det skramlas med nycklar, klickar till och efter förljer ett par sekunders tryckande tysnad. Det knarrar långsamt och den förstärkta järndörren till källarens fängelse ljuder klagande, öronskärande skarpt mot gångjärnen när dörren dras upp. “Jag sa att jag var oskyldig! Ahh..! vad är det du…[Read more]

Tipums klor som rev mot hennes ben fick henne att blekna en aning, men hon sade inget om det och verkade heller inte på något annat vis reagera på hans plötsliga närvaro. Att han dök upp när han själv fann det passande hade hon för länge sedan vant sig vid. Frågan var bara vad han gjorde här nu, och om hon skulle behöva avsluta detta samtal med V…[Read more]

Kiel som stod lutad mot det kalla gallret hade blicken tomt på någon ospecifik fläck på det mörka stenbelagda golvet i korridoren utanför. För en stund försvann hans cellkamrat och allt annat omkring honom medan han funderade på hur han skulle komma ut ur detta. Eller var det dags att bara acceptera sitt öde? Trots allt hade han lurat döden all…[Read more]

Det knaprar för hans tänder, den torkade biten kaktus som har en kombination av både syra och beska men i en oförlåtligt svår sammansättning. Obsidiah tuggar dock växten vant. Van vid hungern och de få knep som finns att ta till i den karga öknen.

Egentligen är det bara tacksamt med sällskapet även när det kommer lika oväntat som den tatuerade…[Read more]

Kvinnan presenterar sig med ett okänt namn. Koncentrerat rynkar han pannan och betraktar hennes vita tatueringar i ansiktet. Det otäckt igensydda ögat och sättet som hon smyckat sig med saker som kunde liknas vid små ben. Kvinnan vandrar ensam utan häst eller sällskap i öknen mitt i natten, det kanske måste till en galning för en sådan utflykt. H…[Read more]

Ett litet, litet leende smög sig fram över hennes läppar. Kanske var det något självgott, som om hon på något vis haft rätt i en vadslagning, även om den enda spelaren i just det spelet varit hon. Hon tycktes ha vunnit över Vesvía till sin sida, trots att det hon föreslagit skrämt och oroat henne. Det var bra, mycket bra.

Så hon lät Vesvías h…[Read more]

Hon hörde när förstärkningen kom ridandes in genom portarna, och lika snart hörde hon också hur de ropade något på sitt eget språk, ett språk hon inte förstod, men tonläget förmedlade allt. Det var en fälla. De hade gått rakt in i den och hon hade varit den som lett dem. Förbannade, jävla skit.

Innan hon visste ordet av det hade vampyren vi…[Read more]