Den utsträckta handen var mest i vägen så Görmundr bara skakade på sitt huvud. “Tack men nej tack. Fly om du vill västra porten är fri så rid där” sen vände han uppmärksamheten mot resten av sällskapet. Han ögnade genom alla noggrant och suckade inombords över utsikten att komma ur denna prekära situation med skinnet sitt i behåll.
Görmundr såg sig omkring och undrade vad det var han hamnat i. Nog för att stridens hetta alltid tilltalat honom och fick hans blod att rusa så var detta något helt annat, han kände det ända in i märgen. Tvekan över att följa denna kvinna ner till ett stängt utrymme störde hans tankar mer än att strida mot demoner.
Skriken hade börjat avta så anfallet mot byn hade nog nått sin kulmen och börjat avta vad det än var som skett denna morgon var nu inne på sitt slut. Så sagt och gjort Görmundr gick efter kvinnan ner genom källarluckan.
Tankarna gick till flocken, spåra men håll avstånd, döden vandrar. Sen kapade han bandet tillfälligt för att människor var inte pålitliga om sådana här saker. Mer än en gång hade han anklagats för att ha samröre med den svarte och hans anhang. Vissa minne var mer färska än andra och vissa hade satt djupa ärr i kropp och själ.
Mannen bar han fortfarande och satte försiktigt ner honom när dom kommit ner i källaren han lutade mannen mot en vägg sen vände han sig om mot kvinnan. “Jag vill ha svar och det nu. Vem var männen?, vad döljer sig i denna håla långt bort från människors fördärv”. Tålamod var inte hans starka sida om det inte var jakt så han började vanka av och an i det trånga utrymmet.
Innan hade det varit en bra morgon nu var den full av frågor och tankar. “Jag kommer jaga dessa skuggor. Jag har ett spår till deras läger så vill ni med och hämnas denna oförrätt?.”
Görmundr hade släppt all tanke på att vara försiktig när han kom ut på en öppen yta. Hans blick fastnade på ett tiotal soldater och något som tycktes vara dess ledare. Han höll sig bland skuggorna med alla muskler på helspänn. Det var något med med mannen som var klädd i päls som fastnade för hans blick.
Ett dovt morrande undslapp hans strupe, vem dessa män eller ting var så var dom inga vänner. Hans grepp hårdnade om spjutet. Han kastade av sig sin päls som han bar runt axlarna. Han sträckte ut sitt sinne för att varna flocken om hotet.
Med ett vrål kastade han sig framåt, han kom inom två hjärtslag fram till ynglingen som fallit till marken dessa demoners fiende kunde vara honom till hjälp. Görmundr kastade sitt spjut mot en av skuggkrigarna och i tumultet som uppstod kastade han mannen över axeln och sprang snabbare än han någonsin gjort förr för att komma undan.
Ett massivt ylande hördes nu runt staden då hans vänner tagit sig in och rörde sig mot honom. I sitt sinne kände Görmundr hur flera föll för svärd och magi men han lät sig inte nedslås för det var en bra död de fick uppleva denna morgon. Minnet av dom skulle leva vidare till nästa generationer det lovade han sig själv.
Det som var viktigt nu var att komma undan helskinnad. Han störtade runt ett hörn med mannen över axeln när han sprang in i en ponny och två kvinnor. Han svor och kastade en blick över axeln innan han reste sig upp och betraktade de två kvinnorna och den halvt ihjälskrämda ponnyn.
“Om livet erat är kärt spring nu” var allt han fick fram mellan sina tunga andetag. Han hjälpte mannen han burit upp på fötter. “Klarar du dig härifrån?.”
Görmundr hukade sig. Han reste på nacken som att han vädrade morgonluft. Bytet hade blivit skrämd av något. Han bannade sig själv över hur frukosten hade försvunnit. Han log ett bittert leende. På avstånd såg han rök som steg mot himlen. Död skulle snart uppenbara sig, känslan kände han igen allt för väl.
Görmundr drog ett djupt andetag och började öka farten genom den glesa skogen. Han förnimmade sina vänner och sträckte ut sitt sinne. Det fanns ingen fara på flera hundra stegs avstånd.
Flocken var uppspelt över det tvära kastet denna morgon gett dom.
Inom en kort stund hade han kommit fram till bebyggelsen. Han spände på sin kropp och hoppade upp på palissaden och tog sig lätt över.
Två soldater kom snart över honom. Vigt kastade han sig mellan dom.
Han visade sina tänder i ett morrande. Sen gjorde han ärendet kort och släckte deras liv. Han stannade inte upp utan fortsatte.
Månstensgeuvan höll hemligheter som han visste inte fick komma ut. Så snabbt styrde han sina fötter dit.
Han visste att han kommit in från väster så han var tvungen att styra mot norr för att komma dit.
Flocken skulle ta sig runt och möta honom där.
Röklukten låg tung i luften men den besvärade inte nämnvärt.
Skriken runt honom från de döende lät som musik i hans öron. Pulsen rusade när han dök fram mellan husen.
Sylas rynkade på sina buskiga ögonbryn och log sammanbitet. Han uttalade det gamla språket och försökte tränga sig in i kvinnans medvetande. Men hon stod emot trots hjälplösheten hon måste känt stod hon emot.
Skuggorna från facklorna som hängde på väggen dansade över golvet och de gamla böckerna som hade burits upp av tjänarna återfick nu sina gamla platser i bokhyllan. Sylas betraktade allt från mitten av rummet kvinnan som halvlåg framför hans fötter tjänarna som inte vågade möta hans blick, den kalla luften från det öppna fönstret och alla små eldar i nattmörkret från husen där folk gjorde sig iordning för att sova.
Det var ett bedrägligt lugn det visste Sylas han hade planerat det som skulle ske så länge och att vara så nära gjorde att han nästan kunde känna smaken av seger. Snart Skulle inget vara som förr de gamla gudarna skulle återvända i triumf och alla skulle få böja på sina nackar åt den nya ordningen.
Lucian såg genom ögonen på korpen och undrade vem mannen i tornet var. Han visste att det var någon som det mörka sällskapet ville väcka men var det denne man. Lucian slöt ögonen och samlade all sin kraft han kände Divania i utkanten av sitt medvetande. Han försökte varna henne. Där en spricka i illusionen och magin som omgav tornet Lucian använde all sin kraft för att slå hål på den magiska skölden.
Natthimlen lös upp av magin som gav vika blixtar slog mot den mörka silluetten och det kändes som dag för bråkdelen av en sekund. Lucian flög in och gav sin astrala kropp form han gav av den livsessens han hade till Divania för att hon skulle kunna ge sig av. Lucian anföll Sylas med sinnet och höll kvar honom på plats.
All illusion gav vika och visade en man som var mer död än levande. Sylas skrek till av smärta han var som gjuten i marken tjänarna låg ylandes på golvet av smärta av det plötsliga smällen.
Lucian använde all sin kraft och kände hur han blev svagare sekund för sekund. Måtte Divania komma på fötter snart Lucian visste att det han gjorde nu kunde gå så fel.
Sylas vaknade till och hungern rev i varje molekyl i hans utmattade kropp. Hur länge hade han sovit, allt för länge var det han kom fram till. Tur för honom var att det fanns förskt blod att tillgå i närheten, en av dessa tjänare tömdes till sista droppen och han kände hur har vaknade till för varje droppe blod som rann ner för hans torra strupe.
Något hade hänt med den tunna linjen mellan levande och döda, dagens ljus brände hans känsliga hy så han höll sig bland skuggorna där han hörde hemma. Känslan av att någon gjorde intrång på hans revir fick honom på helspänn.
Illusionen var bruten eller skadad för någon hade begett sig in i hans hem. När han kom upp i tornet fann han sin inkräktare. Kvinnan låg i dvala så hans trollformel hade fungerat som det var tänkt. Han blickade över henne och såg uniformen men den sade inget. Hon var en paladin så mycket var säkert för ljuset omgav henne även i hennes tillstånd.
Sylas letade upp lämpliga kläder för att täcka sin nakna kropp. Sen band han henne både fysiskt och till sinne. Han behövde ha en pratstund med denna kvinna som stört hans domäner.
Sylas väntade och väntade lite till ett par tjänare hade dykt upp och bar fram vin och åderlät sig själva för att han skulle kunna äta sig mätt. Ingen hade kunnat svara på vem kvinna var vilket gjorde honom än mer nyfiken.
Hon bar på något han inte kände igen det var som om det fanns någon mer del av henne men inte här som om hon bar på en själ men hur var det möjligt.
Han hällde upp en bägare av sitt finaste vin och ställde sig framför henne “Vakna” viskade han tyst. Han sände iväg de tjänare som fanns här. De skulle samla ihop resten för att avsluta ritualen.
Lucian kände hur desperationen växte inombords något var fel så hemskt fel. Hur han än försökte kunde han inte nå fram till Divania. Det var som om hon var inglasad han kunde se henne men inte nå henne. Sen var det känlsan av ett mörker han inte kunde sätta sitt finger på något ont hade vaknat men vem?
Lucian tog formen som korpen igen och flög högt över staden för att få en överblick. Han sökte sig till ett tempel och kom och tänka på solamuletten. Den skulle komma väl till hands nu.
Han visste att det var ont om tid så han hastade allt han kunde. Tanken på att förlora henne var mer än han kunde utstå. Efter att han hämtat amuletten satte han sig på taket till tornet. Nu gällde det bara att invänta rätt tillfälle
Lucian Geta tvekade åt frågan för han visste att han hamnat i något mellanting men han hade inget bra svar. “Ja jag tror att jag är död och hur detta ska gå till har jag ingen aning om”
Hans tankar drogs mot ritualen som han gjort innan han passerat gränsen mellan levande och död, han betraktade kvinnan han hade framför sig. Oskyldig och vacker men det fanns något där det syntes i hennes ögon. Han sträckte fram sin hand och ville vidröra hennes kind men han tog i luft. Hans hand löstes upp varje gång han försökte vidröra henne.
“Jag kan visa dig var dessa präster samlas jag har trots allt varit en av dom, jag ångrade vägen vi valde och försökte hindra det men det gick sådär” Lucian slog ner sin blick för han kände bara tomhet.
Korpen tog till skyn och vips så var Lucian borta. Men hans sinne sökte Divanias och visade henne en bild av var hon skulle gå, sen lät han påvisa en varning för där de skulle gå fanns bara död och mörker.
Det var ett hus vid tempeldistriktet med sina röda knutar och brunt spetsigt tak. Den andra platsen var kyrkogården där de förberedde att väcka de döda för att tjäna i sin herres här.
Lucian ville säga mer men fick inte fram orden mer än att jag väntar dig där välj plats och tänk på mig så dyker jag upp.
Lucian Geta såg kvinnan försvinna och i nästa sekund stod han bredvid henne i en källare och i nästa igen kom han åter till den dunge där hans liv ändats på ett våldsamt sätt. En ilska flammade upp och en avgrundslös sorg tyngde hans sinne.
Det var nu första gången han kände rädsla helt ofiltrerad och rå. Den höll ett hårt grepp om hans själ men han tvingade sig själv att andas och kontrollera sin sinnesstämning. Lucian ville bara skrika ut sin desperation och tömma sin själ på sorg och ilska.
Han var bunden till denna kvinna på något sätt men tankarna stördes av att hon for runt snabb som en blixt och två av de mörka prästerna anföll henne. Hans död hade på något sätt fastnat hos henne och nu var han tvungen att göra något för att få komma vidare till himmel eller hell han vågade inte tänka på det nu.
Geta blundade och sträckte ut sitt sinne mot prästerna som tvekade när de kände honom och det var tillräckligt för att hon skulle hinna döda båda två. Han kände en tacksamhet mot henne, för i livet hade han varit en förlorad själ utan riktning och nu hade hans död fått betydelse. Han försökte prata med henne men hon tycktes inte hör han viftade, hoppade dansade och sist men inte minst grimaserade han åt henne. Han log åt sig själv över det barnsliga han gjorde men ack till ingen nytta.
Han försökte minnas vad han lärt sig i de olika templen han varit i som ung och vad prästerna sagt om detta han råkat ut för. Korpen dök upp än en gång och satt den bara tyst på hans axel och begrundade honom.
“Hej, jag hoppas att jag har rätt och inte fallit i galenskap som står här och pratar med dig korp, är du ett andeväsen så fall vill jag be dig om en tjänst” orden ramlade ut nervöst och han tycktes gnida sina händer mot varandra.
Den solröda korpen satte sig på Getas axel och stirrade på honom än mer intensivt. “Hallå, hör du mig” stammade han fram. Kvinnans andetag hördes tydligt som om hon stod bredvid. “Vi måste talas vid snälla”
Det var ett dampt och mörkt i källaren men de få springor av ljus som letade sig fram genom spickorna i golvet och ett litet fönster som låg i gathöjd var tillräckligt.
Med det gamla språket började han mässa och rita pentagram och stjärnor på det hastigt sopade golvet. I varje triangel som dök ipp i mönstret hällde han ut en träkopp med blod. Lucian Getas offer hade varit mer än tillräckligt för att tillgodose behovet.
Vid nattens första timme startade han ritualen igen. Han kunde bara inte misslyckas snart skulle alla hans önskningar slå in och han skulle bli kvitt dessa lismande människor en gång för alla.
Lucian vandrade planlöst i det färgelösa landskapet och undrade vad det var som hänt honom för tankarna hans fick inget grepp om situationen han befann sig i.
Men vid horisonten syntes en låga, svag men likväl brann den så i form av inget bättre för sig började han närma sig lågan. Känslan han fick var att den tillhörde en kvinna. Han sträckte sig ut och vidrörde flamman men den kändes ingenting som om de inte fanns. Tanken om att han ville se vem den tillhörde slog honom och allt snurrade till.
Lucian stod i ett sovrum. Vad, var, hur, vem, frågorna vällde fram. Någon sov i sängen en kvinna såg det ut som. Lucian gick fram till sidan och insåg att när han sträckte fram sin hand kunde han inte vidröra henne. Skräcken grep tag i honom och han stapplade bakåt. I ett av hennes fönster uppenbarade sig en solröd korp. “kraa, kraa, följ mig kraa, kraa” bräkte den ur sig. “Hur, vem är du?” frågade Geta osäkert. “Kraa, kraa, jag är det du vill att jag ska vara Kraa, kraa”.
På något konstigt sätt förstod Geta innebörden och vips var han högt upp i luften och alla hus blev mindre och mindre. Geta skrattade och det var en god känsla som han saknat allt för länge.
Plötsligt stod han framför ett träd och en man i vitblå prästskrud “Ge akt mitt barn, du har ofärdiga saker att ta itu med innan portarna öppnas” sen var han åter i sovrummet hos den okända kvinnan. Hon var vacker men han kände inget när han tittade på henne där hon låg och sov.
Den svarta prästen upptog hans sinne och han kom plötsligt ihåg allt. Men han kände ingen sorg över det som hänt men i utkanten av hans sinne kände han ett medvetande. Han öppnade sig för det och vidrörde det försiktigt.
Galären gled smidigt över vågorna och dess siluett avtecknades mot det begynnande solen i ryggen. Görmundr stod vid relingen och njöt av havets dån. Djuret i honom ville bara vråla ut och hans blod kokade av upphetsning, där vid horisonten dök ett handelsfartyg upp. “Låt oss fylla våra fickor med silver pojkar, ge mig allt ni har nu” skrek han ut och pekade med sitt svärd mot det intet ont anande fartyget. Görmudr visste att hans Stormfågel skulle snabbt ta in avståndet för han hade än inte sett ett fartyg som kunde mäta sig med hans. Här uppe i det kalla norr var han ohotad på havet, hans galär var byggd för detta vatten.
Åror lades ner i vattnet och trumman ljöd ut över däcket. Med ett ryck satte Stormfågeln fart över vattnet, bogen klöv vattnet när den obarnhärtigt styrde mot sitt mål. Däcket fylldes av män med bistra miner och vapen dragna. Timmen var slagen och alla visste vad som väntades av dom. Bit för bit tog de in på handelsfartyget och snart var de sida vid sida.
Änterhakarna flög genom luften och grävde in sig i relingen och Görmundr tog ton “Hej, hå, hej, hå” bit för bit drogs de båda fartygen närmare varandra varje gång han yttrade ett hej och hå.
Det var ett par meter kvar när han inte kunde kontrollera djuret inom sig och tog ett hopp över. När fötterna fick fäste på däcket klöv han matrosen som var oförståndig nog att komma nära hans svärd. Mannens huvud klövs nästan i två delar av det våldsamma slaget. Nästa matros fick sin bröstkorg spetsad och den olycklige saten bakom honom fick sin hals bortsliten.
Inom ett par hjärtslag fylldes däcket av Görmundrs män som skrek ut sina stridsrop och gjorde det som tycktes vara lika naturligt som att andas, De dräpte varje levande människa.
När allt var sagt och gjort bars all last upp på däck. En rädd liten skrivare satt darrandes på däcket han bar ett brev med kungens sigill som han höll krampaktigt mot sitt bröst. “Vad gör ni så här långt norr över man?” frågade Görmundr barskt.
“Inget min gode herr, jag kan betala för att få fri lejd jag bär bud från hans herre konungen och jag måste komma fram. Du får allt guld och silver du kan bära min gode herre”
Görmundr fnös att denna vesslaliknande man bar kungens ord tycktes honom vara ett skämt. “Ge mig brevet sen kan jag avgöra om du lever eller dör” Görmundr sträckte fram sin hand men skrivaren tycktes försöka dra sig bakåt.
“Lyssna nu noga, din kung är inte min kung så om ditt liv är dig viktigt, lyd mitt ord här och nu” Görmundr spände sina ögon i mannen. Han vädrade hans rädsla och pisset som mannen blött ner sina kläder med. “Du har två val nu lev eller dö en ohyggligt smärtsam död”.
Skrivaren gav till slut med sig. Görmundr bröt vaxsigillet och började läsa brevet. Det ar utställt till någon i Märehn antagligen någon viktig för en kung talade sällan eller aldrig med pöbeln och nämnandet av två fångar som skulle säljas fick honom än mer koncentrerad på innehållet i brevet. Kunde det vara så som han hört viskas om
Skrivaren räckte sina skakande händer mot mannen som hade hans liv i sina händer. Ett snabbt hugg så hade Görmundr separerat hans händer från resten av kroppen. “Kasta denna odugling i havet och se om han kan simma” Görmundr log bistert sen lämnade han däcket och gick ombord på sin Stormfågel. “Vi ger oss av, bränn allt, ta det vi behöver resten för följa med ner i djupet”.
“Min herre var vill då segla nu, tempelöarna väntar oss?” Görmundr stannade upp och vände sig mot sin styrman “Frostheim min gode herre, vi ska rädda ett par fångar och sälja av det vi har i lasten”.
Brandröken låg tjock och ropen från de som fortfarande levde skar genom luften. Stormfågeln lade meter för meter mellan sig och dess senast offer. snart hördes inget förutom vindens tjut.
Görmundr gick ner till kaptenens hytt och rullade ut kartorna han samlat på sig, hans tjocka valkiga finger drogs längs med de kända rutterna och följde det noga och insåg snabbt att Tinderstad skulle vara ett bättre stopp än Frostheim. Men skulle han komma fram i tid, osäkerheten gnagde. Han reste sig upp och lade sig i sin björnfäll i sängen. Nästan transliknande föll han i vad som kunde uppfattas som sömn.
Han behövde komma i kontakt med resten av flocken som jagade på land. Shira skulle veta vad som skulle göras om inget annat var det ett måste att informera henne om brevet och dess innehåll.
Sinnet rörde sig sakta och allt runt omkring täcktes av dimma. Träd började dyka upp runt honom ur dimman och en grotta uppenbarade sig. Värmen från en eldstad spred sig runt hans kalla kropp. Han visste att det var flera mil ifrån varandra och desto längre avstånd desto mer kraft förbrukades för att ses.
På en hög av pälsar låg kvinnan som Görmundr älskade mer än sitt eget liv. Hon slumrade till i mörkret och värmen “Var hälsad min kära” Görmundr sträckte ut sina muskulösa armar och höll om kvinnan. “Hej, du fina man” Shira log sitt leende som bara hon kunde. Hon fäste sitt långa vita hår i en knut och satte sig upp. “Vad gör du här Görmundr? är du inte till havs” sade hon frågande.
“Jo det är jag men saker har dykt upp och jag behöver som alltid ditt goda råd” han rynkade på pannan “sakers ting är att jag har kommit över ett brev från konungen och det är adresserat till någon nobel i Märehn. Det gäller två fångar och det är här det blir intressant för det är något om ett nedslaget uppror som tycktes ha skett” Shira såg nu ut att vara klarvaken. Det namnet som nämnts hade hon inte hört på länge Arand monsterjägaren var en fånge något måste verkligen ha gått fel om han satt fånge.
Görmundr drog ett djupt andetag jag har satt kurs mot Tinderstad och hoppades vi kunde mötas upp, något måste göras och jag är den som måste göra det. Shira hade under den lilla stund Görmundr pratat tagit på sig sitt bröstharnesk av härdat läder när hon såg på sin man “Vi ses där, jag är där om två nätter vid det vanliga stället och väntar på dig”.
Allting bröts av och dimman tycktes lösas upp, så snart Görundr slagit upp ögonen insåg han att han var kvar i hytten och att natten kommit och nästan gått. Var det så länge han varit borta det kändes som en timme eller så inte mer. Han for upp på benen och ut genom dörren. “Styrman, kom till mig nu” ropade han ut.
“Vad kapten” rösten i mannen tycktes vara orolig. “Vi måste ta oss till Tinderstad så fort seglen bär, och bär de inte ro då för era liv, nu gå” .
Lucian gick efter Almithara och in i gömstället. Han lyssnade på vad hon sade och lukten av henne var lika berusande so när hon suttit i hans knä. Han såg i hennes ögon att hon tänkte på hans erbjudande. För honom var det ett bra erbjudande han gett henne, om allt fall väl ut skulle alla bitar snart falla på plats och denna stad vara ett minne blott. All smuts skulle spolas bort som om en tidvattenvåg sköljt över dom envar.
Lucian log snett när han gick fram emot skåpet. Han tog fram bandaget sen knäppte han upp sina byxor och lät dom falla till golvet. Benen var lika ärrade som kroppen och var en ständig påminnelse om livet han levt innan. Dessa ärr var den största anledningen till att han gjorde som han gjorde nu.
Han trädde nålen och knep ihop såret med tummen och pekfingret sen började han sy sig själv. “Min vän den oborstade typen skyddar er så länge vi har en uppgörelse mellan oss” sade Lucian och tittade på Almithara.
Görmundr svor på sin heder att hjälpa till var och när han kunde. Han visste att Lucian och Almithara inte var bra alver i grund och botten men hans heder som norrbo och Ulvman gjorde att han skulle skydda dessa två med sitt liv om det krävdes.
Görmundr kunde känna på doften eller avsaknaden av doft från Lucian att han rört sig bort från värdshuset. Görmundr hade slängt av sig sin mantel och vargmössa och smög runt ute bland skuggorna för att hålla ett vakande öga. För många hade vetat om detta mötet och för många hade försökt lägga sig i deras affärer.
Lucian log trött mot Almithara dagen hade satt sina spår. “Du ville prata ostört så prata så vi får höra vad du har att säga” han gjorde en konstpaus och drog ett djupt andetag. Han tog fram en skinnpung med silver och guld som han sen lade i Almitharas hand. “För skadorna på ditt värdshus” var allt han sade. Sen lade han sig på golvet med sina händer bakom sitt huvud.
Lucian visste inte vad som var den mest berusande känslan Almitharas lukt när hon satt gränsle över honom eller såret i benet. Han lät sig ryckas med i kyssen innan han åter kom till sans. “Du var mig allt en liten markatta” sade han ochlog ett leende som inte riktigt nådde hans ögon.
“Jag ser alltid till att skulder betalas till fullo min kära, tänk på detta en stund var skulle det vara bäst att riva hela staden från? jo det ska jag säga dig från dess insida” Lucian log när Görmundr kastade en rulle pergament på bordet bakom Almitharas rygg.
“Se här dessa avtal ger mig rätten till tronen i denna stad men jag måste spela deras spel och det är där min kära du kommer in”.
Lucian tittade runt på alla inne i värdshuset och deras chockade blickar. “Ge mig era tjänster för ett år så ska ni få allt ni någonsin önskat er” Lucian tittade igen på Almithara och Felaërn. “Bli min fru för ett år hjälp mig riva detta råttbo och gör vad du vill med det efter att jag lämnat, jag vill bara utkräva min hämnd sen lämnar jag er till erat”.
Görmundr skakade på sina axlar för att mjuka upp sig själv. Han gick fram till Felaërn med en amulett tillägnad Erethil. “Min gåva till er högt värderade alv, jag menar väl och skulle blod dras så ber jag om ursäkt här och nu”
Görmundr visste att han var bunden till denna halvalv Lucian Greta men han behövde inte tycka om det hans släkte hade en accord med dessa alver sedan långt tillbaka. Han var en ulvman och det förpliktigade mer än något annat.
Lucian gav Almithara alla pergament såret i benet gjorde sig mer och mer påmint han fick vara försiktig kring denna kvinna som var lika vacker som hon var dödlig. “Jag vet vem som vill se dig död min kära och det är dom adliga familjerna som gått samman med ett gemensamt mål och det är du, ytterligare en anledning för dig att gifta dig med mig då är du skyddad av samma lag som dom är”
Lucian visslade till när han såg Almithara höja sitt ena ögonbryn “Jag hatar inte er eller ogillar er mer ån någon annan så du vet jag bryr mig bara om det so är min rätt och det är blodshämnden jag har att utkräva på denna stad inget annat”.
Görmundr harklade sig och lutade sig framåt “Vi får sällskap” var allt han hann säga. Fyra män beväpnade till tänderna brakade in på värdshuset. Deras enda sikte var Almithara dom vräkte allt och alla bort från sig och kastade sig framåt.
Görmundr han greppa tag i en av dom och satte sin yxa i mannens axel sen kastade han ner mannen på golvet. Lucian ställde sig framför Almithara för att skydda henne.
“Det verkar som alla vet om var vi befinner oss har du något lugnare ställe för oss att prata vidare på?” sade han medan han parerade en dolk. Görundr ylade för full hals och lät sig ryckas med i ett blodsrus.
När sällskapet slappnade av brummade Görmundr nöjt. Han nickade till Felaërn och tog sen till orda. “Bra vi stannar här och nu innan mödrar gråter och fäder skålar åt våra minne”.
“Jag vet vad du vill och vad du kan Almithara tro inget annat min vän är mer nytta till dig levande då han är bastarden till Belsante släkten en av de sista i sitt slag” Görmundr lät de orden sjunka in i allas chockade ansikte. Han visste att släktnamnet bar en del vikt fortfarande och skulle alver bli fria skulle de behöva Lucian.
Lucian satt obekvämt och repen skar in i hans blottade hud. De båda vakterna lossade hans rep när en alvkvinna kom med en lapp åt dom. Lucian antog att det var från Almithara. Ylandet han hört gav en viss värme i hans bröst. Han visste att det var hans vän Görmundr hur mycket en ulvman nu kunde vara ens vän.
Lucian höll upp handen för sina ögon när dörren öppnades. Frihet, äntligen tänkte han och log ett snett leende vad det nu hade kostat men ett pris han gladeligen skulle betala åter. Med stapplande ben gick han åter till värdshuset och mycket riktigt Görmundr stod framför en hel drös av alver även en skogsalv.
Lucians blick dröjde sig kvar på Felaërn han var en vacker alv vackrare än något han skådat förr. “Så ska vi börja med att presentera oss själva?” frågade Lucian rakt ut till alla som var samlade. “Min hals är lite torr min kära Almithara, men var är mitt hyfs. Mitt namn är Lucian Greta efter min mor men som du säkert vet nu är det egentligen Lucian Belsante.” Han log förnöjt med chocken i allas ögon.
“Om jag ska hjälpa dig måste vi iväg för om människorna får reda på vem jag är lever jag inte länge nog för att vara till hjälp för ert lilla uppror”. Lucian lämnade gruppen och gick in på värdshuset med Görmundr precis bakom honom.
“Säg mig min vän, detta var väl trevligt?” Lucian småskrattade samtidigt som orden lämnade hans läppar. Görmundr skakade på huvudet. “Alla män är samlade och kommer att visa sig om två dagar från idag, vi måste vara redo för staden kommer att brinna”
“Inte brinna kära du men renas från smuts och vedestyggelser som vandrar fritt i detta kloakhål till stad”. Lucian satte sig ner vid ett ledigt bord med en stor bägare av öl. Två alver fångade hans uppmärksamhet vid baren. Ack denna ungdomens kärlek tänkte han innan han såg Almithara komma in. “Slå dig ner och berätta vad du vill ha av mig så ska vi säkert komma överens”
Görmundr skakade på sina axlar och såg allmänt ointresserad ut av Almitharas kommentar. Han flickade ett silvermynt stor som en handflata med hennes ansikte på det. “Här, mäktiga människor vill ha dig död. Dom är närmare än vad du tror så min fråga vad är det värt för dig att släppa min vän? Ljug inte jag vet att du vet. Vill du ha blod ger jag dig blod och det är det sista någon av oss gör i detta liv. Det har du mitt ord på”
Görmundrs spände sina ögon på Almitharas livvakter. Han fnös ljudligt han spände på sin kropp för sådant här brukar inte sluta väl. “Vad min vän än gjort vad är det värt i silver för dig låt mig betala hans blodskuld?”
Spänningen var tryckande och Görmundr grymtade tystlåtet lika lite som han trivdes en stad lika lite trivdes han med dålig attityd. Denna kvinna måtte tro hon var något speciellt och det kanske hon var men inte för honom.
När de två tornen till vakter kom emot Görmundr morrade han och när dom var inom en armslängd for han framåt och inom ett hjärtslag hade han fällt en av dom med baksidan av sin yxa. Den andre slog sina armar om hans bröstkorg så han for bakåt med huvudet och kände hur en näsa krasade till. När han blivit släppt slog han till med full kraft med öppen hand. Alven for i backen och reste sig inte upp.
Fler alver kom till undsättning. Larmet hade dragit till sig en hel del alver och annat löst folk som var mer nyfikna än vad som var hälsosamt.
Mot bättre vetande ylade Görmundr för hög hals och utanför staden lät det som att hela skogen svarade. Han tittade på Felaërn intensivt med sina röda ögon. “Du vet vad jag är eller hur ? vill du ha blod ger jag dig det. Trots alla löften från oss till er”
Görmundr frustade av ilska han visste med sig själv att han var på väg att gå över gränsen och göra något oförlåtligt och förbjudet. Han drog upp en stor skinnpåse med guld och silver. “Här, om ni behöver soldater säg till så kommer fler ur min klan och andra klaner att slåss för er. Vi slåss en gång på plats och tid du väljer”.
Görmudr visste att det var ett stort löfte men det är vad Shira bestämt att han skulle lova. På något sätt var Lucian i mitten av allt detta och han var viktigare än någon kunde ana till och med han själv. Flera långa minuter hann gå utan att någon reagerade eller så mycket som andades. Görmundr slappnade av en aning.
“Så hur ska vi ha det” frågade han och pekade mot Almithara.
Som alltid luktade det fel. Alla dessa bosättningar luktade sjukliga och smutsiga, Görmundr Rödöga levde som bäst ute i det fria där inga väggar begränsade honom. Ville han norr gick han norr ville han söder gick han söder ingen vägg skulle ta det från honom. Shira och hans bröder skulle alltid vara fria.
Men hans vän hade försvunnit i denna skithög till stad och det i sin tur hade tvingat honom att agera mot sitt bättre vetande. En natt och en morgon hade Lucian varit borta och det var mer än nog för att leta reda på det lilla halvblodet. De skulle ha setts vid järnporten redan och därifrån styrt sin resa till det kalla norr. Görmundr rödögas hemvist var Kaldrland och närmare bestämt Gjuvdal som var hans hem.
Långsamt äntrade han staden och lika snabbt ångrade han det igen, “Bah” sade han tillräckligt högt för att folk runt omkring skulle stirra på honom men inte en vågade yppa ett ord. Det räckte att de tittade på honom för att inte yppa ett ord.
Rödöga stack ut även i de vanliga fallen men här bland människor och alver stack han ut som en böld på röva. Om det var vargpälsen han bar som en mantel med ulv huvudet som mössa eller hans ovanliga ögon kunde han själv inte säga eller orkade inte säga.
Benen bar mot det första värdshuset. Han bar på ett silvermynt med en kvinnas ansikte som Lucian sagt att han skulle visa upp här om han behövde leta efter honom. Överallt sprang människor och alver omkring men alver undvek att ens se på människorna. Det var tydligt vem som bestämde i denna stad, dessa alver var så hunsade så att det inte fanns någon ände på misären.
Inne på värdshuset stövlade han fram till mannen som stod vid baren. “Här” sade rödöga och slängde myntet på disken. Mannen frös till för en sekund. Han skakade på sitt huvud avvisande innan han harklade sig. “Inte här, din galning vill du ha oss båda i kedjor”.
Görmundr Rödöga fnös till “Om du vet något säg det nu” röt rödöga till. “Kom med här” sade mannen och vinkade åt rödöga att följa med. Mannen gick till ett bakre rum och ut i en gränden. Två enorma herrar stod redan och väntade där med varsin påk. “Vem tror du att du är som klampar in och kräver saker av mig” sade mannen korthugget.
Görmundr skakade på sitt huvud “Jag söker min vän, varken mer eller mindre alla planer du kan ha kokat upp intresserar mig inte” sade han lika barskt tillbaka. Båda vakter steg framåt men innan de reagerat hade Görmundr störtat mot den ena och med ett slag hade han sänt honom sovandes innan han drös i backen. Den andre tvekade och det gav en öppning för Görmundr att i ett språng knocka honom. Värden som blivit sittande på sin bak av det plötsliga uppvisandet av våld höjde sina händer och bad om nåd. “Snälla herrn, jag menade inget ont”.
Görmundr lämnade gränden med en bit papper som talade om var han skulle gå härnäst. Det var en marknadsförsäljare som hade andra delen av ett lösenord och direktioner om var han skulle bege sig. Rödöga hade fått ett namn på en person som han skulle söka upp som kunde veta eller hjälpa honom att hitta sin vän. Hon visste det mesta om alver i denna stad även de som nyss kommit dit hon hette Almithara.
Görmundr vädrade lite lätt när han kom till marknaden. Han hade vädrat efter sin vän sen han kommit in i staden men det var så mycket lukter att inget gick att urskilja särskilt inte nu en natt och en morgon senare. Som värdshusvärden sagt stod där en man som passade in på beskrivningen.
“Herrn? Jag blev sagd att du var den som jag skulle uppsöka” sade rödöga bestämt. Mannen såg ut som ett levande frågetecken men nickade lite lätt till svar. Rödöga lämnade över sin lapp. “Jag behöver veta var denna kvinna befinner sig”. Mannen blev mer nervös allt som diskussionen fortlöpte.
Lång stund senare och mycket silver fattigare lämnade Görmundr marknaden. Det silvret han betalat hade tagit honom större delen av det senaste året som hyrsvärd att samla ihop. Lucian hade blivit som besatt av detta jobb när han hört vem som skulle mista sitt liv. Den mannen måtte gjort något riktigt hemskt för att Lucian skulle bli en lönnmördare.
Ghettot var om möjligt ännu smutsigare och i sämre skick än resten av staden Görmundr förstod varför det sjöd av missnöje från alverna. Han hade ingen kärlek till människor men alver hade behandlat hans likar på samma sätt som människor behandlat alver. En bekant lukt slog emot hans sinne. Blod det luktade av blod. Närmare bestämt Lucians, något hade gått riktigt snett denna natt.
Greppet hårdnade om yxan han bar. Det tog ett tag att orientera sig lukten dröjde sig kvar vid en stia därefter hade den försvunnit. Snabbt vandrade han mot värdshuset som säljaren sagt att han skulle gå till. Utanför stod ett par vakter och i längs husväggen satt det ena fyllot efter det andra. Natten hade varit god av att döma på deras tillstånd. “Hej mina herrar, säg mig var är Almithara? hon behöver svara på en fråga om min vän” Görmundr höll ett hårt grepp om sin yxa för svaret skulle säkert bli blodigt och då skulle han vara redo.
Sakta började Lucian komma till sans igen. Han visste inte vad som gjorde ondast käken eller hans axel. Det tjöt i hans öron som han antog var av smällen de båda gett honom, rummet snurrade men han hade varit med om värre så han slöt sina ögon och tog ett djupt andetag. Han fokuserade och försökte hitta sitt tomrum som han lärt sig för länge sedan. Detta tomrum hade räddat hans liv på så sätt att han försvunnit i sig själv varje gång han fått smaka piskan eller pryglats så att han inte kunde stå på sina ben.
Där inne kunde han tänka klart och stänga ute resten av denna fördömda värld. De två som tagit honom hit stod vid dörren som två statyer precis som om dom vaktade den för att han inte skulle fly eller ingen skulle komma in kunde han inte säga riktigt.
Det enda han visste nu var att han skulle bli sittande här till Almithara behagade att komma dit och det skulle säkert ta sin lilla tid oxå. Men var det något Lucian lärt sig i sitt liv var det tålamod här slapp han fly undan i alla fall. Han visste fortfarande något de inte visste, han hade inte varit ensam om att komma hit även om det skulle bli svårare för hans vän att hitta honom nu så skulle han komma.
Lucian var tacksam för att de båda vakterna hade sett om hans sår. “Ni har mitt varmaste tack för att ha sett till mitt sår mina herrar” men det var bara tystnad till svar. Han hade inte trott något annat heller men nu hade han tackat och i sin tanke valt att spara dessa två liv.
Han kände ett styng av sorg över båda sina föräldrar som nu lämnat detta jordeliv hans mor som inte haft ett val och hans far som fått betala för det. I stolen som han satt bunden i visade hela hans ärrade kropp som talade mångfalt om det liv han genomlidit hittills. Dom hade låtit bli att ta av ulvtanden han hade runt halsen vilket han tackade dom än en gång för.
Han kände på knoparna som höll honom bunden med sina fingrar och började med att känna på knutarna. Sen lät han sin blick vandra utmed rummet och vad som fanns där.
Sakerna som stod utspridda gav honom inte någon välbehags känsla mycket riktigt hade dom tagit honom till ett förhörsrum. Han hade genomlidit detta förr så inget skulle vara annorlunda denna gång. Livet hade inte gett något gratis så han förväntade sig inget gratis nu heller. Döden skulle vara välkommen han hade träffat den förr många gånger
Känslan av den djupaste förtvivlan och sorg var paralyserande men någonstans djupt inom honom tycktes han ändå känna hur han samlat det mod han hade kvar. Känslan som inte ville släppa taget om hans sviktande medvetande var att han var precis där han skulle och just den iden ville inte släppa Lucians medvetande hur mycket han än stretade emot och försökte få kontroll över sitt sinne än en gång.
Vakna upp till verkligheten pojk sade Lucian tyst till sig själv, ingenting går någonsin som planerat i denna förbannade värld ju längre du lever desto mer kommer du att inse att det enda som verkligen existerar i denna verklighet Är bara smärta, lidande och meningslöshet välkomna det frossa i den känslan låt den skölja över dig som en våg sade han till sig själv.
I sina värsta stunder kände han sig som två personer en innan allt och en förstörd version av något halvt levande.
Med ett ooof gick luften ur honom när Lucian slog ner i bordet så att ölmuggar och bägare for i golvet. Det tog ett par långa sekunder för honom att samla sig. Den iskalla blicken var fortfarande fäst på mannen som satt på golvet. Så nära men ack så långt borta var tanken som gäckade honom mer än han önskat. Lucian samlade sig snabbt och ett lugn infann sig.
Folk runt omkring hade inte brytt sig att lägga märke till det som skett mer än att ett par muskulösa män med påkar stod bredvid Almithara. Lucian hörde knappt hennes fråga i sitt vredesfyllda tillstånd, han ändrade riktningen på sina fötter och snabbt som blixten snurrade han runt och kom att hålla om Almithara så att han höll om henne för en utomstående såg det säkert ut som att dom dansade. Han stirrade in i hennes ögon samtidigt som han höll hennes arm bakom ryggen på henne.
“Min kära dam, det är nu jag ber så ödmjukast om ursäkt” han gav henne en puss på kinden innan han släppte taget och drog upp en rökbomb som han kastade på golvet. En explosion av rök fyllde rummet så att han kunde ta en av bordsknivarna innan han försvann mot trappan. På vägen avslutade han det han kommit dit för att göra så att hans far avslutade sitt liv med en dolk i hjärtat sittandes på ett sketet trägolv i ett bakgårdsvärdhus.
Han kom fram till trappan och for upp för trapporna då utgången nu var blockerad av skrikande och panikslagna alver. Lucian visste att om en soldatpatrull skulle ta honom till fånga i staden skulle han avrättas summariskt på plats så han behövde fly snabbare än kvickt. På ovanvåningen i den smala hallen lyckades han nätt och jämnt komma upp för hålet i taket då han hoppade i farten han haft.
Efter mycket om och men kom han ut på taket. Spektaklet hade dragit till sig uppmärksamhet mycket riktigt, Lucian hoppade ner på andra sidan av byggnaden och försvann i en av gränderna. Almithara var i hans tankar hon var en vacker kvinna, om det han hört ryktesvägen stämde in bara en aning skulle de ses igen det var han säker på.
En annan gång vid andra omständigheter skulle han ha trivts som fisken i vattnet av att vara i Almitharas närhet. Innerligt hoppades han att det som utspelat sig ikväll inte skulle göra henne allt för arg kanske skulle han leta upp henne igen och be om ursäkt en annan dag. På en klädeslina i en av gränderna lånade Lucian andra kläder även om dom satt helt fel fick dom duga för nu.
Tiden hade nu ändrats helt för Lucian Greta, han var en mördare det lägsta av dom lägsta. Tanken var sorgsen även om han hatat sin far innerligt kunde han inte låta bli att känna ett styng av sorg. Nu hade han inte någon av sina föräldrar vid liv det fanns inte någon kvar i hans liv som betydde något.
En smärta värre än något han känt innan slog mot Lucian. Ett pilskaft från en vakts armborst hade borrat sig in i axeln. Blodet pumpade ut från pilskaftet som satt djupt i axeln. Snabbt duckade han in i en annan gränd med en olidlig smärta sprang han så fort han kunde. Vid en liten öppning mellan några hus om nu kunde kalla dom det låg ett litet stall med grisar. Han dök in bland dom och gömde sig under höet. Lucian pendlade in och ut ur medvetande men mörkret kom allt närmare krypande.
Vakterna var nu borta så han krälade sig ut ur stian men kroppen bar honom inte längre utan han omfamnade mörkret utan rädsla.
Vid takets kans satt Lucian Greta på huk, han knep ihop sina ögon för att kunna se Almithara bättre i kvällsljuset, han höll sig i skuggan den var hans trygghet som alltid. Hon var en speciell typ av rykten han hört, kanske kunde hon lyckas med detta vansinne hon höll på med eller så skulle hon bli ett huvud kortare på kuppen men likväl det hon satt i rullning hade nu fått ett eget liv att leva och breda ut sig som en skogsbrand utan någon som helst kontroll.
Tankarna gav ingen ro dom flöt runt och var svåra att greppa, den enda idéen han höll fast vid var hans far. Lucian hade hört och sett detta för men likväl kände han en dragning mot henne eller hennes ide i alla fall. Hur många hade inte försökt och kommit upp kort innerligt hoppades han att hon skulle lyckas tyvärr för han skulle han inte uppleva den dagen.
Sorgen i bröstet låg fortfarande som en klump trots att år gått sedan den dagen hon tagits från honom. “må hennes själ få frid” sade han tyst för sig själv, bitterheten sved som en dålig öl i magen så att han kände sig tvungen att spotta.
Det hade nu varit länge sedan han vandrat dessa gator för den påtvingade exilen som tagit honom bort från det ända ställe han kände som hem. Efter många om och men hade han äntligen satt sin fot i detta råttbo men det var hans hem likaväl den känslan skulle aldrig försvinna.
Hans far det svinet satt inne i baren trodde han att han var skyddad av några rebeller. “Bah” pressade Lucian fram tyst och drog fingret sitt över dolkens klinga. Lucian reste sig upp rättade till sina kläder. Äntligen hade tiden kommit för hans hämnd leva eller dö det spelade inte någon roll efter inatt. Med lätta steg tog han sig närmare barens tak. Där skulle han komma in silvret han betalat för den informationen hade varit mer än värt det.
Kanske kan Almithara ge han det han så innerligt önskar, varför skyddar hon en sådan man som hans far ja han har pengar och viss makt över folket här men ändå han var ren ondska. Han skulle utan tvekan sälja ut henne och de galna idéer hon hade.
Ett ostadigt skutt senare var han på barens tak och ja där fanns en öppning , precis som de lovat så Lucian log för sig själv. Det var trångt men det gick att pressa sig igenom. Väl inne fortsatte han på lätta fötter mot luckan till övre våningen, tyst lyssnade han om det var någon där men tystheten sade honom att han var ensam. Snabbt hoppade han ner i korridoren och spanade åt båda håll.
Lucian smög fram ljudet från baren och dess gäster hördes mer och mer. Han drog åt manteln för att dölja sina dolkar sen gled han ner för trappan och smälte in bland resten av gästerna.
Där vid ett bord satt Almithara och mycket riktigt bredvid henne stod han och väntade på att få ett ord såg det ut som. Han tog en bägare som stod på ett av de tomma borden och närmade sig sitt öde. Alla dagar av sorg, ilska, bitterhet och de slag han fått utstå skulle betalas åter tiofalt.
Han närmade sig med sin huva neddragen fingrarna hans trummade på dolkens skaft. Fem steg kvar, fyra steg kvar, tre steg kvar, Lucian drog båda sina dolkar och kastade sig fram.
Ett skratt lämnade Camils läppar och det var på gränsen till hysteriskt. “Men flicka lilla allt har förändrats, din mästare har inte gjort annat än ljugit för dig i alla dessa år” instinktivt ville Camil ta bort hårlocken som klibbat fast sig i Nenyas ansikte. Men av någon oförklarlig anledning hindrade hon sig.
En tjänare hade kommit ner till cellen och stod tyst bakom Camil. Han höll ett hoprullat pergament och hostade lite lätt för att påkalla sin dams uppmärksamhet. Camil tog rullen och läste genom pergamentet innan hon tittade på mannen som inte lämnade ett spår av vad han tänkte på medan hon stod där. “Bra, sänd ut bud till alla monsterjägare i staden om att dom kan bli rikligt belönade om dom åtar sig detta uppdrag”
En man i full uniform äntrade nu rummet och genast blev det trångt inne i den lilla cellen. Camil lämnade cellen men innan hon försvann vände hon sig om och spände blicken i hennes gäst. “Snart flicka ska allt detta vara som en dålig mardröm, jag ska rena ditt blod och du ska äntligen få bli fri även om det så kostar mig mitt liv. Men tänk på detta tror du att jag hade kunnat ha dig här i bojor utan din mors samtycke, tänk på det” sen lämnade hon cellen och gick upp till Dager med soldaten i släptåg.
“Käraste det närmar sig, av allt att döma finns stenen i en varulvslya uppe i bergen. Då är det bra att vi har en biljett in där men han måste skyddas ta hit sällskapet som gjorde massa väsen av sig inatt”.
Dager som redan satt smått berusad vid sitt enorma skrivbord tittade röddrucken upp på Camil. Kontoret var inrett med mörk ek och visade på ett imponerande bokställ där Dager nu rest sig upp och tagit ut en bok. “Om det är till din belåtenhet ska jag bjuda in detta sällskap som du pratar om nu måste vi bara hitta dom”
Görmundr låg raklång och helt naken på bordet i det lilla skjulet. Feberdrömmar plågade hans redan sargade kropp. Utanför vaktade Shira med två andra hanar från flocken som anslutit sig till den lilla gruppen. Även om hon inte ville erkänna det kände hon en oro som hon aldrig känt för någon annan innan. Mannen och kvinnan de träffat som hjälpte Görmundr var bra människor eller en var en bra människa monsterjägaren hade bra karaktär i alla fall.
En liten pojke med knappt en tråd på sin märglade kropp närmade sig skjulet. “Uuursäkta mig damen” sade han försynt och blygt. Han räckte fram en pergament som var förseglat med Dagers familjesymbol. “Mannen som var med er inatt han ska ha detta brev, han med det skinande svärdet” och knappt innan han avslutat hade han vänt sig om och sprungit så fort hans små ben bar honom. Shira som tagit brevet lämnade de två andra utanför och gick in i skjulet.
Skjulet som såg ut som att det knappt bar sin egen vikt hade knappt utrymme till en person till och fick Shira att sucka högt. Men nu var knappast läge att vara fin i kanten. Hon lämnade över rullen till Arand och gick ut lika snabbt för det kändes som dolk i hjärtat att se Görmundr så skadad.
Dagen var nu i full blom och skulle ge ett visst mått av skydd mot vampyrer men när natten återigen kom skulle det vara en helt annan historia men tills dess fick de ta timme för timme.
Trots att natten sakta gått över till morgon och solen färgat himlen lätt rosa kändes det som ständig natt inne i det stora herrgårdshuset. Varje fönster och öppning som släppte in sol var nu övertäckta av tjocka svarta gardiner som hängde tungt.
Herrn i huset var en fet medelålders man vid namn Dager Tysre. Trots sin rejäla hydda och tvivelaktiga beteende bar han med sig respekten som hans familjenamn krävde även om han gjorde mer än mindre för att upprätthålla det eller ge sken av att han brydde sig om någon annan än sig själv.
“Är du vaken min sköna? Jag har med mig din frukost” sade Dager med en bister min och tittade på tjänarinnan som klev ner i sängen med Camil al Viero. Denna kvinna hade sedan länge tjänat Aetas och varit Nenyas barnflicka i många år. Inte ett ljud hördes mer än en hög suck när tjänarinnan blev tömd på blod.
“Jag ska se till din gäst, hämta hit mina kläder är du snäll” sade hon och lade till ett försiktigt leende. Dager log och klappade med sina händer två gånger och två nya tjänarinnor klev in med hennes klänning. “Jag är i mitt arbetsrum kära du, har lite pergament att gå genom innan dagen ska börja” sade Dager och ursäktade sig själva.
Camil valde en smaragdgrön som satt åt runt höfterna och passade bra mot hennes hy. Blodet från tjänarinnan hade hon torkat bort och lät sig nu bli sminkad av tjänarinnorna som fanns där. Denna ritual var en av sakerna som verkligen fyllde henne med ro att få känna sig bortskämd var en lyx hon alltid unnade sig oavsett tid och plats.
Om han följde instruktionerna som han fått av sin okända partner hade guldet han fått i förväg säkrat hans lojalitet för tillfället i alla fall. Nu skulle han bli odödlig och rikare än någon annan i denna värld och den tanken var svindlande och berusande. Kvinnan Camil al Viero betydde inget för honom även om hennes kalla kropp värmde hans säng bra var hon av ringa betydelse för det som skulle komma inom kort.
Alla tjänare hade bytts ut för att passa kvinnan som kommit till honom för många nätter sedan nu. Camil al Viero hade satt upp en hel alkemiverkstad i Dagers källare där några av de bästa alkemister som Talanarien hade att erbjuda jobbade dygnet runt för att få fram en brygd som skulle göra att banden mellan Nenya och Ayperos bröts. Inte ens gammal magi kunde bryta den men något skulle fungera det bara måste.
Annat alternativ fanns inte för Camil al Viero som fortfarande drömde om de dagarna då hon hade den lilla kärleksfulla flickan Nenya i sitt knä. Aetas skulle vara tvungen att ta tillbaka henne i tjänst igen om hon räddade hennes dotter undan demonen som var Ayperos det bara måste hon.
Nenya satt kedjad i en av cellerna som fanns i källaren. Det var tack vare henne som dom hade obegränsad tillgång till vampyrernas blod då hon läkte sina sår förvånansvärt snabbt. Men såren fick knappt läka innan hon tömdes på mer blod. Hennes bleka hy var nu än mer blek nästan på gränsen till genomskinlig nu.
Camil som gått ner till sin gäst stod nu utanför kvinnans galler “Vad jag är besviken på dig flicka att du av alla skulle försöka vara i din herres tjänst efter allt han utsatt dig för” då syftade hon på blodet de delat som berättar för Ayperos om Nenyas planer. “Jag kan inte ens börja med att tala om hur besviken jag är att du skulle dra en sån skam över din familjs namn” Camil lutade sig över Nenya “Tro inte att du kommer undan honom det är mer en förbannelse än välsignelse han gett dig, respektera mig och lyssna på vad jag ber dig om” oron i den gamle barnflickans ansikte lös stark.
En av alkemisterna hade förälskat sig i Nenya och svor på att han skulle hämta hjälp inne i staden även om han inte visste vem han skulle prata med så skulle hon få hjälp.
Det fanns en man vid namn Arand visste han om via rykten som spridit sig av spionerna som var utplacerade runt om i staden, denne monsterjägare som fanns i staden kunde nog hjälpa till att befria Nenya.
Om det fanns någon rättvisa skulle han få hennes välsignelse efteråt att bli en av dom. Om denne man nu var en så bra krigare som han trodde skulle han duga bra för att befria henne och få henne säkert till hennes älskade Ayperos.
Även om Dager var hemsk människa med tanke för inget annat än guld och horeri så uppfyllde han sina syften och hade gett familjen en ny plats att leta bundsförvanter på det fanns gott om tvivelaktiga människor och monster som kunde köpas för en säck guld. Var det något Camil al Viero hade var det guld så att det räckte och blev över efter flera livstider av sparande.
Hon hade även hört att det fanns en flock varulvar och annat i skogarna här i Karlrand så dom var någorlunda skyddade för tillfället. Men Ayperos hantlangare fanns oxå här att döma av tumultet som uppstått inatt var hon säker på sin sak. Denna monsterjägare och varulv skulle passa hennes planer bra kanske kunde hon göra sig kvitt Ayperos en gång för alla.
Kvinnan vädrade mot de två gestalterna. Sen slöt hon sina ögon och lugnade den väldiga mannen. “Som alltid måste jag komma och rädda dig ur dessa knipor” Fnös hon. Shira stoppade ner sina dolkar när hon insett att det var vänner även om det ordet kunde användas med lätthet just nu så var det i alla fall inte fiender och det var gott så för tillfället.
Mannen ögnade hon rejält det var en aura runt den mannen som hon kände till allt för väl. Kvinnan var inget hot men han däremot. Fler gånger än hon kunde räkna hade hon stött på hans gelikar och nästan lika många gånger hade blod flutit. Men något med honom var annorlunda ändå vad kunde hon inte gissa sig till just nu.
“Vad vill du att jag ska göra ?” frågan riktade hon mot kvinnan. Kvällen hade nu lagt sig och mörkret omgav dom alla tre. Hur som haver bort från gatan måste dom och det nu. Görmundrs krämpor och skador hade lugnat ner sig efter att han fått lite av den helande brygden hon hade kvar.
När hotet mot hans liv minskat drastiskt klev hon fram. “Shira är mitt namn jag är flockens ledare, Ni har mitt tack för vad ni gjort här idag” Sen tog hon tag i Görmundrs armar och till synes kraftlöst kastade hon den väldiga mannen över sin axel. “Vi måste bort från gatorna har ni ett ställe han kan vara på tillfälligt?”
Shira drog ett djupt andetag “vi måste talas vid sen” sade hon och riktade sin uppmärksamhet till mannen. Hon kände på sig att han kunde ha viktig information om allt som utspelat sig här ikväll.
Gränden dom befann sig i hade börjat kännas trång och olycksbådande. Runt sig kände hon vampyrers närvaro. “Det är bråttom så ska något ske måste det göras nu och inte senare”.
Med lätta steg skulle Shira börja att gå men såg mot kvinnan “Fly detta ställe, natten kommer att bli den längsta och blodigaste du upplevt, allas liv är i fara i natt” Med de orden såg hon stint på mannen som för att ge eftertryck åt sina ord.
Sorg är vad hon kände i sitt bröst nu. Inte han inte idag vid alla gudar inte han, varför skulle han oxå tas bort från henne hade hon inte lidit tillräckligt, om han dog skulle hon jaga dessa gudar och bränna ner allt de höll kärt det svor hon heligt på. Han var det enda bra med hennes liv.
Tankarna for omkring i allt snabbare takt. Shira kände att hon behövde andas men i denna gränd med piss och ölstank runt henne kände hon bara bitterhet. Flera flugbitna jyckar hade nu börjat samlas runt dom nyfikna på vad som kallat de dit. Med sitt sinne visade Shira vad hon behövde av dom. Och genast lydde de och spred ut sig över gatorna som för att kunna varna om något dök upp.
