Ranghildr kunde inte rå för att skaka på huvudet åt det hela. För det kändes som om något inte var helt rätt med denna man. Fast å andra sidan kunde hon inte riskera att vara allt för otrevlig mot en av Sandors män, om han nu verkligen var det. Jävla politik. 

Heder är för idioter och dårar som karmanerna. Orden från Ejvlad ekade inom henne o…[Read more]

Milt strök hon sin tumme under bännmärket och hummade lite oroligt över det som hon sa. I för sig hade Maeve alltid haft ett häftigt temprament  – och speciellt hon själv skulle inte riktigt ha något att säga åt det då hon inte heller var av den lugna sorten. Men samtidigt kändes det som om hon hade en annan ilska bubblande inom henne.

“Två…[Read more]

Ett litet hummande slapp ifrån Ranghildrs läppar och hon höjde ögonbrynet samtidigt som hon såg på Maeve. Trots allt var det inte svårt att se hur något hade upprört henne, eller snarare någon. Det var inte svårt att gissa vem det var heller. Hon suckade tyst åt det hela för att stryka sina fingrar över hennes handrygg innan hon släppte den o…[Read more]

Försiktigt nickade hon lätt åt hennes ord. Däremot såg hon inte vad skillnaden var sedan innan. Att inte vara på sin vakt var dåraktigt, löjligt. Naivt och ett önsketänkande för dårar.

“Vad är det du vill ska hända?” frågade hon lite avvaktande som om hon inte riktigt var säker på vad som skulle hände. Hon hade ett mål, och dit skulle hon nå. För…[Read more]

Hur enkelt han hade undvikit hennes påstående att han tjänade någon annan gick henne inte förbi och hon noterade det i sitt huvud. Trots allt var det något märkligt och oroväckande med det hela. Hon korsade fortfarande sina armar och fnös lite åt hans ord.

“Det stämmer.” sa hon simpelt för att sedan skratta lite lätt och gjorde en gest åt hono…[Read more]

Vattnet skvätte upp mot Ranghildr och hon fick en av trädelarna i hennes ben som gjorde att tyget gick sönder där. Nog för det kändes och att hon annars skulle hojta till och be sin dotter att tänka efter. Fast hon tyckte inte riktigt det var rätt tillälle att göra det. Istället gick hon försiktigt in i rummet och satte sig framför Maeve på huk…[Read more]

Toss kunde inget annat än att instämma till sin kaptens ord. Späck såg definitvit inte ut som en person som lagade mat – eller på gränsen att han ens åt något. Han granskade mannen lite skeptiskt framför sig – som om han inte riktigt trodde att Späck skulle kunna en sådan utmaning.

“Hela besättningen…!” utbrast Toss och skakade nätt på huv…[Read more]

Tålmodigt lyssnade mörkeralvinnan på flickans ord och när hon påpekade att även hon tjänade Lloth grimaserade hon och strök en besvärad hand genom sitt hår.

“Lloth, var en gång min mästare ja. Det förnekar jag inte. Men efter allt hon har tagit ifrån mig är jag inte längre under hennes tjänst.” sa hon och vände blicken bortåt och det var tydlig…[Read more]

Fortsatt klappade Ranghildr på Maeves ena axel, lite för att lugna henne. Det var inte svårt att höra att det var något som var begravt där. Djupt inom henne. Något som fick det att smaka illa i hennes mun.

“Två veckor sedan, mer eller mindre.” sa Ranghildr, kort och informativt för att sedan kasta en blick mot Yazefin. Det var fortfara…[Read more]

Ranghildr höjde ögonbrynet åt hans historia. Förstås lät det inte allt för fel men hon skakade nätt på huvudet åt det hela.

“Och vad skulle konung Sandor med en sådan artefakt – eller är det någon annan du tjänar?” frågade hon enkelt och rak på sak som alltid för att skaka på huvudet åt det hela.

Sedan log hon snett och höjde ena ögonbrynet för…[Read more]

Redo var förstås inte något som Finn var och han grimaserade för sig själv. Det här var inget som han skulle vilja vara med på – men åtminstone kunde han hjälpa någon. Han korsade sina armar och nickade lite åt Salims fråga.

“Låt oss få det här överstökat!”

Orden som kom ifrån den lilla draken var svår att helt förstå. Vad menade han egentligen? Det fanns många berg – och så vitt som hon visste var det många som hade is och snö. Fast sedan hade ju hon aldrig varit på ett berg innan.

“Det finns många sådana… Hur vet vi vilket berg som är det berget?” frågade hon, lite mer till sig själv och om…[Read more]

Det var väl just det, men Vésiva visste inte riktigt vad som skulle kunna skyla Lukas kropp. Till slut mindes hon att hon hade en större kjol i sin väska och hon öppnade sin säck för att slänga en blå kjol till honom med ett varmt leende.

“Här! Ta den här så länge” sa hon och nickade lite uppmuntrande lätt åt honom.

“Så får inte människorna röda kinder!”

Handelskvinna som hon var uppskattade hon förstås att han påpekade att han skulle betala efterfrågan för det som de var på jakt efter. Nog såg han inte ut att ha så mycket pengar, men skenet kunde förstås bedra. Och så länge det hela löste sig till slut – kunde inte Vésiva bry sig mindre. Hon ryckte lite lätt på sina axlar.

“Perfek…[Read more]

Att höra att Maeve mådde bra var en lättnad för Ranghildr, men hon kunde se att det var något som gnagde inom Maeve. Fast när väl Audgisil omfamnade deras dotter lät hon sig istället omfamna Asgeir lika varmt och noggrannt undersöka honom för att lite lätt och stolt klappa honom på axeln.

“Jag tvivlade aldrig, min son!” sa hon glatt och mött Eir…[Read more]

Hennes blick smalnades något över hans berättelse. För att ljuga om något sådant var inte något hon tog lätt. Om han så enkelt ljög om det – vad mer kunde han hållit hemligt eller modifierat sannigen? Hon fnös lätt och mötte hans blick utan att tveka.

“Sånt mörker hör hemma hos Hel, ingen annanstans.” svarade hon till slut, bestämt.

Utan att tveka slog sig Vésiva ner vid drottningens sida. Hennes ord värmde så klart – men hon var inte helt säker på om det var sanna. Fast hon visade förstås inte sin osäkerhet utan höll vinglaset lite ledigt i hennes högra hand.

“Tack, min drottning. Dina ord värmer förstås. Men jag ska hålla mig kort med mina nyheter.” svarade hon för att h…[Read more]

Frågan fick Ranghildr att fnysa, som om hon fann det löjligt att han frågade henne. Hon kunde inte rå för att ge ifrån sig ett litet skrockande som om hans ord var lite väl för självsäkra. Lite irriterat korsade hon sina armar.

“Istället kan väl du ta och berätta sanningen om ditt sår? För knappast var det en gren som gjorde det där.” påpekade…[Read more]

Eyaz. Namnet tycktes bekant, men det var som en pusselbit som inte riktigt passade hur hon än vred och vände på den. Blicken var på mannen och sedan kort på den svarta hårkalufsen som stack fram under filten. Det var något rogivande med ett barn som sov. Trots alla problem som fanns – tycktes det finnas ett naivt och barnsligt hopp kring dem. Ba…[Read more]

Dagarna skred fram och det hade förstås lärt känna varandra bättre på färden. Faktum var att Ziyaté var glad över att det var just Istilwys, deras kunskaper kompletterade varandras. Alltid något som var att föredra, speciellt om de skulle överleva det här uppdraget.

Hon kisade mot solen som stod högt på himmelen och gassade. Lite för varmt för…[Read more]