Det verkade som om denne lilla flicka hade börjat förlita sig på henne, det var nästan förvånande. Hon såg lite fundersam ut och strök sina fingrar lite eftertänksamt på hakan medan hon klurade på vad hon skulle fråga. För trots allt, även om förstås Fëani hade varit hennes mål hela tiden kunde hon inte få tro det.

“Och… om du skulle vara Fëa…[Read more]

Förstås hade Ranghildr och Audgisil fått höra från ett sändebud att deras barn var på väg in mot staden.  Hon andades ut lättat, för hon hade hört att de tre var vid liv och snart i hennes moderliga famn igen. Åtminstone var tre av hennes barn vid liv och god hälsa. Vad hon förstod det som, blicken vandrade som hastigast mot fågeln som seglade där…[Read more]

“Om jag ens kommer härifrån…” orden verkade slinka undan ur Seras munn, som om det var en tanke som hon vanligtvis hade. Det var inte svårt att se en irritation där hos henne och sättet hon greppade omkring vinglaset fot. En liten lätt vind tycktes rufsa om deras hår och få fönstret att slå till några gånger.

Ett tag var Sera fokuserad p…[Read more]

Kettil är död. Orden ringde i hennes öron och det var som om alla andra ord försvann. Tanken på hennes sons kalla kropp fick henne att skälva. Skaka av ilska och sorg. Att inte kunnat göra något. Och där stod hon. Hon som var en av de ansvariga för att Kettils glada skratt inte längre hördes. Ögonen avslöjade hennes ilska och hon spände käken.

Sm…[Read more]

Lite fundersamt och missnöjt såg Ranghildr på främlingen som försökte fånga hennes uppmärksamhet.Vad nu? Tanken på att behöva visa denna man till rummet han skulle bli fördelad var för henne löjligt. Dessutom njöt hon mer av att sitta här och dricka mjöd med sin make. Det var få gånger som de hade kunnat andas och vara tillsammans den se…[Read more]

Det var förvånande men trots det förväntat. Varför skulle han tillåtit sig tas till fånga från början? Bara tanken fick Nenya att fnysa. Trots att det fanns en nyfikenhet för hennes bakgrund var det främst ilskan över att blivit talad till som ett barn. Något som alltid hade upprört henne. Ett irriterat läte kom ifrån henne och hon fnös lätt.

“De…[Read more]

För att vara ärlig hade hon alltid föredragit de mindre rummen i palatset än de stora och pompösa. Hon hade alltid känt sig så liten i dem, även som en vuxen. Hon kunde förstås inte undgå att se den missnöjda ansiktsutrycket vilket gjorde henne lite illa till mods.

Som etiketten var böjde hon sig ner och placerade ett vänligt leende på läpparna.…[Read more]

Ett litet grymtande skratt lämnade Ranghildrs läppar när hon hörde sin makes ord. Precis som henne, och många kaldrländare var han rak på sak och det var inte svårt att se att de båda hade påverkat varandra i den saken med.

“Du låter som mig med de vassa orden” påverkade RAnghildr lite retsamt och kärleksfullt till sin make innan hon blickade mot…[Read more]

Förstås kunde hon se en glimt av hans tankar om henne. Grotesk, omänsklig…. äcklig. Fast hans genoristet fick henne att stanna upp i sitt tänkande och det verkade som om hon hade tappat bort förmågan att tala för ett kort ögonblick för att sedan nätt skaka på huvudet och ta ännu en tugga av ormen. Snart fanns bara huvudet och ett ben kvar som…[Read more]

Lite torra grenar hade varit en fin idé, hon nickade lätt och satte ner sin packning vid sina fötter. Den var förstås tung och även om den innehöll en del guld och värdesaker föredrog hon nästan att lämna den här bland halvingarna. Ett vänligt leende fanns på hennes läppar.

“Kan ni hålla ett öga på detta?” frågade Tussie men hon var så säker p…[Read more]

Berättelsen eller hemligheten fick henne att rynka lätt på ögonbrynen. Tänka tillbaka på sina dagar där i djupet under ytan. Det kändes som en evighet sedan. Sedan drog hon fram boken igen och bläddrade i dess oändliga sidor tills hon fick upp porträttet som hon hade skissat av.

Hon granskade dess röda hår och ansiktsdrag för att sedan se upp…[Read more]

Självfallet var det nonsens som Eirik talade om. Att hon inte skulle hinna en sådan sak – tanken var roande och hon kunde inte rå för att skratta åt det hela. Du skulle inte ens lägga märke till mig, pojkvasker. 

Cermonin i sig var ingenting som hon lade sin uppmärksamhet på – varför skulle hon lägga märke till något sådant? Hon skakade nätt på…[Read more]

Försiktigt, lite som ett skyggt djur, satte hon sig en bit ifrån mannen och den lilla flickan. Hon lutade sitt huvud mot höger axel så att flätan sjönk mot andra sidan och kittlade hennes nacke. Stilla för sig själv undrade hon vad hade mannen blivit utsatt för. De flesta som vandrade i öknen hade blivit lämnade av någon eller något. Kärlek, hopp…[Read more]

“Lögner alltihop förstås – Lloth rörde aldrig Antrophelia när Izotar var närvarande. Inte förrän Zator och Isra fann henne och hon gav dem kärlek, visdom… Allt lögner som var som en vacker melodi för de blinda.” sa hon tyst och sedan knäppte hon fast sin bok vid ett bälte.

Orden som den unga kvinnan sa, förvirrade mörkeralvinnan och hon rynkad…[Read more]

Ett litet snett leende dök upp i hennes ansikte, det såg nästan sorgset ut när hon vände sina röda ögon mot henne. Hon strök undan ett par  av de vita hårstrånen och såg på den unga flickan. Hade nog sett någon bild på henne i palatset, väl undangömd i en bok. Men att hon var lik drottning Thalia var inte svårt att se.

“Jag kände den forna d…[Read more]

Ranghildr skickade sin make en mindre nöjd blick när han talade om deras dotter. Tänk om mannen inte visste om det – och nu visste mer än han kan ha gjort innan. Däremot kunde hon inte annat än att nickade åt sin makes ord.

“Vid alla gudar hoppas jag det med.” instämde hon och drack en klunk av mjödet för att hålla det mot Audgisil för att få…[Read more]

Dåraktigt. Inget annat ord skulle beskriva hennes tillfångatagande. Ranghildr var en god krigare, men hon kunde inte låta Turins män tortera den lilla pojken. Inte en droppe blod till. De stora ögonen på pojken som ropade efter henne hemsökte henne ännu. Tänk om hon kunde ha räddat hennes egna pojke på det sättet. 

Kettil hennes yngsta son so…[Read more]

Lite roat höjde hon på sitt mörka ögonbryn. En sådan ung pojke, utan att veta sin härkomst och det fanns inte riktigt någon respekt för henne. Sharahs utvalde och hans drottning. Utan att ge honom några ord, eller välkomnande tog hon de tio steg som skillde dem emellan.

Försiktigt, nästan moderligt lade hon en hand på hans haka och vände hans a…[Read more]

Ett litet leende fanns på Ziyatés läppar, som om hon fann deras svar roande. Det var förstås sött, den vanliga mänskliga dumheten. Att lita på dem som skulle stå dem närmast. Skulle hon beröva dem deras oskyldiga små sinnen?

I slutändan kändes det inte värt det. Det skulle ge henne mer misstankar, om någon av dem skulle förråda dem… Eller snar…[Read more]