Bim står i köket och ser ut genom den lilla gluggen till köksfönster med utsikt av grannhusfasaden och en smal gränd. Det är förstås inte såhär hon har föreställt sig att det skulle vara. Att bo i området de gjorde. Hon kom från en välordnad familj med gott om pengar men vad hjälpte det när de inte längre ville veta av henne. Relationen till Trevin kom med ett pris, för antingen får hon ingen kontakt med familj och släkt eller så låter hon familjen välja vem hon ska vara med. Valet för Bim är förstås redan självklart hon har valt Trevin. De har bott här i området ett par år och hon är lycklig även om hon inte har allt hon kan peka på. Och vad skulle det göra ändå? Kärleken är mer värd än några värdsliga ting. Men visst har det blivit mer besvärligt med tiden. Området de flyttat in till hade med tiden blivit allt mer otrevligt, mer bråk och stök. Grannarna var inte så vänliga som de varit förr. Det är som alla illasinnade rykten om alver och allt där till satt sig i väggarna och börjat mögla. Hon kände sig inte lika säker längre, att bara gå iväg med soporna har blivit ett projekt. För det är inte första gången som någon antytt diverse saker, eller anmält henne för allmän nedskräpning och för vad? Hon förstår det inte.
Men idag har hon hållit sig inomhus, städat, diskat, tvättat. För stunden förbereder hon maten och att Trevin var sen, ja.. det var hon väl lite van med. Van nog att inte oroa sig för mycket över det. Även om tanken då och då föreslog att det kunde hänt någonting. Han borde komma hem snart, välbehållen och utsvulten. Hon ler rent av tanken att han snart kommer hem igen. Men hon hinner förbereda allt för den gryta hon tänkt göra.. men han kommer inte. Hon tar till och med och kikar ut genom dörren en gång. Ser honom inte. Lägger sig och vilar en stund men kan inte i tanken att han inte är hemma ännu. Oroligt ligger hon och vänder på sig, går och kollar i fönstren. Ser om de har skrivit upp något han skulle göra efter arbetet. Men inget. Hon lägger sig igen men när dörren avslöjande nog gnäller flyger hon upp. Trevin. Det måste vara.
Hon går mot dörren i hastiga steg och måste stanna upp helt, rent av nästan backa, i fasa för vad hon ser.
“Trevin?! Vad har hänt… ?! Vem….?!” Hon skyndar sig fram för att försiktigt omfamna honom och drar honom till köksgruppen så han kan få sätta sig på en stol medan hon gör iordning med vatten trasor att torka honom från smuts och blod. “Vem har gjort det här mot dig…”
“Nej!” Skriker bara hennes ögon både till Yanara och situationen de de plötsligt befinner sig i. Inget gör ondare än att se Yanara ens närma sig faran. Hon ångrar det dumdristiga förslaget hon lagt fram för att Yanara skulle hjälpa henne till kvällen. De skulle ha mötts utanför… i vad som kunde varit deras hus. Deras hemlighet som två vandrande andar i det väldiga slottet, de skulle förblivit främlingar och osedda av drottningen och hennes likar. Sahiras ögon brinner också, men inte rodjurslikt mörkt som drottningens utan av ren och skär rädsla. Hon håller andan medan hon hastigt kommer på fötter och tar några allt för hastiga steg fram till Yanaras försvar. “Låt henne gå” Orden viskas och försvinner delvis på vägen som ett ångrat andetag.
Vendrik som försjunken i egna tankar räddat sin bägare från att rinna över av en klumpig tjänare missar nästan helt dramat kring den andra. Karaffen ställer han ifrån sig på bordet och först då egentligen lägger han ögonen på den andra tjänaren, som odugliga kryp men han roas till ett svagt flin åt hans kära drottnings behandling av henne. Det glimmar halvt om halvt något farligt i hans blick när han synar Yanara som ett levande lamm till offer i lejongropen. Det föder en alldeles genialisk idé. “Vi borde ha gladiatorspel på festen av vårat bröllop. Låt dessa ynklingar och andra skabböron slåss mot tigrar och andra monster. Det skulle underhålla våra gäster” Det skulle främst av allt underhålla honom i brist på andra idéer han ännu inte helt lyckats blåsa liv i. Det kunde vara startskottet av något. De sällsamt lyckosamma tankarna avbryts av det han upplever gält i Sahiras röst när hon talar emot dem och hans ögon vidgas, fräckheten! Han lutar sig fram med händerna stödjande mot armstöden och i en överdriven ilska ryter han efter vakterna. “Grip henne! Grip dem båda!”En ilska som gör honom nästan rosenröd i ansiktet över skymfen av tjänarens inbillade status att tilltala dem på det sättet. “Häng dem!” Överväldigad spottar han fram orden som en pojke på en tron han aldrig förtjänat. Han blickar mot Akila för försäkran. Hon kan inte acceptera att den här smutsen talar emot dem.
Sahira ser hur vakterna intill dörren närmar sig men hennes oro är större för Yanara som fortfarande är fast i Akilas grepp. “Yanara…!”
Sahira ser hur skeden tycks darra i Yanaras hand. “Jag önskar du kunde följa med mig..” Ord hon lika snabbt ångrar. Yanara hade en bra position i köket, hon var säkrast där utom syn och hörhåll för överklassens uttråkat mordiska tendenser. Ändå fortsätter hon, “Du kunde komma med en bricka tilltugg innan mitt skift tar slut” …och rädda mig. Men främst kanske avsluta en potentiellt katastrofal dag med en slags mildrande omlindning eller trumfkort. Det skulle kanske inte rädda henne under andra skiftet men på roterande schema kanske hon kunde klara sig en tid. Värmen hon känner av Yanaras hand i hennes hjälper lite och under tiden de småpratat så har den sjungande bönen avslutats och tjänare runt omkring dem börjar resa på sig för att börja dagens många bestyr. Sahira släpper Yanaras hand och fyller munnen bestämt med ännu en och annan sked av gröten, för hon vet inte riktigt när hon ska komma undan till långvarig rast nog att hinna äta annars under dagen. Med kinderna fulla ler hon med sluten mun, alldeles varmt och uppriktigt men det är kanske mest en mask för den oro hon känner inför passet som inte skulle bli så lätt som de städpass hon haft annars. Men det skulle bli skönt att komma upp från knäna och skrubba golv till att faktiskt passa upp på någon. Där var nog dock inte många ibland dem som skulle hålla med om att tjänsten hon nu fått verkligen var en befordran.
–
Timmarna passerar för de städande tjänarna ganska obemärkt förbi. Man kan avlägset fortfarande höra svepandet av halmborstar i korridoren över stengolvet trots att solen börjat gå ner. Tills dess att en silverbricka bryter tystnaden och far iväg som av egen kraft och skramlar runt över golvet inne i den stora salongen med många meterslånga tunga mörkröda gardiner och hänger för de avlånga moskéliknande fönster, stora vävda gobbelänger hänger över vissa väggar och bastanta möbler i mörkt trä för att påminna om hemlandet, Iserion. Men det är inte nog för pojken som borde vara en man, Vendrik. “Bort med dina smutsiga händer! Jag sa att det var nog!”Sahira knuffas omkull utan mycket till kraft alls från Vendriks sida, sin något taniga kroppsform till trots. Vendrik rycker till sig både vinbägare och karaff från slaven som en hund med ett blodigt ben. Han ställer karaffen ifrån sig på bordet och låter handen stryka genom det korpsvarta håret för att lägga rätt sin frisyr. Sahira blir sittande kvar på golvet, ställd men inte skadad. Omskakad vågar sig blicken upp till de runt bordet medveten om att hon blivit instruerad att inte söka ögonkontakt. Hon rättar till sina kläder och försöker snabbt komma på fötter.
Mitt i frustningen, som förkläs dåligt i ett plötsligt hostande märker hon den vassa blick som deras arbetsledare skänker dem, eller snarare, henne. Sahiras leende bleknar hastigt när deras arbetsledares blick tycks skära rakt genom alla de andra tjänarna som sitter framför dem. Ett litet orosmoln tycks ta sig form i hennes egna ögon när hon möter blicken som lika snabbt under bönens sång vandrar vidare. Med ett växande allvar klämmer hon Yanaras hand när det hon misstänkt och haft till magkänsla kanske faktiskt visar sig att bli sant. “Jag ska börja det nya passet idag. Med …dem…” Somliga kom faktiskt aldrig tillbaka redan vid första passet. Som ett misstag vore den mest oförlåtliga synd. Är det här ett straff hon får för att hon har svårt att hålla skrattet inne alla de.. alla.. de.. bönestunder de haft. Om Sahira inte höll Yanaras hand kanske hon faktiskt skulle smälta ner genom stengolvets smala springor.
Och hoppfullheten som visar sig i Yanaras blick i det ögonblick innan den viks ner i deras kalla gröt, förstärker liksom olyckan mer. “Det låter underbart” Vad hon sagt och inte vad Sahira själv gjort. För det finns inget underbart i det passet med allt hon hört och framförallt sett. Även Sahira sänker blicken till sin gröt och viskar lidelsefullt men nästan besviket. “Vårat eget hus” Som en dröm man inte ens vågar unna sig drömma. Hon önskar de gjort den upptäckten tidigare. Innan denna dagen. Att det kunde bli deras ställe. En fristad. Tillsammans. “Jag vet inte när jag kan.. ta mig loss..” Hon grimaserar över formuleringen och tvingar liksom Yanara in en sked full med gröt i munnen. Inga kryddor i världen kunde få denna gröt att smaka bättre än den såg ut. Havren måste vara gammal. Hur kunde de göra så, mata dem med det här, det är värre än vad kungahuset ger sina hästar och kameler.
Ett milt leende växer fram på Sahiras läppar medan Nara slår sig ner på golvet mitt emot. Naras gröna ögon trollbinder och för ett ögonblick glömmer hon bort att svara som om de vore ensamma i den stora salen och hade all tid att förlora. Sahira viker med blicken ner i skålen med gröt och hon rör skeden däri med visst motstånd, inte heller hon har någon särskild matlust. Inte när deras mat både ser ut och luktar som väggspackel. Man vänjer sig, hade någon av de äldre sagt, ja, när? Har hon frågat sig i några år nu utan förbättring.
“För dem är varje dag en fest… men det är ett slöseri med maten” Det är orättvist fördelat, all den överblivna mat som går till spillo efter dagen som gott kunde ha fördelas mellan tjänarna kastades istället som om det vore en ren förbannelse att dela med sig. Att vara tacksam för det lilla är en utmaning varje dag. Sahira gör en grimas både över sina ord och gröten men minen mildras när blicken landar på Nara igen. “Utan dig.. vet jag inte om jag hade klarat av det här” Orden landar mjukare, tystare än de andra. Hon vet inte vem som lyssnar och bland tjänarna finns inte många som kan hålla på hemligheter. Alla vill de bli Sharahs främsta tjänare där skvaller och uthängningar blivit vardagsmat. Där fysiska hängningar och publika straff till följd inte alls blivit ovanliga. De måste vara försiktiga, med allt.
Sahira ler lite svagt när Nara stryker några hårtester från hennes ansikte och händerna lockas att fånga Naras kinder mellan sina händer i en kyss. Men blir avbruten tacksamt i både handling och tanke när en av deras arbetsledare och tillika självutnämnda religiösa ledare inleder en gemensam och högljudd bön i salen med sång. De höga falska tonerna som den medelålders mannen tar för tankarna till en pojke i målbrottet och Sahira kväver ett skratt som vill ut i en frustning. Men faller snabbt in i allvaret omkring dem och sluter ögonen. Fångar Naras händer i sina och håller dem hårt. Det enda hon vill be om är att Nara får en bra dag och att dagen passerar snabbt och omärkbart förbi av de adliga omkring dem. Sahira höjer blicken och öppnar ögonen men för en kort stund håller hon kvar vid Naras händer innan hon släpper dem. Frågan får henne att vika med blicken. “Jag vet inte” Hon sväljer impulsen att förbanna palatset och stunden hon blev hitdragen men Yanara hade levt hela sitt liv här och Sahira vill inte göra henne upprörd. Vill lova, dyrt och heligt att hon kan smyga undan men ingen dag i hennes liv är riktigt den andra lik och med sina rumskamrater och sysslor blev det svårt att verkligen komma undan. “Men jag ska försöka.” Sahira söker blicken i Naras gröna ögon som ett halvlöfte i sin egna lite brutna blick. Hon känner inte alls välsignelsen av Ljusets herre med sitt arbete här. “Samma ställe?” Det vore smart att försöka variera sig, hitta nya obevakade ställen för dem att mötas efter dagens slut för om de någon gång blev påkomna så skulle ett par piskrapp säkert inte räcka till.
Det ligger ett mörker kring Akila tycks gapa in i evigheten om man stirrar för länge. Något bortom rim och reson. Vad som väckt mardrömsmonstrens drottning till liv med den spindelliknande varelsen i hans syner är inte allt, han vet det. Det finns något inom Akilas djupaste som har släppt in mörkret, som gläntat på dörren. Som ville ha mer. Vendrik har inte tagit sig tiden att ta reda på eller riktigt kanske visat det intresset. Deras sammanflätning är mer ett intensivt virrevarr som svårt kan avgöras vad det egentligen blivit av. Men något. Nu stod de på samma sida med denne gemensamma fiende mitt emot.
Han rynkar näsan när blicken fortsätter ligga som klistrad mot ansiktet, kroppen. Alienna har en onaturlig glöd som med sitt perfekta yttre gör det olustigt att titta på. Som ett allt för symmetriskt ansikte. För onaturligt. Fel. Att klippa håret och öronen kanske inte ens kan förändra det. Han dricker av sitt vin mitt i tankarna och stirrar ohövligt intensivt och antagoniserande. Han ägnar en blick till Djan medan Akila och Alianne har sitt utbyte. Om detta är en tid att överumpla henne så är han beredd. Hade föredragit ett par vakters hjälp men det kan gå om han får nöjet att förnedra den där skapelsen så gör han gärna det.
Han skrattar till kort år Akilas ord, kramar sin hand om hennes axel. I sitt bevis som stöd, inte att hon behövde det men att hennes ord var nog i hans ställe. Han har inget mer att fylla i. Finner det dock märkligt att en pryl hur vida värdefullt det än må vara kan ha en så stark inverkan på vad som en gång verkat vara någonslags vänskaplighet dem emellan. Hon verkade inte dela Vendriks förakt i samma anda om.. nu inte hans sällskap varit det som gläntat dörren dit. Ett horribelt långsamt hånfullt leende breder sig över läpparna och visar hans vita vackra tänder. Ett leende som inte når hans ögon. Som en vision av en blodsvåg skulle gå över landet. Alvblodet ska flyta.
Ett tryck börjar byggas upp i rummet som han inte förstår var det kommer ifrån. Men det bara jagar på hans frustration och ilska. Att aldrig få reagera ut på riktigt i den nivå han vill. Med den kapacitet han behöver. Att tas för en pojke och inte en man. Trycket kring honom bildar någon slags statisk elektricitet i en resistens av det mörka inre som övertagit honom både nyligen och under lång tid. Luften kring honom en aura av ett par tums darrande luft som av värme eller kyla. Trycket når hans öron och vill slå lock. Vendrik släpper vinglaset som går i kras vid hans fötter, lägger handen mot örat när trycket blir för svårt. Andningen blir tyngre och han tar ett kliv tillbaka, själv förvirrad över vad som faktiskt händer. Men när han stannar och stirrar på odjuret tycks det vara därifrån det kommer. Det riktigt svartnar för ögonen när ilskan koncentreras och en kyla sprider sig i hans kropp, över ögonen. Som kallaste is. I ett ögonblick blir hans iris helt svarta. De är monster som måste utrotas. Till varje pris. Det byggs upp tills det tar emot, tills vreden inte har någonstans att ta vägen. Tills en skugga långsamt reser sig bakom Vendriks rygg. Det ringer i hans öron och han grimaserar.
“Döda henne!” Ryter han till de andra, till vakterna i desperation att göra något då han själv bara känner sig frysa fast medan skuggan bara växer. Glasen spricker i ett explosionsartat kras och regnar ner. Men det fryser i tiden, även han. Ett ögonblick. Även skuggan stannar till. Men möblerna fortsätter darra över golvet, gnissla i små rörelser fram och tillbaka som ett litet, litet jordskalv. Och så snart trycket släpper skapas som ett vakuum där ett fåtal möbler slungar sig med kraft in mot mitten och kolliderar efter Alienna samtidigt som hon försvinner. Glasbitar regnar ner från rummets höga fönster och Vendrik känner en glasbit sätta sig i axeln och han skriker till innan han tillfälligt hinner finna skydd närmast väggen. I ren ilska greppar han den glasbit och rycker loss den, som säkert är lika stor som hans egen hand. Han skriker igen och kastar den blodiga glasbiten in mot möbelhögen som bildats i kollissionen han omedvetet skapat. “Jag visste det! De är monster..! Avgrundsdjur! Jag ska mörda dem alla!” Morrar han men får ingen tröst i ursinnet som bara eldas på skuggvarelsen är borta men mörkret i ögonen gläntar kvar i korta flackande ögonblick. Han kan rent av mörda alla drottningens vakter om han inte får utlopp för det här snart.
Det vore rätt typiskt för honom att bara storma ut som den åskvind han många gånger är. Virvla vidare i någon uppblåst förnärman. Det är det ögonblicket av reflektion mer än Akilas antagande fråga som får honom att stanna upp i steget och knyta händerna framför sig. Han gör en svepande gest med handen genom håret, lägger det till rätta och målar på ett leende igen. “Ni har rätt, Akila. Jag kanske inte vill missa det här” Han ägnar henne en kort blick. Inte helt nöjd men det är han förstås ganska sällan. Mest är han misstänksam. Med all rätt, här är han i ett främmande land och var är hans trupp av trogna följeslagare och säkerhet? Och framför honom finns en för honom väldigt tydlig fiende i ett rum med människor, drottningar inkluderade han ännu inte vet säkert att kunna lita på. Det är en osäker tid.
Vendrik blir stående att betrakta den andra sidan av rådgivaren som är mer oväntad och snudd på imponerande än det irriterande skrattet. Huvudet läggs på sidan och tankfullt låter han gnida hakan en aning. Är det en teater han ser eller är han för den delen inbjuden till vad som än pågår? Långsamt närmar han sig som ett lejon till sin flock jagar in sitt byte till mitten. Han lockas till tanken av det. Den groteska imitationen av en mänsklig varelse är upprörande för alla sinnen som kan uppleva det i stunden. Den ser så mänsklig ut, men han vill anta att blodet flyter lila – även att han med all säkerhet vet – att det inte är så. Det kan inte vara. Det är ett monster. Även med avskurna öron ser de annorlunda ut. Det är något som sitter i huden som inte borde vara där, i ögonen. I sättet de rör sig som äcklar honom.
Medan Akila och Alienna startar något sitt samtal cirkulerar Vendrik långsamt runt dem i en halvcirkel. Uppmaningen till rådgivaren Djan att servera vin ser han även som en invit till sig själv. Han behöver en drink om han ska stanna och rör sig till bordet med karaffen. Fyller på sitt glas som han var på god väg att stjäla med sig till sitt rum.
Sedan rör han sig runt bakom Akilas stol och lutar sin ena hand mot ryggstödets övre kant, att visa någon slags samhörighet och enad front mot det mer akuta hotet. Hans blick vandrar från Akilas hjässa till Aliennas kropp och hår. Hur han vill klippa av det och färga det med bläck. Ta bort den där otäcka glansen som en aura, som något onaturligt. Som om de trodde de var bättre än människor, dessa avarter. Aliennas rådfrågan om Akilas trupper som tydligen redan avancerat långt mer än vad han tidigare förstått får ett hånfullt smalt leende att ana sig över läpparna. Han flinar nästan rent av men tittar undan. Viker blicken och höjer handen till sitt hår. Lägger det långsamt till rätta samtidigt som han ögnar över den ändå vackra kvinnan vanskapt av sin ras. Det är en förvirrande motbjudande känsla. Han njuter dock av makten som inte ens är hans i överträdelsen och önskar den mer vara hans egen. Men det lär inte vara över än. “Kanske föreställer ni er saker som inte är där. Kanske skulle ni ha gjort bäst i att stanna hemma. Och kanske så är era anklagelser om våra eventuella överträdelser nog för att göra er värsta mardröm till en sanning.”
Vendrik sneglar surt mot Djan när han skrattar sådär, det kan inte vara annat än tillgjort. Ingen människa skrattar sådär självmant. Ingen människa… men det förklarar saken. Han kan inte annat än föreställa sig trycka ner en välanvänd socka i halsen på rådgivaren och mata honom långsamt till havsodjuren. Vilket också påminner honom lite om de planer han har om att anlägga en djupare damm i trädgården i iserion. Importera lite… imponerande fiskar han läst om. Som en perfekt plan för att hantera folk han inte uppskattar så mycket.
Han vrider på sig lite i sitt säte och lutar hakan mot andra handflatan. Ett krig över en förbannad pryl? När det finns så många större och bättre anledningar. “En rensning” Fyller han i med kraft i rösten när han rättar medan Djan fnissar maniskt och tillsynes helt okontrollerat. En sån man skulle bli halshuggen första dagen i hovet för Iserion – för sitt eget bästa. Långsamt släpar blicken efter Akila medan rådgivaren kryper för henne. En syn han inte haft något emot att se fysisk. Namnet är förstås bekant när han hör det och minen får mer avsmak än vad som kan anses vanligt för honom. Ansiktet skrynklar ihop sig som om han ätit en citron.
Blicken vakar över tjänaren som smyger fram till drottningen som en hök. Kisande ogillande försöker han föreställa sig vad som sägs. Slår ut frustrerat med händerna över armstöden. Varför får inte han informationen samtidigt? Det bara förstärker känslan av att vara här som någon.. simpel gäst. Det är för honom helt ovärdigt! Den oväntat smutsiga blicken möts med genomträngande sting som nära vill övergå i något mer kraftfullt och mörkt. Fingrarna knyter sig över armstödens slut och han rätar på sig där han sitter när den andra gästen ges till känna. Han griper efter sitt vinglas som han ställt ifrån sig, som om där fanns risk att det annars skulle bli stulet i det nya sällskapet.
Blicken unnas inte gästen, utan Akila för att läsa av hennes miner. Vad för helvetesmakeri kokar hon ihop nu. Han känner sig minst sagt obekväm med den nya gästen som inte förtjänar ordet. Mer en skamfläck, ett odjur och missbildning. Han betraktar Alienna som han skulle betrakta sin egen syster …nedsmält av eld. Som en skinnflådd fått för sig att gå hem igen. Med andra ord ganska upprörande. Vendrik vänder bort blicken när de blir presenterade. Tycks upptäcka sitt glas vin igen och tar en mun som att det inte finns ett bättre tillfälle istället för att ge någon form av värdig hälsning.
När Akila kommer fram och stryker hans hår är första impulsen att avvisande rygga undan men han hindrar sig från det och vrider bara nacken lite. Mot Akila riktar han ett själlöst stort och vackert leende som inte når hans ögon medan han reser sig tar Akilas hand som smekt hans hår. Som en kärleksförklaring höjer han handen något, böjer sig och kysser den för att sedan hålla kvar handen i sin, hårt. Mycket hårdare än vad som kan utvinnas i hans egen kraft. “Vad roligt med oväntat sällskap av någon som du..” Han vänder sig i orden med leendet mot Alienna och förraktet i rösten är svårt att maskera. Egentligen är han inget mer än förnärmad över att möta en SÅN på lika villkor i ett rum. Akilas hand kramas och han klappar hennes hand med sin andra medan han håller den. “Det berättade ni aldrig.. att vi skulle få.. besök” Vendrik släpper Akilas hand i en hastigt avfärdande rörelse och när odjuret talar rynkar han näsan. “Nej, var inte dum. Jag kan låta er samtala. Det känns som att luften här inne har blivit… förorenad.”
Han låter vinet virvla runt i glaset med en mjuk handrörelse. Den andra handen stödjer upp hans huvud med armbågen på armstödet. Sneglande slänger han en skarp blick åt rådgivarens håll. Hans skratt är tillräckligt att göra honom illamående, det skallrar i huvudet och det enda som räddar honom är att betrakta vinet i sin bägare när det virvlar runt och föreställer det vara alviskt blod. Vad han inte skulle ge för att gå tillbaka i tiden och återuppleva den där kvällen igen. När han hade gett ordern om att slakta de adliga som bjudits in i hans borg. Vad han inte skulle ge för att få återuppleva detsamma med desto mer grymhet just mot alver och andra missfoster till skapelser som inte är mänsklig. “De kommer vara redo när jag ser det nödvändigt.” Kisandes ägnas orden rådgivaren, ogillandes av dennes fria sätt. Respektlöshet inför Vendriks ställning. Som att han behövde svara inför honom. Men detta är tydligen så det får gå till i södern.
Han är irriterad, konstant hungrande otålig och det har inte blivit bättre sedan Lloth haft sin uppenbarelse. Istället har det bara pockat på mer. Krävt blodsoffer. “Ja.. Kaelred kommer säkert till undsättning så, hur många är de?” Är det värt det? För en billig prydnadsak som drottningen fått ögonen på? Verkligen inte. För ett par alvhuvud? Kanske? Han suckar högt och ställer ifrån sig vinglaset.
När Akila kommer fram och kniper hans kinder, tvingar fram ett leende rynkas pannan och blicken blir surare ögonen glimmar i irritation. “Hur planerar ni att ta den här ‘prylen’ ni pratar om och var finns den?” Upprepar han frågan igen, tydligare. Visst kan de springa rakt in och skapa ett onådigt kaos, det är ändå det han själv är bäst på men.. vill man bespara någon manskraft kan det löna sig att använda det mellan öronen. “Vi kunde sätta fällor om vi har tid och tålamod” Och det kunde ge Vendrik möjlighet till sina grymma lekar. Om inte för att starta sitt fångläger någonstans.
Vendrik lägger pekfingret över läpparna, lutar hakan mot tummen och lyssnar. Om Akila vill bitas kan hon tillåta henne detta… nu. Han tänker inte bita på den kroken. Krig, så hade det verkligen inte låtit till början av deras samtal och det får honom att fundera var han verkligen har Akila. “Du vill ha ett krig för den här prylen du söker?” En kort tystnad får infinnna sig innan han rycker på axlarna och lutar sig tillbaka, fattar vinglaset och skrattar till. “Det funkar för mig” Så länge blodet flyter, så länge han får infira sitt löfte om en rensning.
Vendrik lägger ena benet över det andra och lutar sig tillbaka vrider huvudet tills det knakar i nacken. Han hatar det här. Att han ens behöver diskutera. Akila är inte mycket av en imponerade drottning – än, men med Lloths beskydd är han fast i den här helveteselden tillsammans med henne och tydligen rådgivaren, han kan känna närvaron där. Lyckligtvis är han själv också under Lloths välsignelse och beskydd men det är allt för mycket snack och lite verkstad.
Han lutar ambågen mot armstödet, hakan mot tummen och med pekfingret över munnen vilar blicken med svidande intensitet mot rådgivaren när denne gör sig lustig på hans bekostnad. Sedan vandrar blicken slött tillbaka till Akila utan att ens tilltala rådgivaren. Han förtjänar inte Vendriks uppmärksamhet mer än så. “Så.. berätta mer om ert äventyr ni tänker er i Älvskogen…” För det är trots det han efterfrågat men inte fått svar om. Om hon inte hade hans höga idéer eller tankar fick han kanske vackert ta det i hennes takt… Förr eller senare skulle han få sin chans att bygga det han drömmer om.
Några? Han känner sig närmast stött. Och rådgivaren som ligger och småsnarkar i kuddhögen gör inget bättre. “Om ni vill åka på någon monstersafari och köpa turistföremål av lokalbefolkningen med intalade besvärjelser så gör det. Men det här är ingen hobby för mig.” Frustrerat sparkar han i sin sittande position mot rådgivarens smalben som vaknar i vad som bara borde beskrivas som ett överdrivet skrik.
Vendrik ägnar rådgivaren en nedlåtande irriterad blick innan han skiftar fokus tillbaka till Akila. “Det är en överraskande positiv sak att ni funnit intresse för Älvskogen men er ambition är tämligen oimponerande. Hur vet ni ens att den här ‘saken’ verkligen har de förmågorna? Om man ska gå in i Älvskogen bör man göra det som ett maktutövande och rensa ut smutsen, äckliga alver.” Han rynkar näsan när han föreställer sig dem. För att distrahera de allt mer mörka tankarna låter han lufta vinet i en cirkulerande gest med handen. Blicken letar sig dit till den blodliknande vätskan och långsamt föds en ondskefull tanke om hur man kan göra nytta av smutsen och utnyttja adelns fåfänga. Ett flin tar form och han söker Akilas blick. “Vi skulle tappa dem på blod och sälja till den prålsjuka adeln som ett medel för evig ungdom.” På så sätt slå två flugor i en smäll. Förgifta adeln som visar minsta tecken av hot mot honom eller henne och samtidigt starta ett omättligt behov på alviskt blod. Genialiskt.
Vendrik ler artigt, krystat stelt men med en karaktäristisk oberäknelig glädjerik glimt i ögonen. “Touché. Jag skulle inte vilja hoppas att ni vågade. Då skulle jag behöva straffa er.” Vad som kan dyka upp i det deltagande rådets fantasi är nog dock inte riktigt detsamma som hans egna även om det finns inslag av skämtsam flört i rösten. För storhetsvansinnet vet inga gränser, vare sig han är här eller hemmavid. Det finns bara en kung, en kejsare för alla länder. Dörrarna sluts bakom honom och han vänder sig med det, hör glasets skrapande när det glider iväg över bordsytan åt hans håll. Det är som att alla intryck har försträkts på både gott och ont. Han rör sig ledigt fram till bordet och ser tveksamt mot det påfyllda glaset innan ens tanken finns att fatta det. De senste dagarna har han krossat fler glas än vad som borde anses rimligt. Som att den undertryckta ilskan han alltid känt förts över till händerna och han kan inte greppa med mjukhet utan att överdriva. Ännu en märklig förändring, att han blivit starkare. Orimligt starkare. Bara över en natt.
“Känns som hemma.” Säger han med ett leende men en blick som kanske säger något annat. Han fattar glaset vid halsen, försiktigt innan han höjer det och tar en mun av vinet men fnyser nästan ut innehållet när han hör om Älvskogen. “Vad kan ni behöva därifrån…En plats av horungar och missfoster….” Han ser sig om efter en bekväm sittplats bland utspridda kuddar på golvet. En slags ledighet här han inte vant sig vid. Han saknar tronplatsen i Iserion och de stela, mörka, dystra hallarna. Vad som känns märkligt att sakna efter sin tid som instängd i tornet. Men det har fått lämnas till hans syster. Han måste tänka på framtiden utanför gränserna. “Det enda som kunde vara användbart vore en renande eld genom området.. och vi får en bit brukningsbar mark.”
Kanske förvånad av de egna orden påminns han om Nicholaus von Breslaus bryska sätt. En påminnelse han ruskar av sig. Världen behöver en rensning. Han finner sig en fåtölj i närhet till rådgivarna där de sitter i sin kuddhög. Han ger dem alla en ogillande blick innan han sätter sig. Ingen respekt. Släpsamt rör sig blicken tillbaka till Akila från bekvämligheten i hans fåtölj och ett leende börjar spela över läpparna. “Om det inte är en slavstat ni längtar efter” Det vore något, sälja deras arméer som slavar och sprida ut dem och med slavarnas arbeten kunna betala sig en långt mäktigare och större egen armé.
Vendrik
Han släpar världen för sina fötter när han går. Låst in sig själv i gästrummet han fått husera i och slickat sina sår men det hade inte varit för intet. Mötet med Lloth har öppnat hans ögon till en värld mycket större än han först kunnat drömma om. Nu kan han inte drömma om något annat. Världen som han känner till den är annorlunda. Väggarna viskar i hans öron. Han har kunnat höra vaktbytet långt innan de varit i närheten till hans dörr. Inom honom har något förändrats. Han kan höra deras inre röster under särskilt tysta stunder, resulterandes i de värsta av huvudvärk i hans korta liv. Han kan höra deras hjärtslag genom dörren och impulserna… har inget vin i världen kunnat dränka.
Det vilar ett förband om halsen och om händerna där han oturligt skurit sig den gudsförgätna kvällen och inget skulle någonsin bli detsamma igen. Han släpar fötterna med en betydande blekhet i ansiktet. En stark kontrast till det korpsvarta håret som blänker som ett blåsvart skimmer under ljusen från de upphängda oljelamporna han passerar. Trots att de skyddas av glasbehållare från vinden släcks de, en och en när han går förbi. Efter följer ett mörker mycket svartare än natten. Och han gör inget, inte medvetet. Tiden som passerat har bara gjort honom avtrubbad för förändringen han för med sig. Han vet inte hur man stänger av. Kan inte kontrollera det än. Men det skrämmer inte längre som det gjorde första natten. Inget gör. Djävulen är en kvinna och han har sett henne. Han måste dyrka henne tills han dör och rensa ut resten. Missfostren. De ovärdiga och förrädarna. Inget är heligt. Han finner sig till dörren där han kan höra rösterna. Känna värmen av deras existens som solbränd hy. Antletet med de porslinsrena dragen skiner upp i ett leende lika oberäkneligt som han själv. Han har hittat sin roll som brukade vara så krypande obekväm. Dörrarna slås upp och med sig släpar han kylan från den kallaste ökennatten. “Här är jag.” Blicken jagar efter Akila. “Ni börjar väl inte utan mig…”
Danaë blir tyst, det är bara då som hon egentligen kan ta in vad som är kvar av deras värld. Staden hon växt upp i, staden hon aldrig lämnat. Födelseplatsen för hennes föräldrar i flera generationer. En värld i spillror, bara smulorna finns kvar och vem vet vilka som hunnit undan att gömma sig och vilka av dem som liksom hon och hennes sällskap kanske fortfarande var instängda i underjordiska hålor. När flickan släpper sitt hårda grepp om hennes kinder stryker hon en dammtäckt arm över ansiktet för att bli kvitt det kladdiga blodet som verkade täcka flickans händer. Men det finns ingen tid att ifrågasätta, varför hur och var hon kom ifrån. De måste bara härifrån eller undan och gömma sig ifrån den fienden som ens är svår att föreställa sig. Är inte den här mardrömmen i sig självt tillräcklig? Men hon chansar inte och efter blickans nick mot en del av ruinerna springer hon dit, ser sig över axlen att Ioan följer med. Med pulsen hög vänder hon sig hastigt en andra gång att se efter flickan, var ska hon? Vad gör hon? “Vad är det här…” mumlar hon för sig själv i ångest medan benen knappt vill bära henne. Det känns som att hon inte använt dem förut som de vill vika sig av trötthet men när hon springer förbi bråten längs den dammtäckta gatan. Kroppsdelar som sticker fram och bara ger sig till känna med sina siluetter. En mardröm utan dess like.
Hon passerar en pelare av husskelettet som fortfarande står men brutits av halvvägs upp. Golvet från andra våningen har även det rasat in och ligger lutad som en massiv ramp från första våningen upp till den platå som är kvar. Danaë kan inte springa längre. Vill inte längre. Kroppen protesterar och hon tar stöd till pelaren som är så spröd att delar av trät smular sönder för hennes beröring. Impulsen slår plötsligt som ett slag i ansiktet, att gråta, men när hon vänder sig om efter de andra tvingas hon bita ihop. Kan inte. Långsamt bestiger hon rampen till platån där allt verkar utblåst, en halv vägg är kvar, bråte för golvet som inte ens med fantasi kan föreställas ha varit möbler. Hon sjunker ner längs väggen och blir sittande med vad som kunde ha varit en fantastisk utsikt över staden och nu… så ligger där resterna av ett lik undangömt i ett hörn bakom en vägg som kan ha varit ett skydd för vind och väder någon. Även de som verkar ha överlevt dör ut av hunger och ..monster? Hennes blick blir tom som hon ser de två andra närma sig. Var ska de gå, var kan de ta vägen? Vad ska de äta? Eller hur skulle de kunna betala för något? Hon har lite mynt men med det lär de inte överleva länge och här.. vad lär mynt ha för värde nu? Är alla närliggande städer drabbade? Det finns så många frågor och så få svar. Flickan är kanske deras enda hopp.
Hon drar upp benen till sig och lägger armarna om dem. Magen kurrar och kroppen värker. Hon stryker ena knäskålen försiktigt som skrapats upp när hon krupit fram ur ruinerna och tittar på flickan, försöker avgöra någon ålder. Att tänka att hon kan ha överlevt i det här ensam en längre tid är ofattbart.. Men det är även hennes uppfattning om tid.. hur länge har de varit instängda? I mörkret hade de tappat konceptet om tid, dagar, veckor? De hade haft mat men den ransonen hade tagit slut under tiden. “Hur länge har du överlevt här ute? Är allt lika ödelagt, vet du? Har du hört något från folk utifrån?” De senare är långsökta frågor men hon kan inte hjälpas att ställa dem. Det är så mycket att ta in. Så lite som går att förstå i bara detta korta ögonblick sedan de tagit sig ut ur ruinerna av källaren där de gömt sig.
“MIRELA….!” Hon skriker högre tills rösten spricker och ångesten hon känner tar över. Men det räcker inte, för det enda svar hon får är ekot som slår mellan skeletten av husen som är kvar. Hon hostar, känner sig svag men måste fortsätta. Måste. Det är bara ruiner kvar och knappt det. Det finns ingenting kvar. Ingen. Det kniper i hjärtat som att det ska implodera när hon passerar de döda kroppar som med våld slitits sönder och begravts i aska. “Mireeela….!” Hon skriker ut sin ångest som bara växer sig större och måste hosta igen. Går längre och längre ifrån huset som de krupit ut ifrån. För att försöka förstå, för inte mata hopplösheten. Men hur mycket hon än vill tro att det inte är på riktigt finns det här framför henne. Hon flydde ifrån det här och hon kan känna lukten av död och förstörelsen. “MIRELA….! JASPER……..!” Danaë skriker fast hon egentligen vet, innerst inne att hon inte någonsin kommer få något svar. Mirela kommer inte komma tillbaka springande med usträckta armar och små fingrar och le och skratta så som bara hon gör när allt är magiskt. Mirela är död och det är även Jasper. Hur kunde de ha överlevt det här. Alvinnan faller liksom ihop på huk och känner tårarna börjar bränna i ögonen. När blicken glider upp över den mulnande himlen i misstro och sorg hör hon någon annan skrika och vänder blicken tvärt.
Blodet riktigt isar sig när när hon ser vad Ioân gör och verkar hitta den han söker i spillerhögarna längs vägen. En kropp täckt av damm. Nej. Nej, nej. Ett par sekunder vet hon inte vad hon borde göra för honom eller sig själv men hon kan inte ge upp. De kan inte vara döda. Det är för hemskt. “MIRE…..Mhmpfh!” En blöt varm hand läggs över hennes mun och det luktar av järn. Häftigt andas hon in när hon ser skymten av blod i ögonvrån och skriker bakom handen. “MMHPF!” Danaë försöker lirka sig loss och slåss men kroppen är trött, hon är svag av hunger och uttorkning. Klämmer ändå sina händer om handen som trycker över hennes mun men stannar upp i förvirringen av vad som viskas till henne. Lockar hit? Vilka?! Blicken flackar runt i oro. Det är mer tryggt att tro att allt det här ändå är en mardröm och att hon bara ska vakna snart. Det hörs inga morranden men lätet av löst grus och sten rörde på sig inte allt för långt ifrån, det kunde vara en eller flera men de var inte helt ensamma…
Värmen som Lloth sköljer över honom är som en sommardag när solen faller över ansiktet. Eller en omfamning från en vän från längesedan. Något man trodde sig förlorat men funnit igen. Ovillkorligt tar det honom tillbaka i tiden. Innan våldsdåden, innan blodbadet. Innan delar av hans familj mördats i sina sängar. Innan har egen far och bröder utdömt honom som odugling. När livet hade löften om framtiden. Så kort stund får han stanna i ljuset innan kylan letar sig in, som är mer snarlik klimatet i salen som han står. Som stämmer överens med hur solen sneglar in genom de långsmala fönstren. För Akila kanske det kan verka som att han frusit fast i ett steg. Med bara ögonvitor synliga och glasskärvan som han skulle hotat henne med dras av egen hand, lugnt och stilla fram och tillbaka över hans egen hals och rispar fram ett smalt avlångt litet sår. Han kan känna sig stå där som att han vaknar ur en dröm. Och så snart han har kontrollen över kroppen tappar han glasskärvan i golvet. Förfärat, förvirrat stirrar han mot Akila och backar samtidigt. “Jag.. ..jag.. behöver lite tid. ..ensam.” Han känner över halsen. Det svider. Han avviker. Går mot vakterna igen men kan inte låta bli att kasta ett öga över axlen. Stryker sitt hår ömt och förvirrat “Låt mig.. gå till ett eget rum.” Och han behöver inte propsa denna gången utan de följer honom. Vad som än hänt i rummet verkade chockat dem med.
Världen krymper sig mindre och fokuseras till ögonblicket. Han känner den ilande skarpa smärtan från glas som skurit upp hans hand. Adrenalinet som pumpar hans blod i en märklig form av uppjagande. Rummet växer sig mörkare när han koncentrerar sig till att lyssna efter Akilas puls när han tvingar glasskärvan mot hennes hud med ett otäckt längtande efter att släcka ännu ett liv. Långsamt eller snabbt, han behöver se det alldeles nära. Men händerna känns kalla. Fingrarna domnar, stelnar rent av. Kan inte känna glasbiten i sin hand även att den sitter där inklämd mellan fingrarna. Tryckt mot hennes hud och han kommer inte längre. Kan inte våldsamt slita med handen för att avsluta hennes liv. Något är fel. Han kan inte röra sig, som att han förvandlas till sten. En konstig, dov och tjock skugga har lagt sig i salen och han kan inte röra sig!
Vendrik kan bara snegla medan en stelnande känsla som frost sprider sig i kroppen. En sån ryslig känsla att det skrämmer honom. Mer än mörkret i Akilas ögon. Något krälar sig in i hans huvud med ett oerhört tryck genom öronen och sliter honom itu. Om marken hade tillåtit honom hade han fallit till den. I ett ögonblick fullständigt förlamad med skräck i de vidgade ögonen. Han kan inte ens skrika.
Rösterna ekar som inifrån. Men det förargar honom. Som den röst av förstånd han annars alltid brottats med. Om att vara tålmodig och vänta. Även att det inte syns skakar han av ilska, försöker motarbeta sina stela fingrar. “Hon måste dö….!” Skulle han ryta dovt om rösten tillåtit honom. Akila hade hotat hans syster. Vendrik kanske är ensam i livet men han kan inte tillåta det. Blind i avsky.
Men rösterna… de mjuka, lena lindar ömt hans mörka tankar kring sina fingrar. Och den horribla varelse han ser framför sig, den monstrositet förvandlas till hans mor. Och för det kortaste ögonblick ger det honom frid. Som att han är hemma, säker och lycklig som han annars aldrig var. Det försvinner i ett andetag. Och den vassa glasskärvan han velat tvinga mot Akilas hans hotar istället hans egen. Han kan känna det vassa glaset som trycka mot huden och en ny kyla sprida sig i kroppen som är helt en annan. Om han andas för kraftigt kommer glasbiten skära genom halsen. “Jag vill tjäna dig!” Han kan inte skrika det men han skriker det i tanken så kraftfullt att det bara inte kan ignoreras.
Dörrarna sluts framför honom. Liksom spjuten korsas mitt framför hans ansikte. En fälla. Han har förutspått det men viftat bort av ren och skär narcissism. Vendrik rynkar näsan och känner glödens ilska bränna i ögonen. Men obrytt stryker han omsorgsfullt sin spretigt svarta lugg bort ifrån ansiktet. Andas. Andas lugnt. Han vänder sig långsamt och låter kappans mjuka tyg svepa efter och han ler ett påklistrat artigt leende. Som han måste. Om han kunde bränna ner hennes sagoslott nu hade han inte tvekat. Vare sig han kom ut eller inte. “Du vill tvinga mig… ” Besväran hörs i rösten när han medvetet ‘duar’ drottningen. Som en lågmäld varning för hans galenskap för vad som händer när man går emot hans vilja. Hon kan inte vara såhär korkad.
Vendrik tar emot vinglaset som räcks honom, mjukt, lugnt, rent av graciöst. Bekymmerslös i kroppsspråket men ögonen brinner av ilska. Hade hans bröder med krigsvana och föräldrar varit i liv hade han kanske övervägt hota med det. Men han är ensam. Hans syster? Som har medverkat i ett eller annat att hålla honom inlåst? Nej. Han måste ta itu med sina egna problem.
Han är och har alltid varit.. ensam mot världen.
Som hon hånar honom knyter handen sig hårdare om glasets kupa tills det krossas och vinet rinner ner för handleden, droppar från kappans ärm tillsammans med hans egna blod av glasskärvorna. Små och stora glasbitar dalar ner i golvet i ett kras. Han känner smärtan som virke för elden i hans ögon. Adrenalin.
Han grimaserar men behåller en större böjd glasskärva i handen. Och medan hon står nära drar han henne till sig i armen och håller fast henne “Om du vill att jag ska njuta av det så gör jag det.” Väser han, stirrande mot henne, vild i blicken. Och tvingar den vassa glasskrävan mot hennes hals. “Jag ska njuta av det. Varje ögonblick.”
Vendrik är oberäknelig. Känslomässig. Han hade haft ett blodbad i sitt hem på grund av en svag misstanke. Han tänker inte på konsekvenserna. Det är något väldigt självdestruktivt i det. Han bryr sig inte. Han skräms inte av det.
Yas lutar sitt huvud långsamt närmre axeln i medhåll men inte tillräckligt bekväm att ventilera riktigt hur ‘dåligt ledarskap’ de haft. Izira har ännu att bevisa sig pålitlig. Men medan Izira följer hans tanke om Nez följer han hennes. Hon tycks ha en viss, möjlig svaghet för den yngre brodern. Yas var knappast den som var avundsjuk. Lammkött har uppskattats i alla tider, han kan förstå det också. I en släpsam rörelse lutar han sig bakåt mot ryggstödet och lägger ena benet över det andra. Är detta något han kan komma att utnyttja senare? Iziras snudd på svaga blickar mot Nez, som ett barn i en taxidermibutik. “Det är sannerligen en möjlighet” Han flinar till, säkerligen älskar du dem också, tänker han. “Vad än svagheter de har måste utnyttjas…. för att ta reda på sanningen” Men stämmer likväl överlag också.
Yásantharïel petar med tungan i en kindtand medan han tänker. Våld har han inga problem med men det löser sällan några heller. Hur försiktig han än skulle vara fanns där alltid risker och han vill inte separeras från sitt huvud riktigt än. Vem vet vad Iziras planer är när de hjälpt henne rensa undan på hennes svarta lista. “det får inte utlösas panik.. detta måste arbetas fram långsamt.” Han vill vara försiktig. Om han bara kunde komma in i samma rum.. i samma konversationer utan att det ska rynkas på näsan över hans… manlighet. Han suckar bittert “Men om du tror att jag tänker agera som ett glorifierat dörrstopp och sitta passiv utanför… misstror du dig” Han skulle göra sin del av uppgörelsen.. men att stå utanför diskussionernas centrum. Överlåta informationen att gå genom enbart Nesha.. känns helt ovärdigt. Ska han bara sitta passivt och vänta på vad de kom fram till, Nesha och Iz, eller som någon lejd hejduk av dem för att rensa upp fiender? Känns orättvist men antagligen har han inget val. Det skulle ske med eller utan honom.
“Jag vill höra vad de tänker. Inte bara avlösa blodbad. Jag vill komma in i deras huvuden”.. och förgöra dem inifrån. Han sneglar åt sin bror. Är det värt det? Att bana väg för Iziria skulle visserligen kanske höja deras position, skydda dem. Men.. till vilken vits. Att tjäna Izira? Det kanske vore bättre att starta upp något eget.. utanför det här. De skulle ändå få skydda sin egen rygg för inget alls är garanterat.
“Varför berättar du detta för mig först nu?” Det syns inte i Yas ansiktsuttryck men det upprör lite att han får just denna informationen först nu. Som ett bombnedslag. Men han måste vifta bort det. Biter ihop och riktar sig åt Iz. “Vi har inget att förlora, det har du rätt i.” Men desperata män kan göra desperata ting. “När börjar vi?” Han ler lite men det håller inte i sig länge.
Nå, Izira är smartare än hon framstår sig vara i vetskapen att hennes position inte skulle vara ett garanterande skydd från angrepp. Vakluir hade varit arrogant och allt för självsäker. Förblindad i sitt ego att lägga märke till något bortom nässpetsen. Hon hade försatt sig själv i den sitsen. Men hur mycket han än kan stirra sig mätt på blodspåren i en missvisad värmande glädje var det onödigt slarvigt, onödigt utdraget. Den sortens tortyr hade han själv inte unnat henne. Hon förtjänade inte att stanna i hans minne så länge som en sån här scen måste etsas in i huvudet på våldsmakaren. Yásantharïel såg ingen vits i det.
Han väter sina torra läppar och studerar kvinnan framför sig i korta ögonkast. Vakluirs vän har en mäktig position men… “Kapabla att misslyckas.” Yas får ur sig ett kortlivat men hjärtligt skratt så det känns in i själen. Kan inte sätta fingret på varför det skulle vara roligt men situationen, misären i det hela och Iziras allvar i att hon vill ha ha deras hjälp gör att det brister för honom. “Nez misslyckades i sitt uppdrag och jag i mitt…” Med lila ögon vakar blicken över den yngre brodern. Vad tycker han, vad tänker han? Yas min ändras inte men stannar kvar, lugnt och länge. Forskande. Ler sedan mot Izira “Om ni tror på oss.. borde vi i det allra minsta tro på er.” Det känns som hon kastar allmosor i deras riktning. Något sånt där äckligt som empati, eller värre, sympati. Men han får krafsa åt sig det han erbjuds för där finns inte mycket andra alternativ. Han känner sig redan smutsig…
Impulsen är att höja ögonbrynen och det gör han när han hör om Iziras planer för sig själv. Yas andas in genom näsan och kväver en suck. Det var inte en illa pinkad framgångssaga hon diktat ihop till sin framtid. Han får samla sina fragmenterade tankar innan han ens vet hur det ska bemötas. “Jaha.” Kort och tonlöst. Precis lika oengagerat som oftast. Izira ska inte tro att hon är den första kvinnan som kommer med den ursinniga visionen. Sannorlikt hade hon de största chanser men vägen dit… de skulle behöva gå över lik.. inte Yas emot dock men att göra det för någon annans framgång? Nja, då skulle stegen bli ganska långsamma.
“Så.. ” Han tänker ett ögonblick. “Hur tänker du att det här ska gå till? Ingen kommer erkänna något till mig.. om Vakluir. Men.. kanske för Nesha här.. om han kommer tillräckligt nära” Det kanske inte är helt hedersamt att föreslå hora ut sin bror men.. hårda tider kräver… hm.. hårt arbete.