Dunsen verkade ha gjort Tussie avsvimmade – eller åtminstone så yr att hon hade svårt att koncentrera sig. För plötsligt verkade de finnas fler av de som var samlade och en bultande huvudvärk.

“Inget… nej… nej!” försökte hon desperat få fram ur sig.

Maruld gav ifrån sig ett hånfullt skrockande av orden från de små varelserna och när den…[Read more]

Så klart hon hade rätt. Vilken dimma skulle så fort svepa omkring dem och speciellt framkalla så hemska minnen. Bara tanken fick henne att rysa. Som hastigast skymtade hon de lite glansigare kinderna på Istilwys även om hon ignorerade dem. Orden fanns fortfarande i hennes tankar och att hon själv inte hade glansiga kinder var märklig…[Read more]

Det hade inte mycket tid och stegen stannade precis utanför dörren och snart hörde bestämda knackningar. Ziyaté såg kort mot dörren för att sedan se mot Yazefin igen.

“Vi kan sätta dit Istilwys.” sa hon simpelt och sedan slöt hon ögonen för att glida in i skuggorna för att inte synas där. För att vara ärlig var hon inte helt säker på vad, e…[Read more]

Frågan fick Ranghildr att bita sig själv i underläppen för att fundera över det. Fast när hon fick natten att klura ut det hela. Hon lade sig inte allt för sent den kvällen och när väl morgonen kom knackade hon på Ejvalds axel. Självsäkert för att sedan korsa sina armar med ett svagt leende.

“Celeras, eller utanför Celeras. Piraterna där.…[Read more]

Ilskan bubblade inom Ranghildr och det var svårt att dölja det. Även om hon försökte med sina spända käkarna och knytna nävarna. Vad fanns det mer att säga? Hon hade inte tänkt ändra sig.

“Gör vad du vill, Eirik. Jag berättade för dig i förtroende om du vill kasta bort det – är det upp till dig.” sa hon, ärligt och fnös för att sedan resa sig upp…[Read more]

Hon slöt ögonen när han smekte henne över kinden och det nya ärret där. Hans beröring var öm och behaglig och till skillnad från ärren på ryggen så fanns där ingen smärta när han rörde vid det.

”Jag borde göra det… Men det är ett problem för morgondagen”, svarade hon lite roat, utan att ge sken av att hon faktiskt kände sig något tveksam till be…[Read more]

Hon besvarade kyssen med samma leende över läpparna, njöt av värmen och känslan av att ha honom nära. Att han var glad över att hon stannade var uppenbart och hon kunde knappast klandra honom, hon kände likadant.

Med en liten suck hade hon slutit ögonen, nöjd över hans löfte, men när han frågade henne om gudarna så öppnade hon åter ögonen och…[Read more]

Hon hummade lite som svar. Tröttheten hade henne i sitt grepp och trots att hon ville fortsätta diskussionen så verkade det inte som om hennes kropp höll med henne.

”Du måste lova mig att du är extra försiktig. Ingen kan få veta…” Mumlade hon ömt, men exakt vad hon menade var tvetydigt. Kanske var det en kombination av oron kring att det fanns…[Read more]

Så fort som drottningen var på sina fötter igen, hade Vésiva rest sig upp och böjde huvudet i en respekterande gest. Det fanns inte heller någon tid att förlora. Tiden hade en tendens att röra sig allt för fort. Hon skakade nätt på huvudet så att hennes blonda hår slog lite åt alla håll.

“Nej, min drottning. Tack igen för er tid” sa hon och böjd…[Read more]

Förstås var det svårt att sitta kvar där när de två skulle röra sig iväg mot en… kyrkogård? Varför i Athals namn skulle de göra det? Han svalde och svepte stopet som han hade haft framför sig för att lite buttert med korsade armarna medan han gick med arga steg.

Tyst och ilsket vandrade han, lite längre bakom resten av sällskapet med blicken på Cathyrn.

Hans grepp om hennes arm var lite hårdare för varje steg. Hon bet lite i sin läpp, som för att hindra sig själv att säga någonting. Eller för den delen att skrika till. Hon ville inte skrämma honom till att inte fortsätta det som de höll på med. Trots allt var det ettsteg framåt.

“Se där! Det ser bättre ut och du har inte ansiktet tryckt ner mot…[Read more]

Förr eller senare, men hon föredrog så klart förr. För vem visste hur länge man levde och var inte döden en lösning på allt? Hon nickade lite instämmande åt hans gäspning. Sömn hade inte varit så dumt, inte det minsta.

“Sova här, eller i byn?” frågade hon, för henne kvittade det egentligen. Hon hade sovit under den bara himmelen många gånger förr.

Veta mer om henne? Det var väl inte så mycket att berätta. Eller kanske det var faktumet att ingen förut hade riktigt varit intresserad av hennes bakgrund och historia innan. Hon bet sig själv i underläppen medan hon funderade på ett vettigt svar.

“Jag… föddes här i Spillerhamn och sedan dess har jag och min tvillingsyster varit här?” föreslog…[Read more]

Med mjuka fingrar tecknade hon små cirklar över hans bröstmuskler medan hon lyssnade på hans svar. Det dunkla ljuset omkring dem blev svagare och hon kunde inte hindra sig själv från att gäspa. Filten som han dragit över dem var varm och mjuk, och hans kropp så nära hennes gjorde att hon kände sig säker på något vis, hemma, insåg hon. Frostheim…[Read more]

Hon visste att hon borde gå, men hon tänkte unna sig en liten stund till i hans armar och för ett par långa minuter låg hon så, fortfarande över honom, innan hennes ben började kännas som att de skulle domna bort. Då gled hon av honom och lade sig istället intill honom, så nära hon kunde, och begravde ansiktet mot hans hals. En väldig trött…[Read more]

Ännu en gång snyftade Ranghildr till och torkade bort tårarna från de glansiga kinderna. Hon försökte verkligen att hålla tillbaka sina tårar – speciellt när Kettil bad henne. Ett svagt, prövande leende fanns på hennes läppar och hon nickade sedan lite. Hon verkade inte bry sig om något annat som skedde omkring henne.

Fast en liten lättnad fann…[Read more]

Hennes kropp kändes nästan darrig och hennes andetag var snabba och ytliga. Liksom honom så var hennes hud glansig av ansträngningen och hennes förut så prydliga flätor hade mer eller mindre lossnat från sin uppsättning. Några hade lösts upp helt, troligtvis på grund av hans hand som hållit ett så fast grepp om hennes hår, och nu klibbade några…[Read more]

Allt hon kunde göra då var att hoppas att ingen skulle höra dem, för hon skulle inte kunna be honom vara tyst, lika lite som hon själv skulle kunna hindra sitt hjärta från att rusa när ljuden av hans njutning nådde hennes öron. Att han dessutom försäkrade henne om att han inte skulle lämna henne igen gjorde stunden så mycket skönare. Hon…[Read more]

Hon följde med i hans rörelser och satte sig upp mer igen nu när han inte längre drog ned henne över sig. I mörkret kunde hon förstås inte se något, och kanske var det därför som hon så lätt följde honom istället. Hon kunde känna hur hans händer smekte hennes nacke och när han lade sig ned igen så öppnade hon ögonen och blev nästan förvånad över…[Read more]