Som om hon fann hans ord roande skrockade Ziyaté till och korsade istället sina armar. Han skulle nog se den skimrande magiska ringen på hennes finger. Den som gjorde att hon var bunden till Lloth, för hennes svek och skulle inte svika henne mer. Den nästan sliskiga kärleken och lojaliteten för Lloth som svämmade inom henne när hon hade andra ta…[Read more]

Det var inte förrän sent på kvällen som Ejvald skulle se Ranghildr igen. Fast det var något på hennes sätt som kändes undvikande som om hon inte riktigt ville möta Ejvald eller någon av de andra på skeppet. En liten suck sjönk hon ner på en av stenarna vid stranden och såg ut mot havet. Där hon hoppades vara ensam.

I eldens sken skulle han nog…[Read more]

“På samma sätt som du inte kommer få mig att ändra min åsikt!” utbrast hon, arg och ilsket. Hennes temperament var alltid något som ibland hade skrämt barnen, inte för att sönerna brukade gå på hennes nerver på samma sätt som hennes dotter gjorde. Hon drog ett andetag för att lugna sig och borrade in sina isblåa ögon i hans.

“Jag vill göra det h…[Read more]

“Alla gör vi misstag, och ni dödliga har en tendens att söka efter en trygghet. Det kanske de kan ge dig här” sa Ziyaté och på hennes läppar fanns nästan ett medlidande leende. Inte för att hon skulle förnedra sig själv genom att visa något mer än en kort sekunds medlidande.

Hon skakade på sin kropp, lite obekväm med allt det sorgsna och ta…[Read more]

Ranghildr hade varit ute och samtalat med Eirik en stund och precis tagit sig in i salen igen. Fast det som hon nu såg fick en rysning att krypa sig längst ryggraden. Den isblåa blicken var fokuserad på något som nästan liknade ett skal av hennes Kettil. För trots allt gick det inte att mistta att det var en skepnad av hennes döda son.

U…[Read more]

En liten grimars gjorde Ranghildr över hans rufsande, det skulle betyda att hon var tvungen att få bort de tovor han skapade senare ikväll. Hon korsade sina armar för att se på honom med ett höjt ögonbryn.

“Det var du som drog hit mig – om du inte börjar glömma saker?” sa hon och sedan knuffade sköldmön Ejvald lite framåt för att sedan se mot…[Read more]

Ett tag tycktes Ranghildr att tappa bort sig i sina ord när han hörde hur nyckeln vred till i låset. Vaksamt betraktade hon dörren och hennes näve var knuten som om hon skulle vara beredd att nita till, om personen var en främling. Hon hötte sin näve åt Audgisil när han så retsamt kallade dem båda flickor.

“Akta dig så du inte får en blåtira. F…[Read more]

När väl hon hade klätt på sig, sneglade hon på sig själv i vatten ytan. Fast det var en sådan kort sekund så att få lade märke till det. Hon lade en hand på Ejvalds axel och klappade den lätt, lite glatt.

“Även fast jag inte var lika kvick i fingrarna som du hoppas på?” frågade hon, lite roat. För när hon hade smugit ombord på hans skepp hade h…[Read more]

När väl hon hade klätt på sig, sneglade hon på sig själv i vatten ytan. Fast det var en sådan kort sekund så att få lade märke till det. Hon lade en hand på Ejvalds axel och klappade den lätt, lite glatt.

“Även fast jag inte var lika kvick i fingrarna som du hoppas på?” frågade hon, lite roat. För när hon hade smugit ombord på hans skepp hade h…[Read more]

Känslan av hur han kom närmare henne, rörde vid hennes kropp med sin, och handen som smekte henne över höften och låret… Det var berusande. Hon kunde inte låta bli att notera den saknad och längtan som fanns i hans kyss och hon lät sig själv besvara den. Gudarna visste att hon saknat honom, och ingenting var säkert längre, kanske var det här den e…[Read more]

Att han hade sagt något om att det fanns mer de skulle prata om hade hon helt och hållet glömt bort. Hon borde ha försökte hålla sina känslor i styr, men hans närhet gjorde det så oerhört svårt. Vad var det med honom som gjorde henne så vek, så förutsägbar? Hon hade ställt sig själv den frågan mer än en gång de senaste två åren, men hon kom fo…[Read more]

Hans svar fick ett litet, blekt leende att uppenbaras i hennes ena mungipa, trots att hon försökte hindra det. Kanske var det av lättnad, eller av hur osannolikt det verkade i dagsläget, hon var inte riktigt säker själv. Just då kände hon att det enda hon verkligen kunde vara riktigt säker på var att hans närhet fortfarande väckte samma känsl…[Read more]

Hans hand på hennes knä fick hennes hjärta att slå ett extra slag, innan hon lite trött gnuggade sig över ögonen, som om det på något vis skulle hjälpa henne att fokusera. Sen såg hon tillbaka upp på honom. Hennes blå ögon bar spår av både ilska och sorg men hon tycktes göra sitt bästa för att inte låta någon av känslorna få övertaget.

”Jag önska…[Read more]

Det var med flit som hon höll blicken borta från honom. Hon kunde redan känna hans sorg och uppenbara ånger i luften, hon behövde inte de den också, det skulle göra det så mycket svårare att hålla huvudet kallt.

”Du sade att hon tog dig tillbaka. Då lyder du ännu under henne, trots att du påstår annat?” Frågade hon lite hårt. Om han svarade ja p…[Read more]

När hans blick lämnade hennes så var hon snabb med att se undan, rädd att hon skulle glömma bort varför hon var här annars. Det var så lockande att bara ge efter för längtan och saknaden, men hon ville inte ge honom det just då. Det här var inte första gången han övergivit henne utan ett ord, men det var första gången han varit borta så länge,…[Read more]

Hon hade inte vänt blicken från dörren än, utan dragit igen den och sen stått kvar med ansiktet riktat mot den. När Yazfein talade så tog hon ett skälvande andetag och vände sig sedan om för att se bort mot sängen. Han hade släppt på illusionerna och nu satt han upp i sängen och såg på henne med de där underliga, lila ögonen, ögon som hon mött…[Read more]

Hon var lättad över att Arand gjorde henne sällskap, trots det som skett där ute, och åt hans ord så ryckte hon bara på axlarna och log lite matt. Han hade stått i vägen en gång redan och hon hade ingen lust att tvinga honom att uppleva det igen.

”Inte i staden, men en bit utanför… Jag ska uppsöka henne, om hon fortfarande lever”, sade ho…[Read more]

Audigils blick gick från mörkeralven till Rune, och han nickade lätt över de

När han talade om Thalia nickade hon lätt, det var kanske sorgset. Åtminstone så såg det ut som hon tyckte det och hon nickade lite lätt. När det talade om det så hörde hon Fëanis röst. Det hela fick henne att le lite grann, så det var inte riktigt tid att avslöja det…[Read more]

Det värmde i hennes hjärta, kanske mer än vad hon skulle erkänna över hans ord och åt männens vrål skrockade hon bara till för att höja sin knutna näve mot dem med ett litet snett leende. Hon hade nog hört sitt kallenamn och de sneglade blickarna hade hon nog sett.

“Tack, jag ska inte göra dig besviken far!” sa hon, lite mer glatt än vad hon b…[Read more]