Ett snett leende dök upp i mörkeralvens ansikte över den ena kvinnans kommentar. Fel fråga. På ett sätt hade hon rätt, men å andra sidan var namn mäktiga om någon var dum nog att avslöja dem. Kvinnans fråga var mer specifik och hatet i hennes ögon var självklart. Hon kunde inte rå för att skrocka, ett mörkt skratt som snarare lät som ett kraxan…[Read more]

Att vilja var väl en överdrift. Fast å andra sidan hade hon väl redan gett honom hans löfte. Audgisils avbrott var inte hans fel. Även om det var ett skönt avbrott. Hon suckade lite, som om det var en uppoffring för att ställa sig upp och röra sig mot mannen igen.

Hon hade fortfarande mjödet i ena handen och det smakade gott – det kunde hon…[Read more]

Hon mötte hans bruna blick med sin egen grå och log. Hon gillade när han tilltalade henne på det där viset och trots att hand nyheter hade förstört hennes goda humör till en början så kände hon sig kanske bättre till mods nu än innan. Nu visste hon vad Wreax höll på med, i alla fall till viss del, och att Fëani befann sig i Kaldrland och f…[Read more]

Hans skratt fick hennes leende att bli lite bredare och hon kände sig, för första gången på länge, tillfreds med livet. Visst, det var inte som att alla hennes problem var ur världen, men det var skönt att ha någon att prata med, någon att öppet kunna planera inför framtiden med, som inte ryggade undan för hennes åsikter och metoder. Hon kände, oc…[Read more]

För ett litet ögonblick tyckte hon nästan synd om Vesvía som så uppenbart led under pressen från både sin drottning och från Wreax som hade hennes make i sitt våld. Kanske hade hon kunnat skicka med några av sina män och så hade de kunnat göra slut på Wreax en gång för alla… Men hon kunde fortfarande ha nytta av honom. Nej, Vesvía var kapabe…[Read more]

Hade det inte varit för flickan i deras sällskap och den nu främmande kvinnan med svärden så hade hon antagligen flinat och himlat med ögonen åt Arands ord, men nu drog hon bara på munnen i ett något ursäktande leende innan hon såg tillbaka mot kvinnan som kallade sig Ziy… Det var helt ärligt inte särskilt lätt att uttala det heller, och pre…[Read more]

Kinderna blev röda på Finn när han kände Cathyrns läppar som hastigast trycka sig emot ena kinden. Han lade lite förvirrat handen på kinden och vände blicken mot sin vän.

“Va… vad var det!?” utbrast han, pafft. Som om han inte riktigt tyckte om känslan. Den där varma känslan som spred sig inuti honom och hur det nästan pirrade till i hela hans…[Read more]

Att Hulta skulle ha vuxit upp bland galenskap hade Sera svårt att förstå, men samtidigt fann hon det inte alls förvånade. Trots allt hade hon stått ut med hennes galenskaper – och det var väl många? Åtminstone det som mästarna sa.

Hennes löfte fick Sera att le. Det kändes genuint och hon klämde hennes händer lite uppskattande för att skratta si…[Read more]

“Det var det bästa jag fann för att hinna ikapp er…” erkände hon och kunde inte rå för att ge ifrån sig ett bubblande skratt för hans kommentar om hennes bror. Nej. Krig och död var inget för honom.

“Han svimmar vid åsynen av blod. Bara tanken på det gör honom vinglig.” påpekade hon och rynkade lite på ögonbrynen åt det andra som han sa. Det…[Read more]

Ett litet tag verkade Vésiva ha glömt av alla goda saker som fanns på bordet. Det som innan hade fått det att vattnas i munnen. Det var nästan som om hon inte riktigt var sugen på mat längre. Alla misstankar, mötet med Wreax som skulle ske snart. Bara tanken fick henne att vilja skynda sig där ifrån.

Pliktroget tog hon lite av frukten och tog e…[Read more]

“Det är en början” instämde Ziyaté medan blicken som hastigast föll mot illusionen. Magi hade alltid gjort henne illa till mods, även om hon kunde några små trick var det alltid som om magen ville vända ut och in när hon försökte. Nej. Svärdet och gifter var mer hennes essä.

Hon sträckte på sig lite nöjt. Drog in den friska kvällsluften. De…[Read more]

Och det är patetiskt att låtsas bry sig. Tankarna fick henne att le som hastigast. Patetiskt, men kanske nödvändigt. Människorna lyssnade sällan på vett, utan snarare på sin känsla. Magkänsla hade hon hört att det kallades också. Bara ordet fick henne att vilja kasta upp. Dumheter var vad det var.

Obekymrat torkade hon av svärden som fortfaran…[Read more]

Hans ord om att han skulle överväga Fëanis erbjudande för en resonlig summa pengar fick henne att se på honom med spelad förfäran, innan hon brast ut i ett kort, klingande skratt. Den dagen hennes syster hade ansamlat tillräckligt mycket guld för att rivalisera hela Me’erisias skattkammare var samma dag som hon frivilligt skulle kliva ned från t…[Read more]

Hans ord fick henne underligt nog att må lite bättre, och hon fnyste till av ett kort skratt när han talade om hennes syster så. Det förvånade henne dessutom att han faktiskt verkade bry sig om hur hon kände inför dessa nyheter, men det kanske bara var hon som inbillade sig. Han hade alltid gjort väldigt tydligt att pengar var hans främsta…[Read more]

De sista av Hrafns män flydde med svansen mellan benen när de insåg att de förlorat, och Maeve spottade på marken i ogillande över deras feghet. Det var ingen mening att jaga efter dem nu, skogen kryllade säkert av dem, men hon skulle se till att be Eirik flyga några extra varv över dem innan mörkret helt föll på.

Med en låg svordom anvä…[Read more]

Ett litet leende, eller kanske var det ett flin, spred sig över Isras läppar när Vesvía talade om att få fram information om Fëani, men kanske mest på grund av hur hon sade det. Det var lite ironiskt, trots allt, hur Vesvía varit den som smugglat ut Fëani ur landet och sen ångrat sig, av någon anledning. Var det så här hela hennes styre skulle…[Read more]

När han kom tillbaka så var det där tillfälligt mjuka borta från hennes blick och hennes ögon var lika strålgrå som vanligt. Hon verkade dock betydligt mer irriterad nu än hon vart när han först trätt in i rummet, men hon glömde ändå inte att tacka honom när han räckte henne brevet.

Hon läste igenom det under tystnad, allt medan en liten be…[Read more]

Hästfursten, Éomund, hade satt efter Saskia redan innan någon av alverna hade hunnit stoppa honom, men hans folk stod kvar bland de beväpnade alverna, alltjämt på sina hästar och somliga med en blick som lovade att detta tilltag inte skulle komma att glömmas.

Så försvann Saskia och den alv som jagade henne ned i marken. Eller det var i alla fa…[Read more]

Sorlet från strid var högt. Skrik, gråt… Allt som vittnade om en strid. Andetagen från mörkeralven var stabila och lugna. En van jägares andetag. Hennes fötter var lätta när hon sprang mellan träden, steg för steg. Ingen skulle kunna tro att kvinnan var över tusen år. Men vem räknade åren förutom människorna? Människorna vars korta liv brann u…[Read more]

Precis som Istilwys hade hon kopplat bort vagnen från hästen och hon svingade sig upp. Greppade tag i tyglarna och såg leendes mot hennes vän. Trots allt skulle de ha tid att lära känna varandra under resan. Om inte någon av oss dödar den andra. 

“Energi får inte bli en bristvara. Det är trötthet som dödar många. Man blir slarvig och klumpig.”…[Read more]