Ögonen till Sera glimrade till och hon såg nöjd ut. Hon klappade glatt i sina händer. Glad över förslaget. Nog hade hon varit där innan, ett av hennes favorit ställen. Hon kastade en blick mot skylten av en gris som låg på ett bord utanför värdshuset. Ah, hem ljuva hem.

“Du har ypperlig smak – Hulta!” utbrast Sera samtidigt som hon öppnade den…[Read more]

Många år sedan idag. Det kändes som ett löfte. Något som hennes kamrat hade sett. Så klart det enbart var början. Från och med idag skulle de klättra sig uppåt. Kosta vad det kosta. Skuggorna formade sig omkring dem och hon höll lite hårdare i Istilwys hand. Osäker på vad som skulle ske om hon råkade tappa den.

Åt hennes andra ord nickade hon.…[Read more]

Åt hans retsamhet, eller tacksamhet, hon hade lite svårt att avgöra vad det var log hon bara kort och gjorde en gest framför sig. Det var trots allt, ingenting. Hon hade gjort värre saker för personer som betydde mindre. Under tiden som trälarna hade kommit in med det som hon bad om, drog hon av sig sin tjocka mantel för att lägga den över en…[Read more]

Kanske det var en dum idé. Åtminstone var hon inte lika övertygad om att hon hade gjort rätt. Inte lika övertygad över att få en positiv reaktion från sin drottning. Men gjort var gjort. Ett litet längre tag var hennes fingrar på den kalla ytan till pluntan innan hon fick upp ett litet kuvert med tioende fingrets sigill på. Det var en inbjudan ti…[Read more]

Blicken till Vésiva var mörk. Hon hade aldrig tyckt om att spilla blod. Bara tanken på blod gjorde henne illamående. Med darrande fingrar drog hon fram ett litet pergament papper. Samma som hon hade gett till sin drottning innan. Koordinaterna till vart förrädaren senast sågs till. Hon svalde tyst.

“Koordinaterna till vart hon senast sågs.…[Read more]

Färdas genom skuggorna. Tanken gav henne en rysning, hon hade fått uppleva det en annan gång under deras gemensamma träning. Magen vreds nästan ut och in, men varför spilla tid? Lloths lycka – eller hennes egna. Det var förstås inget val. Det var en självklarhet att Lloth lycka var valet, för det skulle bli hennes lycka.

Lite mer bestämt ni…[Read more]

Det dröjde inte allt för länge förrän de nådde upp till Sätet. Hon log lite lätt för sig själv, innan hon släppte ner främlingen vid sin sida – nästan som en säck potatis och inte alls graciöst. Sedan satte hon ner korgen och slängde de andra jaktbyterna där i med.

“Ta korgen till förrådet och se till att få fram lite mjöd. Om inte något starka…[Read more]

Sättet hon talade på hade alltid förvirrat Ziyaté något, samtidigt som det också roade henne. Det lät som nonsens men mörkeralvinnan visste bättre och log svagt över det hela. Ett löfte om stordåd och lycka, det var aldrig fel. Vägen dit skulle förstås ha många törnar, men i slutet var det en ros.

“Mörkrets trygghet finns i skuggorna, min vä…[Read more]

Daermonds nick och sättet på vilket han rörde sig lite närmre henne fick henne att känna sig bättre till mods, men stämningen var likväl spänd. Om hon inte sett uppriktigheten i Vesvías ögon när hon tilltalade henne så hade hon antagligen givit in för paranoian, men nu lät hon istället en del av irritationen rinna av henne med en liten suck.

”D…[Read more]

Nog för han var tanig, men han var tyngre än vad hon trodde. Inte för att Ranghildr skulle erkänna det och knuffade honom en gång på axeln så han hoppade lite fram och tillbaka för att få ett bättre grepp om honom.

“Hem, eller till Sätet om man ska vara ordagrann” sa hon med ett litet leende och såg framför sig taken hade börjat synas allt me…[Read more]

Lite förvånad över att hon var där tidigt, kunde hon inte rå för att ge ifrån sig ett nästan kraxande skratt och höjde på ena ögonbrynet samtidigt som hon godtog hennes hjälp att dras upp. Nästan som ett handslag, hennes hand var lite hårdare kring Istilwys, nästan som i en utmaning mot henne.

“Leve Lloth, all seger är hennes förstjänst.” in…[Read more]

“Förståeligt. I ensamhet brukar man behöva göra saker ensam.” sa hon med ett höjt ögonbryn. För hade han inte sagt att han hade rest ensam? Hon var lite fundersam över hur han hade fått de brutna revbenen och det gnagde lite över hur långsamt han rörde sig.

Han var tanig trots allt, han skulle nog inte känna allt för mycket mer än de hararna som…[Read more]

Ett bubblande skratt kom ifrån Sera. Nog lade hon märke till Hultas oro eller dåliga samvete men vägrade lite att ta in det. Hon hade aldrig tvingat henne att göra något och dessutom. Vad var det för fel att ha lite roligt?

“Och vem skulle tro dem? Varför skulle en kronprinsessa behöva sno pengar ifrån någon” sa hon med ett litet leende och…[Read more]

Finn vred på sig lite obekvämt. Att ljuga var inget han tyckte om – som de andra så klart visste om. Han skakade på huvudet så att hans lockar piskade omkring honom.

“Att ljuga är fel – och varför ska du behöva ljuga!” utbrast han, lite bittert för att sedan fnysa och nicka åt trollkarlen. Han var lite obekväm i hans sällskap.

“Nå, sväng höfter…[Read more]

“Två dagar sedan. Det var en av de goda nyheterna jag hade tänkt berätta för Er. Därför skyndade jag mig hem och kom fram en dag tidigare än väntat.” sa hon och böjde på huvudet hon kunde känna sin drottnings bubblande vrede som simrade under ytan. Det var sanningen förstås, men det var svårt att få det att inte låta för… lägligt.

Hon hö…[Read more]

“Vart har du ont? Vi kan säkert ordna något emot den skadan.” sa hon, fortfarande kastade en blick omkring honom för att skratta lätt åt hans andra fråga.

“Även under krig behövs mat. Och det är bättre att plocka nu – när de inte har barikerat in oss – än att svälta när de har.” påpekade hon och vid hennes bälte hängde ett par stycken fåglar och kaniner.

Med ett leende betraktade hon sina bröder, glad över att de var samlade igen, även om det också påminde henne om att en av dem saknades. Tanken fick en gammal ilska att blossa upp i hennes bröst, men hon sköt undan den och riktade istället sin uppmärksamhet mot de väntande männen och kvinnorna som skickats från Frostheim för att möta upp dem. Hon…[Read more]

Hans ord fick henne att se tillbaka på honom med spelad förfäran.
”Mer kvicktänkt än mig?! Ni förolämpar mig”, utbrast hon roat, men leendet som följde falnade snart, dock utan att helt försvinna.

”Men nej, det är ett dilemma. Jag har sänt ut folk för att finna henne, men ännu har hon undgått mina jägare. Om ni skulle vara mig behjälplig i den…[Read more]

Ett roat, frustande läte lämnade hennes läppar när han talade om att finna andra metoder, men hon kunde inte låta bli att känna sig lite fånigt varm i kroppen på samma gång. Hon visste att det säkert bara var för att hon var full, men den lilla ömhetsgesten från Arands sida fick henne att le lite fånigt. Det var dock inte utan ett stygn av sorg…[Read more]