Vid skogens utkant stod Sinlai-krigaren med sin enorma storlek och bepansrande rustning, tillsammans med dussintals andra rustade krigare. Måhända att de varken var Solfalkarnas fiender eller kamrater, inget var säkert.
Xiong höjde den tveeggade stridsyxan och viskade diskret till Cyril; »Var på din vakt…«, medan hans mörka buskiga ögonbryn rynkades ihop till ett veck.
Den kortväxta karmanska mannen lät handen greppa tag om svärdsfästet och gav sedan Sinlai-krigaren en skeptisk blick.
Cyril klev fram och sade uppriktigt, »Vi har inte sökt upp er för att dra vapen, utan för att slåss vid er sida.«
Kaldrländska karlen hade talat sanningen, ›Vad är ännu en fiende mot frihet och att leva?‹
Det här skulle väl aldrig kunna vara ett bakhåll, eller hur?… Eller hur?
»Låt oss slå samman med denna Sinlai-krigare«, sade Cyril stressat. »Vi är förlorade med endast denna skara vi består av!«
»Vi måste skynda oss, ingen tid är värd att spilla!«, han såg på den magiska ljusstrålen som sköt sin stråle genom skogen.
Om bara några minuter förväntade han sig att pilar skulle komma vinande och svärd skulle slås samman i ännu en blodig fejd.
Huvuden skulle spetsas på spjut och påkar, och fiendens fana skulle höjas med sin vinst.
Med hjälp av en Sinlai-krigare och dess soldater, så kunde ett svagt ljus skådas där borta i horisonten. Men chansen var liten att vinsten skulle stå på deras sida. Allt de kunde göra var att rulla tärningen och hoppas på det bästa.
Leoric hade en poäng. Om de skulle lära känna fienden så skulle förmodligen inte resten av Karm falla ner i mörkrets dystra ruiner, vilket var en aningen hoppfull tanke.
Klungorna av folk var packade och efter en kort tid så hade Marcin lyckas tappat bort Leoric ur sikte.
Hopplöst virrade han omkring i vimlet av gäster och drog tillslut slutsatsen att han helt tappat orienteringsförmågan.
En lång suck klämdes fram ur läpparna och utmattat satt han under en asp och såg omkring på omgivningen.
Från ingenstans marscherande en riddare nedför gatan i all sin prakt, rustning i gläns och en mantel svajande i vinden, vilken på ryggen Athals symbol var broderat.
Självklart fångade detta Marcins syn och han lät inte släppa blicken av den förbipasserande riddaren.
›Tempelriddare? Här?‹, han såg uppför gatan i hopp av att finna dess härkomst.
Mer än något annat behövde han Athals närvaro och folk att dela den med, speciellt efter templets händelser.
»Låt oss hoppas på det..« mumlade Marcin och följde sedan efter Leoric lik en svans genom folkmyllret av bröllopets gäster.
»Så länge vi ligger lågt, lär livet bevara oss.«, visserligen hade han själv inte haft en låg profil inne i templet, men han kunde verkligen inte sitta naivt och ignorera det faktum att djävlar vandrade omkring dem.
Från pannan regnade svett ned, och Marcin sköljde ner sig med ännu ett glas av sommarvinet.
Hela tiden hade han ett öga på Ayperos, aldrig lämnade blicken på honom för en sekund.
›Trots incidensen inne i templet vill jag påminna er om att ni alla är säkra här, under vårt beskydd..‹, Marcin fnös vid orden och lät sig ta en klunk.
Säker? Här? Nej, aldrig skulle de vara det här. Ayperos behövde drivas bort, bort från världens ände och längre till.
Endast då skulle de vara riktigt ›säkra‹.
I tankar sjönk han ner i, medan han försiktigt sippade på vinet.
Ja, de skulle behöva driva bort demon konungen. Men hur? Ja, hur?
Ljudet av skramlande rustningar och vapen ljöd genom skogen och Cyril blängde upp mot kullens topp.
Där befann cirka femhundra män i harnesk och vässade spjut, och den Kejserliga fanan dansade ståtligt i vinden pustar.
»Vi är fördömda..«, sade Cyril lågmält och ögonen skrek av fasa. De hade knappt klarat slaget längst berget, döda och skadade Solfalkar i dussintals, och nu satt de i en situation där de var omringade av fienden i alla hörn och kanter, och deras trupper var oerhörd i jämförelse med den lilla skara Solfalkar.
»Du har rätt«, han vände sig till den kaldrländska mannen.
»Hellre dö fylld med adrenalin, än fylld med feghet.«
Xiong ställde sig vid hans sida med sin dubbelyxa i högsta hugg och Shizi med sitt mordiska spjut i hand.
Flertalet till beredde sig för strid – striden för sitt liv.
Förbluffad stod Marcin och såg in i Seras klarblå ögon, liksom han stelnat till en stenstaty.
›Inte lämna denna bröllopsfest…‹, detta var väl ändå inget bröllop, varken fest heller, utan blott en dans i kalabaliken.
Han bet ihop läpparna och öppnade sedan munnen.
»Att kvarstå vid detta ›bröllop‹ är att välkomna helvetet till världen… Låt oss därför ge oss av, bortifrån denna förbannade ö.«, svett rann nedför pannan och han såg sig oroligt omkring i templets folkfyllda sal.
Han kunde inte slita upp dem ur bänkarna och dra dem härifrån, långt härifrån. Det var deras val, varken hans eller Leorics att säga.
»Ni gör ert eget val. Men jag tillråda ger er att ge er av.. Följ med till Karm, där Eltrams säkra murar ligger och ingen demon kan finna en. Vi skulle sannerligen uppskatta er närvaro.«
»Återigen, så är valet upp till er. Lev nu, dö en annan dag.«, han vände sedan på klacken och skyndade sig därifrån, ut ur templets djävulskap.
Aningen snopen och besviken var han, då han förmodligen inte lyckas få med Sera och Aeon vid deras sida.
Livet fortsatte ändå och de behövde ge sig av så snabbt som möjligt.
»Våra kära islemare lär stanna kvar.«, sade han till Leoric, smått besvärad att han inte lyckas uppnå sin närmastes önskan.
»Kom igen, vi ger oss härifrån. Jag tror vi kan nå fastlandet innan skymningen.«
Han hade aldrig i avsikt att fly från ondskan och det fruktade, det var en svag och feg mans görning.
›Konung‹ Ayperos var dock ett undantag (enligt Marcin), då denne var den eviga nattens tjänare och utövade svartkonster ingen dödlig skulle våga ta sig an.
Därför var porten ut ur templet det enda valet för de som ville se gryningens ljus.
Bröllopets gäster stod i vilt upplopp och rädsla. De vettiga sprang ut, troligtvis medvetna att blod skulle målas på väggarna. Andra stod fastfrusna längst bänkraderna och skådade skådespelet.
»Vi måste återvända till Karm!«, sade han till Leoric. Kuppen att störta Karms krona fick vänta och ses en annan dag.
De skulle behövde färdas tillbaka till hemlandet och rusta upp ett försvar och samla en här under den blåa fanan, världens annalkande mörker var snart kommet.
Han begav sig sedan hasande ut ur bänken och nosade tag på Sera och hennes följeslagare Aeon.
Trots att Marcin inte kände väl vilka dessa var, så tycktes Leoric stå dem kärt.
»Ni måste ge er av«, brast Marcin ut och viftade hejvilt med armarna mot templets utgång.
»Denna plats är inte säker längre till och skall snart svärma med helvetes trogne!«
›Framför oss står Ayperos, av de Tretton, den första, Loradons betvingare. Denna dag tar han sin plats vid Isra Sarrancenias sida, dotter till Thalia Sarrancenia, härskarinna över Me’erisia och vår nådiga drottning!‹
Ögonen spärrades upp på vid gavel, en blek ton i ansiktet målades fram, och resten av kroppen frös till is då Marcin fick höra vem denne brudgum var.
Nej, han var ingen brudgum. ›Han‹ var en ondskans tjänare, Karms landsfiende, och en demon av värsta slaget.
Detta var inget bröllop, utan början till en ny mörk era som skulle lägga sig över Talanriens riken, likt ett helvetes täcke över världen.
Han hörde Leorics låga väsande och vände sig sedan till honom och viskade: »Det är han… Djävulen bakom Loradons fall. Vem annars skulle denna vara?«, inget mer än avsky hyste Marcin till demonen, ty dessa monster var världens mörker och Athals otrogne.
»Må Skaparen vara med oss.«, svor han och gjorde athalska symboler med fingrarna.
En vilja inom honom ville resa sig opp och möta demonen i vitögat, förbanna honom tillbaka till det hatfulla helvete den kom ifrån.
Han skulle hellre kyssa en vätte från Wolggard på läpparna än att buga inför ›konung‹ Ayperos.
»Oönskat kräk, är vad han är. Han borde egentligen få en påle genomborrad i skallen, istället för den där kronan!«, den karmanska mannen stod alldeles rosenrasande och vällde ut högre och högre förolämpningar och svordomar, men tystnade tillslut efter flertalets blickar hade riktas mot honom.
»Du skall få se…«, mumlade Marcin och grep hårt tag om Athals amulett, vilken hängde troget runt halsen i en silverkedja.
De vandrade bland snår och högt gräs och ris, över bevuxna stigar och slingrande rötter, och träd som kastade fientliga skuggor över dem med deras spretiga grenar. Löven tyckes viska och tissla i brisen, konspirationiskt med onda gärningar i görningen.
Tillslut nådde de en glänta i skogens kärna; träden var inte lika täta och solens sken log mot dem.
»Vi bör vara aningen säkra här.«, sade Cyril och såg sig omkring. Ett anfall vid denna glänta skulle de vara beredda på och förhoppningsvis också ha övertaget.
»Xiong, Shizi«, han gjorde tecken till två av kompaniets krigare att följa han,
»Man kan inte vara alltför säker på vad som lurar i skogens gröna.«, de tre Solfalkarna gick sedan för att inspektera området och säkra den lilla gläntan.
Xiong var en bredaxlad karl, byggd likt en vild björn med muskler av stål, men bakom det långa yviga skägget fanns ett sant hjärta av guld drivet av plikttrogenhet och hygglighet, trots att han kunde uppstå som fyrkantig och ytterst envis.
Shizi var slank och elegant av sig, och hennes sylvassa spjut hade blivit flertalets sista syn, tillsammans med det bläcksvarta håret som flög i vindens brus. Hennes ambition var sannerligen enorm, och hon tycktes alltid sträva efter mer än tidigare.
Det som de två krigarna hade gemensamt, vilket inte var mycket alls, var att de hyste all sin trohet till Solfalkarna.
Ögonbrynen rynkades då den lugna och ljuvliga körsången förvandlades till en aningen dystrare och äldre klingande.
Marcin vände sig till templets port för skådningen på drottnings karl. Eller var han en karl? Tja, vad var denne?
Han var slank och vacker, utstrålade en viss klokhet och skarpa, godhjärta och lojalitet.
Trots detta så kröp ett obeskrivligt obehag längst ryggraden.
Mannens ögon var mörka, likt ett avgrunds hål med inget slut. Svarta klor hade han till naglar och långt korpsvart hår hängde nedför axlarna; en bitande kyla snöade över Marcin och han ryste vid åsynen av brudgummen.
Som den hängivna athalska mannen han var, kramade handen hårt om Skaparens symbol vid bröstet och lät försiktigt göra skyddande tecken med fingrarna; vilket han sneglade ner och lade märket till att Leoric inte tycktes göra detta.
Leoric tycktes inte prisa Athal med samma uppskattning han själv hade, vilket Marcin upplevde var ytterst osunt för han.
Därför var det ända han kunde göra för att hjälpa ›broderns‹ tro, var att be för han och hoppas på bättringsvägen.
»Jag bär samma frågor som du, min vän…«, viskade han och observerade den mysteriösa herren med kisande.
»Vid Skaparen, han måste vara förbannad, ty skåda bara den kyla han bär…«
»Var försiktig!«, ropade Cyril efter Okaji som åter klättrade upp till basiliskens lya, »Jag har hört talas om att basiliskernas ögon kan fortfarande förstelna en efter den är avliden.«
Han tvivlade inte på Okaji; hon var erfaren och tapper, ändå försiktig och smidig. Hon skulle klara det likt en dans på rosor, och snart skulle hon återvända med dem monstruösa ögonen välbevarade i en påse.
De lyfte upp Vilja på båren och begav sig sedan nedför bergets dystra kyrkogård. I tystnad vandrade de, endast en falk kom seglande förbi under solen, för att sedan flyga över berget till skog och dal långt bort därifrån.
Det som varit lägret, var nu ruiner i eld och aska, lik och förruttnelse.
Somliga bestämde sig för att undersöka det som kvarstod av det, i hopp av att lyckas rädda något eller någon, men det var ett hopplöst fall. Inte mycket alls hade undkommit flammorna vrede.
Solfalkarna hade lyssnat på Okaji och rört sig till sydväst, där en skog bredde sig fram. Träden dansade i brisen, så glatt och oskyldigt. Cyril kunde ändå inte ruska bort tanken på att något mörkt och dold befann sig bland skogens skuggor.
Någon fientlig och hotande iakttagelse vakade ondskefullt över dem, som inte kunde uteslutas från tanken.
Men vad hade dem för val?
»Var på er vakt.«, varnade han och drog svärdet för att sedan gå in bland skogens lövverk.
Han hörde Leoric kalla efter hans namn och snart dök Marcin upp till den grupp ›brodern‹ stod och minglade med. Lugnt hälsade han på dem, med den allra hyggligaste tonen han förmådde, »Jag hoppas Leoric inte gör er besvär.«, skämtade Marcin och lät sig ta ännu en klunk av sommarvinet.
Leorics beskrivande angående han värmde starkt i hjärtat och det var rent av en ära att få stå så nära den gode kamraten, något som han var ytterst tacksam och glad över.
Genom att ha vuxit upp med den unge Valmont, hade han lärt tyda Leorics menande blickar likt de vore ord, och han hade förstått att han skulle hålla ett öga på den Islemska kvinnan de nyss mött. Han gav en nickning till svar och vände sedan kosan till templets breda öppning.
Klockan sjöng och folket började bege sig in till templet, likväl Marcin som gick vid Leorics sida. Aningen snurrig och tung var han av allt vin, men han lyckades ändå ha kvar fötter på backen.
»Kom ihåg, käre vän, vi vill inte dra oss till alltför stor uppmärksamhet. Vem vet vad som lurar i skuggorna vars öron tjänar ondskan.«, viskade han försiktigt, så att ingen annan skulle höra detta. »Välj dina kontakter med klokhet och förnuft, och dina fiender med förakt.«
Marcin hade inte varit alltför förtjust i att besöka bröllopet, då han skulle även behöva möta Me’erfolkets gud och gudinnor.
Vilket inte alls liknade den religion som han själv dyrkade; Athal, Skaparen, vars barmhärtighet och kärlek var omätlig, och en makt över all världens liv.
Medaljongen Marcin bar, vilket symboliserade Skaparen själv, grep han hårt tag om när han besteg in i Me’erfolkets tempel, ty det var främmande gudomligheter som vilade innanför templets pelare, men Athal skulle vara med han.
Templet var massivt och grandiost, med vackra utsmyckningar överallt. Körens sång var en hymn av ljuvligheter, som även han själv behövde erkänna var vackert vid denna plats.
Där framme vid altaret stod den fagre drottningen själv, vars skönhet var obeskrivlig för människans syn.
»Minsann en lyckligt karl måste denne vara.«, instämde han och satte sig sedan ner vid en bänk i templets luftiga sal, och njöt av körens ton.
Okaji hade rätt. Kompaniet behövde bege sig av, och det var snarast, ty ett till anfall skulle de aldrig kunna bita sig genom.
»Vi lär finna spjut utspridda längst berget, tillhörande stupade soldater av vardera sidor.«, sade Cyril och blickade ut över den blodiga kyrkogården, där alltför många hade mött ett brutalt öde i strid.
Solfalkarna ilade iväg i jakt efter spjut, vilket inte tog lång tid då dödsfallen hade varit höga och vapen fanns överallt ögat skådade, och de lyckades skramla ihop två långa spjut, som kunde användas för att skapa en praktiskt fungerande bår.
»Basilisken«, sade Cyril och vände sig till Okaji. »Tog vi vara på dess ögon?«, det var trots allt meningen med uppdraget, men nu spelade det väl ändå ingen roll, de behövde lämna det förbannade berget så snabbt som möjligt.
Marcin var klart och tydligt överklädd.
Han hasade omkring bland minglet med dem tunga och besvärliga stövlarna, som om de vore massiva fotbojor av järn, och svettades i floder under sommarsolens hetta. På ryggen hängde det en pälsklädd mantel med Valmonts ståtliga grip broderad i mitten, trots att han i sanningens namn inte var en Valmont, så bar han ändå deras vapen med ära; hursomhelst så var manteln nu en dyngsur fläck. Sitt ljusa hår var klistrat mot ansiktet och munnen kändes som en öken, en del av han ville dyka ner i havet och slippa sommarens gassande. Han bestämde sig istället att klunka i sig vin i hopp av skölja bort värmen, och redan efter en kort tid hade Marcin lyckats fått i sig flera glas av bröllopets utsökta vin.
Enligt de berättelser och böcker han växt upp bland, hade Me’erisia alltid tolkats som en enda stor vattenpöl där hela riket stank av fisk och tång.
Men då den unge Marcin doftade in Me’erisia, möttes han med en ljuvlig doft av sommarens nektar och blomster.
Vid strandkanten hördes havets lugna skvalpande ton och måsarna sjöng sin trall och skrattade högt uppe i det blå.
Efter en lång tid i Eltram var det sannerligen glädjande att få se nya vidder och platser, särskilt det vatten som ledde till det ryktbara Norden. Någon dag hade han fått hoppas på att besöka länderna i norr och dess tornade berg och blåa fjordar, ty de sägs vara magiska och oändliga av skönhet. Men drömmandet fick för tillfället kvarstå en dröm.
Han, precis som de allra flesta gästerna, minglade i vimlet av folk och festligheter, medan han ville ständigt ha ett öga på Leoric.
›Gör inget dumt, Leoric..‹, hade Marcin börjat säga till sig själv, och kunde lika gärna börja säga det till den Karms framtida konung. På senare tid hade han lagt märke till att Leoric hade blivit alltmer driven att störta kronan.
Även Marcin ville se den unge Valmont sitta i härskarens tron, detta ville han verkligen. Men han befarade att denna kupp hade rört sig snabbare än han förväntat sig, och att ännu en kupp med mål att avsätta, lika gärna avrätta, Leoric skulle drivas igång av Karms ondska.
Han höjde huvudet och såg efter tjänarinnans finger, där gamle Saraf befann sig. Den äldre herren var gammal och åren hade tydligt tänjt ut han, trots detta så var han ännu skarpsinnad och utövande fortfarande den helandekonsten som om det vore gårdagen.
Plötsligt vände sig Cyril när han hörde tjänarinnans skrik. Ännu ett skri hördes från Kejsarens lakej, vilken vred sig omkring i olidlig smärta då denne fått paraplyspetsen i magen.
Cyril for upp och drog klingan, sedan hoppade han fram till Okajis hulda tjänarinna och lät svärdet bita av krigarens huvud.
Skallen hoppade ner längst berget, lämnade en spår av blod efter sig, och kroppen sjönk ihop på backen – livlös.
Han försökte kväva en grimas då han fick syn på hennes avkapade fingrar.
»Herr Saraf!«, utropade Cyril så högt han förmådde.
»Vi behöver er hjälp! Skynda er opp!«, sade han när helarens uppmärksamhet tycktes vara fångad.
Cyril hade egentligen ingen närmre relation med dessa Solfalkar, av vad han ville erkänna, trots det kunde han inte ruska av sig tanken att låta de skadade lämnas kvar.
›Ty guld skulle inte prägla denna dag, utan den eländige sorgen och sörjandet av de döda‹, av denna anledning skulle de skadade tas om och vårdas, så att inte döden skulle sprida sin röta bland dem alla.
De lyfte upp Vilja och bar henne till en slät yta i närheten. Hon hade blivit svårt skadad av den förbi passerande stenen, flertalet ben var brutna och svaga; det var egentligen ett under att hon hade överlevt anfallet.
»Vi bör tillkalla en helare hit genast«, sade Cyril efter att snabbt ha undersökt hennes sår.
Han själv var ingen helare, varken heller magiker eller trolldomslärd för den delen. Dock så hade han en viss erfarenhet av medicinalväxter och örter; inte på den nivån att han studerat ämnet och praktiserat det yrkesmässigt, utan främst utövat det i Karms landsbygd för bönder och sjukliga, vilka haft en börs fylld med Gandorer såklart.
Cyril tog fram en läderpåse hängande från bältet. Ur den drog han fram en mörk ört, vars stank var ofattbar och kvävde fram kväljningar hos de flesta. Han lät den doppas i vatten och förde den sedan mot Viljas öppnade sår.
Örten skulle inte hela henne alls, utan bara lindra den brutala smärtan.
Han svängde omkring med svärdet i en dans och högg Kejsarens män till köttslamsor. Den ena soldaten blev avhuggen huvudet, vilket Cyril sedan sparkade nerför bergets backe; medan en annan torteras genom att bli avskuren lemmar för lemmar.
Andra mötte ett liknande öde – den korte karmanska krigaren med ett svärd dränkt i blod.
Stenen tycktes tillbörjan vara en viss undsättare; men då Cyril insåg att en kvinna låg svårt skadad, vilken inte bar den Kejserlige rustningen, började han visserligen tvivla om stenen verkligen hade lett till vinst, utan blott en blod förlust.
Han sprang nerför berghällar och klippor till den skadade kamraten. Väl framme vid den sårade Solfalken, insåg Cyril vem denne var. Hon var från Karm, precis som han själv. Han hade talat med henne ett par gånger, ty hans Niraianska var bräcklig och trivdes främst med dem som kunde tala Karms tunga. Vad var hennes namn igen? Vilma? Nej… Vilja!
Cyril tittade upp och fick syn på Okajis tjänarinna komma springande, vars namn kvarblev glömt i hans huvud.
»Vi måste flytta Vilja till säkerhet«, sade han till henne och försökte lyfta upp Vilja.
Han skådade basiliskens lik, sedan Okaji som sprang ut ur grottan tillsammans med somliga av de andra tappra själarna i kompaniet. Insvept i ett täcke av blod rörde sig Cyril fram till monstrets kvarlevor.
»Väl kämpat« sade han och lät ut en spottloska flyga ut på den, för att visa sin respekt för besten.
Ropen och de genomborrande skriken hördes utanför öppningen och han var osäker på vad han skulle ta sig till.
En del av Cyril ville lägga sig ner i mörkret och vila, men vad skulle vara vinsten i det?
Han hasade sig fram till grottans öppning. Solen kastade ett bländande sken på en, och han behövde blunda de första sekunderna för att vänja sig vid ljuset. Därefter blickade han ut på händelserna vid bergets rot och uppåt.
Kejserliga soldater och Solfalkar drabbades samman i en blodig fejd, vilket hade tagit dem alla med överraskning.
Pilar regnade ner över kamrater, medan andra fick sitt hjärta spetsade på spjut. Denna dag så skulle berget målas rött.
Cyril inspekterade runt klippan han stod på. Inte mycket mer än sten fanns där uppe, ty mer hade inte förväntat sig.
Tillslut fick han syn på en ytterst rund och praktisk sten att rulla; som om den var skapad för att dåna nerför bergets vägg.
Han tog ett djupt andetag och ansträngde sig med att försöka rubba bumlingen, men kom ingenvart.
Återigen gav han det ett försök och lät hela kroppen luta sig mot stenen denna gång.
Oförväntat begav sig den nerför backen, och Cyril höll nästan på att snubbla då han hade lagt all tyngd mot stenen.
Den rullade ner och han hörde hur flera av Kejsarens soldater (måhända att det även var kompaniet) som ropade i terror då de såg bumlingen störta ner och göra mos av dem.
Svärdet drogs ur slidan och Cyril stormade utför klippan mot striden, för att möta Kejsarens hundar.
Athal hade alltid spelat en central roll i Marcins liv. Dagligen brukade han tillbe Skaparen, i hopp av att Karm skulle se morgon dagens behagliga ljus. Nu tycktes det äntligen som att gryningen var på väg, och en ny era med den; något som man inte skulle sitta blint och åsidosätta.
Marcin reste sig upp och rätade på ryggen. »Kan inte tänka mig någon bättre och starkare att bära kronan« sade han och mötte broderns rejäla handslag med ett muntert leende.
»Till Agarand, säger du?« sade Marcin och kliade skäggstubben.
»Jag har hört att “Järnänkan” har blivit allt mer kyligare efter makens död. Tja, det är väl förståeligt, dem stod säkert varandra nära och det är förmodligen ingen trevlig förlust att gå miste om någon så skarp som Atero Eurelion…«
»Men detta är en utmärkt öppning för oss!«
»Att bilda en god relation med hus Eurelion är något vi inte skall tacka nej till, någon som hoppeligen också kan muntra upp Oksana från hennes dystra humör«
»Sen efter förhandlingar och sansade samtal, så lär dem förhoppningsvis ställa sig på din sida gällande Karms krona«
»Låt oss därför inte vänta länge här i Eltram, utan rida till öst!«
Slaget varade längre än Cyril hade förväntat sig och han hade samlat på sig flertalet smällar.
Blodet sipprade mot marken, i en mörk pöl stod han och andades tungt, kroppen skrek av skadorna medan svärdet törstade endast efter mer.
Plötsligt hörde han ropet kommande ur grottans öppning: »KEJSARENS SOLDATER! DE ANFALLER KOMPANIET!«
Cyril kände hjärtats springande. Han behövde agera; antagligen rusa ut ur grottan och ge sig an de kejserliga soldaterna eller fortsätta i den strid han nu befann sig delaktig i. Eller kunde han fly runt berget och undvika dagens alla faror – lev för att se en annan dag.
Nej, han var ingen desertör.
Han tog tillslut sats med svärdet i hand, mot det han tydde var basiliskens gestalt.
Bestens rispiga väsande och vrål var öronbedövande och Cyril rös på tanken av dess utseende, ändå sprang han med full fart, svärdet högt och redo.
Med sin allra sista kraft högg han med vapnet, och han hörde hur den borrade sig genom basiliskens kött.
Han kastade av ögonbindeln och fick syn på svansen, som sprattlade omkring med blod sprutande ur alla håll och kanter.
Basilisken tjöt av smärta, medan svansens bödel skrockade högt då han duschades i den röda vätskan.