Skogens dofter vaggade honom snabbt till ro, och Edwin lät sig översköljas av skogens alla ljud. Vinden susade lätt genom granarnas toppar, någonstans hördes ljudet av en fallande droppe som träffade någonting hårt, än längre bort hörde han ljudet av små tassar som sprang omkring i jakt efter mat, allt var som det skulle. Den ro hans sinne låtit sig uppfyllas av avbröts tvärt av en farligt len röst alldeles intill honom. Hur kunde någon smyga sig upp på honom, det var omöjligt. Edwins hjärta pumpade frenetiskt och hans kropp flög upp från liggande position. I sin hast att komma på fötter slog hans huvud i en gren ovanför honom, och en molande smärta i huvudet satte honom i obalans. Vacklande tog han sig fram ut under granen. Den ena handen fipplade efter sin lilla kniv i bälten och med den andra höll han sig för där huvudet slagit i trädet. ”Vem där!” ropade han, och det kanske hade låtit självsäkert om inte rösten spruckit i en gäll ton.
”Jag är beväpnad, och fattig, knappast värt besväret” ljög han genast emedan han känslor började samla sig och blicken slutligen fokuserade på uppenbarelsen inför honom. Det var en kvinna, tvi. En närmare iakttagelse avslöjade däremot för Edwin om att det inte alls rörde sig om en vanlig kvinna. Även genom de allt mer påträngande skuggorna kunde han se att denna varelse hade horn, hår som skiftade i vitt, och han tyckte sig skönja en svans blixtsnabbt vifta till bakom henne. Även vinden bar med sig en underlig doft, inte obehaglig, men definitivt annorlunda från något han någonsin tidigare upplevt. Hade han inte vetat bättre så hade han nästan beskrivit den som magisk, men dofter var inte magiska.
Det var uppenbarligen inte någon vanlig kvinna, allt talade för att det var någon form av Kaldrländskt monster han aldrig hört talas om. Adrenalinet började åter pumpa hårt efter insikten, och Edwin var utan tvekan rädd nu. Överraskningen över att ha sällskap hade gjort honom rådvill och nu kände han sig påtagligt trängd. Hans tidigare erfarenhet av mystiska kvinnor i skogar sade honom att de alltid var utomordentligt dåliga nyheter.
Frågan avbröt dvärgen i hans självömkan och han såg nu på krigaren som om det vore för första gången. ”Ja” svarade Ulfruk kort, ”Jag är klar nu”. Samtidigt tog han några steg fram mot Arand och bugade sig hövligt. ”Tack min vän, du har räddat mitt liv. Jag heter Ulfruk Dvulunzuk i Stenskalle, och jag står för evigt i tacksamhetsskuld till er”.
Strax därpå pillade Ulfruk upp flaskan med sin grova tumme, och tömde dess innehåll utav omsvep. Det smakade vidrigt, men han litade på att främlingen ville honom väl. Ulfruk gjorde en ful grimas över smaken och såg sig omkring på de lemlästade kropparna spridda över kullerstenarna omkring honom. ”Nåväl Arand, vad skall ni göra nu, fortsätter er jakt eller har ni andra planer, annars så är du välkommen till vårt varuhus? Vi har mat och dryck i överflöd, och vi vet alla att Iserionerna är skitstövlar hela vägen in i benmärgen om man råkar tillhöra fel sorts folk, så även om ni uppenbarligen kan hantera er själv så är vänligt sällskap alltid att föredra, inte sant?”
Einark log med hela ansiktet åt att få behålla sin yxa. ”Tackar ödmjukast Madame Elethi, dyker det upp något otyg så skall jag göra processen kort med dem”. Hans självsäkra leende utbyttes mot en grimas av häpnad när han kände hur någon tog honom i kragen och drog upp honom på en, hjort!
Han kände sig både förvånad, nervös och märkligt uppspelt när han svarade på Alvkrigarens fråga. ”Det går fint, och rätt har ni Madame i att vi bör ge oss åstad snarast möjligt”. Samtidigt som han sagt så undrade Einark var han skulle hålla i sig, det var otänkbart omanligt att hålla fast i Alvkrigaren framför honom, det är en man vid Tharûk. Slutligen beslöt han sig sonika i att hålla sig fast i bakdelen på hjortens sadel. Vid ytterligare lite eftertanke vinklade han även in benen så att han kunde kroka fast sina fötter i Alvkrigarens ben om det skulle behövas. Det visade sig vara klokt eftersom hans nästan kastades baklänges av hjorten när den satte fart.
Camthalion var uppenbarligen inte lätt att komma nära, men så hade de känt till varandras namn i bara några minuter, reflekterade Reidar. Dock fann han ett nöje i alvens sarkasm, det var verkligen långtråkigt här ute i djungeln, och sarkastisk humor slog honom som trevlig omväxling till det eviga klagandet inuti hans egna huvud. Nu kunde de klaga ihop i varje fall.
”Vet du vad?” Frågade Reidar trevande. ”Det skall finnas en byggnad här inne i djungeln någonstans, den är utan tvekan bevakad och nu när vi konstaterat att jag är en”. Reidar avbröt sig själ i någon sekund medan han motvilligt smakade på ordet, ”Tjuv. Så kanske en äventyrare som du själv hade velat följa med för att, ja, hitta någon trevlig skatt du med?” Reidars ögon såg tindrande på Camthalion medan han innerligt hoppades att hans nyfunne bekantskap skulle finna idén lika tilltalande som han själv.
I sin ögonvrå såg Reidar konturen av ett djur, en av de där små grå grisarna med snabel som han endast skymtat som hastigast under sin färd. Han signalerade med sina ögon till Camthalion, och väste ut en hes viskning ”Färdkost”.
Einark häpnade över att se hur utsatt han varit, flertalet alver materialiserades ur skogen som från ingenstans. Han beslöt sig för att bocka ”Ja tack Madame Elethi, en eskort vore behjälpligt.”
Han såg henne upp i ögonen, ”Jag vet inte vad ni har för uppfattning om dvärgar, men jag kan försäkra er om att vi inte har för vana att smyga omkring i rustning, det skramlar så. Mitt mål var bara att ta mig så snabbt som möjligt till Drottning Nearena så att jag får lämna över brevet från min herre. Det är mina direktiv, så oroa er inte, jag har inte för avsikt att turista, och som ett tecken på min goda vilja så ger jag er denna att förvara till dess att jag kan få tillbaka den igen” Han fiskade upp sin yxa och vände på den så att skaftet var riktat mot Alvväktaren. Einark var likt alla soldater inte förtjust i att lämna från sig sitt vapen, men tänkte att hela uppdraget förmodligen skulle gå smidigare om han var så tillmötesgående som möjligt. Dessutom så var sändebud som bäst när de var obeväpnade, kanske skulle det även ge ett bättre intryck.
“Skall vi bege oss av då?” Frågade han glatt.
Ulfruk kom upp på benen högröd i ansiktet. Han spottade blodet ur munnen som i rännilar bara fortsatte rinna ned från hans brutna näsa. ”Vampyrskit!” skrek han och sparkade till kroppen närmast intill sig. Han sträckte sig därefter ned för att plocka upp stridsyxan som han tappat i tumultet. Ulfruk gav vampyren ett extra hugg över ryggen, mest för att det kändes bra, innan han vände sig om mot sin räddare igen.
Med ena ärmen torkade han blodet ur ansiktet och pekade mot platsen där Geira blivit nedtvingad av vampyrerna, ”Vi är inte klara ännu!” sade han barskt. När Ulfruk vände sig mot platsen så upptäckte han dock att den var tom. ”Geira!” ropade han högt, men det enda svaret var den tryckande tystnaden. ”Geira!” ropade han igen, den här gången högre, och återigen möttes han endast av tystnad.
”Kräken har tagit min kamrat!” Det var ett konstaterande mer än någonting annat. Han fingrade på den lilla påsen som Geira gett honom, som om han försökte använda den för att ana var deras angripare tagit vägen. Den hjälpte honom dock inte överhuvudtaget, Ulfruk kunde inte förnimma någonting utöver det vanliga. Sakteliga började det gå upp för honom att de hade misslyckats. Visserligen hade de fått jaga vampyrer, men det hela hade blivit ett kolossalt fiasko. Geira var försvunnen och han själv hade inte lyckats hålla stånd mot gruppen. Hade det inte varit för den gulögda mannen hade han själv varit ett lik vid detta laget. Vanmakt var en känsla som Ulfruk inte var väldigt bekant med, så när den nu sköljde över honom bet den tag i honom desto djupare. Ett vanmäktigt vrål bubblade upp ur hans lungor och exploderade ut i den kalla natten.
Det krävde Vindálfrs hela självbehärskning att inte låta munnen hänga öppen, så häpen blev han när draken började tala och visade sig vara deras gamla bekantskap från värdshuset. Den skakade dvärgen försökte att samla sig tillräckligt för att kunna konversera normalt, men adrenalinet pumpade obevekligt runt i hans ådror. Han sträckte på sig med huvudet högt och händerna på höfterna, det enda som talade för att han inte var opåverkad var hans ben, som skakade, Vindálfrs tappra försök att kontrollera dem till trots. Lugna dig vid Tharûk! Fräste han inom sig.
Han återhämtade sig från chocken relativt snabbt, den talande draken verkade onekligen tillhöra typen som talade innan den handlade. Dessutom noterade Vindálfr att densamme var trebent, något som bådade väl, då stympade varelser sällan var benägna att anfalla om de inte behövde. Denna tankebana lugnade Vindálfr som ganska snart fann att adrenalinet påverkade honom allt mindre, även om han inte verkade kunna göra sig av med sin skakighet så snabbt. Det slog honom att det kanske vore klokt att ligga lågt och låta Nhedenim lappa ihop deras relation med draken. Trots allt hade de inte skiljts åt under gynnsamma omständigheter senast.
”Ja eller hur! Detta är platsen som Nenna glömde, man kunde tro att den skapades som ett experiment för att se hur mycket de dödliga är villiga att utstå innan de ger upp och gör slut på sig själva för att slippa eländet.” Reidar upptäckte hur mycket han uppskattade att tala med en annan levande varelse. Det hade visserligen bara gått en vecka, men det kändes som en evighet att vara tyst eller bara prata med sig själv.
Han tog emot flaskan från Camthalion och tog en klunk. Drycken brände i hans strupe och hela vägen ned i magen. Reidar lät utslippa sig ett ”Åh håhå! Den visste var den satt!” innan han skickade tillbaka flaskan till alven.
”Du Camthalion, nu vet du vad jag gör här, men själv då, varför befinner du dig mitt ute i djungeln?” Reidar lutade sig framåt och lade huvudet på sned för att kika på sitt sällskap genom hårtestarna som hängde nedför hans ansikte.
Einark, fortfarande klädd i sin tunga rustning, hade varit så upptagen med att försöka ta sig fram genom den täta skogen att han inte upptäckt Alvväktarna förrän de ropade på honom. Han svor till för sig själv över sin oaktsamhet, hans gamla lärare skulle aldrig ha förlåtit honom för att han lät någon smyga sig upp på honom. ”Väl mött!” sade Einark, högt och avväpnande. ”Jag heter Einark Oingarzuk i Hammarnäve, och bär ett brev från min herre, Ulfruk Dvulunzuk i Stenskalle, till Hennes Majestät Drottning Nearena av Nela’thaënas. Jag har därför inte tappat bort mig från vägen, utan är på väg till Dal´elath”.
Han hoppades att Alvkrigaren skulle acceptera hans förklaring. Alverna var inte kända för att vara välkomnande mot andra raser som vandrade in i deras skogar. Einark försökte att se så avväpnande ut som en gammal ärrad veteran kunde i full mundering. Han förstod att det var ett, för hans uppdrag, kritiskt ögonblick och försökte sig därför på ett leende. Einarks leende kunde inte beskrivas som vackert, det belyste ärren i hans ansikte tydligare, och även de tänder han hade blivit av med över åren.
”Tharûks flätade skägg!” Skrek Vindálfr. Ingen hade sagt någonting om drakar här, odöda ja, drakar nej. Vad i skaparen skulle han ta sig till. Vindálfr hade visserligen hållit sig tränad med hammaren, men alla motståndare hade alltid haft två ben och ett vapen, de hade helt avgjort inte varit en flygande mördarmaskin. Med en känsla av panik sträckte han sin hand ned i sin midjeväska och fiskade upp ett klot. Det vänstra benet fördes fram och hans högra arm fördes bakåt samtidigt som han väste fram något nästan ohörbart. För de med magisk skolning, skulle de otvivelaktigt känna av de råa magiska energier som plötsligt väcktes till liv inuti det lilla klotet.
”Vik hädan vidunder!” Gapade han och kastade klotet. I sin iver att göra sig av med draken hade han inte sinnesnärvaron att sikta väl. Klotet flög högt upp i luften, förbi draken med mycket god marginal, och landade i sluttningen bakom denne innan den fortsatte rulla nedåt. Strax därefter exploderade klotet med en hög smäll som ekade genom bergen och kraftvågen skickade en kaskad av stenflis omkring sig.
Något som liknande en blandning mellan ett leende och en ful grimasch spred sig över Edwins ansikte. ”Bra, då är vi alltså överens!” sade han med eftertryck. Det fanns något som påminde utav segerglädje i Edwins ansikte, han gillade att vinna, oavsett vad det handlade om, och nu, ja han var inte säker på vad han hade vunnit men det kändes bra att ha fått som han velat. Det var också bra att veta att det var rätt person som han hade lånat ut pengar till. Jäntan skulle utan tvekan stiga i rang på universitetet över tid, och då skulle han veta bättre på vilket sätt hon kunde hjälpa honom.
”Finns det någonting annat jag kan hjälpa dig med Kvithera?” Sade han med lite vänligare tonfall. ”Kanske en dryck med laxerande verkan att smyga ned i Hilriks soppa när ingen ser på? Stroppar bör lära sig ödmjukhet så tidigt i livet som möjligt, som jag brukar säga, och lär du honom lite hyfs så bjuder jag på drycken! Vi är trots allt Celereaner båda två.” De intensiva gröna ögonen studerade henne med en antydan av nyfikenhet.
Edwins ena ögonbryn höjdes, han sträckte sig fram mot asken med båda händerna och drog den genast åt sig. Med händerna stadigt på asken, och med iskall blick sade han ”Du tycks ha missförstått grundförutsättningarna för vår överenskommelse, inga frågor”. Han förstod att det var en avsevärd summa för henne, mer än hon vågat önska sig.
Med något neutralare tonfall tillade han ”Jag förstår din skeptis, och jag borde inte vänta mig mindre från en framstående student som kommer från ingenstans och ändå vågar ge lillprinsen från familjen Korpskjöld en omgång”. Nu skall vi se om det är rätt person.”Jag kommer från samma ingenstans, och har lärt mig den hårda vägen att man gör vad man måste för att nå sina mål”. Edwin lät orden sjunka in innan han fortsatte, ”Jag kanske bör förtydliga att jag inte har för vana att finansiera studenter vid universitetet på detta vis, du är ett specialfall. Som sagt, om jag kommer till dig en dag och ber om en tjänst, så hjälper du mig utan att ställa frågor. Om du tycker att detta är acceptablet så har vi en överenskommelse, som är gynnsam för oss båda”. Edwin önskade att han kunde lita på flickan, kvinnor visste han var en förrädisk sort, och man kunde egentligen aldrig veta var man hade dem. Han kände en våg av osäkerhet skölja över sig och undrade om han precis gjort ett dyrt och tråkigt misstag.
Två guldmynt, inte mer än så!? Edwin blev fundersam, Kvithera, studerar på Universitetet, en magiker naturligtvis. Han hade hört hennes namn någonstans, någon hade sagt något. Edwin försökte erinera sig en minnesbild av tillfället han hört hennes namn. Just det! Fem Fingrar hade nämnt att det hade varit ett väldigt liv uppe på skolan eftersom en liten jänta, fattig tjej från Celeras, halvgeni av något slag, som hade gett någon av de där rika stropparna på skolan en rejäl omgång. Edwin visste att det fanns tendenser runt om på skolan som insisterade på eleverna skulle vara medvetna om sin sociala plats även på skolan, och Edwin tyckte inte om sådana tendenser. Inte ens i utbildningens högborg kunde de rika låta de mindre välbärgade vara deras likar, oavsett deras förmåga. ”Jag förstår” sade han, ”Vänta här, jag kommer alldeles strax”. Utan att vänta på hennes svar så gick han in genom dörren dit hans assistent tidigare dragit sig tillbaka. Två guldmynt var någonting som Edwin skulle överleva utan. Han hittade ett litet skrin som han tidigare använt till att förvara munta, och förde över örterna till en annan behållare innan han samlade ihop pengarna och lade ned dem i asken. Därefter, gick Edwin tillbaka till den väntande flickan.
Edwin satte ned lådan i trä på disken framför Kvitheria, dunsen och skrammlet skvallrade om dess innehåll . ”Nåväl fröken, jag kan tänka mig att ge er ett lån. I den här asken finner du tjugo guldmynt. Jag begär ingen ränta, du kan se det som ett bidrag till dina fortsatta studier. Det enda jag begär är att när tiden kommer och jag ber dig om en tjänst så hjälper du mig, utan att ställa frågor”. Symboliskt sköt han den lilla snidade trälådan fram emot Kvitheria över disken innan han släppte taget och fokuserade sin blick på henne. ”Har vi en överenskommelse?”
Edwins ögon smalnade av när han hörde flickan förkunna sitt ärende. Jaså minsann, i behov av pengar tänkte han för sig självt. Edwin ställde långsamt undan morteln på dess plats vid arbetsbordet bakom affärsdisken. Han drog en av sina händer genom håret för att föra det bakåt ur ögonen, och sade ”Urban, du kan gå bak och gå igenom inventariet nu”. Assistenten försvann genast in genom en dörr som ledde in i byggnaden via butiksfronten. Han visste att nu skulle det talas affärer som han inte hade någonting att göra med.
Edwin lade händerna mot disken och lutade sig lite framåt mot flickan. Bakom honom stod en hylla fylld av dekokter i många olika färger och nyanser, som glittrade närhelst solstrålar letade sig in i den annars mörka butiken. Edwin fick erkänna för sig sjäv att han var lite nyfiken, det var inte varje dag någon kom in och frågade efter ett lån, även om det hade hänt ibland. ”Jaha fröken, ett lån säger ni? Det är inte helt uteslutet, men, jag behöver veta mer om dig och dina syften innan jag ens överväger någonting dylikt”. Han pausade lite som för att låta det sjunka in, innan han harklade till och fortsatte. ”Detaljer som vem du är, vad du gör, hur mycket du behöver och vad du tänkt ge i säkerhet kan alla komma att vara avgörande om det låter som en klok idé, eller ej”.
Flickan verkade mycket självsäker, som om hon verkligen inte var i behov av pengarna, sitt yttre till trots. Edwin var osäker på sin sak, han var ingen människokännare och visste inte hur han skulle läsa den här flickan. Omedvetet trummade Edwin med fingrarna i disken ett par gånger, innan han kom på sig själv och abrupt slutade.
Klockan som satt fast vid dörren klämtade till när ännu en besökare klev in genom dörren. Edwin vände sig bort från blandningen av växter i morteln, och läderplaggen på hans kropp knarrade stelt när han vred sin smala gestalt mot dörren. Edwins mörkblonda hår stod åt alla håll, som om han precis hade stigit upp ur sängen. Uppenbarelsen av Edwin var föga imponerande då mannen till synes inte inte såg mycket mer välvårdad ut än tiggarna ute i gränden. De bruna läderbyxorna var sotiga och fläckiga i flera färger, det gick säkert att tvätta bort, men ingen hade någonsin brytt sig om att försöka. Hans vita linneskjorta var skrynklig och missfärgad av alltför idog användning. Hans ljusa, långa läderrock var även den sliten och täckt av substanser i alla möjliga färger. Av hela hans uppenbarelse var det bara ögonen som talade för att mannen inte var en luffare. De var gröna, iskalla och ingav ett hungrigt, nästan rovlystet intryck. Det var inte förvånande att de flesta människor kände sig illa till mods i närheten av Edwin, tur för honom så var det inte något han reflekterande närmre över.
Edwin inspekterade den nyanlända gästen. Inför honom stod en rödhårig flicka, praktiskt taget ett barn. Hon var iförd något slitna manskläder så Edwin drog snabbt slutsatsen att hon inte tillhörde den rikare delen av hans klientel. ”Goddag fröken, välkommen till Lipdreigs Brygder och Botemedel” inledde Edwin på allmänna handelsspråket, uppenbarligen fullständigt i avsaknad av entusiasm, ”Om ni berättar för oss vad ni har för krämpa eller behov så skall vi försöka hitta rätt lösning för ert problem”. Edwin smackade med läpparna efter att han talat klart, vad honom anbelangade hade han gjort vad som förväntades av honom. Jäntan skall säkert köpa någon kärleksdryck att snärja någon rikeman med så att hon slipper jobba mer i livet tänkte han cyniskt. Men han inväntade tålmodigt hennes svar.
Bra där alv! Tänkte Reidar, för bara en kort stund sedan hade han känt sig som den mest olyckliga människan i Talanrien, men nu vankades det nästan fest. Sin egen sprit hade Reidar för länge sedan druckit upp. Han fann att det blev mycket mer behagligt i regnskogen om man bara var lite full, gärma hela tiden. Synd att han inte hade vetat det i förväg för då hade han tagit med sig betydligt fler flaskor. ”Det har du rätt i!” sade han till Camthalion, och gick bort mot det omkullvälta trädet för att sätta sig, samtidigt som han osmidigt försökte kränga tillbaka svärdet in i dess hänge på ryggen.
Reidar satte sig till slut ned, och började bryta brödet i två lika stora delar, den ena gav han till Camthalion. Därefter började han rota runt i sin midjeväska, Reidar visste att han borde finnas lite frukt kvar. Några dagar tidigare hade han hittat de mest utsökta röda frukter hängandes från ett litet träd. Han hade försiktigt provat och upptäckt att de både smakade gott, och att han inte hade fått ont eller krämpor som effekt. Frukten var säkert helt ofarlig att äta, och gav lite sötma åt måltiden i varje fall. Han höll fram den röda frukten, vars innandöme bestod av en ring utav klyftor. ”Prova den här med, hittade den häromdagen och har ätit dessa i flera dagar nu, lever ännu” sade han med ett flin. ”En liten rackare skulle inte sitta fel nu alltså! Min sprit tog slut för tre dagar sedan, och sedan dess har skogen blivit allt värre för var dag. Med brännvin däremot, ja då är det i alla fall hanterbart.”
Alfred skrattade till, ett varmt och välkomnande skratt. ”Absolut kamrat, Jag heter Alfred och det vill sig inte annorlunda än att från och med idag är jag hemlös och på vandrande fot. Vet inte vart det bär hän, men tanken är att det skall leda mot ljusare tider. Det skulle vara välkommet med lite sällskap på resan”. Utan att tänka blinkade han med ena ögat åt pojken framför sig. ”Vad heter du kamrat?” tillade han.
Alfred studerade därefter ynglingen, det verkade som denne kanske inte var så ung som han upplevt vid första anblick, ögonen kändes lite för skarpa. Lutan såg ut att vara ett bra instrumet, och enligt hans egna erfarenhet så brukade de flesta musiker ha betydligt värre tillyxade instrument. Åtminstonde de han sett runtom i hamnkrogarna i världen. Hans slutsats blev att främligen sannolikt inte umgicks i fel kretsar, och förmodligen inte egentligen utgjorde något hot. Dessutom var han helt säker på att en kringvandrande msuiker säkerligen kunde många bra historier, och det fanns få saker som kunde liva upp en tröttsam färd så mycket som en god historia.
Trots att han redan bestämt sig för att slå sällskap, så undersökte han av ren vana huruvida främligen inför honom var beväpnad, men det verkade som om det var en förhållandesvis ofarlig individ. Intrycket gjorde att han kände sig ledigare och som en reaktion av detta rufsade han ömt om i Ronjas man.
Reidar ryckte till, alven är skarp, här gäller det att hålla i tungan, hur kunde han veta att jag var en tjuv. Lite tankeverksamhet senare kunde Reidar övertyga sig själv om att han faktiskt inte var någon riktig tjuv egentligen, han gjorde det ju endast för att överleva och det var inget illa menat trots allt. Med Lite sårat tonfall svarade han Camthalion ”Stjäla och stjäla, det finns en sak här i djungeln, en sten som min arbetsgivare har beslutat att jag skall hämta åt honom, men vad jag hört så har inte dessa infödingar samma uppfattning om ägande som vi andra, så jag vet inte om det räknas som stöld, egentligen?”. Inte ens han själv var övertygad av sitt egna påstående. Graham hade nämnt någonting om det men Reidar hade bara lyssnat med ena örat och kunde inte erinera sig precis vad som hade sagts. Han drog en fullt hörbar suck.
Då slogs han plötsligt av en idé, bryta bröd, just det! Den gamla seden krävde att när man brutit bröd med en främling så var det inte tillåtet att bruka våld dem sinsemellan, och ärligt talat hade han inte träffat en levande själ på en vecka. Jotack, lite fredligt sällskap hade inte varit fel, tänkte han.
Reidar stack ned sin lediga hand i sin midjeficka och fiskade runt efter lite bröd som han haft med sig på sin expedition samtidigt som han sade ”Vad sägs om mat vän, jag har vandrat större delen av dagen och skulle själv må gott av att sitta ned lite och samtala i lugn och ro äver en matbit?” Samtidigt fick han upp brödet som hade mosats under hans tyngd när han föll tidigare. Reidar log fåraktigt mot Camthalion.
Vindálfr skrockade åt Wims kommentar, ”Du har helt rätt käre vän, han var inte mer mörkeralv än de här bären”, och som för att understryka det hela slängde han upp ett blått bär han haft i handen, och fångade det i sin mun. Han forsatte, ”Däremot var den där lymmeln utan tvekan problem, sanna mina ord, om vi inte hade blivit av med honom där hade han ändå lett till bekymmer senare. Om du minns, han var mycket intresserad av Tharmad, men knappast av att göra oss sällskap”.
Vindálfr suckade och såg från platån ned mot de mörka tornen utan att vänta på svar. En tung dimma tycktes ligga över det karga och steniga landskapet, nästan som om för att understryka hur ogästvänlig denna plats var. En varm och unken vindpust ven över hans väderbitna ansikte så att Vindálfr rynkade på näsan. Den förde med sig en påtaglig doft av gammal jord, stillastående vatten och förruttnelse.
En rysning for ned för hans ryggrad, den här platsen ger mig kalla kårar, men Vindálfr sade ingenting för att undvika dålig stämning. Istället utbrast han “Nhedenim, min karta visar endast huvudvägen härifrån som leder rakt genom landets kärna. Jag antar att det inte vallfärdas vandrare här, så med det sagt anser jag att vi bör följa det som finns kvar utav vägen får att hålla uppe vårt momentum. Dessutom får jag intrycket att att det är gott om sankmark här och det mår vi bäst av att undvika.”
Platsens atmosfär påverkade Vindálfr påtagligt, och han fingrade frånvarande på handtaget till sin stridshammare. Varenda fiber i hans kropp sade åt honom att detta var en dum idé, men han behövde verkligen skatterna som låg gömda där. ”Vad säger ni mina vänner, har ni en bättre plan?” frågade han, något barskare än han tänkt sig.
Han drog en lättnadens suck när alven sänkte sitt vapen. Äntligen en vettig varelse på den här förbannade platsen. ”Vem jag är?” Frågan förvånade Reidar fastän den nog inte borde ha gjort det. Vem var han egentligen. ”Ja du Camthalion, bra fråga, jag antar att jag bara är en vandrare från Barastar som råkat springa på ett jobb som tar mig till platser dit ingen annan vill gå. Mitt liv i ett nötskal”.
Barbaren kliade sig i huvudet med sin fria hand, fundersam på hur mycket han borde berätta för främlingen. ”Jag arbetar för en sorts konstsamlare som är intresserad av infödingarna här, krympta huvuden och sånt du vet”.
För att driva konversationen bort från sitt uppdrag så tillade han snabbt, ”Själv då Camthalion, vad gör du här ute i obygden? Det är fel säsong för att plocka svamp trots allt.” Reidar skrockade lite lätt åt sitt egna skämt, fullständigt ovetandes om att det alltid är rätt säsong för att plocka svamp i regnskogen.