Arand föreföll närmast likgiltig inför Aslögs tal om hans liv och vad vore värt att offra. Inte för att orden inte nådde honom, utan för att han redan för länge sedan fattat sitt beslut. Han var en man som, när han väl bestämt sig, höll fast vid sitt val med en envishet som var både hans styrka och hans förbannelse. Om han gick här vid Maeves s…[Read more]

Ayperos satt tyst, som en uthuggen staty i dunklet, medan Tipum kom in och annonserade vad han gjort i Iserion. Han lyssnade på Isra, på Nenya, på demonens släpande ord som om varje stavelse vägdes i hans inre. Hans blick var svart som beck men glimmade ibland till. När Tipum slutligen tystnade föll en tung tystnad över rummet. Ayperos drog in…[Read more]

Asgeir satt stilla, som för att inte skrämma bort henne med en oförsiktig rörelse. Han hade sett hur hon rodnat, hur hon dragit sig lite undan i orden. Och han kände hur hans eget hjärta slog hårt, hårdare än det gjort på länge. Som om någon jagade honom, fast han inte rörde sig ur fläcken.

Elden sprakade, värmen lindade in dem i ett sken som k…[Read more]

Maevan stod orörlig när mörkret sprack omkring dem som krossat glas och verklighetens konturer åter föll på plats. Hans svärd var ännu draget, men handen darrade svagt, som om benen mindes trycket av hennes skrik och kraftens tyngd.

Han såg på henne där hon stod på knä, håret klibbigt av svett och tårar på kinderna. Naken, blodig, vacker på ett s…[Read more]

Arand gick där vid Aslögs sida, och gav inte ifrån sig mycket ljud utöver det svaga, regelbundna knarret från snön under kängorna. Hans blick låg kvar ett ögonblick på Bror som vek av, smal och vaksam, innan den åter vände framåt. Han kommenterade inte det potentiella sveket, om Bror skulle bestämma sig för att avslöja dem. Det fanns ändå inge…[Read more]

Jezeral kastade ett öga mot Joij där hon rörde sig, låg mot marken med ett nästan djuriskt lugn, nosande på vinden som om hon letade efter hemligheter ingen annan kunde ana. Skuggorna kring henne verkade nästan lyda henne, dra sig tillbaka och sedan krypa fram igen som otåliga hundar vid jakt.

Han studerade henne utan att dölja sin skepsis.…[Read more]

Izotar rörde sig inte på länge. Hennes ord föll mot honom som regn på sten. De rann av honom utan att lämna någon värme efter sig.

Hans blick var tom, men i det svarta fanns ett spår av något som liknade vrede – men kallt, gammalt och orörligt, som isen som överlever vårens första vindar. När han talade var rösten låg, nästan hånfull i sin sti…[Read more]

Caspian satt kvar en stund med ryggen mot jordväggen, kände hur kylan i marken bet sig in genom kläderna och hur tröttheten drog i honom likt tunga kedjor. Hans blick följde henne där hon rörde sig i mörkret, eller befann sig vid hans sida. Alla dessa alver med urgröpta blickar och stilla rörelser, som djur vana att slå ned blicken för att inte re…[Read more]

Asgeir satt kvar, tung och stadig, armen vilande om henne för att ge henne värme och stöd. Elden knäppte och kastade flyktiga skuggor över hans ansikte, där blicken låg fast i lågorna som om de kunde ge svar på allt hon sagt.

Han drog in ett djupt andetag, långsamt, som för att samla sig innan han talade.

“Två överhuvuden, säger du.” Han drog…[Read more]

Arand såg på Maeve när hon log det där sneda leendet som han börjat tycka om – mer än hennes ilska och vrede, och han besvarade leendet – långsamt, nästan motvilligt, men ärligt och äkta. Det var ett sådant där leende som bara några få hade fått se honom visa på riktigt. Han lät det stanna kvar ett ögonblick, som om han lät henne förstå att h…[Read more]

Han stod stilla medan hennes ord rann ut som gift lindat i honng, sakta men ofrånkomligt. Hon talade om frihet, om val, som om dessa saker ännu hade någon makt över honom. Men Izotar rörde inte en min. Luften tycktes bli kallare omkring honom, som om det var själva mörkret i grottan som andades i hans ställe.

När han till sist svarade var röst…[Read more]

Ayperos satt tyst en stund efter att Nenya försökt tala men tystnat. Han kände hennes oro i luften, som rök från en pyrande glöd, och genom deras mentala band sköljde hennes självtvivel över honom som kallt vatten. Ändå sa han inget om det. Han försökte inte mildra eller förklara. Världen hade brunnit nog omkring dem redan.

Iställ…[Read more]

Ayperos lät blicken vila tungt på Isra en lång stund efter att hon slutat tala. Elden i honom hade falnat till glöd, men det var en glöd som ännu brände – envis, oberäknelig. Så drog han ett djupt andetag, som om han samlade kraft bara för att tala.

“Jag förstår att du är arg.” sade han lågt, mörkt. “Jag skulle ha varit detsamma om våra roller b…[Read more]

Jezeral steg genom dörren sist av de tre. Som alltid. Inte på grund av tvekan, inte av rädsla, utan för att någon måste vara den som vaktar ryggen när dörrar mellan världar stängs med mer vilja än logik. Ibland kunde oönskade väsen följa då man färdades i skugglandet.

Bakom honom gled dörren igen med ett ljud som påminde om en viskning i trä, d…[Read more]

Ayperos kropp skrek efter vila, men sinnet var som en storm – en tyst, roterande tyngd som vägrade stillna. Den svarta avgrundsblicken, skarp men glansig av utmattning, vändes mot Isra när hon talade.

“Oroa mig?” svarade han till sist, lågmält men tydligt.
“Jag oroar mig för din hälsa, och det vi väntar på.”

Hans blick dröjde kvar vid henne,…[Read more]

Arand lyssnade medan de två samtalade och kom fram till en stridsplan, lätt som en plätt, som om de diskuterade vad de skulle äta till middag. Kanske till och med snabbare än gifta pars groll om vad som skulle ätas vid bordet. Men han var för trött för att komma med bättre förslag själv. Han lät Bodils ord sjunka in, medan han tyst sköt undan e…[Read more]

Asgeir tog emot pluntan igen och höll kvar blicken i hennes lite längre än han egentligen vågade. Hennes ord värmde, djupare än han först ville erkänna. Så såg han ju inte sig själv, trots allt, och han hade skuggan från sin far att föröska växa ur.

Han skrattade till, ett lågt rullande ljud .

’Jaså? Du känner avund till och med mot mig? Då mås…[Read more]

Hade Izotar varit en levande man, hade han kanske stannat upp i beundran. Kanske låtit blicken dröja vid linjerna i hennes kropp, vid hårets bleka kaskad, vid hur ljuset från kristallerna spelade över hennes hud. Hon var vacker, farligt vacker, som ett svärd i viloläge, redo att blixtra till.

Men Izotar var inte längre en vanligt levande mörkera…[Read more]

Arand gäspade som om han just vaknat i en mjuk säng och inte i ett iskallt landskap.

“Mm. Precis som hemma i Karm…” mumlade han torrt och drog manteln tätare över axlarna. “Fast hemma brukade man åtminstone få kaffe innan man blev nedhuggen av sina fiender.”

Arand lyfte blicken när Bodil satte sig bredvid dem, och såg på henne lite skeptisk…[Read more]

Han såg sig omkring som om han glömt varför han ens befann sig där, innan blicken föll på Rushla.

“Kaelred, sade du? Mmmh. Mmmhmm. En svår dörr, den gillar inte att samarbeta. För mycket attityd i den, för lite förnuft. Men!” Han lyfte pekfingret som om han höll i en osynlig fjäder. “Det kan gå, absolut. Bara inte… exakt. Inte raka vägen.”…[Read more]