Elbereth lite omedvetet förde en hand till sin panna för att känna efter rynkor, medan hon samtidigt log och behandlade det hennes vän hade sagt som ett skämt. Hon oroade sig väl inte för mycket? Det var väl ändå en rimlig andel oroande hon gjorde, med tanke på världens tillstånd. “Får jag rynkor är det säkerligen någonting som våra druider kan åtgärda.” Flinade hon.
Hon gladdes åt att Alethir sedan anslöt sig till dem och skrattade till när Alethir som svar på Ninus kommentar om att hon såg ut som ett barn rufsade henne i håret. “Dig går det säkerligen inte att tröttna på, Ninurith. Jag ser fram emot att höra om dina resor senare idag.” Han log varmt åt henne och klättrade sedan upp på plattformen för att hjälpa Elbereth med de högre stegen, då hon hade lite svårare att röra på sig. De stod snart i mitten av en plattform i mitten av staden, i mitten av en enorm folksamling som samlats och var ivriga på vad som skulle sägas. På plattformen stod några av Elbereths rådsmedlemmar och hon valde att ignorera det, även om hon inte bjudit in dem. Om de ville göra sig själva relevanta och associera sig med henne så här blint, så skulle hon inte klaga. Hon nickade åt dem och de åt henne, deras oro och förvirring tydlig, då de inte verkade ha någon aning om varför hon skulle tala inför folket.
Elbereth ställde sig på mitten av plattformen och folkmassan runtomkring dem började tystna. Hon vred sig sedan lite mot Ninurith med ett leende och böjde sig en aning för att med en tyst röst viska till sin vän. “Sista chansen för dig att få mig att ångra mig nu.” Hon inväntade ett eventuellt svar från Ninurith innan hon återtog sin formella hållning, slöt sina händer om sin runda mage och tog ett djupt andetag.
“Jasså? Vilka individer här är mer intressanta än dig?” Hon log utmanande, men var också nyfiken på hur Toku skulle förhålla sig till frågan. Hon reste sig upp helt, sträckte på sig, plockade upp sin stav och snurrade den lite elegant innan hon vilade den mot hennes axel och vände sedan blicken i riktningen mot kejsarens kammare, även om den inte var inom synhåll härifrån.
“Jag sträckte mina vingar och flög hit, faktiskt. Jag hoppades träffa kejsaren så som varit planerat mellan hans bud och vårt, men han har varit otillgänglig sedan jag kom hit. Jag börjar nästan tro att allt bara var på skoj och det egentligen inte finns ett möte.” Hon såg tillbaka mot Toku och mötte hennes blick. “Som munk borde jag såklart vara tålmodig så som jag har blivit lärd, men det finns en ärlig skillnad mellan att bida sin tid och slösa på den.” Hon flinade till, men släppte sedan ut en suck.
“Så nu roar jag mig med kejsarens exotiska burfåglar.” Hon sänkte staven sin och petade Toku försiktigt i axeln.
“Värre finns det,” Svarade Bodil ärligt, med tankarna riktade mot Hillevi, och ryckte lite på axlarna. “Turin har inte alltid haft alla hästar hemma, men det har nog mer fungerat till er fördel. Vid fullt medvetande eller inte har han alltid varit en damm som hindrat den flodvåg många bland oss önskar. Turin drivs av en tro på ödet, Gudarnas vilja och arvsrätt, men det finns andra bland oss som motiveras uteslutande av deras hat mot din familj.” Hon stannade upp lite, konstant noggrann med sina ordval och formuleringar, hennes ton och takt lugn och försiktig. “Vissa skulle inte tveka med att göra mot er vad du och dina gjort mot många av våra den senaste tiden.” Hon log beklagande åt Maeve.
“Hedern är dock riskabelt av dig att hoppas på, jag skulle nästan göra mig beredd på att dö här om jag var dig, under eller efter kampen mot Turin, just på grund av den heder vi bär. Bland många här skulle hämnd för lemlästande familjemedlemmar och slaktade byar vara den hederliga saken att göra. Många betraktar din dispyt med Turin som separat från deras rätt till ditt liv. Om han faller död, kommer de fortfarande se på din skuld till dem som obetald.” Hon klappade dock Maeve på axeln.
“Men jag gillar din optimism.” Hon log brett åt henne. Hennes blick fastnade för ett ögonblick på figuren i huva som verkade bevaka dem, och fastän hon blev nyfiken valde hon att inte ägna för mycket tankar på vem han kunde vara. Hon antog dock att han var någon av Hillevis följare, de blev hon aldrig av med som det kändes. Av god anledning tvivlade kvinnan på Bodils lojalitet, då Bodil aldrig riktigt visat någon form av förtjusning över Hillevi.
Det fanns mycket Yian hade kunnat säga under tiden de gjorde sig i ordning, men hon valde att tiga och mot sin uppfostran lät kvinnan bära allting, någonting hon abolut skulle bearbeta under resans gång så att hon fick hjälpa till. Yian såg till att tacka alla varje chans hon fick, både för all mat, men också för att de fanns där överhuvudtaget. Hon kände en stor tacksamhet skölja över henne när hon hörde folket göra sig i ordning för att rusa till hennes bys försvar. Själv kände hon ingen skam för att hon inte var en del av det räddningsuppdraget, för hon kunde inget göra för att rädda dem. Däremot var hon bra på att prata och om någon behövde prata med Masei, fanns det kanske få om ens någon enda från hennes by mer lämpad än henne.
Yian gick med blicken i marken när de slutligen lämnade kulten och dröjde lite innan hon väl vände blicken mot Nuwa. Hon klistrade på sig ett leende och band sin skrivbok i en rem som hängde från midjan hennes, så att hon slapp hålla i boken hela tiden. “Ilska,” Började hon. Hon ville egentligen inte prata om det så snart efter att det hade hänt, men hon kände samtidigt som att hon var i skuld till Nuwa. Hennes röst var försiktig. “Ilska och glädje, skulle jag säga. Det fanns en vrede i hur orkerna slogs, men också en glädje. Deras rörelser, deras övervåld var ilsket men de verkade ha kul. De skrattade och jublade när de band händerna på mina vänner och släpade iväg dem. De strider jag såg var snabbt över, men inte bara för att min by inte var krigare, utan även för att dessa orker var många till antalet. De tvekade inte med att anfalla flera mot en.” Hederslöst hade hon först tänkt, men hade bearbetat de tankarna och undrade om det fanns någon plats för heder i en kamp om ens egna liv.
“Jag tror mig ha sett deras ledare också, men … det var någonting fel på henne. Hon var inte ut som de andra. Ingen ilska, inget skratt, hon verkade nästan sakna engagemang. Hon var längre än de andra orkerna, men blek, vit nästan. Om inte för hennes skador hade jag nog trott mig se en vålnad, inte kött och blod. Min bror …” Hon tvekade lite innan hon fortsatte, men behöll sitt leende. “Han träffade henne med en pil, han är en utmärkt jägare … Men det det verkade inte ens göra ont. Hon bara pekade mot honom och hennes krigare … rusade omkull honom. Han fördes inför henne och jag fruktade det värsta så som hade hänt med flera andra, men de bara band och bar bort honom.” Hon bearbetade fortfarande allt hon såg. Hon hade ett sinne för detaljer, även när hon var som mest distraherad och skulle säkerligen komma ihåg fler och fler saker desto längre tid som gick och hon fick chansen att smälta allting, men nu brann känslorna heta och tankarna snurrade. Dock gick det inte att höra på henne, som lät ganska låg och lugn, nästan helt utan känslor, jämfört med alla andra gånger hon pratat.
“Jag har mina brister, en hel del av dem,” Började hon och lade en hand på Sarethnas hand när hon blev klappad på sin axel, och höll den mindre handen ömt. “Men min känsla kan vi oftast räkna med. Inte ens prästerna Nenya räddade mig från hade jag fel i min känsla om. De VAR präster, de tjänade ljuset och de trodde säkerligen att de hjälpte mig. Jag räknade bara inte med att våld var hur de planerade att hjälpa mig.” Hon flinade till och rullade på ena axeln så att den knakade till.
“Min magkänsla säger att det är Iseron vi behöver resa till, Hannadon känns fel. Men är det inte i Iserion får vi helt enkelt resa till Hannadon efteråt.” Hon släppte sin mors hand och såg upp mot skyn, ett leende klart på hennes läppar och hon slöt sina ögon.
“Mor-och-dotter tid låter underbart. Det ska bli kul att höra om alla saker du varit med om sedan vi sågs sist, om några alls. Jag vill minnas att livet vi levde tillsammans var ett ganska långsamt sådant.” Hon hånlog och sänkte sedan huvudet och vände det i riktningen mot Iserion, långt långt i fjärran från där de var. Det skulle bli en lång, tråkig och monoton resa trots sällskapet, men en hon behövde ta. Nenya hade räddat henne från dödens kant i den där källaren, så nu hade Ambrosina en chans att återgälda det … utan att ansluta sig till Ayperos, något hon nu insåg att inte hade varit så populärt hos hennes mor.
Yian studerade, i princip stirrade på Nuwa under deras möte och så snart det var dags att skiljas från ledaren så böjde hon sitt huvud av respekt och skyndade sig sedan efter Nuwa. Yian var inte en krigare, inga av hennes styrkor låg i någonting användbart för strid, men om det var någonting hon kunde, så var det människor. Hon kunde spendera timmar om dagen på att bara observera sin by, sitta och titta ut genom fönstret när säsongerna inte krävde hennes fulla uppmärksamhet på fälten eller bland husen med renovationer, eller hennes stöd i sociala eller ekonomiska frågor. Självklart krävdes det inte en livstid av noga observationer av sociala möten för att förstå att Nuwa hellre hade gått ut i strid med de andra än att eskortera Yian till Masei, men erfarenheterna kom till nytta på så sätt att Nuwas känslor kring ledaren inte var helt dolda. Nuwa bar känslorna väl, men hennes andning, hennes blick, egentligen allt hon sa och inte sa, det ledde Yian till vissa slutsatser. Hur korrekt hon var i dessa kunde endast tid avslöja.
“Inget té, tack. Endast resans syfte kan skänka mig lugn, så jag ser oss gärna till fots så snart som möjligt.” Hon såg sig om i sovsalen och den kändes lite sorglig. Hon ville såklart inte döma eller anta för mycket om den här gruppen, men från att se hur de levde de som sov i vad hon antog var även Nuwas sovrum, det fick Yian att vilja tycka synd om kvinnan. Visst levde folk trångt i vissa av hemmen i hennes by också, men det var ett val. Yian fick en känsla av att det här levnadssättet inte hade fattats autonomiskt av de som bodde i det här rummet. Hon hade gärna sett hur ledaren levde, om de hade haft tid. Likadant? Hon hade sina tvivel.
“Om det finns någonting jag kan hjälpa dig bära, säg gärna till. Jag har inte din styrka, men lite kan jag nog bidra med.” Hon följde lydigt när de gick till köket och var redo att ta emot vad än Nuwa ville packa med.
“Tack för att du finner dig i det här uppdraget. Jag förstår att du hellre hade rest till min by, men för vad det är värt så räddar du åtminstone mitt liv. En enda rövare skulle vara slutet på mig.” Hennes röst var försiktig, hon ville inte provocera sin beskyddare, men hon ville inte heller låta kvinnan gå ovetande om hur tacksam Yian var och hur mycket det betydde för henne.
Ledaren hann inte mer än att släppa hennes hand så gick hon ner på knä och föll in i en djup bugning så låg att hennes panna tog i marken. “Prisad vare Sei!” kläckte hon ur sig instinktivt fastän hon sedan länge slutat ägna tid åt att hylla skaparen, något som hon trodde låg bakom henne. Hon var för smart för tro och vördnad av en allsmäktig skapare … eller? Hon höjde blicken när Nuwa nämndes och reste sig hastigt för att möta kvinnan artigt och borstande bort det smuts som nu klädde hennes knän, panna och händer.
“Självklart gör jag det, vad som helst! Jag gör var som helst, bara ni hjälper mina vänner och familj med allt ni kan!” Hon kände plötsligt hur tom hennes hand var och började söka efter sin bok. Hon hittade den på marken och dök snabbt ner efter den för att plocka upp och hålla mot bröstet sitt medan hon sedan vände sig mot Nuwa. Hade någon lyckats läsa från boken hade man kanske hunnit läsa en gnutta poesi, eller få en blick av en skiss av natur eller djur. Det var egentligen ingenting hemligt, men Yian skämdes, då bokens innehåll var hennes innersta känslor och tankar.
“Jag kan inte slåss är jag rädd, jag vet inte vad jag kan göra om rövare eller orker hittar oss på vägen. Kan du slåss, fröken Nuwa?” Frågade hon artigt. Hon var lite skrämd av idén att resa hela vägen till kejsaren, så långt hade hon aldrig rest tidigare, och hon var även rädd att ens träffa kejsaren om hon skulle få göra det, men kanske mest rädd av allt var hon att stöta på faror längst vägen. Om hon inte kunde prata dem till flykt, kunde hon inte stoppa ens en enda rövare, det var hon säker på.
“När ger vi oss av? Omgående? Jag har ingen proviant.” Hon mötte aldrig Nuwas, eller för den delen ens ledarens blick. Hon såg alltid till att låsa blicken på deras fötter, eller axlar, eller någon annanstans än deras ögon. Hon kände sig liten i deras närvaro, dessa osjälviska hjältar som inte ens kände henne men rusade till hennes folks räddning.
“Du ser inte nöjd ut,” Hon lutade sitt huvud åt sidan och studerade Toku. “Du har ett vackert skratt, men du har knappast sett nöjd ut de gånger jag sett dig.” Ni-hin log och rullade med sina tummar bakom ryggen sin medan hon vände sig och såg sig omkring. Hon var tyst en stund, men riktade sedan en menande blick mot Toku.
“Jag har alltid föreställt mig boenden i palats som vackra fåglar i en vacker bur. Deras sång, deras glänsande fjädrar, deras fridfulla livsrytm, det är allt värdigt av beundran. Öppnar man buren stannar många av dem kvar, eller kommer tillbaka.” Hon stannade upp bara för ett ögonblick. “De gör det dock inte för att det är det de verkligen behöver eller vill, utan för att de är trygga där. Buren är ett skydd. Burens mästare kommer med mat. Burens väggar stoppar rovdjur. De får sina fjädrar vårdade. De har all tid i världen att öva på deras sång …” Hon gav ut en lättad suck. “Det är lätt att vara en burfågel.” Hon behöll sitt leende och vände sig mot Toku helt, och såg henne i ögonen.
“Det kanske inte passar in på dig, men jag tror att många hör hemma i beskrivningen. För dig kanske det bara är sällskapet som besvärar. Vilken tur att du nu har mig.” Ni-hin flinade.
“Och jag kommer tänka på det länge till.” Beklagade Elbereth med ett tvingat leende, då ämnet knappast var ett roande ett. Hon hälsade på de många som de passerade och fastän hon inte kunde urskilja vad som sades, kunde hon höra att de skvallrade, gissade och viskade om henne och säkerligen Ninurith. Vad märkligt det inte måste ha varit för dem att ta del av så många svängar samtidigt, dels att Elbereth nu var frisk, men också att hennes resande vän var tillbaka och vid hennes sida, och kort efter få höra att Elbereth hade någonting viktigt att prata med Nela’thaënas folk om. Säkerligen pågick vadslagningar, förhoppningar och rädslor bland allt folk, men att stå så här vid kanten av hennes stora avslöjande gav henne lite av ett rus, hon kände en uppspelthet kring deras gissande och inför sitt stora tal. Det jobbiga var dock … exakt vad skulle hon säga?
“Snart får vi se hur bra jag kommer ihåg hur man pratar inför folk. Jag har varit isolerad längre än vissa av dessa har varit vid liv.” Hon mötte ett ungt barn med blicken och gav henne ett stort leende, något barnet mötte gladeligen, nöjet från att ha blivit sedd av timmens alv tydligt i barnets ögon, även om hon troligtvis inte hade någon aning om vem Elbereth egentligen var och särskilt inte vad hon var på väg att säga.
“Elbereth. Ninurith.” Alethir klev ut från folket och började gå bredvid Ninu, vilket placerade Ninu mellan de två långa alverna. Alethir bar sin vanliga vita skjorta, fläckfri som alltid, ett par enkla byxor och en svart kappa. “Länge sedan sist, Ninurith. Vilket läge att komma tillbaka till.” Han log åt henne och åt hans vän bortom henne, för att sedan vända blicken framåt och mot de som stannade upp för att betrakta trion. “Det är alltid värmande att se Elbereth glad och aldrig är hon lyckligare än när du är här.” Elbereth log åt honom efter hans fina ord och sedan ändå bredare åt Ninu. Alethir var alltid svår att läsa, Elbereth visste inte om han tyckte om Ninu eller inte, men han var sällan en som dolde sina sanna känslor om han inte tyckte om någon, så det var väl ett bra nog betyg?
“Ni-hin. Jag är inte din dam. Jag hör inte ens till kejsarens manskap.” Hon erbjöd kvinnan ett leende medans hon såg henne rätt in i ögonen. “Tack för min omtanke? Du har inte gett mig en chans att vara omtänksam.” Hon flinade och släppte taget om kvinnan för att istället knyta händerna sina bakom sin rygg, lutade sitt huvud åt sidan och höll blicken låst med Tokus. “Om det lilla jag gjort här är grund för att anses omtänksam, då behöver vi bygga ut lite på den grunden. Du ska inte vara tacksam för att någon gör det minsta möjliga för dig.” Hon reste sig upp och såg ner mot kvinnan.
“Tacksam kan du vara när jag väl har hjälpt dig. Så var så vänlig och ge mig en chans att vara omtänksam, Toku. Varför vet du inte om du är okej?”
Elbereth log åt sin vän, såklart lite förvånad över motargumentet, men det var inte ett argument hon inte haft i sitt egna huvud många gånger om. “Skulle demoner komma min väg och vädja fred, skulle jag inte neka dem samma tid för samtal som jag hade gett någon annan.” Hon placerade sin hand över sin väns och höll den ömt. “Men vi har inte att göra med välmenande demoner. Hur många dog i Loradon? Och det handlar inte ens om bara Ayperos. Lloth skickade mördare till Ayperos bröllop. Världen makter är i rörelse och om vi är passiva och låter världens mörkaste krafter skapa för mycket rörelseenergi, ja då spelar det nog ingen roll hur mäktig vår armé är. Jag liksom dig vill tro att inte ens demoner är bortom godhet, men vi behöver acceptera att det som hände Loradon kan hända oss. Eller någon annan.”
Hon höll sin väns hand lite hårdare när dörrarna öppnades och de klev ut i det öppna. “Jag vill inte låta tråkigt dogmatisk, men skillnaden på änglar och demoner är vad vi gör den. Vi är deras arv. Träffar vi en ängel kan vi utreda de praktiska skillnaderna mellan Lloth, Ayperos och vilka än vi skulle träffa på, men tills den dagen kommer behöver vi vara det änglarna borde vara. Jag säger inte att vi ska dra våra svärd och storma Ayperos. Vad jag säger är att vi måste vara beredda på att göra det.” Hon släppte ut en suck men höll sin väns hand när de gick. “Snälla tro inte att jag är avfärdande av dina ord, jag hör dem och känner med dig och det du precis sa kommer eka hos mig en lång tid framåt, men att inte anta att vi har sann ondska i den här världen, att inte anta att demonerna i rörelse är en fara för oss alla, kan innebära vårat slut. Om jag har fel, är ingen lyckligare än jag.” Hon log igen åt sin vän.
“Involverad som ett offer, ja. Hon blev tagen, men jag vet inte av vem. De var någonting gammalt, men från rakt under näsan på Ayperos. Jag tror det var därför han blev så upprörd.” Hon väntade en kort stund, funderande. Troligtvis pratade hon betydligt långsammare än hennes mor hade önskat, och pausade lite väl länge mellan vissa ord och meningar. “Okej inte direkt under näsan, men nästan. I det öppna åtminstone. Vips, borta!” Ambrosina gestikulerade sedan upp mot skyn. “När ni kom och började trampa på mig försökte jag se vart de tog vägen. Stjärnorna ovanför Nenya verkar peka mot Iserion, men jag skulle behöva vara där för att veta mer precist. Har vi otur däremot har jag fel och det är Ayperos magi som leder oss dit, inte vem än det var som tog kusinen.” Hon ryckte med axlarna. Hon sänkte sedan blicken mot Sarethna och log åt henne.
“Jag är rätt så säker dock! Det borde vara Iserion.” Hon klev närmare sin mor. “Jag visste inte att min kusin var så viktig för dig. Jag menar, jag visste att hon nog tycker väldigt mycket om dig, men tvärt om? Jag borde kanske se över min kost, jag har börjat glömma saker.” Hon flinade för sig själv och placerade en hand på sin mors axel.
“Vad gör vi nu? Jag är redo att lära mig.” Hon sträckte lite på sig, vred lite på kroppen sin så att lederna knakade till, släppte ut ett bekvämt suckande och knöt sedan sina händer bakom ryggen sin.
“Ja i deras försök att skydda sig från hot, skyddar sig våra ledare även från allt annat. Det kan inte vara lätt att regera över ett folk du aldrig tar dig chansen att lära känna.” Hon skiftade sig lite närmare Toku och log varmt åt henne. Hon placerade djärvt båda sina händer på Tokus kinder och riktade blicken mot Ni-hin. Fastän hon log åt henne fanns det en viss allvarsamhet också i Ni-hins ögon.
“Är du okej, vad du än heter?” Hon visste inte vilken plats Toku hade i kejsarens liv, men hon hade sett vakterna, hon hade lyssnat på rykten, hon hade sett andras blickar. Vem Toku än var, var hon inte en omfamnad boende inom palatset.
“Vilka,” Fnös hon till, inte oartigt, men förvirrat, osäker på vad hennes olika insikter betydde. “Inte vem.” Hon torkade av jorden hon fick på sina händer på sin kappa och förde handen sedan genom året sitt under luvan. “Fast också vem. Skadan orsakades av honom, men det var inte han som tog kusinen, jag är rätt så säker på att de älskar varandra. Vem som tog henne har jag inte ännu listat ut. Någonting väldigt gammalt.” Hon såg upp mot skyn och slickade sina fingrar rena från det som var kvar av jorden de varit nedgrävda i. “Antingen behöver vi gå till Iserion, eller så behöver vi gå till Hannadon. Eller någon helt annanstans, om tecknen är fel. Stjärnorna flyttar på sig över tid och det var gammal magi.” Hon fnös till igen och såg sin mor i ögonen.
“Bättre än så vet jag inte om jag kan svara. Jag vet knappt hur jag vet det jag vet, mycket av min magi är på lån.” Hon ryckte på axlarna och log sitt vanliga trötta leende, med hennes tunga ögon. “Ayperos vet jag dock att han är ansvarig för skadorna, för det krävs ingen magi för att veta vad man ser med sina egna ögon,” Hon ägnade sig åt några tankar, innan hon fortsatte. “För det mesta.” Hon lutade sig då närmare sin mor och talade med lite lägre röst.
“Vad är planen? Ska vi söka reda på Ayperos, eller kusinen?”
Kvällen och natten var spända, Bodil hade satt sig som en vägg mellan sin stam och Maeve när de vistades bland resten i långhuset, under tiden de drack och åt. Bodil var inte orolig för att hennes stam skulle göra någonting i motsats till Bodils önskemål, men hon kände ändå att det var viktigt att skicka signalen att Maeve befann sig under hennes beskydd, oförtjänt som det må ha varit enligt många i rummet. Det fanns några som hade förlorat familj som följd av Maeves många slag genom Kaldrland.
När natten föll höll Bodil sitt löfte och Maeve sov i Bodils privata rum, i hennes säng. Bodil sov i sin stora stol i långhusets mittpunkt, men det var inte många minuters sömn som hon faktiskt hämtade den natten. Den tid som hon inte spenderade stirrande på dörren som ledde in till rummet där Maeve var, spenderades reflekterande över det som Maeve hade sagt. Vilken röra.
Att Turin var Kaldrlands framtida ledare, eller åtminstone om han var lämpad för det, rådde det gott om tvivel inom Bodil kring. Hur många oskyldiga i denna värld har inte dött från rättfärdiga krig och rättmätiga ledare, särskilt sådana valda av en högre makt? Samtidigt gick det inte att motivera en anslutning till en faktion med så mycket blod på sina händer, blod från familj och vänner, oavsett hur rättfärdigat och begripligt det kan ha varit från fienden att dessa familjemedlemmar och vänner inte längre levde. Hade inte Bodil utan tvekan dödat någon som försökte döda henne? Det var svårare för Bodil att försvara Maeves blodtörst, och den skam och förnedring Maeves många slag hade orsakat många som såg till Bodil för svar och ledarskap.
Hela natten snurrade tankarna och Bodil genom matematik, filosofi och strategi försökte lista ut vad det bästa för hennes älskade Frejdal skulle vara. Hon ville inte ägna för många tankar åt att överge Turin, då det var både utifrån hämnd för de som förlorats och utifrån rädsla för de hot som Turin antytt under deras olika möten där Bodil ursprungligen viktade sina alternativ. Kunde hon räkna med att Frejdal skulle gå säkert om hon vände ryggen åt Turin, även med Frostheims beskydd? Kunde hon räkna med att hennes stam ens skulle vilja ha det beskyddet? Kanske om det kom med Maeves huvud separerat från sin kropp. Fanns det något sätt där Frejdal kunde dra sig ur sitt förbund med Turin Hrafn, låta bli ett nytt förbund med Maeves familj, och överleva? Någonstans bland dessa tankar och de idéer, strategier och alternativ som de väckte till liv, somnade Bodil.
–
Någon gång efter gryningen när staden hade börjat vakna följde Bodil med Maeve på en promenad genom Ranheim. Hon förstod såklart att det fanns ställen de inte kunde gå till, personer de inte borde träffa, men för det mesta lät hon Maeve styra. Fastän Bodils närvaro höll de flesta borta, fanns det ändå orsak till att önska eskort åt duon, så i närheten gick det även att sikta några av Bodils krigare. Mot deras önskemål var de inte nära nog för att rädda Bodil om Maeve beslutade sig för att Bodil förtjänade skador, men Bodil var inte orolig för det. Maeve skulle inte riskera sin chans att ta ut Turin bara för att dräpa Bodil, som än så länge inte gjort henne något ont.
De passerade Hillevi, Turins högra hand, under promenaden och det mötet även om det bara var blickar som möttes hade varit kallare än den kyligaste natten i mannaminnet. Åtminstone från Hillevi. Om Hillevi och Maeve hade träffats på slagfältet innan visste inte Bodil, men hon visste att Hillevis far och bröder dräptes när Kung Iki störtades. Genom död, förstörelse och kidnappningar var Hillevi ansvarig för ingen liten andel av orsakerna till att kriget pågått så länge som det gjort. Hon ville även minnas att det sades att Hillevi låg bakom Maeves mors kidnappning. När Turin var som djupast i sin galenskap dirigerade Hillevi i stort Svartfåglarna. Nu när Turin var tillbaka till sina sinnes fulla bruk, om man kunde kalla det så, hade hon klivit tillbaka och var föga mer än en befälhavare och arkitekt. Men utöver det också en människa Bodil inte hade någon respekt för, även om bara en bråkdel av ryktena och historierna var sanna. Någon heder gick det knappt att hitta hos den människan.
Snart nog anlände de vid Ranheims mitt och en stor urholkning i trä av Rans avbild. Bodil betraktade den och vände sig sedan till Maeve, hennes händer slutna bakom ryggen sin, ett milt leende på läpparna.
“Vad händer om du dräper honom? Säg att du får din strid, säg att du besegrar honom, vad händer då?”
“Ja.” Svarade Elbereth enkelt och log åt Ninu. “Jag skulle inte beskriva det så enkelt och det skulle inte vara min önskade strategi, men det är inte bortom möjligheterna. Posera åt dig själv att det är ett av alternativen, att vi har att göra med demoner, att de lever i vår värld just nu och att de är av en tillräcklig skala för att motivera ett krig …” Hon rätade till sin klädsel och lämnade kammaren bredvid sin vän, med en av hennes tjänare några steg bakom henne.
“Om ett av alternativen är att starta krig med demonerna, då betyder det att våra andra alternativ är att skapa fred med demonerna, ignorera demonerna eller låta någon annan kriga mot dem och erbjuda resurser som stöd, vara passiva deltagare i ett krig.” Hon placerade en hand på Ninus axel och skakade på huvudet. “Krig får inte bli anledningen att jag utnämns drottning, men blir jag krönt så får det inte råda något tvivel bland vårt folk om vart jag står i frågan. Vi ser vår världs förintelse i rörelse framför oss och naivt anser våra ledare att om vi är passiva kommer vi även den här gången komma undan. Vi har kanske världens mäktigaste samlade armé, och med den medföljer ett ansvar. Kaldrland dödar sina egna. Karm haltar från ett nyligt krig. Iselem har insjuknat i galenskap. Orkerna har inte varit samlade sedan jag var ung. Vad kvarstår? Kaelred? Det ryktas om drakar, men hur mäter de sig mot demoner?” Hon suckade.
“Det här är inte saker du inte redan vet. Förlåt. Jag blir frustrerad, det är allt.” Hon strök en hand över sin stora mage medan de anlände i den stora salen som de korsade för att snart lämna byggnaden. “För mycket står på spel. Vi har inte råd att förlita oss på tur och andra raser något mer.” Hon log sedan mot Ninu.
“Några tips inför mitt tal till mina bättre och alla de som vi i rådet tjänar?” Hon var lite nervös nu, trots övertygelsen hon kände över sitt beslut.
“Saker går lite slösaktigt till här, ja det kan jag nog hålla med om ibland. Lite annorlunda från livet i bergen.” Hon lät sig falla ner från staven och landade försiktigt på sina fötter framför Toku. “Någon dam är jag dock inte. Det reserverar jag till politikerna och de rika.” Hon flinade och höjde sin stav för att med dess spets ömt skjuta undan lite hår från Tokus ansikte och försökte se henne rakt in i ögonen.
“Mitt namn är Ni-hin. Det var meningen att jag skulle träffa kejsaren för en tid sedan, men han har varit lite otillgänglig ett tag nu. Det kanske har att göra med de där plågoljuden från inom Masei.” Hon gick ner på huk och lade staven bredvid sig, ett roat uttryck på ansiktet hennes medan hon försökte hålla Tokus blick. “Det kanske har att göra med Solfalkarna,” Viskade hon. “Vakterna är ohyfsat tystlåtna om ämnet, så det är svårt att avgöra vad kejsaren faktiskt tänker. Jag hör mest tjänarna viska om det, och då oftast rykten. Det kanske inte ens är Solfalkarna.” Hon ryckte på axlarna. “Vad skulle de tjäna på detta? Folket lär vända sig mot dem före de vänder sig mot kejsaren.”
Elbereth log åt henne. “De är gåvor för det mesta. Vissa har jag haft gjorda för särskilda evenemang, men över åren har många haft för vana att tacka mig med uttryck från deras kultur. Av någon anledning har uppfattningen bildats att jag tycker om kläder.” Hon ryckte lite på axlarna och flinade för sig själv när hon kände på en av klänningarna ömt, hennes fingrar gnuggande mot det sällsynta och bekväma tyget på en klänning hon aldrig skulle bära, men tyckte om hur den kändes och såg ut. Det där vandringsfolket i Iselem kunde göra klänningar, mycket väl, men de var inte lämpade för alvernas skogsklimat och kultur.
På vägen ut från sitt hem hade hon en lite mer allvarsam blick och såg mot sin vän. “Alethirs jobb är nog det enklaste. Jag oroar mig inte för väpnade attentat, där klarar jag mig. Det är hot inifrån jag oroar mig som mest för. Inte ens en av världens skickligaste kombatanter kan rädda mig från ett förgiftat äpple. Vinningen är värd risken dock.” Hon strök en hand över sin mage och log för sig själv.
“Om jag ens blir drottning, kommer jag göra allt i min makt för att säkra framtiden för nästa generation. Vilket slags liv kan hen vänta sig växa upp i om demoner, iselemska fanatiker, orkiska krigsherrar och annat galenskap får plantera sina rötter i vår värld? Vårt folk komer från änglarna och det är dags att vi beter oss därefter.”
Klaus hälsade glatt på alla brinker som kom upp till honom och snart nog kände han hur Naróf indikerade mot Eddy. Många andra nuddade även de hans sinne, men innan deras resor var färdiga och han kunde planera sin rutt hade han gott om tid att fokusera på det som var närmast. Trots allt var ingenting viktigare än varje individ han träffade.
“Eddy!” Utropade han och klev förbi några av brinkerna han hade hälsat på för att ställa sig framför henne. “Jag ser att du har kortat håret!” Han log brett åt henne och tog en av hennes händer inom hans båda mycket större händer, vilket slöt om hennes helt. När han sedan tog undan händerna låg en liten musiklåda i vackert trä kvar i hennes hand.
“Berätta om året! Hur har ditt år varit? Har du koll på världen? Vad ger jag mig ut i?” Han log åt henne medan han placerade en arm över hennes axel och började gå mot släden med henne. Han skickade samtidigt signaler till Naróf att se vad han kunde få reda på. De var inte ovana med svåra tider, krig och hemskheter, men den senaste tiden i Talanrien hade varit särskilt ojämn. Hela världen kunde vara förändrad och det var alltid svårt för spanare att lista ut detta på egen hand.
Ambrosina höll om sin mor så längre som det tilläts och log under tiden. När de var färdiga sträckte hon sig igen och det lät från henne som om varje led knakade till, vilket fick henne att skratta till från hur behagligt det kändes. När hon sträckte sig blev det tydligt hur lång och smal hon var, en oproportionerlig syn som var lätt att glömma när hon sedan sjunk ner i sin hukade ställning igen. Hon placerade dock en hand på hennes mors axel, ett svagt flin på hennes läppar.
“Jag betvivlar inte din förmåga att spåra, mor, jag menar med det jag sa att jag skulle föredra det om du inte ens försöker. Du kommer inte gilla det du hittar.” Hon lade tidigare märke till hur hennes mor hade sett på henne och hon började lite omedvetet borsta bort jord och smuts lite bättre från sin klädsel och utan att inse vad hon gjorde hade hon snart även börjat räta till sin klädsel. Smuts och oredighet var trots allt inte okej.
“Jag vet mycket om det här, jag såg det hända, men jag saknar lite information som jag inte riktigt får grepp om.” Hon kliade sig på huvudet under luvan sin och såg sig omkring med långsamma rörelser. “Det är min gåta att lösa dock. Jag behöver inte dig, mor, inte för att spåra och inte för att rädda.” Någonting barnsligt tog form inom henne och någon slags iver att bevisa sig själv för hennes mor väcktes till liv. Hon kom på sig själv nära på att försäga sig dock. “Inte för att det nödvändigtvis finns någon att rädda. Överanalysera inte det jag säger, jag är konstig.” Hon log för sig själv och placerade en hand mot en av trädrötterna i deras närhet, och ömt strök den längst roten fram och tillbaka, låtsande att hon gjorde någon slags naturmagi, så väl som hoppades att något magiskt skulle hända.