Helga hade inte lagt märke till vem det var först, men under sin väntan på betjäning så tillät hon sig granska personen några steg bort. Alva. Hon vandrade med blicken sedan till baren framför Alva och anmärkte på det snart tomma glaset och därefter flaskan som hade blivit lämnad inom räckvidd för henne. Helga tog ett djupt andetag, lät det förflutna sjunka till botten av hennes känslor och förflyttade sig till Alvas sida, svaga signaler om ett leende på Helgas ansikte.
“Jag orkar inte med dina sanningars sanning ikväll, Alva. Kan vi spara ilskan till imorgon så tömmer jag gärna flaskan med dig.” Hon nickade mot flaskan och tog ett glas någon tidigare gäst lämnat på bordet hon passerade för att komma närmare Alva och vädjade med handen om att hon skulle skicka flaskan, medan hon placerade glaset framför sin plats.
Hon satte sig ned intill sin gamla vän, tog av sig västen sin med tydlig tacksamhet, svettens klibbiga hinna mellan skjortan och västen en tydlig markering att Helga tog av sig den på tok för sällan. Men med besättningen hon delade båt med gick det inte att vara för säker. Man borde kunna lita på sina skeppskamrater, men inte Helga, inte dessa. Så hon levde med förstärkt läder över bröst och mage på sig.
En tacksam suck, en fuktig blus och ett högt duns från att ha släppt västen på golven intill sig senare så kunde Helga faktiskt le åt sin gamla vän. “Tung dag?” Frågade hon och nickade mot förklädet som Alva bar på. Det kändes tryggt att anta att stress var orsaken att Alva skulle glömma förklädet på när hon lämnade köket.
Att de inte möttes på värdshuset Alva jobbade på senast Helga var i land, var något hon valde att inte kommentera.
“Svårt. Att. Få. Ord. Rätt. När. Delar. Av. Mun. Saknas.” Eir skrattade till ett märkligt, luftigt skratt. Det gick att se att hen log, men det var svårare att upptäcka än som människa. “Troligtvis. Ägg. Aldrig. Impregnerats.” Eir ryckte lite på axlarna och såg ner mot Joij när hon kom närmare kroppen och lutade sig mot armen. Eir lade en av sina armar om henne, men var noga med att klon inte var en del av det.
“Finns. Svärmar. Hemma. I. Fae. Aldrig. Min. Grej. Det. Samhälle. Inte. Min. Grej. Bara. En. Eir. Här. Vilket. Är. Bra.” Hen spändes till överraskat när Joij försökte smaka på henom eller vad hon tänkte och Eir skrattade. “Inte. Ont. Inte. Känslig. Men. Känner. Och. Joij. Känns. Bra.” Eir såg tacksamt mot sin vän när hon plötsligt gick ner på knän igen och började slicka. Eir flåsade till och bestämde sig för att våga vara lite mer aktiv.
Så Eir lade båda sina armar bakom Joijs rygg och strök ömt längst den, följt av att ena armen och dess klo sänkte sig ännu längre ner. Även från stående ställning var armarna Eirs långa nog att de kunde nå ner till Joijs bakdel, och tentakeln längst ut på Eirs klo kunde därifrån söka sig till Joijs lilla grotta mellan benen och massera läpparna på utsidan.
Joijs tentakler mot Eir verkade vara någonting otroligt och helt annat. Vad än ämnet de lämnade efter sig var, så kändes det som om det gjorde Joij känsligare på punkterna där det berörde. Hen kände mer. Vilket fick hen att bli ändå blötare, mer rinning, en slags belöning åt Joij med sitt slickande.
Fastän Eir hade känt sig trygg med att visa sig för Joij så var det oundvikligt att hen också varit nervös. Hur förstående någon än var så kunde de inte klandras för att ha en negativ reaktion till det man såg när man såg på Eir i sitt rätta tillstånd. Så när Joij plötsligt började ge Eir sina komplimanger så kunde hen inte hindra en tår från att runna ned för ansiktet hens. Eir ryckte till när Joij först rörde vid henom, men kunde ganska snabbt slappna av och acceptera situationen.
Det kändes dock märkligt att bli slickad på helt plötsligt, Eir var inte säker på att någon någonsin slickat på henom i det här tillståndet. “Hane?” Undrade Eir försiktigt, med samma långsamma uttal som tidigare. Ord var svåra med den här munnen, utan läpparna, utrymmet för tungan kändes fel, hen var inte van med att prata så här. “Inte. Hur. Min. Art. Fungerar. Det. Styrs. Av. Samhällets. Behov.” Mer lyckades inte Eir säga innan Joij var på knän vid Eirs skrev.
Eir hade inte riktigt ansett sig själv på rätt humör innan, mest på grund av nervositeten, men hur Joij hade reagerat på alltihopa var otroligt upphetsande och Eir fungerade på samma sätt som så många andra varelser, och droppade om sitt könsorgan något rikligt. Särskilt från blotta tanken att någon ens ville röra vid henom i det här tillståndet. Att röra vid Eir människan förstod hen, Eir människan var gjord för att vara attraktiv. Men detta? Det var nära att Eir började ha det rinna ur ögonen lika mycket som från hens våta grotta.
Eir sänkte sin arm mot Joij för att röra vid hennes huvud, men tvekade då hen såg sin arm och drog tillbaka den lite. Dock höll hen klon nära nog Joijs huvud för att kunna nå hennes ansikte med tentakeln längst ut och lät tentakeln sedan stryka henne på kinden tacksamt.
Trots att det var tydligt att Joij uppskattade Eirs tillstånd däremot, så upplevde Eir sig nästan paralyserad, hen vågade knappt röra på sig av rädsla att någonting en gjorde skulle få Joij att ångra att hon vågade sig nära Eir just nu.
Eir ville belöna Joij för att hon uthärdat allt så länge som hon gjort och ville fortsätta göra det, detta genom att ta henne härifrån och bestiga henne, men samtidigt så ville Eir respektera faktumet att Joij faktiskt ansträngde sig, gjorde en uppoffring av genuint intresse. Det kändes respektlöst att bråka med henne om detta när hon visade sådant intresse att stanna kvar och faktiskt se. Eir log åt henne.
“Förutsatt att du inte springer ut härifrån skrikandes, så tar jag gärna för mig efteråt.” Eir flinade och böjde sig ner för att ge Joij en kyss, då Joij plötsligt började förändras. Eir tog ett kliv bakåt och studerade förändringarna imponerat, och skrattade till muntert åt resultatet. “Du är verkligen så otroligt imponerande, Joij! Och passar i det där!” Eir gjorde en gest med sin hand mot Joijs nya form och log stort. Hen klev fram till henne, förde en hand längst en av tentaklerna på huvudet nyfiket och lutade sedan in för att ge henne en kyss på läpparna. “Min tur, antar jag.” Eir log och tog några kliv bakåt för att få lite utrymme.
“Jag ber om ursäkt för den mentala bilden som kommer fastna i ditt huvud snart.” Eir erbjöd ett beklagande uttryck och tog ett djupt andetag. Det skulle inte bli en vacker syn, inte ens bara processen av att ta av sig huden. Hen började med att ta av sig tröjan och byxorna, vilket var svårare än man kunde tro med tanke på hur fuktigt det var här inne och hur svettig hen varit genom dagen. Men tillslut kom dem av och blottade Eirs bleka, men annars helt perfekta kropp. Vid närmare betraktning gick det att märka att hennes hud var helt perfekt. Inte ett ärr, inte ett sår, inte en rynka som inte borde vara där, det var på många sätt precis som en välvårdad docka.
Att Joij fick se Eir näck i den här formen däremot var tyvärr kortvarigt, för efter att ha tagit ännu ett andetag så höjde hen sina händer mot bakhuvudet sitt och verkade söka en stund bland håret efter något. Sedan gav Eir Joij ett sista brett leende innan hen drog till åt var sitt håll med sina händer tills någonting verkade lossna. Därefter så drog hen helt enkelt sina händer utåt och med hens grepp följde huden från bakhuvudet. Sedan sänkte hen sina armar längst ryggen och drog utåt längst hela sin baksida så långt hen nådde, vilket var ungefär till rumpan sin. Hen var noga med att göra baksidan först, för att inte chocka Joij för mycket direkt, vänja henne med tanken om att det som hände bak skulle till viss del behöva hända fram också.
Eir förde sedan ena handen över sin framsida och bakom motsatt axel och tog tag i den lösa huden, för att sedan börja slita i den. Hen drog den framåt som om hen drog av sig en tröjärm och lite åt gången avslöjades något lila och ljusrosa under huden, inte muskler eller blod som man hade kunnat vänta sig, utan vad som verkade vara ett andra lager med hud, men en nyans av rosa som inte var mänsklig, samt så kunde man se lite ådror längst den undre huden. Eir släppte den lösa huden innan hen nådde handleden och sträckte sig sedan över med motsvarande hand till andra sidan och började dra av huden från det hållet också.
Lederna på armarna såg lite mänskliga ut faktiskt, men ändå helt klart inte. Färgen, ytan, ådrorna, den undre huden såg hal ut, nästan liknande Joijs nuvarande hud. Eir tvekade nu när armarna var klara och tog ett djupt andetag. Hens ansikte hade börjat hänga snett nu för att baksidan av huvudet var helt lossat, så det var inte längre spänt framtill. Eir kunde likaväl göra resten snabbt, det gick inte riktigt att lätta in någonting in förändringen som skulle ske härnäst. Så Eir bara gjorde det i ett enda svep (Beskrivning av vad som syns i senare stycke). Hen tog tag med handen sin på toppen av huvudet och drog neråt och skalade av huden så mycket det bara gick där hen stod. Sedan höjde hen ena benet och slet loss huden där också, följt av det andra benet och drog huden uppåt tills hen var just under brösten.
Allt som kvarstod att dra bort var handlederna och händerna och det var med avsikt som hen lämnat dem kvar till sist. Eir drog bort huden ända ut till handlederna, tvekade för bara ett ögonblick och ryckte till. Det var dock inte bara huden på händerna som lossnade, utan hela händerna, på samma sätt som man kunde inse att även fötterna hade lossnat. Eir kastade huden åt sidan och släppte ut en suck till.
Inför Joij stod en insektliknande kropp, människolik i formen men med ett kitinöst, organiskt exoskelett. Ytan var en blandning av rosa, lila, rött och vitt. Eir hade en feminin kropp även nu, det lilla som gick att urskilja som feminint, men med insektsliknande lemmar, klor istället för händer och fötter och antenner som reste sig på huvudet. Könsorganet verkade kvinnligt och den hade bröst liknande en människa, men betydligt fastare. Eirs ögon var fortfarande mänskliga, men det var kortvarigt då de lossnade och föll ner på marken, och i dess ställe var ett tomrum. Redan nu var det svårt att förstå hur kroppen man såg hade fått plats i huden som slitits av, för den hade utbuktningar som inte hade passat i Eirs gamla form, och med sina klor på armarna och benen så var både armar och ben betydligt längre än vad Eirs hade varit.
Eir höll ut sina armar och visade som kortast att klorna kunde vikas in och ligga tätt mot underarmen till den grad att de nästan försvann in i den. Utbuktningar på höfter, rygg, ben, huvud och andra platser från delar av Eirs underliggande skelett demonstrerade hen att hen kunde vika inåt, demonstrerande en otrolig rörlighet av sitt skelett. Längst ut på klorna hade hen vad som verkade vara smala tentakler eller rankor som Eir verkade kunna röra lite hur hen ville, de vred och vände på sig och snurrade runt demonstrativt. Eir böjde sig ner för att plocka upp ögonen med dessa och lade dem på en låda intill henom.
Härnäst så rullade hen lite på armarna innan det plötsligt började knaka. Eir växte, mellankropp, armar och ben började expandera, avslöjande faktumet att Eir som människa dragit ihop sig själv, sina lämmar och leder. Till och med nacken höjdes och på huvudet så öppnades det upp vid pannan, utåt och uppåt, två stycken tillsynes benplattor med någon orange hinna på insidan. Väl utsträckt helt och hållet så var Eir nästan tre meter lång, åtminstone två och en halv och otroligt slank.
När allting slutat knaka och ingenting mer vecklades ut, vreds eller gled på plats så tog Eir ett kliv framåt mot Joij och ställde sig på huk. Man kunde se där fötterna skulle ha varit att Eir stod på vikta klor som agerade som fötter men riktade bakåt istället för framåt så som fötter brukade. De svarta hålen där ögonen hade suttit såg rakt mot Joij och Eir lät ut ett klickande ljud av ren reflex, innan her lyckades få till ord istället. Hen hade fortfarande en mun, men talade långsammare än hen brukade, för att kunna artikulera korrekt.
“Färdig. Mmmm. Överraskning?” Eir sträckte ut sina armar demonstrativt, som för att visa upp sig själv där hen stod på huk. Med undantag för faktumet att hen fortfarande hade vad som verkade ett någorlunda mänskligt könsorgan så fanns det egentligen inget sätt att begripa hur detta för bara några minuter sedan var en människa.
Eir log åt henne. “Du gör som du vill, kära Joij. Det gläder mig att du vill se mer av mitt rum och om du vill skifta för att göra det så har jag verkligen ingenting emot det,” Eir gav henne en kyss på kinden. “Men jag vill inte att du mår dåligt. Blir det för jobbigt vill jag att du går ut ur rummet, hallen är sval.” Hen log och mötte Joijs läppar med sina egna för en kyss. Eir var försiktig med hur mycket hen rörde vid Joij, då det inte kändes som att hon behövde ta del av ytterligare värme från Eirs kropp från att stå för nära.
“Jag vill gärna ha dig med, men tar vi varandra här inne kommer du dö av värmeslag, du rinner som en flod och inte bara där nere.” Eir flinade och klappade lätt med handen sin mot ytan av Joijs fuktiga grotta mellan benen hennes lite lekfullt. Hen lyfte sedan upp sina händer och lade dem på var sin axel på Joij för att se henne i ögonen igen. “Det gör mig väldigt glad att mitt sovrum inte besvärar dig så mycket. Jag hade velat visa dig mitt faktiska utseende, men vi kanske ska ta en paus från rummet och komma tillbaka senare, så kan jag visa?” Eir log.
Hen kände sig plötsligt otroligt trygg och bekväm med idén om att visa sig för Joij, men samtidigt kunde även Eir känna trycket av upphetsning, och ville inte ha ihjäl Joij här inne. “Om vi ska ha varandra behöver det dessutom nog ske i den ordningen. Min faktiska kropp är inte lika … praktisk … för sådant.” Eir flinade åt Joij.
Eir nickade. “Blir min hud skadad, eller om jag blir skadad under huden, så behöver jag laga den eller laga mig själv. Det tar mycket energi och tid att ta på sig en ny hud, så då sover jag där inne. Utanför det här rummet skulle jag frysa väldigt mycket utan min hud, Talanrien är för kallt egentligen för mig, åtminstone Hannadon. Men jag tycker väldigt mycket om det.” Eir log. “Huden håller mig varm. I mångt och mycket fungerar jag som en människa numera. Det tog många försök och misslyckanden och många år, men jag tror jag lurar i stort sett alla att jag är en människa numera.” Hen flinade och slickade sig om läpparna efter att Joij slickat henne och såg mot Joij där hon sjönk ner. Eir gick då ner på huk inför henne och satte sina händer på hennes lår, och såg henne i ögonen.
“Vi behöver inte vara här inne. Min hud skyddar mig från hettan så väl som kylan, men du är inte gjord för den här temperaturen längre stunder.” Eir log åt henne. “Du har varit väldigt duktig som stannat här inne så här länge. Vad sägs om att vi lämnar rummet? Du kanske vill ha en kall dryck?” Eir strök Joij kärt längst låret och gav henne en kyss på pannan. Det syntes på Eir att hen också svettades, men verkade dock inte besvärad av det, inte ens påverkad egentligen.
“En vacker dag kanske vi kan hitta på en lösning för dig att vistas här inne, så kan vi ha en lite övernattning.” Eir flinade och erbjöd sedan en hand till Joij att ta, så att hen kunde leda henne ut och kanske till köket. “Du har säkert många fler frågor, men vi behöver inte vara här inne för att jag ska svara på dem.”
Eir stod nervöst och lyssnade på Joij när hon pratade och log lite försiktigt, vågade försiktigt acceptera att Joij inte skulle springa iväg, märkligt som rummet kanske var. “Det är svårt att förvänta sig det här. Det finns inte riktigt någonting som detta i Talanrien.” Svarade Eir kort på första kommentaren. “Det där,” Fortsatte hen efter nästa fråga. “är vatten, en vätska jag blandat speciellt för att bevara organiskt material och … sekret.” Eir fnyste till åt ordet som lämnade munnen hens, men hen hade lovat att svara på alla frågor och förklara vad allt var. Eir log åt Joij där hon utforskade rummet och var så hjärtligt nöjd över faktumet att hon också var så försiktig.
“Eir kan inte byta som Joij gör. Jag kan inte nyttja magi på samma sätt som ni kan och den magi jag har, har väldigt svårt att ta sig igenom min hud, som är gjord för att inte brytas sönder av magi så lätt.” Eir nöp sig på handen för att bara betona huden hon syftade på, som om det fanns någon annan hud hen kunde syfta på än den på kroppen hens. “Vad Demethys och vad jag gör med hudarna är väldigt olika. Jag har bara mina ifall min nuvarande hud går sönder. Demethys har sina hudar för sin magi.” Eir rynkade på näsan åt ämnet som var Demethys. Men hen hade Demethys att tacka för att hen var så bra som hen var på att bruka hudarna. “Men Demethys har lärt mig det jag kan om att vårda och använda dem.” Hen såg sedan mot kokongen.
“Ja, där sover jag. Jag kan sova i en vanlig säng, men jag blir väldigt kall om jag behöver sova utan huden av någon anledning, exempelvis om jag har blivit skadad, eller behöver återhämta mig av annan anledning. Vanlig sömn ger mig väldigt lite. Sömn där inne återställer mig nästan oavsett skada, och jag blir utvilad på ett helt annat sätt.” Eir suckade. “Men jag behöver ta av mig huden, annars går den sönder där inne, och det tar lång tid att få på sig den igen, så det är sällan jag sover där. Oftast sover jag på golvet.” Eir flinade lite och strök med foten längst jorden hen stod på.
Eir log åt henne. “Håll fast vid den tanken.” Vädjade hen och ledde vännen sin till dörren till sovrummet. Att öppna dörren innebar inte mycket till skillnad, för på samma sätt som till de andra rummen så hade hallen ett helt annat klimat än rummen man klev in i. Men så snart man klev genom dörren så slogs man av en enorm hetta, en fuktig, hög hetta. “Hemma i Fae levde jag under marken nära värmekällor, det var där jag trivdes som mest.” Eir klev åt sidan när de kom in och släppte taget om Joijs hand, dels för att ge henne en chans att ta in allting med så få andra intryck som möjligt, men också av oro att hen skulle känna det där fasade rycket av någon som hastigt tar undan sin hand. Eir log, men det var påtvingat.
Rummet var långt, långt annorlunda från de andra rummen på alla de märkligaste sätten. Visst fanns där hyllor och bort och sådant, men det var också där det slutade vara någorlunda normalt. Taket och väggarna var inte av sten eller trä, de var någon nyans av rosa, och gjorda av vad som såg ut som kött eller svamp, eller liknande substans, och verkade växa, men långsamt, då inte exakt hela rummet var täckt av det, det fanns lite tecken på stenväggar bakom substansen här och där. Marken var bara jord, och från vad det verkade så var det mycket av hettan som kom därifrån. Det märkliga slutade dock inte där, utan på borden och i hyllorna fanns det mångtaliga burkar liknande de Demethys hade i sin källare, där fanns organ, mestadels yttre, förvarade i dessa burkar med någon vätska i. Ögon, öron, näsor, händer, fötter, lite allt möjligt man kunde tänka sig.
Eir studerade Joij för att mäta reaktionen. Fortsatt innehöll rummet många fler saker, det fanns vad som verkade vara en grop i ett av hörnen som var fylld med någon lila vätska, och i vätskan låg olika hudar. Troligtvis människohudar av storleken att döma, men det gick inte riktigt att avgöra. Lite varstans i rummet låg det lådor, många av dem stängda, men vissa öppna och de hade kläder av alla möjliga slag. Hundratals plagg i alla möjliga storlekar. Det fanns en arbetsbänk längst den bortre väggen som var helt tom på prylar, med en slarvigt stängd låda intill bänken.
För ett sovrum däremot så fanns det ingen säng. Vad som däremot fanns var vad som verkade vara någon slags stor rosa, oval, organisk säck, (ägg?), (kokong?), inlindad yta med någon slags halvt transparent hinna i ett av hörnen och en vätska inuti. Den var stor, nådde från golv till tak, nästan tre meter hög, med hundratals tunna rankor som spred sig från dess bas lite varstans i rummet. Som det verkade var det från denna som den organiska massan på tag och väggar spred sig från.
Strax vid sidan om dörren stod Eir och gned sig om sina händer lite nervöst, bevakande Joij, inväntande en reaktion, knäpptyst. Andades hen ens?
Att hävda att Eir var nervös var lite av en underdrift. Det kändes inte som att hen kunde andas nu när hen gick mot sitt rum och illa kvickt slank hen in genom dörren och stängde den bakom sig. Det kändes bra på ett sätt att visa sig för någon annan, det fanns bara ett fåtal som hade sett henom så som hen egentligen såg ut, men att visa Joij kändes rätt. Eir stannade kvar i sitt rum några minuter, dels för att förbereda sig mentalt, men också för att städa undan lite saker som hen helst inte ville att Joij skulle få se.
Snart klev hen däremot ut ur sitt rum igen och mötte Joij i hallen, rummet mellan de fyra rummen som källaren utgjorde. Eir log åt henne och klev fram för att stå precis framför. Hen tog Joijs händer och tog sig även ett djupt andetag innan hen log åt henne och såg henne i ögonen och stal en snabb kyss. “Jag har aldrig visat någon mitt rum tidigare och jag har aldrig frivilligt visat någon hur jag ser ut egentligen. Men du litade på mig idag till en fullständigt orimlig grad och jag vill visa att jag gör detsamma med dig.” Hen började dra henne mot dörren Eir precis kommit ut från, men stannade precis innan och tog ett till andetag.
“Det kommer vara väldigt varmt där inne så att du är beredd på det och det kommer inte få mig att framstå som en vidare bra person, vissa av sakerna du ser, men jag försäkrar dig om att jag kan och kommer förklara allt.” Hen tvingade fram ett leende, men det var tydligt att hen var väldigt nervös. “Jag har ingen anledning att tro att du kommer vända i dörren och gå härifrån, men … vänligen gör inte det.”
“Jag ska se till att fixa lite kvalitativt blod till dig, kanske mitt egna, att dricka när jag inte är hemma då. Så får du ditt goda utan att behöva dricka det inför mig.” Eir gav Joij en lekfull blinkning av ögat och log åt henne.
Eir skrattade till sedan och skakade på huvudet. “Att kalla dig för dam var ett skämt. Det belyser den ironiska situationen att ingen här är vidare damig, tillhållet är någonstans en dam hellre skulle dö än besöka och mjölk är inte drycken damer dricker.” Hon flinade. “Men det anspelar också på faktumet att jag tycker du är fin motsvarande den graden en dam skulle vara, även om du kanske inte råkar vara en.” Hen hoppade ner från bordet och kysste henne på huvudet innan hen gick förbi.
“Jag vill bara ordna med en sak först, så kan jag visa dig mitt rum sedan.” Hen log åt Joij. “När du har druckit klart och känner dig redo kan du komma ut i hallen, så kommer jag när jag är klar.” Eir gav henne ett artigt leende och en vädjan med ögonen att vara lite tålmodig. “Det kommer inte ta så länge.”
“När hjärtan är del av dieten, organet som pumpar blod, då förstår du nog varför jag antar att du gillar blod.” Eir flinade åt henne och nickade när Joij meddelade att hon ville ha mjölk. Så Eir gick raka vägen till stenkistan och med lite ansträngning drog hen undan locket lite så att det skapades en öppning vid ena sidan. Så fort det blev en öppning i kistan kunde man se lite av en dimma komma ut ur den som rök. Eir sträckte sedan ner sin arm in i kistan och plockade ut en mörk flaska och drog sedan igen locket igen. Flaskan var av mörkt glas, men hade frost på sig som gjorde det tydligt att det var kallt inuti stenkistan. Eir gick över till Joij, drog loss korken från flaskan och lade den på bordet framför henne med ett brett leende. “Husets finaste mjölk till den vackra damen.” Flinade hen och satte sig ned på bordet intill flaskan, snett vänd mot Joij.
“Jag flyttade specifikt hit för ungefär … tio år sedan, lite mer kanske.” Hen såg lite allvarsam ut. “När de odöda tog sig in i Hannadon var det många som inte klarade sig. Bland de som inte klarade sig var några fula fiskar som glömde sig från vakterna och Tredje Ögat, som jag hade lärt känna. Det här var deras gömställe. Nu är det mitt.” Eir log stolt åt henne. “Plockade upp det i befintligt skick så att säga.” Hen flinade. “Huset är ombyggt. Skulle man gå in i det den vanliga vägen skulle man varken förstå att byggnaden har en källare eller att det finns ett utrymme mellan väggarna. Det ser ut som ett vanligt hus. Jag äger det också, för att vara på säkra sidan, men det står tomt.”
Eir kramade om Joij och skrattade till åt kommentaren om att ha druckit från henom. Först strök hen en hand längst Joijs huvud, för att sedan börja röra på sig mot en av dörrarna, men stannade upp fundersamt. “Vad dricker du förresten? Blod har jag inte så mycket av, inte tillräckligt för att släcka någons törst. Vatten? Vin? Öl? Mjölk? Saft? Té?” Eir hade det mesta, hen var en person som ofta skiftade i humör om vad som borde ätas eller drickas. Det skadade inte heller att ha olika drycker hemma ifall man behövde göra drickbara blandningar av olika anledningar.
“Följ med,” Började hen och gick mot en av de dörrarna de inte passerat tidigare. Eir öppnade den och klev in i vad som verkade vara en ganska vanlig matsal. Såklart inga fönster, samma som det andra rummet, men annars en matsal och kök. Massor av skåp med luckor längst väggarna, en hel del trälådor, en del tunnor av trä, ett bord i mitten och en stor på varje av de fyra sidorna om bordet. Det mesta var ett helt vanligt kök, det fanns till och med en liten spis man kunde elda. Det enda som utmärkte sig som märkligt var en enorm stenkista i ena hörnet, liknande en kista man begraver någon i, men större än den hade varit om det var en människa och inga dekorationer. En lång, rektangulär låda av sten med ett stenlock. som låg platt på.
“Sätt dig,” Erbjöd hen och pekade mot bordet. “Jag hade kunnat hämta dricka till dig såklart, men jag ville också visa vart du hittar att äta och dricka om du kommer på besök och jag inte är här.” Eir log kärt åt henne.
Eir flinade stort när Joij åkte igenom taket och skrattet kunde höras. Det fick Eir verkligen att må gott att höra det där muntra tjutet från Joij, och sedan ställde sig Eir där för att också hoppa igenom. Hen höll i täcket vertikalt mellan sina armar för att ta upp mindre plats, tog ett andetag för att förbereda sig för pirret och hoppade även hen rakt genom taket och landade snyggt i sin lyas mitten rum. Hen slängde tacksamt täcket åt sidan, glad att slippa släpa runt på det och log åt Joij.
“Är du törstig? Hungrig? Ni fick er en ordentlig måltid, men nu när ni är här som gäster och inte kompanjoner känns det fel att inte erbjuda.” Hen log artigt åt henne och förde händerna genom sitt hår för att rätta till det efter att det spretade lite efter fallet. “Tack för att du bar sadeln, det hade varit en otroligt svettig hemgång annars.” Eir visste såklart att elefanten i rummet inte kunde ignoreras länge, men det kändes ändå rätt att erbjuda lite vardaglig gästvänlighet innan man gick över till det mer otrevliga ämnet av att avslöja sin djupaste hemlighet för en annan person.
“Räkna inte med det. Inte ens jag vet exakt vad Demethys är, annat än otroligt frustrerande.” Eir log varmt åt Joij där hon skuttade iväg framför henom. Självklart lade hen märket till att klänningen gled upp, men valde att inte kommentera det. Joij var definitivt inte besvärad av det, så Eir tänkte inte göra någon grej av det. Iställe valde hon att uppskatta synen, även om det brunstiga helt klart hade passerat, åtminstone för stunden. Eir plockade upp täcket och började följa efter Joij i riktningen mot Eirs hem, tankarna snurrandes kring vad hen var på väg att göra. Skulle Eir verkligen avslöja sig, även för någon hen litade på?
Snart nog var de framme vid byggnaden och Eir ledde in dem i en gränd, där det gick snabbt och enkelt för dem att klättra mellan byggnaderna upp på taket. Eir gick fram till mitten av taket och ställde sig intill punkten man hoppade på för att ta sig igenom och log åt Joij. “Damer och herrar först,” Började hen muntert och gjorde en gest mot den väldigt specifika punkten på taket. “Vi är hemma!” Eir log brett åt sin vän.
Eir log åt henne. “Och om Eir är ett monster, kan det verkligen vara så hemskt att vara det?” Eir log. Hen tyckte inte om vem hen var i grunden, men Joij respekterade den Eir hon kände. Hen höll om Joij en stund till, ett stort omfamnande där mitt på gatan. Det var natt, så det var ingen som vandrade där just då, men det hade inte spelat mycket roll om det gjort det. Det som pågick var ingenting som skulle få dem upplockade av stadsvakter eller liknande.
När Joij slickade henom och förde in sitt ansikte under halsen så log hen bara och strök en hand genom det eldiga håret. “För en gångs skull är jag inte det, men jag förstår vad du vill få sagt och välkomnar din mänskliga sida.” Eir flinade åt henne och gav håret en kyss, innan hen började resa sig upp och tog tag i Joijs händer för att hjälpa henne upp också. “Kanske det mest positiva av allt när du nu är involverad med Demethys, är att hon har en förmåga att reda ut personers sanna själv, och när det väl händer tror jag du kommer tycka om vad du hittar.” Eir flinade och strök Joijs kind när de båda väl hade rest sig.
Eir lutade sig sedan neråt, gav henne en kyss på läpparna och började gå. Att skämta bort en känslosam situation så som Joij precis hade gjort, var kanske det mänskligaste man möjligen kunde vara. Sedan behövde inte det betyda för mycket, människor kunde också vara monster, men Eir var övertygad om att tiden skulle avslöja för Joij just hur lite av ett monster hon och Fier faktiskt var, trots deras tendenser.
Eir höjde ett ögonbryn åt vad hon sa och behövde inte ens fundera på ett svar. “Joij är inget monster. Lite förvirrad kanske, lite oerfaren med världen, lite känslomässigt underutvecklad … men inget monster.” Eir log åt henne.
När då Joij kom fram till henom och och de kysstes, så förde hen sin fria hand bakom ryggen på henne för att ge stöd och böjde huvudet för att underlätta kyssen. Eir log ett brett, kärt leende åt henne.
Efter att Joij sedan glidit ner på sina knän framför Eir och vilade sitt huvud mot henom så sänkte hen ner täcket och släppte det på marken intill sig. Eir vilade sedan båda sina händer på Joijs huvud, försiktiga, ömma rörelser vänligt masserande håret. Eir tänkte länge och noga på situationen hen befann sig i just nu och personen som vilade huvudet mot henom.
“Jag kan säga alla de rätta sakerna, men den enda som kan bestämma huruvida du är ett monster eller inte är du själv. Det finns stunder jag fortfarande ser mig själv som ett monster, och på vissa sätt är jag nog det, men vi är inte våra mörkaste stunder. Våra mörkaste tankar avgör inte vilka vi är, lätt som det må vara att låta dem tankarna dominera vår självbild.” Eir släppte ut en lång suck, sänkte sig själv ner så att hen satt på marken inför Joij och lade sina armar runt henne för en kram, och vilade sitt huvud på Joijs axel.
“När vi kommer hem till mig vill jag visa dig hur jag egentligen ser ut. Jag vill visa dig mitt rum. Och jag vill gärna berätta en historia för dig. Jag tror alla tre kan hjälpa dig.” Eir lade en hand över Joijs huvud och höll huvudet kärt mot sig.
“Det är fint av dig, men så mycket som jag må ogilla Demethys så är det verkligen ingen sorg att känna hennes lukt eller smak. Det är henne jag inte gillar. Hon luktar och smakar ljuvligt.” Eir flinade och bytte axel som hen bar täcket på för att vila den första, och flyttade sig till andra sidan om Joij för att kunna fortsätta se henne, för att inte ha sin syn blockerad av täcket.
“Eir och Demethys var aldrig så som ni är. Demethys har aldrig varit till Fae, vad hon hävdar åtminstone. Jag däremot föddes där. Jag minns mitt liv där. Det är första delen av mitt liv här som jag inte minns.” Hen verkade djupt i tankar sen och blev tyst en kort stund.
“Det finns ingen lycka att finna i att se hur Eir egentligen ser ut. Jag känner mig trygg i att påstå att så som jag ser ut är hur ett barn skulle beskriva monstret i deras garderob.” Eir flinade till, men det signalerades ganska tydligt på ansiktet hens att hen inte verkade överdriva eller skämta. I den stunden verkade Eir tappa sin munterhet, åtminstone för ett ögonblick, men det var snabbt tillbaka.
“Jag tvivlar inte på att Eir är Joijs, så som Joij är Eirs, men nog finns det saker en vänskap inte ska behöva uthärda. Det under min hud skulle vara en sådan sak.” Eir log åt sin vän och höjde sedan blicken för att se framåt, stirra lite tomt i riktningen de vandrade i.
“Hannadon är mitt hem. När jag lämnade Demethys vandrade jag världen. Jag besökte de flesta platserna. Jag trivs här, och Demethys ljög inte, jag trivs i mitt eget sällskap. Jag gillar min ensamhet.” Eir såg tillbaka mot sin vän med ett kärt leende.
“Jag kan gilla andras sällskap också, ditt är särskilt ljuvligt, men när du smiter iväg på egna äventyr så kommer inte jag må dåligt för det. Jag kommer stanna kvar här och finnas här när du kommer tillbaka. Och du är alltid välkommen tillbaka. Även in i mitt hem, även när jag inte är där. Men försök hålla det hemligt.”
Eir log åt henne, det var lustigt och samtidigt ganska gulligt att se henne kånka på sadeln, hon borde inte ha kunnat bära den så enkelt som hon gjorde och det fick hela situationen att kittla Eirs humor. “Det gör verkligen ingenting att jag blev blöt. Jag fick en ny tröja i slutändan.” Hen ryckte i den bruna, lite för stora, säckiga, men mycket bekväma tröjan hon tog från Demethys. Att den luktade lite som alven fick Eir uthärda.
“Hm, jag trodde jag hade nämnt det. Kanske inte. Nej det stämmer, jag är Fae. Det här är inte ens mitt faktiska ansikte.” Hen flinade och nöp sig i kinden lite lätt. “Råkar bara vara det jag föredrar. Känns mest som mig, om du förstår vad jag menar.”
Eir vandrade tyst för ett ögonblick medan hen bearbetade vad Joij hade sagt. “Du hade tur som träffade Fier. Många andra där hade inte velat dig lika väl. Ni ska vara glada att ni har varandra.” Eir log mot henne. “Det blir ensamt annars. Det är inte lätt att passa in i en främmande värld.” Eir såg lite fjärran ut i tankarna för ett ögonblick. Hen visste mycket väl hur ensamt det kunde bli, hur svårt det kunde vara att passa in.
Eir skrattade till åt Joijs konstaterande. “Jag hade inte tänkt att du skulle bära allt, nej. Att du bär sadeln passar perfekt. Jag tar täcket.” De små tygbitarna som blåst runt kunde hen inte bry sig mindre om, de var lätta och billiga att ersätta. “Nog var jag våt alltid, men det våta på mina byxor var ditt och hennes. Nog fuktades det till hos mig, men inte så att det går igenom läder.” Eir klappade sig på byxan sin vid låret.
“Hennes namn är Demethys. Jag önskar att jag hade räknat hur länge, men vi har känt varandra väldigt länge. Minst femtio år baserat på världshändelser jag minns. När jag först kom till Talanrien så huserade hon mig, men jag kommer inte ihåg mycket, jag var vuxen men kunde likaväl ha varit nyfödd. Hela min första tid i Talanrien är en dimma. Jag har ingen aning om hur länge det var.”
Eir böjde sig ner och rullade ihop täcket, för att sedan ta det över axeln sin och började sedan gå. “Jag känner att jag behöver fråga. Vad hände med dig? Inte är nu. Ursprunglingen. Man hamnar inte bara i Fae och man tar sig inte så bara därifrån. Vad hände? … om jag får fråga.” Hen såg mot vännen bredvid sig.
“Hon smakar riktigt gott! Jag blev besatt av smaken hennes!” Skrattade Eir. “Men bör sägas att du smakar helt ljuvligt du också.” Eir hade inte smakat mycket mer än ett vått finger från mycket tidigare på kvällen, men nog räckte det för att veta att Joij var farligt smaskig.
“Jag skulle gärna få hem mina saker,” Började hen åt frågan om vart de borde gå. “Ledsen att han inte fick döda fågeln, det måste vara jobbigt för honom att behöva låta den leva nu.” Eir gick mot kyrkans utgång och inspekterade skadorna på porten. Hen hade sett Athals paladiner i handling, de var inte att leka med. Hen förde ett finger längst sprickorna i den grova dörren.
“Låt henne inte lura med dig i något krig mot Athal heller. Jag kan nästan lova att hon mätte din och Fiers styrka baserat på hur många paladiner ni skulle kunna döda.” Hen flinade, men nog fanns det en sanning där. “Hon försökte lura mig in i det många gånger. Lyckades en gång.”
Eir kramade om handen på Joij och klev ut i nattluften utanför kyrkan, tog ett djupt andetag och njöt. “Jag gillar mina dunkla små ytor, men nog är en frisk natt en ljuvlig sak att känna.” Hon log brett över sin axel mot Joij, innan hon såg utåt igen, och jodå, där låg hennes prylar. Vem skulle orka stjäla en sadel och ett hästtäcke, de var inte precis lätta att springa iväg med.